Det är knepigt hur många artistiska människor jävlas med mig, skrattar åt mig för att jag ser ut på ett speciellt sätt. Jag tror det är vanligare med narcissism hos dessa människor då de uppenbarligen har ett behov att racka ned på människor som är enkla att mobba.

MolkomAnnor skrev:Ni som använder ordet självupptagen som ett symptom hos AS:are.
Jag skulle gärna förespråka att det oftare handlar om en benägenhet i att vara självförsjunken (i sin egen värld). Självupptagna människor är så väldigt mer uppmärksamhetssökande (vilket också vissa personer med Asperger är). Men Aspies är generellt mer inne i sig själva, i sin egen bubbla.

+1

prodge64 skrev:

MolkomAnnor skrev:Ni som använder ordet självupptagen som ett symptom hos AS:are.
Jag skulle gärna förespråka att det oftare handlar om en benägenhet i att vara självförsjunken (i sin egen värld). Självupptagna människor är så väldigt mer uppmärksamhetssökande (vilket också vissa personer med Asperger är). Men Aspies är generellt mer inne i sig själva, i sin egen bubbla.

+1

+2

+1 till. Ja, det är nog åtminstone en stor del av det som störde mig tidigare i tråden och som jag inte fick ord på.

Som jag ser det så har andras möjlighet eller "brist" på möjlighet att "sätta sig" på en person som har Aspergers syndrom inget att göra med AS. Exempelvis jag har haft Aspergers syndrom med inslag av DAMP sedan jag var åtminstone fem eller sex år (det kan i mitt fall annars vara medfött), och mig "sätter sig" ingen på. Jag tror snarare på att det har att göra med den jättestarka självkännsla jag utvecklat genom att människor jag haft omkring mig under min uppväxt har bejakat min personlighet, min särart, visat enorm respekt för mig, på alla sätt.

Och skulle någon ändå försöka så har jag ju alltid mitt "DAMP light" att ta till om/när någon försöker. I det läget kommer jag att "peka med hela handen". Säga precis det jag tycker, men ändå på ett "civiliserat" sätt.

Wine skrev:APA:s arbetsgrupp i frågan har lagt fram förslag om att narcissism som specifik sjukdomsdiagnos ska tas bort.

APA (American Psychiatric Association)

wuwei skrev:De flesta personlighetsstörningsdiagnoser ställs väl om sättet att vara ställer till med tillräckliga problem för personen eller omgivningen för att anses vara en "störning"? Är omvärlden verkligen så bra på att hantera dessa människor med narcissistisk personlighetsstörning? Narcissisten själv är kanske ofta ointresserad av att få en diagnos eftersom det verkar röra sig om personer som har mycket svårt för att komma till självinsikt.

Kanske på tiden att ställa diagnosen Narcissistisk nationsstörning på USA...

Narcissistisk personlighetsstörning

http://sv.wikipedia.org/wiki/Narcissist ... C3%B6rning

Diagnosticeringskriterier enligt DSM-IV-TR

Individen uppvisar ett ihärdigt mönster av grandiositet (i fantasi eller beteende), behov av beundran, brist på empati, börjar i det unga vuxenlivet och finns i varierande samband indikerat av fem (eller fler) av följande:

Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
Tror att han eller hon är "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
Kräver stor beundran.
Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

20 DRAG AV SJUKLIG NARCISSISTISK PERSONLIGHETSSTÖRNING

http://user.tninet.se/csz433c/homepages ... s_drag.htm

Narcissistisk näring:

http://knol.google.com/k/narcissistic-supply#

Publicity (celebrity or notoriety, being famous or being infamous) is a trigger of narcissistic supply because it provokes people to pay attention to the narcissist (in other words, it moves sources to provide the narcissist with narcissistic supply). Publicity can be obtained by exposing oneself, by creating something, or by provoking attention. The narcissist resorts to all three repeatedly (as drug addicts do to secure their daily dose). A mate or a companion is one such source of narcissistic supply.

The Primary Narcissistic Supply is attention, in both its public forms (fame, notoriety, infamy, celebrity) and its private, interpersonal, forms (adoration, adulation, applause, fear, repulsion). It is important to understand that attention of any kind – positive or negative – constitutes Primary Narcissistic Supply. Infamy is as sought after as fame, being notorious is as good as being renowned.

Jag tycker att NTs som bloggar om sig själva, vilka kläder de köper och var de firar sina semestrar är höjden av narcissism.
Vi lever i en värld full av mysterier och intressanta fenomen men det enda de människorna är intresserade av är var de köper sina skor.

KrigarSjäl skrev:Jag tycker att NTs som bloggar om sig själva, vilka kläder de köper och var de firar sina semestrar är höjden av narcissism.

Har sett att det finns kopplingar mellan Facebookanvändning och just narcissism.

"Facebook avslöjar narcissist

1 oktober 2008 kl 08:27, uppdaterad: 1 oktober 2008 kl 08:28"

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/fac ... 809653.svd

KrigarSjäl skrev:Jag tycker att NTs som bloggar om sig själva, vilka kläder de köper och var de firar sina semestrar är höjden av narcissism.
Vi lever i en värld full av mysterier och intressanta fenomen men det enda de människorna är intresserade av är var de köper sina skor.

Snarare ett symptom på individualism, prestigesamhället och därav ungdomars utbredda bekräftelsebehov.

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om min "självupptagenhet" och hur den yttrar sig, men så upptäckte jag att MolkomAnnor redan har förklarat det jag tänkte skriva:

MolkomAnnor skrev:Ni som använder ordet självupptagen som ett symptom hos AS:are. Jag skulle gärna förespråka att det oftare handlar om en benägenhet i att vara självförsjunken (i sin egen värld). Självupptagna människor är så väldigt mer uppmärksamhetssökande (vilket också vissa personer med Asperger är). Men Aspies är generellt mer inne i sig själva, i sin egen bubbla.

Jag är väldigt inne i mig själv och har svårt att "hitta ut" ibland. Jag glömmer att fråga människor hur de har det eftersom jag är så trög i vändningarna. Om jag pratar om mig själv vill jag göra det tills ämnet är uttömt. Om jag pratar om någon annan gäller samma sak. Flera gånger har jag fått höra att jag är en god lyssnare. Jag är verkligt intresserad när människor berättar för mig om sina problem, till exempel, och sätter mig verkligen in i det. Svårare är det när folk berättar om vad de ätit till lunch, för det är inget särskilt uttömmande ämne. Då blir det lätt i stället att jag får frågan "vad har du ätit till lunch?" och berättar ingående om lunchen. Jag glömmer bort att byta ämne. Det kan tolkas som självupptagenhet men kan också yttra sig som motsatsen: total självuppoffring.

När jag läser i den här tråden kommer jag att tänka på Sheldon i The Big Bang Theory. Vissa säger att han är en typisk aspergare men jag ser snarare narcissistiska drag i honom. Han har svårt för sociala samspel och är otroligt strukturerad och logisk, och han tycker att hans sätt är mycket bättre än andras sätt. Det är det sistnämnda som jag ser som narcissistiskt och inte som aspigt. Sheldon är nonchalant, tror stora saker om sig själv och föraktar andra. Även om aspergare är lite egna tror jag inte att de har någon grandios självkänsla i högre utsträckning än icke-aspergare. Mitt intryck är snarare att de flesta aspergare har det motsatta problemet med självkänsla.

MolkomAnnor skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag tycker att NTs som bloggar om sig själva, vilka kläder de köper och var de firar sina semestrar är höjden av narcissism.
Vi lever i en värld full av mysterier och intressanta fenomen men det enda de människorna är intresserade av är var de köper sina skor.

Snarare ett symptom på individualism, prestigesamhället och därav ungdomars utbredda bekräftelsebehov.

Detta här med individualism och prestigesamhället är - som jag har förstått - precis vad Christopher Lasch menar när han talar om att vi lever i en narcissistisk kultur: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Culture_of_Narcissism

Laika, skriver under på allt det där. Jag gör och tänker precis så. Tack, och även till MolkomAnnor.

Laika skrev:Jag tänkte att jag skulle berätta lite om min "självupptagenhet" och hur den yttrar sig, men så upptäckte jag att MolkomAnnor redan har förklarat det jag tänkte skriva:

MolkomAnnor skrev:Ni som använder ordet självupptagen som ett symptom hos AS:are. Jag skulle gärna förespråka att det oftare handlar om en benägenhet i att vara självförsjunken (i sin egen värld). Självupptagna människor är så väldigt mer uppmärksamhetssökande (vilket också vissa personer med Asperger är). Men Aspies är generellt mer inne i sig själva, i sin egen bubbla.

Jag är väldigt inne i mig själv och har svårt att "hitta ut" ibland. Jag glömmer att fråga människor hur de har det eftersom jag är så trög i vändningarna. Om jag pratar om mig själv vill jag göra det tills ämnet är uttömt. Om jag pratar om någon annan gäller samma sak. Flera gånger har jag fått höra att jag är en god lyssnare. Jag är verkligt intresserad när människor berättar för mig om sina problem, till exempel, och sätter mig verkligen in i det. Svårare är det när folk berättar om vad de ätit till lunch, för det är inget särskilt uttömmande ämne. Då blir det lätt i stället att jag får frågan "vad har du ätit till lunch?" och berättar ingående om lunchen. Jag glömmer bort att byta ämne. Det kan tolkas som självupptagenhet men kan också yttra sig som motsatsen: total självuppoffring.

Jag känner igen mig i din reflektion, är sådan själv. "Vad jag åt till lunch" - snack är lika med orelevant för mig, kallprat. Det innehåller för mig föga lärorika detaljer. Jag hade hellre pratat med dig än med en person som vill "diskutera vädret".

Laika skrev:När jag läser i den här tråden kommer jag att tänka på Sheldon i The Big Bang Theory. Vissa säger att han är en typisk aspergare men jag ser snarare narcissistiska drag i honom. Han har svårt för sociala samspel och är otroligt strukturerad och logisk, och han tycker att hans sätt är mycket bättre än andras sätt. Det är det sistnämnda som jag ser som narcissistiskt och inte som aspigt. Sheldon är nonchalant, tror stora saker om sig själv och föraktar andra. Även om aspergare är lite egna tror jag inte att de har någon grandios självkänsla i högre utsträckning än icke-aspergare. Mitt intryck är snarare att de flesta aspergare har det motsatta problemet med självkänsla.

Gedigen analys av Sheldon. Dock är inte människor svart-vita. Jag ser Sheldon som en Asperger personlighet, influerad med narcissistiska drag.

MolkomAnnor skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag tycker att NTs som bloggar om sig själva, vilka kläder de köper och var de firar sina semestrar är höjden av narcissism.
Vi lever i en värld full av mysterier och intressanta fenomen men det enda de människorna är intresserade av är var de köper sina skor.

Snarare ett symptom på individualism, prestigesamhället och därav ungdomars utbredda bekräftelsebehov.

Detta här med individualism och prestigesamhället är - som jag har förstått - precis vad Christopher Lasch menar när han talar om att vi lever i en narcissistisk kultur: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Culture_of_Narcissism

Jag förstår vad människor menar med att vi lever i ett mer narcissistiskt samhälle, som föds ur individualism. Ändå tycker jag att det skiljer sig. Den västerländska människan är ingen urtypisk narcissist, hon är bara anpassad efter det moderna samhällets konkurrensregler. En narcissist har så många fler onda drag, så jag anser att man går till överdrift när man kallar dagens ungdom för detta.

MolkomAnnor skrev:och han tycker att hans sätt är mycket bättre än andras sätt. Det är det sistnämnda som jag ser som narcissistiskt och inte som aspigt.

Nu har jag inte sett Big Bang-teorin, men just den lilla detaljen är väl närmast klassisk hos aspergare — från med en självironisk glimt i ögat till en självrättfärdig kördhet som kan kosta omgivningen en hel del. Låt vara att den förekommer hos andra också — där de svårare graderna kanske kan ingå i etiketten för passande annan störning, exempelvis narcissism, medan de lättare syns mindre än hos oss i samma mån som personen avviker mindre från normerna.

Zombie skrev:Låt vara att den förekommer hos andra också — där de svårare graderna kanske kan ingå i etiketten för passande annan störning, exempelvis narcissism, medan de lättare syns mindre än hos oss i samma mån som personen avviker mindre från normerna.

Tror det är en ganska klar gräns men det är klart att vissa kanske gör allt de kan för att dölja den eftersom vi har en så betydande jantelag i vårat land.

Vad jag vet så är psykopater alltid narcissistiska t.ex.

MolkomAnnor skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag tycker att NTs som bloggar om sig själva, vilka kläder de köper och var de firar sina semestrar är höjden av narcissism.
Vi lever i en värld full av mysterier och intressanta fenomen men det enda de människorna är intresserade av är var de köper sina skor.

Snarare ett symptom på individualism, prestigesamhället och därav ungdomars utbredda bekräftelsebehov.

Tecken på individualism är väl snarare att gå emot trenden och inte leka följa John som alla bloggare gör. De inspireras av sponsrade överexponerade tuggummituggar-bloggbrudar och tror att folk är intresserade av att de haft huvudvärk igår, käkat gröt idag och ska shoppa på eftermiddagen. Väldigt få av bloggarna har någonting att säga, någonting att komma med.
Det är ju bara jag, jag, jaaaag, seee påå miiiig...

Laika skrev:När jag läser i den här tråden kommer jag att tänka på Sheldon i The Big Bang Theory. Vissa säger att han är en typisk aspergare men jag ser snarare narcissistiska drag i honom. Han har svårt för sociala samspel och är otroligt strukturerad och logisk, och han tycker att hans sätt är mycket bättre än andras sätt. Det är det sistnämnda som jag ser som narcissistiskt och inte som aspigt. Sheldon är nonchalant, tror stora saker om sig själv och föraktar andra. Även om aspergare är lite egna tror jag inte att de har någon grandios självkänsla i högre utsträckning än icke-aspergare. Mitt intryck är snarare att de flesta aspergare har det motsatta problemet med självkänsla.

Jag har inte heller sett serien men jag tycker ibland att mitt sätt är bättre än andras sätt, särskilt i situationer där det faktiskt är det t ex för att jag råkar ha erfarenhet, talang eller specialintresse för just det. Särskilt gäller detta små praktiska saker där jag ser direkt hur man bör göra för optimalt resultat - något som förvånansvärt sällan uppskattas av omgivningen...

Men samtidigt är jag lika väl medveten om mina begränsningar i på andra områden, så summan av kardimumman blir inte särskilt grandios.

Zombie skrev:

MolkomAnnor skrev:och han tycker att hans sätt är mycket bättre än andras sätt. Det är det sistnämnda som jag ser som narcissistiskt och inte som aspigt.

Nu har jag inte sett Big Bang-teorin, men just den lilla detaljen är väl närmast klassisk hos aspergare — från med en självironisk glimt i ögat till en självrättfärdig kördhet som kan kosta omgivningen en hel del. Låt vara att den förekommer hos andra också — där de svårare graderna kanske kan ingå i etiketten för passande annan störning, exempelvis narcissism, medan de lättare syns mindre än hos oss i samma mån som personen avviker mindre från normerna.

Inger skrev:Jag har inte heller sett serien men jag tycker ibland att mitt sätt är bättre än andras sätt, särskilt i situationer där det faktiskt är det t ex för att jag råkar ha erfarenhet, talang eller specialintresse för just det. Särskilt gäller detta små praktiska saker där jag ser direkt hur man bör göra för optimalt resultat - något som förvånansvärt sällan uppskattas av omgivningen...

Men samtidigt är jag lika väl medveten om mina begränsningar i på andra områden, så summan av kardimumman blir inte särskilt grandios.

Jag tror att det är fullt normalt att tycka att ens eget sätt är lite bättre än andras. Jag har valt delar (verkligen inte allt, en del bara finns där) av mitt sätt själv, och jag har valt de delar jag valt för att jag tycker att de på något sätt är överlägsna andra sätt. Det är inte konstigare än att jag gillar mina böcker, min låtlista, mina kläder och min inredning mer än de flesta andras. Jag har ju valt dem för att jag gillar dem.

Det här börjar bli ett problem först när det går över till förakt mot andra. Att aspergare är hårda mot andra kan bero på att andra är hårda mot aspergare. Det finns starka normer om hur konversationer ska gå till, och aspergare utmanar dem. Det är helt naturligt att utmanandet innebär ett ifrågasättande. Jag ser dock en skillnad mellan det här och blint förakt, och mellan det här och en oartighet som inte beror på bristande förståelse för vad som är artigt, utan på en genuin känsla av överlägsenhet: "Jag behöver inte vara trevlig mot denna lägre stående varelse."

Det var en bra distinktion.

KrigarSjäl skrev:Tecken på individualism är väl snarare att gå emot trenden och inte leka följa John som alla bloggare gör.

Många som tror att de är individualister och inreder sina hem på ett visst sätt eller försöker klä sig på ett visst sätt är ändå inte individualister eftersom trendängsligheten som jag tror är värst i Stockholm gör att de flesta ändå följer i stort sett samma smak. Ska se föreställningen Ljust & Fräscht med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert och tror att den blir ganska roande att se.

Inger skrev:Det var en bra distinktion.

Ja, det var det.

Men där finns också bristande lyhördhet och fantasi — mycket vanligt och som kan ställa till en hel del utan minsta illvilja.

Sedan, även om det finns ett mörkertal av självrättfärdighet och så vidare bland enter, som i jämförelser med oss tenderar att döljas av deras normalitet, så kan jag tycka mig ana att vi har litet olika typisk fördelning av sätten vi är körda på.

Och jag vill inte stänga mig för att vi kan vara värre i grad heller. Man kan ju inte titta bara på interaktionen mellan de extremt olika "oskolad aspie mot oskolade enter", utan måste också titta på den där skillnaderna är mindre, till exempel mellan aspies respektive enter inbördes. (För att nu trycka dit de där generaliserande blafforna till etiketter bara för att kunna säga det här.)

KrigarSjäl skrev:

MolkomAnnor skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag tycker att NTs som bloggar om sig själva, vilka kläder de köper och var de firar sina semestrar är höjden av narcissism.
Vi lever i en värld full av mysterier och intressanta fenomen men det enda de människorna är intresserade av är var de köper sina skor.

Snarare ett symptom på individualism, prestigesamhället och därav ungdomars utbredda bekräftelsebehov.

Tecken på individualism är väl snarare att gå emot trenden och inte leka följa John som alla bloggare gör. De inspireras av sponsrade överexponerade tuggummituggar-bloggbrudar och tror att folk är intresserade av att de haft huvudvärk igår, käkat gröt idag och ska shoppa på eftermiddagen. Väldigt få av bloggarna har någonting att säga, någonting att komma med.
Det är ju bara jag, jag, jaaaag, seee påå miiiig...

Kännetecknet för individualism är jaget, det ska handla om mig. I motsatsen till vi, det handlar om oss (kollektivism).

Så definitionen i dag kan härledas till både att söka efter unikhet, men också en slags individualism där konformistiska människor lever det liv som de tror andra människor ska se upp till. Vi kan säga att det är två sätt att göra sig till individualist, två sett att utmärka sig på, två sätt att få det att handla om jaget.


En intressant sak jag skulle vilja ta upp här: många framför klagomål gentemot ytliga modebloggare. Kontrasten finner vi i personer som går åt motsatt håll, möjligen svartrockare, alternativa freaks, indierockare o.s.v.. Dessa vill gärna framhäva att de skulle vara mer unika än Kissie. Men egentligen är det precis samma fenomen, med olika sorters approach. På det här forumet finns det också ibland en känsla av att vilja framhäva sin originalitet jämfört med "vanliga" personer. Även om detta inte återspeglar majoriteten av användare, så existerar den.

Jag anser att det nog finns en slags "Narcissistisk personlighetsstörning för autister", som vissa med autismspektrumstörning verkar ha.

Dessa individer kräver att allt och alla i världen ska anpassa sig efter vad narcissisten vill. Om detta inte sker så blir narcissisten irriterad, arg och börjar eventuellt attackera.

Narcissisten saknar nästan helt förmåga och vilja till kompromisser och diplomati. Jag vill ha det så här och så ska det bli attityd. Det angränsar också lite till antisocial eller påminner lite om det. Knappt någon hänsyn tas till andras behov och rättigheter.

"- Jag tycker ju såhär faktiskt och då ska du också göra det".
"- Jag tycker du pratar med för mycket ord så du får uttrycka dej med färre".
"- Jag tycker du är bla bla bla så därför ska du sluta vara bla bla bla".

Jag tror inte narcissisten är ond utan den är helt enkelt så självcentrerad så den inte kan ta hänsyn till andra i så många situationer.

Intressant ämne.

MolkomAnnor skrev:En intressant sak jag skulle vilja ta upp här: många framför klagomål gentemot ytliga modebloggare. Kontrasten finner vi i personer som går åt motsatt håll, möjligen svartrockare, alternativa freaks, indierockare o.s.v.. Dessa vill gärna framhäva att de skulle vara mer unika än Kissie. Men egentligen är det precis samma fenomen, med olika sorters approach. På det här forumet finns det också ibland en känsla av att vilja framhäva sin originalitet jämfört med "vanliga" personer. Även om detta inte återspeglar majoriteten av användare, så existerar den.

Detta har jag också observerat. Det tycker jag också kan markera ett slags behov av att söka uppmärksamhet.