Jag jobbar för närvarande på ett ställe där hierarki verkar väldigt viktigt. "Den och den har minsann gjort det och det och kom inte och tro att du kan tävla med dem som sysslat med det här i 30 år..." (Det finns också folk som är mycket framstående inom sitt område hos oss).

Jag har börjat misstänka att en av de här "seniora krafterna" tycker väldigt illa om mig och på nåt sätt försöker sätta dit mig inför andra och visa hur dålig jag är.... Men jag vet inte. När jag tänker på det låter det som nojja och jag förstår inte riktigt varför han skulle vilja det, men samtidigt beter han sig.

Exempelvis: Jag är inte vidare bra på småprat, men jag försöker så gott jag kan, men när jag pratar med honom är det mest liksom att han försöker skjuta hål på vad jag säger. Ex om jag säger att "när jag gick i gymnasiet så hade vi terminaler som kopplades upp mot en stordator", så börjar han prata om att webben minsann inte fanns då och det vet ju alla andra. (vilket jag faktiskt också vet) Kanske var begreppet stordator fel, inte fan vet jag vad Katte i lund hade för IT-lösning 81.... - Detta är bara ett exempel. Än vad jag säger slutar det med att han försöker visa att jag inte fattar någonting. Han märker ord och vrider på det som om jag hävdat något jag inte alls gjort. Och jag blir osäker och tänker att han antagligen har rätt och att jag missförstått något. (Till saken hör att han var framstående inom programmering långt innan jag lärde mig om det i gymnasiet)

- Oftast försöker jag ju bara göra lite "småprat"...

Sist hade vi fika på jobbet. Helt plötsligt börjar han domdera att jag skall flytta soffor och inte sitta där jag tänkt att sitta och massa trams. Och det var helt ovettigt. Ingen annan blev tillsagt var de skulle sitta. Det var ett runt bord och man satte sig där det var ledigt.

Det är som han försöker ifrågasätta mig. Men jag förstår inte varför.

Jag tycker han bara verkar elak och arrogant, men alla andra pratar om hur trevlig och bra han är och hur han minsann inte gör skillnad på folk, och hur duktig han bla bla bla....

Förlåt! Jag vet att jag är rörig när jag försöker förklara situationen: men jag vet verkligen inte hur jag skall hantera det här. Just nu så går jag bara när jag ser honom, men det blir ju lite konstigt för folk, om man ex sitter och äter lunch, så kan jag ju inte bara gå när han kommer och sätter sig....Jag förstår inte om det är jag som missförstår och övertolkar eller om det inte är så.

Jag har försökt förklara för en kollega om hur jobbigt jag tycker det här är, men jag tror kollegan bara tycker jag överreagerar och borde släppa det (vilket, förövrigt, är kollegans standardreaktion på än vad jag säger) .

Men hur kan man bara strunta i att folk mobbar en? (Om han nu gör det, det kanske är normalt att bete sig så).


ps
jag har egentligen inga problem med om det skulle vara så att han tycker illa om mig, det får han så gärna göra, jag förstår bara inte hur jag skall hantera det - om det nu är så)
ds

Lita helt på din magkänsla i såna lägen. Det kan finnas dolda anledningar bakom hans agerande, men det ursäktar inte skitstövleri. Troligen har de som gillar honom fel, eller bara deltar i det sociala hovet kring den gamle kungen. Kanske han känner sig hotad av din kompetens?

Om du visar att du inte är ute efter att avsätta honom så kanske han taggar ner.

F.ö.: den som ser ner på alla andra gör inte heller skillnad på folk.

Två idéer av en oinsatt i all hast:

Är du själv såpass duktig att han ser dig som ett hot?

Har han luktat sig till att du är udda och tål inte (= är livrädd för) sådant?

Hade jag varit i dina kläder hade jag reagerat likadant inledningsvis, dvs avvaktande och analytiskt.

ca skrev:F.ö.: den som ser ner på alla andra gör inte heller skillnad på folk.

Klokt!

Zombie skrev:Är du själv såpass duktig att han ser dig som ett hot?

Vi jobbar på olika avdelningar, så jag tror inte han är så insatt i mina kompetenser...
och det är lite det som är så konstigt. Vi är runt 200 anställda. Han och jag har absolut inget samarbete...

Zombie skrev:Har han luktat sig till att du är udda och tål inte (= är livrädd för) sådant?

Att jag är udda tror jag är rätt lätt att lukta till sig. Han ger inget intryck av att var rädd för sådant.

barracuber skrev:Hade jag varit i dina kläder hade jag reagerat likadant inledningsvis, dvs avvaktande och analytiskt.

tack

När jag märker att folk inte tycker om mig (vilket händer rätt frekvent)så försöker jag först vara extra snäll mot dem för att se om de kan ändra åsikt om mig, och om det inte fungerar så ignorerar jag dem fullständigt.
Försök, om du kan, att hålla dig ur hans väg, bara. Och tala med din chef om han inte lägger ner.

Jag känner igen din situation från min tid i arberslivet. Det var som om vissa (kvinnor i mitt fall) ville sätta mig på plats. Jag tror att det var för att jag ofta hade egna åsikter trots min låga rang, och jag tyckte inte att de som hade högre rang automatiskt hade rätt i alla övriga frågor (utanför arbetet).

@rabies

Bra med strategier det ökar ju chansen att du, även i en stressig situation, ska lyckas hitta en bra lösning.

Det jag inte köper är - totalt sett - var finns det bra i att ignorera en annan människa?

I vissa fall är det det bästa man kan göra. Dvs ignorera.
I övrigt är det olika beroende på situation, men att hålla huvudet kallt och idioterna kort är en bra tumregel.

Samtal är ibland totalt dödfött då det för det första kräver att motparten är välvilligt inställd och för det andra förstår argument. Tyvärr kan det inte sägas om alla människor.
Man diskuterar inte med idioter.

Det är verkligen en jobbig situation att inte veta varför man får de där negativa vibbarna, är det i personkemin, nåt man sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort, nåt man kan göra ngnting åt eller är det en person som får ngnting ut av att orsaka obehag hos andra...

När det drabbar mig vill jag inte i förstahand bli omtyckt av personen utan bara få veta vad det handlar om och om jag kan göra ngnting åt det.

Jag önskar människor vore raka och ärliga så man kunde prata när sånt här dyker upp med vederbörande men som läget verkar nu så skulle jag bara fråga rakt av vad personen menar när han säger ngnting man blir ställd av och hoppas på vettigt svar.

Eftersom andra säger så positiva saker om personen så finns det ju en chans att du bara missförstår honom och att få lite distans och humor till det han säger kanske skulle hjälpa.

Skulle tro att han på något sätt känner sig underlägsen dig, kan tänka att du ibland i diskutionet, lägger fram teoretiska resonemang som han faktiskt inte fattar, och därför blir rädd för dig, men försöker förringa dina resonemang, eftersom han inte förstår dom.
Har själv ganska många kolegor som har svårt att hänga med i teoretiska resonemang, men för det mesta blir jag bara ignorerad. Dessutom är jag ganska slarvig, så det fins alltid något att se ner på hos mig. Jag har dock förmånen att pensionera mig om tre dagar, valde det eftersom all arbetsglädje var helt borta, på en arbetsplats med en takhöjd i krypnivå. Där det endast är vissa personer som får ha nya idéer.

Jag tror det bästa du kan göra är att så mycket som möjligt undvika honom. Om han angriper dig, be honom förklara närmare, eftersom du inte kan förstå vad och varför han stör sig på dig. Om han kommer med en dålig förklaring, ta upp ett litet filosofiskt/teoretiskt resonemang, så att han blir ställd.
Risken är förstås att det är fler som inte hänger med, och blir irriterade.

Jobbigt med arbetsplatser där Jantelagen vila tungt som dimma och hindrar nya idéer och tankesätt att komma fram.

@rabies Låter klokt. Jag tror det är hur jag kommer att hantera det här... Men som syns i tråden finns det ju mycket annat som också bör tänkas på. (PS Och om det är du på din avatar: grattis till studenten DS)

@alien: Jag jobbar ju inom samma "industri" som du gjorde. Jag känner igen mig väldigt väl i det du skriver.

@barracuber och Krigarsjäl: Jag tror nog jag skall försöka köra Rabies' metodik, rent själviskt är det ju bra för mig: jag slipper en stor stressfaktor om jag kan hantera det här genom att ignorera honom. Men visst, man skall nog akta sig för att alltid fjärma sig från människor man tycker är svåra att umgås med... Jag behöver nog tänka mer på det här.

@mondo beyondo: Jag behöver nog tänka mer på det här.

@lasseivägen: Jag tror absolut inte han känner sig underlägsen mig. Jag tror han känner sig överlägsen mig. Och ja, visst är det gamla jantelagen som gör sig hörd. Förresten "Lasse i gatan" var min stora barndomsidol! =)

Det är jätteskönt att kunna fråga om en sån här grej och få lite input från andra! För mig är det så nytt att jag inte är ensam om sådana här problem.

/er lille gerard

mondo beyondo skrev:När det drabbar mig vill jag inte i förstahand bli omtyckt av personen utan bara få veta vad det handlar om och om jag kan göra ngnting åt det.

Kommer att tänka på min före detta fru. Hon brukade säga att jag ibland betedde mig jävligare och jävligare tills hon till slut blev väldigt förbannad... Och då blev jag alltid väldigt lugn och nöjd...

Hon hade nog rätt och ibland är det att föredra att någon är riktigt förbannad och att man vet det än att inte veta vad folk tycker.

Inom äktenskapet är det dock ingen bra strategi.

Tryck dit honom. Eller skräm honom. Han är ju en skitstövel som håller på med skit så.

Få honom att bli rädd för dej. Det funkar. Fast ingen trevlig lösning. Och det fixar man mellan 4 ögon.

Ibland är det bra att ge folk en stopp-propp.



OBS!
Jag är allergisk mot "mobbning" så jag hanterar det så. Kan man stå ut med "mobbningen" kanske man borde söka mer saktmodiga lösningar.

Sen räcker det jag stirrar folk i ögonen ofta för att de ska förstå vad jag menar. Det är nåt jag tränat upp under 15 år. Plus att jag ändrar mitt kroppsspråk lite för att "signalera". Man kan få de flesta människor rädda genom att bara röra kroppen på ett visst sätt och använda ögonkontakten på ett visst sätt. Inga olagligheter och används i självförsvar.

Ovanstående självförsvars-teknik har jag övat fram efter att blivit utfryst/mobbad/trackaserad mycket i min ungdom. Jag tålde visst inte mer jävla skit.

Gerard skrev:

mondo beyondo skrev:När det drabbar mig vill jag inte i förstahand bli omtyckt av personen utan bara få veta vad det handlar om och om jag kan göra ngnting åt det.

Att välja att inte bli omtyckt i en viss situation har jag alltid tyckt är en väldigt beundrandvärd och mogen handling. Antagligen för att jag själv, framförallt tidigare i livet, alltid varit för "feg" för att våga göra det. Och även för att det är en ganska djupt mänskligt behov att vilja bli omtyckt.

Gerard skrev:Kommer att tänka på min före detta fru. Hon brukade säga att jag ibland betedde mig jävligare och jävligare tills hon till slut blev väldigt förbannad... Och då blev jag alltid väldigt lugn och nöjd...

Hon hade nog rätt och ibland är det att föredra att någon är riktigt förbannad och att man vet det än att inte veta vad folk tycker.

Inom äktenskapet är det dock ingen bra strategi.

Det sista gäller inte alltid. Att bli förbannad kan leda bra eller dåligt. Gäller f.ö. inte bara inom äktenskapet.

Antingen leder det till ökat klarspråk, bättre kommunikation ("korten på bordet") och till slut ökad förståelse, försoning och insikter.

Eller så triggar det irrationella angrepp, verbal eller värre aggression, skadade relationer, kanske t.o.m. skilda vägar. Lite av detta har vi ju tyvärr sett exempel på nyligen här (EDIT, fast inte skilda vägar som tur är..)

Att bli förbannad kan också bli fel ifall någon av parterna av psykologiska skäl inte kan hantera en så stark känsla som ilska. Men i ett äktenskap är ju sådana saker oftast (men inte alltid) kända på förhand och då lär man sig anpassa sitt beteende.

Jag är mer av ligan som inte bryr mig.
Om nån har problem med mig, så är det deras problem, själv gör jag som jag vill i alla lägen.
Har inga som helst behov av att Burklasse på jobbet ska gilla mig, rör mig inte i ryggen.

Men för det gör jag ju inga galna saker, utan är mig själv och passar inte det så är det inte jag som har problem, det är den som stör sig på det

Gerard skrev:@rabies Låter klokt. Jag tror det är hur jag kommer att hantera det här... Men som syns i tråden finns det ju mycket annat som också bör tänkas på. (PS Och om det är du på din avatar: grattis till studenten DS)

Taaaack, jag ÄGER Lycka till med situationen!

barracuber skrev:@rabies

Bra med strategier det ökar ju chansen att du, även i en stressig situation, ska lyckas hitta en bra lösning.

Det jag inte köper är - totalt sett - var finns det bra i att ignorera en annan människa?

Det bra ligger i att inte behöva slösa energi på en människa som ogillar en utan anledning. Alla kan inte tycka om alla, bara att släppa det och gå vidare och låta personen ogilla en hur mycket han vill utan ens egen "medverkan". Typ. Min filosofi iaf. Och jag är väldigt van vid att bli ogillad.

treeman skrev:Tryck dit honom. Eller skräm honom. Han är ju en skitstövel som håller på med skit så.

Få honom att bli rädd för dej. Det funkar. Fast ingen trevlig lösning. Och det fixar man mellan 4 ögon.

Ibland är det bra att ge folk en stopp-propp.



OBS!
Jag är allergisk mot "mobbning" så jag hanterar det så. Kan man stå ut med "mobbningen" kanske man borde söka mer saktmodiga lösningar.

Sen räcker det jag stirrar folk i ögonen ofta för att de ska förstå vad jag menar. Det är nåt jag tränat upp under 15 år. Plus att jag ändrar mitt kroppsspråk lite för att "signalera". Man kan få de flesta människor rädda genom att bara röra kroppen på ett visst sätt och använda ögonkontakten på ett visst sätt. Inga olagligheter och används i självförsvar.

Delar uppfattning i de första raderna och känner igen mig ganska klockrent i det sista stycket.
Folk som jävlas för jävlandets egen skull finns det ingen anledning att ha pardon med. Det dummaste man kan göra är att föreslå att man ska praaata uuut om det, vilket brukar vara det tips du får höra när du är hos kuratorn.
Kuratorer lever mycket sällan i den verkliga världen utan tycks mest ha fastnat i en mapp någonstans.