OK

MsTibbs skrev:Jag tycker att Sverige verkar vara ett bra land att vara udda i. Jag hade inte viljat vara bisexull i de flesta länder utanför "västvärlden". Det är också få länder som bryr sig om fysiskt/psykiskt udda folk så bra som Sverige.

Instämmer fullständigt!

Mycket är dåligt i sverige, men trots det är det betydligt värre i de flesta andra länder.
Det här med intolerans, likriktning och generaliserande byråkrati är långtifrån unikt för sverige.
Kan vi inte en gång för alla avliva myten om den avundsjuke, intolerante svensken, och även myten om att svenska myndigheter skulle vara mer inriktade mot likriktning och byråkrati än myndigheter i andra länder.

Det är ju bara moderater, överklassmänniskor och svenskt näringsliv som underhåller dessa myter, därför att de önskar sig ett mini USA.

Bjäbbmonstret skrev:

Zombie skrev:
En sak jag glömde: det måste väl ändå finnas flera NPF:are som har fått diagnoser på "taskig barndom", på borderline och annat för att de har varit kvinnor, osv., och fått år av sina liv bortslösade på missriktad behandling? Den dynamiska psykiatrin (att ens problem beror på en traumatiserande livshistoria) var ju i ropet till för bara, vad det nu är, en tio-femton år sedan - ungefär tills NPF-forskningen började skjuta fart.

Ja, och snart svänger kanske pendeln tillbaka...?

Faktiskt så hoppas jag det. Tycker att det är mer sympatiskt med de psykologiska inriktningar som ser till helheten i den sociala miljön än dem som bara försöker hitta ett diagnosticerbart fel hos individen.

Rent allmänt sett alltså.

Visst fasiken är det så. O ja! Men varför måste det bara vara på ett sätt åt gången? Folk mår dåligt av för olika orsaker för att enbart vare sig sociologi, psykodynamik, neurologi, KBT. kroppskemism eller genetik ska passa. Och du menar ju inte att till exempel jag eller Panika borde ha fortsatt må dåligt av felaktig behandling, såpass väl tror jag nog att jag har lärt känna dig.

[EDIT: handlade impulsivt och svarade innan jag hade gått igenom efterföljande inlägg...]

ford skrev:

MsTibbs skrev:Jag tycker att Sverige verkar vara ett bra land att vara udda i. Jag hade inte viljat vara bisexull i de flesta länder utanför "västvärlden". Det är också få länder som bryr sig om fysiskt/psykiskt udda folk så bra som Sverige.

Instämmer fullständigt!

Mycket är dåligt i sverige, men trots det är det betydligt värre i de flesta andra länder.
Det här med intolerans, likriktning och generaliserande byråkrati är långtifrån unikt för sverige.
Kan vi inte en gång för alla avliva myten om den avundsjuke, intolerante svensken, och även myten om att svenska myndigheter skulle vara mer inriktade mot likriktning och byråkrati än myndigheter i andra länder.

Det är ju bara moderater, överklassmänniskor och svenskt näringsliv som underhåller dessa myter, därför att de önskar sig ett mini USA.

Instämmer fullständigt!
(fast jag kanske skulle försöka formulera mig försiktigare om det politiska för att inte få folk emot mig för ords skull - det sagt inte till dig, Ford, utan bara för min egen del)

Efter min lilla "datafasta" vill jag bara säga TACK Thunderchild för de gulliga orden om min kvinnlighet! (Bra att man kan välja vilka foton man vill här på forumet!)

Kan konstater att att ordet "heartache" var ett bra ord av mig att välja, även om vi har lämnat kärleksbekymren bakom oss för länge sen (the topic!) så har vi ju så många andra trevliga bekymmerstuvor att vända upp och ned på.

OM AS är dominant manligt eller det är så att man inte riktigt upptäckt de kvinnliga aspergersymptomen fullt ut än, det kommer tiden att ge svar på. Det här med XY-kromosom-teorin har jag läst om och den är högst sannolik, men utesluter inte nyss nämnda teori, som jag faktiskt också har läst om, i någon av alla de AS-böcker jag plöjt igenom sedan diagnosen verkställdes.

En äldre aspergare som brukar vara på autistläger varje år för att hålla föredrag säger att det är gott om tjejer där (hela autistspektrat). Tänk, när alla felaktigt diagnosticerade borderlinetjejer fått sin aspergerdiagnos, då minsann kommer det av svämma över av AS-tjer!

Män har lättare för att dela upp tilvaron i fack än kvinnan. Kvinnan är designad för barnuppfostran och därmed för att se till helheten. Alltså har hon nog svårare för att snöa in på bara ett enda ämne än en man har. Här spånar jag fritt utifrån de generella skillnader mellan män o kvinnor som de flesta anser finns. Kvinnans helhetstänkande ligger i strid med aspergerkriterierna. Men jag snöade väl in totalt på mitt barn , sedan på något annat och något annat...

Beträffande om Sverige skulle vara mer byråkratiskt än andra länder tror jag svaret är nej (Bryssel!) Mer intollerant mot avvikande, t ex psykiskt störda/neuropsykiskt störda? Där tror jag svaret ofta är JA, men det beror ju helt på vad man jämför med. Bodde ett tag i Holland och där såg jag inga uteliggare eller galna mäniskor springa omkring. De var omhändertagna fick jag veta. Hur väl hann jag inte sätta mig in i. Men holländarna är mycket vänliga o accepterande.

I den skotska klanen innefattas också den som är annorlunda.

I den fattiga länderna med storfamiljer brukar oftast den sjuka individen finnas med. Hur goda thailändarna är har slagit svenskarna med häpnad.

I Sverige isolerar man o stöter ut dem som är annorlunda,
Vi hänvisas till ensamma studier i "älska-dig-själv-böcker" samt elektriska massageapparater.

I många länder samlas folk och umgås på puben eller bierstube. Ingen frågar efter din diagnos. Förmodligen har de aldrig hört talat om Aspergers syndrom, anyway. And if they have, they don't give a fuck!!! :-)078

Okej. Jag erkänner
1) mig medskyldig till OT (och en oförtjänt tur med ditt goda humör, Debbido!)
2) att det jag tänkte på ovan var den "officiella" sidan av samhället. Har ingen nämnvärd erfarenhet av andra länder. Jag kan gott tänka mig att Sverige inte är världsbäst vare sig byråkratiskt eller (verkligen inte!!!) i umgängeskulturen. Men det är den här Sverige-dissarvanan jag inte kan med. (Menar ingen speciell här - jag känner folk för litet för det; men jag drar preliminära paralleller från andra jag har känt.) Jag tror faktiskt det är överdrivet. Det är så ännu mycket lättare att tycka gräset är grönare på andra sidan gärsgårn när man själv är typ frustrerad över ett förspillt liv.
(Och familjen tar hand om de sina... ja - men alla har inte familjer, och alla familjer är inte accepterande.)

Alltid en sådan njutning att läsa dina inlägg, Debbido! (Och dina smileys ovanpå det... var får du allt ifrån?)

[EDIT FÖR SENT:]

...och livsglädjen och skaparlustan som lyser igenom - trots allt!!!! Det var nog det som var det viktiga, fast jag fann orden först nu.

Zombie skrev:[EDIT FÖR SENT:]

...och livsglädjen och skaparlustan som lyser igenom - trots allt!!!! Det var nog det som var det viktiga, fast jag fann orden först nu.

Tack, min käre vän, för de snälla orden!
Livsglädje, vet ej....befinner mig nog bara i en evig trotsålder. Och mitt trots har blivit allt mer utåtvänt med åren. Är egentränad, erfaren, byråkratisk gerillasoldat i socialträsket. 068
Har protesterat mot nedskärningar som drabbat oss handikappade i tidningar, radio, gjort skrivelser etc. Har t o m buggat för att samla bevis o blivit hotat av stadsjuristen med polisanmälan. 084 Då kände jag mig lika lycklig som en militant självmordsbombare en stund. Tänk att få bli martyr för att jag försökt skaffa rätt (behandlingshem o boende) åt en lindrigt utvecklingsstörd, psykotisk missbrukare. Dessvärre hamnade jag aldrig i finkan trots min aspergianska envishet, sociala osmidighet och snällhet. Ej heller fick min vän någonsin se skymten av ett behandlingshem eller särskilt boende.

Då hade jag fått nog av Sverige, fått nog av att ha mitt hem fyllt av uteliggare och hyllan full av egenhändigt utförda utredningar och skrivelser till myndigheter, trött av att kliva över blödande, döende missbrukare liggandes på gatan, trött på den j.....a svenska likgiltigheten inför NÖDEN, mitt ibland oss, trött på Lutherhjälpens alla insamlingar till de nödlidande i Afrika. Var jag den enda som såg/kände smärtan hos dessa tusentals hemlösa missbrukare eller psykiskt sjuka?

(En pastor lade sig ned på Medborgarplatsen i Stockholm för att se hur lång tid det skulle ta innan någon reagerade. Det tog 20 minuter!!! Ändå var han normalt klädd).

Jag emigrerade till Holland, på prov, landet Annorlunda. Där ger man knark till de tunga narkomanerna, så de slipper stjäla. Lätt marijuana (inte så farligt) är legalt och då slipper folk träffa de farliga langarna. Det finns missbrukar-reservat, så vanligt folk behöver inte se eländet. När missbrukaren vill bli fri får han genast komma på avgiftning/behandlingshem/rehab. Så är det inte längre i Sverige.

Såg aldrig reservaten, men många helt "rena", fridfulla stadskärnor.
Två killar öppnade två bärs vid en fontän. Nästa minut var den patrullerande polisen där med häftiga böter samt transporterade bort fridstörarna. Poliser kryllar det av i Holland.

Men det var klurigt med holländskan, så efter ett tag åkte jag hem igen... 086 ännu klokare...

Apropå ett av de ämnen vi blev OT med, så är det on topic i tråden:
feldiagnosticeringar-t4015-24.html

Nej Debbido, du är inte ensam om din medkänsla och ditt rättspatos och din längtan efter vanlig enkel värme till både dig själv och andra. Här finns en till!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

...men som aldrig har haft den ork eller det sociala självförtroende som min ande har krävt och pockat på. Eller modet att göra något färdigt fast det inte blir perfekt. (Kan på det sättet "avundas" dig - fast lita på att jag är för klok och läser för bra för att verkligen se det så enkelt.)

[EDIT:]Det där om de "rena" stadkärnorna och många och tydligen nitiska poliserna i Holland gav mig en sur bismak till min dittills rätt positiva bild av det landet. Saken är naturligtvis komplicerad, "reservat", om de är anständigt påkostade, kan förstås i praktiken vara bättre än inget livsrum alls... men det där med att vissa människor blir osynliga för den stora massan på kuppen gillar jag inte. Det är varken rätt eller harmlöst i längden.

Zombie skrev:Apropå ett av de ämnen vi blev OT med, så är det on topic i tråden:
feldiagnosticeringar-t4015-24.html

Nej Debbido, du är inte ensam om din medkänsla och ditt rättspatos och din längtan efter vanlig enkel värme till både dig själv och andra. Här finns en till!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

...men som aldrig har haft den ork eller det sociala självförtroende som min ande har krävt och pockat på. Eller modet att göra något färdigt fast det inte blir perfekt. (Kan på det sättet "avundas" dig - fast lita på att jag är för klok och läser för bra för att verkligen se det så enkelt.)

[EDIT:]Det där om de "rena" stadkärnorna och många och tydligen nitiska poliserna i Holland gav mig en sur bismak till min dittills rätt positiva bild av det landet. Saken är naturligtvis komplicerad, "reservat", om de är anständigt påkostade, kan förstås i praktiken vara bättre än inget livsrum alls... men det där med att vissa människor blir osynliga för den stora massan på kuppen gillar jag inte. Det är varken rätt eller harmlöst i längden.

Nej, du har rätt. Jag uttryckte mig socialt klumpigt (inte alls ovanligt). Förvisso njöt jag av att gå omkring och spatsera utan att se människor ligga sårada och avsvimmade på gatan. Men jag skulle inte ha njutit om jag trodde att alla dessa obekväma människor befann sig i koncentrationsläger.

Det alla sa mig var att från det ögonblick en missbrukare sa sig vilja börja om så öppnades portarna till behandling och rehab. Så är det INTE alls i åtskilliga svenska kommuner. Det vet jag numera, och det gör så förbannat ont att veta det.

Ingen hålls alltså inspärrad mot sin vilja i Holland. Däremot i Sverige: här finns det gott om baracker o "reservat" där aktiva missbrukare blandas med de som vill sluta, knaprar antabus och går till kurator, men vilken chans har dessa att bli fria - om de har ADHD, DAMP, AS etc? Den som vill lägga av behöver en nykter och vacker miljö att vara i.

Jag vet inte om min "över-empati" har med AS att göra? Man har ju varit mobbad hela livet och levt i utkanterna, av andra skäl än missbruk. Jag har liksom inget skydd mot det hemska jag ser i Sverige - överkänslighet för stimuli? AS-symptom? Vad tror Du?

En bra fråga, som jag sliter och har slitit med själv. *Alldeles för trött för ett svar som känns bra*, men - jag citerar från en annan tråd så länge
(asperger-och-omhet-t1399-24.html)
(och hoppas det inte anses oetiskt att göra så...)

Zombie skrev:

mondo beyondo skrev:Jag har inte AS diagnos men anser mig passa in på diagnosen, men har inga problem med närhet, även om jag absolut inte vill klänga på ngn. Kanske handlar AS om en stark känslighet som hos vissa personer blir känslighet mot beröring och hos andra som mig känslighet för kroppsspråk och signaler osv.?

Jag har tänkt i liknande banor. (Eller känslighet för toner, lukter, världsläget, att göra bort sig...) ...och så kanske svårt att tolka och hålla den sociala eller mentala balansen. Men varför är alla beskrivningar så förenklade? Inte bara av oss kufar, försök överhuvudtaget få en människa att inse något komplext (hur en "kvinna" eller "man" "är" hör också dit!)
Kanske delvis bredvid tråden. Men jag undrar hur många fler som inte stämmer med normen på någotdera hållet och om någon av er har lyckats få rätsida på era liv.

[EDIT 1: citatförfattarna råkade bli omkastade i första versionen.]

[EDIT 2:] ... eller medkänsla alltså... och "paranormal" känslighet, för den delen. Jag har mött någon enstaka extremt människokänslig person irl, långt innan jag visste något om Asperger; men ja, om inte AS så någonting mer NPF-aktigt kommer jag inte undan känslan att de måste ha haft. De hade också den här konsekvensen i medkänsla -> vilja att hjälpa, men så ett alldeles för risigt stängsel runt sin ork och sina egna behov. Jag med, fast mindre uttalat (eller, kanske, har varit alltför kufisk ända sedan barndomen för att kunna bli såpass socialt aktiv).
-------------------------------------------------------------------------------
Och jag förstod nog litet klumpigt, jag känner igen det hos mig själv. Jag begrep ju så mycket som att det inte fanns något hjärtlöst i det du menade!

Zombie skrev:[EDIT 2:] ... eller medkänsla alltså... och "paranormal" känslighet, för den delen. Jag har mött någon enstaka extremt människokänslig person irl, långt innan jag visste något om Asperger; men ja, om inte AS så någonting mer NPF-aktigt kommer jag inte undan känslan att de måste ha haft.

RÄTTELSE: 'annat'

Jag har nästan aldrig problem att umgås med fransmän, italienare, spanjorer och en hel del östeuropéer samt sydamerikaner. Det är dessa folk jag känner starkast sympati med. De är oftast inte särskilt misstänksamma utan väldigt direkta.

Ett exempel är när jag träffade på en grupp med sydeuropéer och svenskar blandat, vi började diskutera "känsliga" politiska frågor och saker som Islam etc, sydeuropéerna verkade inte ens beröras utan pratade bara på trots att svenskarna blev uppenbart obekväma och vred på sig en aning eller försökte avsluta samtalet/byta samtalsämne.
Trots att sydeuropéerna, precis som jag själv när jag är i sociala situationer, var otroligt utåtriktade i både kroppsspråk och sätt, verkade de inte känna av att svenskarna inte uppskattade samtalsämnet, de bara körde på vilket var skönt för mig eftersom vi dominerade diskussionen nästan hänsynslöst och svenskarna inte kunde sätta stopp för det.

Har upplevt detta vid mer än ett tillfälle och det är helt enkelt enklare att umgås med sydeuropéer.

Har också upptäckt att jag har lättare att känna sympati för AS-barn från latinska länder, vet inte varför. När jag sett dokumentärer/filmer med as-personer från Spanien eller sydamerika har jag kunnat tycka att de barnen är söta och förtjänar någon sorts kärlek/stöd medans jag i svenska/nordiska AS-barn oftast bara ser en "undermänniska", en känsla jag inte kan komma ifrån.

Själv är jag oftast emot folk som medvetet väljer partners ur en specifik folkgrupp, t.ex svenska kvinnor som har fem olika barn med två olika svarta och en arab, men jag vet samtidigt att jag personligen hade föredragit någon från södra Europa, av väldigt många anledningar.
I mitt fall handlar det dock om folk som mer liknar mig än vad jag upplever att svenskarna gör, inte om något "exotiskt". Snarare folk jag upplever släktskap med.

Jaha, hmm...AS och överkänslighet, överempati, det tror jag på. Det har jag själv sett flera bevis på. Aspergaren är den som kan ge bort sina skor till en skolös och gå vidare med nakna fötter.

Känslor och svenskar, det var det andra. Svenskarna lider enligt amerikanarna av "passiv aggressivitet". Det låter som en bra beskrivning. Ett kallt land, med infrysta känslor. I linje med klimatet fryses mindre lämpliga känslor ned o tinas ev, upp i mikrovågsugnen vid behov.

P g a den ökade ljusmängden/ökade hormonella stimuleringen är folk från sydeuropa mer livliga och släpper fram känslor mer. DÄR ligger vi aspergare riktigt bra till! Om det ä något jag kan så är det att släppa fram känslor, gärna ocensuerat.

Har haft ett förhållande med en canadensare och ett med en skotte. De tog slut av olika anledningar. Men det var kul att försöka i alla fall!

Men svenska män vill inte ha mig, eller så har de kanske lämnat över bollen till jämställda MIG? Oh no shit, Att jag inte fattat det förrän NU?? Vi aspergare är ju inte så bra på att inleda förhållanden. Är vi???Jag visar nog för lite, av blygsel, eller för mycket - och skrämmer ihjäl karlstackarn. Nej, du svenska man - Sorry, I don´t speak the swedish lovelanguage! Could you perhaps translate it into english? This is what the english say: Simple, isn't it? And this is how it all starts: Lätt som en plätt, för mig alltså. THE END leder givetvis alltid till "heartache, nothing but heartache...

Det är precis som romantiska, kärleksfulla, sensitiva och sensuella jag, tjejer brukar beskriva att de vill möta män som är sådana, men de klart flesta brukar inte se att jag är en sådan, utan tvärtom bli övertygade om att de har mött en ovanligt ointressant man.

Det känns som att det är just att ha massor av de sidorna som har fått den missuppfattade etiketten "desperat". Många sådana tjejer som säger att de vill ha en sådan man verkar helt enkelt inte kunna läsa av och förstå en sådan när de faktiskt har en framför sig, utan slår bakut och får mer en känsla av bara fel än något rätt. Det tror jag definitivt!

Det har diskuterats förr i andra trådar i hur mycket högre grad det brukar vara det "spännande" och råbarkat djuriskt manliga hos männen som inte är mjuka och varma och känslofulla som kvinnor går igång på. Sedan kan de gärna säga att de vill möta en kramig och gosig man, som kan lyssna, som kan tala om känslor, som kan känna på sig när hon är deppig och komma med en spontan kram, som ofta och gärna kan tänka sig att tala om hur mycket han älskar henne... och visst, med intellekt och förnuft vill man nog gärna möta en sådan, men instinkterna och reptilhjärnan ser inte de männen (det är de som är "desperata" och konstiga), men attraheras av de som är raka motsatsen. Generation efter generation.

Och en annan reflektion. Människor som har den där förmågan att utan nämnvärda problem möta partners regelbundet måste ju rimligen bygga det på bl a att man alltid är öppen för att se nya bekanta man de facto möter i sitt sociala liv som tänkbara. När två av dem möts är det det naturliga att man kan tänkas vara intresserade av varandra på något vis och man kan föra ämnet på tal, "kan inte vi ses någon kväll" eller så... Det kan däremot aldrig jag fråga nya kvinnliga bekanta. Jag har ju helt enkelt fel disposition och utstrålning, så de har redan känt av att jag är konstig och "desperat" och alltså ointressant, och därmed är det redan bara fel av mig att visa intresse. Visar jag intresse på en gång "bara för" att jag har mött en tjej för en gångs skull, så är det i mitt fall ren desperation i sig att jag ens frågar, om jag gör det.

Till Pemer:
Jag har läst, men jag citerar inte allt, det blir för mycket. Vet ej hur man citerar en eller två rader?

Ja, jag förstår att du undrar vad jag är för typ egentligen. Det gör jag med Man kan ju hinna med några förhållanden om man är 56 år och ända vara ensam en stor del av livet. Jag raggar alltså inte karlar hela tiden!

Du gissar att jag dras till råbarkade sällar som inte kan prata känslor, men så är inte fallet. Min kära canadensare var intellektuell och udda, extremt intelligent. Vi pratade om existensiella frågor och annat i sju år innan jag blev svårt sjuk, vilket han inte klarade av. Vi gjorde musik tillsammans. Han datoriserade min musik. Han var fin men för känslig för min trasighet.

Det som har ödelagt mitt liv mer än asperger är svår ledgångsreumatism och dess följdsjukdomar samt medicinbiverkningar. Män kan bli vilseledda av att jag ser pigg och frisk ut (utom händerna) men så kommer biverkningsskadan, skovet, operationen... och i nöden prövas vännen! Mitt största handikapp är definitivt tröttheten. Ingen vill ha en partner som sover eller vilar för det mesta. Man blir trött av cellgift o all annan skit jag måste stoppa i mig (sedan 32 år).

Jag har förståelse för det du säger om ditt signalsystem. Jag har också problem med mitt. Det är därför det krävs att det andra könet/partnern är aktiv och så att säga leder dansen i viss mån. Det var här det blev lättare för mig som kvinna i andra kulturer. Men för dig som man gäller det väl att hoppas att det dyker upp en kvinna som uppvaktar DIG. Sådana finns!

Har en vän med AS som inte hade en susning om hur man skaffar sig en kvinna. Så dök det upp en tjej som tog alla initiativ som krävdes för att få till stånd ett förhållande. De var gifta i 30 år.

Oj, jag menade inte att jag trodde något om dig, jag menade "den stora massan"...

Debbido skrev:Jag har förståelse för det du säger om ditt signalsystem. Jag har också problem med mitt. Det är därför det krävs att det andra könet/partnern är aktiv och så att säga leder dansen i viss mån. Det var här det blev lättare för mig som kvinna i andra kulturer. Men för dig som man gäller det väl att hoppas att det dyker upp en kvinna som uppvaktar DIG. Sådana finns!

Här har vi nog sammanfattat ganska bra varför de många askillar är s.k. evighetssinglar.

Kristofer skrev:

Debbido skrev:Jag har förståelse för det du säger om ditt signalsystem. Jag har också problem med mitt. Det är därför det krävs att det andra könet/partnern är aktiv och så att säga leder dansen i viss mån. Det var här det blev lättare för mig som kvinna i andra kulturer. Men för dig som man gäller det väl att hoppas att det dyker upp en kvinna som uppvaktar DIG. Sådana finns!

Här har vi nog sammanfattat ganska bra varför de många askillar är s.k. evighetssinglar.

Jo minsann. Någon som vet en kontaktsajt för trevliga men passiva AS-män? [Inga smileys igen. Substitut: *galghumor*]

Man kan kanske tills vidare sätta ihop en helfiktiv variant av romanen "Spelet" (Neil Strauss), om sammanhang och forum där passiv AS-män har sagolika amorösa framgångar? Den skulle nog bli skruvad så det förslår...

Zombie skrev:Jo minsann. Någon som vet en kontaktsajt för trevliga men passiva AS-män? [Inga smileys igen. Substitut: *galghumor*]

Ni får väl starta en då! Det verkar ju finnas tillräckliga kunskaper på forumet för att sätta upp en eller annan hemsida...

Kan tänka mig framsidan som en singelkalender. Pemer får bli Mr januari.

Ni skulle säkert kunna få lite publicitet kring det konceptet!

(Jaja, ni vet väl att jag är snäll! )

Pemer skrev:Oj, jag menade inte att jag trodde något om dig, jag menade "den stora massan"...

OK, det är lugnt. No hurt feelings, babe!

Jag tror det fattas en kursbok här: "Konsten att ta kontakt med det motsatta könet". I mitt fall skulle det kanske också vara "att behålla". Jag pratar ihjäl folk. Det mest förödande är min brist på distans (integritet), att jag på ett tidigt stadium låter en massa opassande "sanningar" ramla ur min mun likt paddorna i Egypten. En NT skulle ljuga på och låta liken i garderoben få hänga där snyggt och prydligt något år eller så. Jag tar fram och skramlar med dem omedelbart, buuuh!

Folk kan tro att jag är sexmissbrukare, alkoholist eller vad som helst. Om jag är det vet jag ej, förmodligen inte. Men jag är verkligen duktig på att ge ett dåligt intryck. Jag skämtar om mina svagheter. När man skämtar överdriver man ofta saker, spetsar till dem och då....springer HAN!
Jag har sagt det till mig tusen gånger. Snälla Debbie: Kan du aldrig någonsin vara ALLVARLIG eller

Men clown-rollen blev min för att jag inte gillar tragedier.

Bjäbbmonstret skrev:

Zombie skrev:Jo minsann. Någon som vet en kontaktsajt för trevliga men passiva AS-män? [Inga smileys igen. Substitut: *galghumor*]

Ni får väl starta en då! Det verkar ju finnas tillräckliga kunskaper på forumet för att sätta upp en eller annan hemsida...

Kan tänka mig framsidan som en singelkalender. Pemer får bli Mr januari.

Ni skulle säkert kunna få lite publicitet kring det konceptet!

(Jaja, ni vet väl att jag är snäll! )

Det är fan i mig en idé...