Jag läste den här tråden: era-asikter-tankar-om-depression-uppkomst-och-behandling-t20715.html och det väckte en del funderingar hos mig.

Miche skrev:

Fröken Fräken skrev:När jag befunnit mig i depression har jag kunnat må bättre bara genom att ändra kemin i hjärnan med hjälp av antidepp utan att ändra något i mitt liv vad gäller stimulans osv.

Antidepp fungerar bäst genom att använda medicinen för att skapa ork att åtgärda det som faktiskt är fel i livet. Jag tror inte att en människa mår bra i längden av att bara äta antidepp utan att faktiskt ta tag (eventuellt med hjälp av utomstående) att åtgärda det som orsakar depressionen.

Olika formuleringar som handlar om att antidepressiva används "för att skapa ork att åtgärda det som faktiskt är fel i livet" har jag läst många gånger i läkemedlens reklamblad. Men hur vanligt är egentligen detta?

Mitt intryck är snarare att antidepressiva hjälper en att sopa problemen under mattan så att man inte märker av dem.Folk som går på SSRI kanske säger att de mår bättre av det, men för mig som yttre observartör verkar de mest ha blivit avtrubbade och likgilitiga. Noradrenerga preparat kan visserligen göra folk mer aktiva men det verkar mer handla om en ospecifik ilska som bara leder till konflikter.

Vad är ert intryck av dessa preparat?

För mig har de funkat precis som de ska.

Jag provade Fluoxetin och det blev riktigt vidrigt, jag trodde det fungerade men jag blev riktigt jävla elak (utan att märka det själv, hade minnesluckor), så den ska man inte ta utan att någon kunnig, som känner till bieffekterna kan hjälpa till att avbryta, finns med regelbundet i ens dagliga liv.

Har knaprat lite Sertralin, men är dålig på att ta den regelbundet så egentligen vet jag inte om den fungerar.

Jag kan inte svara, då jag hade dem för kort tid för att kunna utvärdera. Av missförstånd sattes de ut när jag gjorde ett su-försök (läkaren trodde jag ville sätta ut, jag trodde läkaren ville sätta ut). Har nu andra mediciner mot depressionerna som funkar hyfsat.

Antidepressiva har antingen gjort mig sämre eller känslokall/känslolös vilket har lett till frustration och även det, sämre mående. Jag testade ett otal preparat under min nära på 6 år långa depression. Fördelen är att jag idag vet att jag ska undvika dem.

Jag svarade att de har gjort mig likgiltig för problemen, men det stämmer inte helt. Jag har inte blivit avtrubbad, utan jag har så att säga "bytt mina gråa glasögon mot ett par mera rosa". Utan att särskilt mycket har ändrats i mitt liv så ändrar tabletterna min inställning till det. Jag har återfått förmåga att känna glädje och uppskatta saker som faktiskt är bra.

Vildsvin skrev:Jag läste den här tråden: era-asikter-tankar-om-depression-uppkomst-och-behandling-t20715.html och det väckte en del funderingar hos mig.

Miche skrev:

Fröken Fräken skrev:När jag befunnit mig i depression har jag kunnat må bättre bara genom att ändra kemin i hjärnan med hjälp av antidepp utan att ändra något i mitt liv vad gäller stimulans osv.

Antidepp fungerar bäst genom att använda medicinen för att skapa ork att åtgärda det som faktiskt är fel i livet. Jag tror inte att en människa mår bra i längden av att bara äta antidepp utan att faktiskt ta tag (eventuellt med hjälp av utomstående) att åtgärda det som orsakar depressionen.

Olika formuleringar som handlar om att antidepressiva används "för att skapa ork att åtgärda det som faktiskt är fel i livet" har jag läst många gånger i läkemedlens reklamblad. Men hur vanligt är egentligen detta?

Mitt intryck är snarare att antidepressiva hjälper en att sopa problemen under mattan så att man inte märker av dem.Folk som går på SSRI kanske säger att de mår bättre av det, men för mig som yttre observartör verkar de mest ha blivit avtrubbade och likgilitiga.Noradrenerga preparat kan visserligen göra folk mer aktiva men det verkar mer handla om en ospecifik ilska som bara leder till konflikter.

Vad är ert intryck av dessa preparat?

Jag har fått höra liknande. Att det ska höja så att man blir mottaglig för - ja vaddå? Det inträffar aldrig att man får terapi eller liknande. I bästa fall en samtalskontakt av dålig kvalitet.

Jag fick "tillfälligt" Fontex i över 8 år. När jag satte ut det och verkligen behövde hjälp, kastades jag ut från psyk. Och en psykolog sade (förutom allt tjafs om att de inte kan ge terapi till patienter med AS) att jag har motsagt mig att höja stämningsläget först med SSRI.

Så mycket bullshit så man vet inte vad man ska ta vägen.

tahlia skrev:Antidepressiva har antingen gjort mig sämre eller känslokall/känslolös vilket har lett till frustration och även det, sämre mående. Jag testade ett otal preparat under min nära på 6 år långa depression. Fördelen är att jag idag vet att jag ska undvika dem.

Hur hanterar du depression? Jag tar gärna emot alla tips folk kan ge. Jag vill också undvika antidepressiva efter 8 år med helvetet.

Vildsvin skrev:Mitt intryck är snarare att antidepressiva hjälper en att sopa problemen under mattan så att man inte märker av dem.



Vad är ert intryck av dessa preparat?

Så var det för mig. Jag fick lite, lite mer ork så att jag precis tog mig upp över vattenytan. Men de underliggande problemen blev aldrig lösta och jag har fortfarande - idag - inte hittat någon bra strategi för dessa underliggande problem. Jag känner det som om jag är påväg att drunkna av det eviga plaskandet för att hålla näsan över vattenytan.
Angående hjälp; som Bror Duktig skriver så får man ju i bästa fall SSRI + en dålig samtalskontakt och det räcker inte långt. Det är bara lite skrap på ytan så man kommer upp och får lite luft, sen lämnas man ensam och får plaska vatten tills man drunknar.

Idag har SSRI mycket liten effekt på mig, därför tar jag dem inte.

Samma här, har också slutat med dem.

SSRI har bevisligen en livsavgörande betydelse vid djupa, kliniska depressioner med suicidinslag för att öht göra personen kontaktbar i vissa fall.

Men därefter tvivlar jag - numera - på att de behövs EDIT, naturligtvis under förutsättning på att annan, i praktiken mera samtalsbaserad behandling sätts in . Och definitivt inte resten av livet, som framförallt min fru gått och trott. "Ooh! ifall ditt serotonin är för lågt då klart du måste äta SSRI resten av livet!!" Nu vet både hon och jag bättre men då kunde vi bara utgå från våra kunskaper vid den tidpunkten (EDIT2: Vilket iofs fortfarande gäller). Live and learn

Att jag startade den här tråden var för att jag träffade en gammal kompis igår. Han har haft en väldigt jobbig uppväxt men klarade sig rätt bra tills han rasade ihop för ett par år sen.Han har fått en del hjälp med mediciner och säger att han mår bättre av dem. Men jag tycker inte att hans beteende är friskt för fem öre. Vi har mer eller mindre tappat kontakten med varandra eftersom han sover mest hela tiden. Och när man träffas är det inte hans vanliga jag utan han känns berusad.Han har heller inte kunnat jobba eftersom han känner sig för flummig och på praktiken har han gjort bort sig flera gånger för han inte hängt med.

Jag har själv använt antidepressiva i omgångar för ett par år sen - visst jag kände mig bättre av dem men folk tyckte jag var som en drogad zombie.

barracuber skrev:Och definitivt inte resten av livet, som framförallt min fru gått och trott. "Ooh! ifall ditt serotonin är för lågt då klart du måste äta SSRI resten av livet!!" Nu vet både hon och jag bättre men då kunde vi bara utgå från våra kunskaper vid den tidpunkten. Live and learn.

Känner igen den tankegången från mitt ex. Antidepressiva var nog främsta anledningen att det tog slut mellan oss. Man vart så likgiltig.

Fröken Fräken skrev:Jag svarade att de har gjort mig likgiltig för problemen, men det stämmer inte helt. Jag har inte blivit avtrubbad, utan jag har så att säga "bytt mina gråa glasögon mot ett par mera rosa". Utan att särskilt mycket har ändrats i mitt liv så ändrar tabletterna min inställning till det. Jag har återfått förmåga att känna glädje och uppskatta saker som faktiskt är bra.

Samma effekt för mig.

barracuber skrev:Samma här, har också slutat med dem.

SSRI har bevisligen en livsavgörande betydelse vid djupa, kliniska depressioner med suicidinslag för att öht göra personen kontaktbar i vissa fall.

Men därefter tvivlar jag - numera - på att de behövs EDIT, naturligtvis under förutsättning på att annan, i praktiken mera samtalsbaserad behandling sätts in . Och definitivt inte resten av livet, som framförallt min fru gått och trott. "Ooh! ifall ditt serotonin är för lågt då klart du måste äta SSRI resten av livet!!" Nu vet både hon och jag bättre men då kunde vi bara utgå från våra kunskaper vid den tidpunkten (EDIT2: Vilket iofs fortfarande gäller). Live and learn

Men samtalsterapi får man ju inte. Och ofta så ställs kravet att man ska äta SSRI för att få den där samtalsterapin. Även om man inte är "för låg".

Eller ja, moment 22 träder in: antingen är man för låg för att få terapi utan att först äta SSRI, eller så är man inte tillräckligt dålig för att få terapi. Finns inga alternativ.

Och har man AS, så är det good bye, eller snarare good riddance to bad rubbish (enligt psyk).

Jag hatar att leva med dystymi och falla in i depressioner och fixeringar med jämna och ojämna mellanrum. Mitt liv bara rinner bort, medan jag undrar hur fan jag ska komma tillrätta med det, och medan instanserna gör vad de kan för att bli av med den jävla jobbiga och värdelösa tjafsande aspergertjejen.

Fick bara biverkningar som sömnsvårigheter och "blixtrar" genom kroppen. Gillar inte mediciner alls och den enda medicinen eller preparatet som fungerar är benso. Tragiskt men ibland nödvändigt.
Har varit deprimerad de sista 6 åren och det vore underbart om ett litet piller kunde häva en så mäktig sak.

Jag kan inte låta bli att fascineras av hur olika man kan reagera på mediciner...

Jag har haft dystymi sen jag var 12 år.
Jag har ätit Fontex i en månad (för 15 år sen), och då blev jag kraftigt hyperaktiv, social och utåtriktad som jag aldrig varit varken förr eller senare. Fick värsta lyckokänslorna, men min inre rastlöshet blev värre än nånsin.
Nu har jag amfetamin mot min ADHD, och en extra bonus jag får av den är att den är lite antidepressiv. Men det upplever jag lite som andra brukar beskriva SSRI, dvs apatisk, likgiltig, orkar inte bry mig om hur eländigt mitt liv är. Orkar inte ens försöka göra nåt åt min deprimerande livssituation. Jag avskyr det! Men det finns inget alternativ nu, och utan står jag inte ut.

shibedibato skrev:Fick bara biverkningar som sömnsvårigheter och "blixtrar" genom kroppen. Gillar inte mediciner alls och den enda medicinen eller preparatet som fungerar är benso. Tragiskt men ibland nödvändigt.
Har varit deprimerad de sista 6 åren och det vore underbart om ett litet piller kunde häva en så mäktig sak.

Blixtar genom kroppen är ett symptom på överdosering. Det sade en läkare till mig (en som jag litar på, och som var både engagerad och forskade).

Reagerar man kraftigt, så ska man sätta in ytterst långsamt och likadant när man sätter ut. Är man som jag, och har svårt att analysera om det hjälper eller ej, så behöver man också trappa upp jäkligt sakta, för att kunna utvärdera varje steg ordentligt.

Annars blir det som när jag var yngre, att jag ökade på till maxdos i normal fart, märkte inget utom möjligtvis när jag fick kraftiga sexuella biverkningar, och trappade ut snabbt igen (eller slutade tvärt eftersom ingen sade varför man inte skulle göra det - och jag fattade aldrig om jag hade utsättningssymptom men jag minns att jag fick hejdlösa utbrott).

Bror Duktig skrev:@barracuber, ja, jag vet inte hur jag kom på det, men jag fattade att jag var nedstämd under lång tid, och att det inte var riktigt så illa som depression, och att det inte heller gick över som depression ska göra. Sedan läste jag om dystymi, och fattade. Fast jag hade ju haft det i 10 år då... Minst alltså, för jag misstänker att jag var som nedstämd före det också jämfört med andra, men att jag inte fattade, och var på en något högre nivå i stämningsläget.

Oj, vad jag känner igen mig.... det tog flera år tills jag fattade att jag inte heller hade en normal sinnesstämning när jag inte var deprimerad. Men det kanske är så med dystymin? har man levt länge så tror man att det är så alla mår... att nedstämdhet är ens vanliga tillstånd.

För mig är medicinering ett måste. Annars blir jag så fuckad i huvudet att det rimligtvis kommer sluta med destruktivitet och självmord. Var självdestruktiv och hatade mig själv när jag levde med mina återkommande depressioner.

Så det är antingen meds eller må skit och skada mig.
Har käkat antidepp i 3 1/2 år och det är först då jag kunde börja leva ett liv som inte känns värdelöst. Innan antidepp gav terapi viss hjälp, men det var som att slåss med ett monster; långsamma framsteg som rasade direkt så fort någon lilla förändring eller påfrestning hände i min tillvaro. Fruktansvärda dagar, jag undrar hur jag överlevde. Det är först efter medicineringen och rätt dos som jag kunde jobba ordentligt med mig själv och önskan om självmord avtog. Det är förstås inte bara medsen som hjälpte, jag tror stark på kombinationen gott stöd som ger vettiga verktyg + medicinering. Men medicinering skapade förutsättningar.
Nu pratar jag om mina egna upplevelser. Jag vet att inte alla får samma effekt/tur. Vet inte ens om jag tycker det är bra med långa medicineringar. Oroar mig vad som kommer att hända med min hjärna...
Men har fokus i nuet. Och det är inte så att dagarna är lätta, men livet känns mer hanterbart även dagar som idag då ångesten är på plats hela dagen.

Det är både intressant och hemskt att man får så olika effekt av medicinering. Tänk om det fanns bra lösning för alla... och tillgång till terapi även om man inte är kraftigt deprimerad...

Jag har ätit antidepressiva i nio år nu. Provat Seroxat, Fluoxetin och nu senast Cipralex. Alla dessa SSRI-preparat har gjort att jag har kunnat hålla näsan ovanför vattenytan. Det jag med säkerhet kan säga är att de tog bort det mesta av min panikångest. Lite mer avvaktande är jag till att säga att den sociala fobin blev lite bättre; jag kan gå ut på stan nu, innan satt jag hemma nästan dygnet runt och ville inte ens visa mig i fönstret, tyckte att folk på stan viskade om hur ful jag var. Jag hörde faktiskt hur folk viskade, tyckte att de tittade på mig, pekade och skrattade. Inser att det var nästintill psykotiskt.
Det är borta nu, men kan komma tillbaka då och då, i perioder då jag är väldigt stressad.

Hur jag fick SSRI som 16-åring? Gick till psykolog, berättade min livshistoria. Han skrev ett recept medan jag pratade... "Quick fix"...

Har testat 7 olika (om jag har räknat rätt) antidepp mediciner men inget har hittills funkat.

Jag vill gärna klara mig utan mediciner, men jag vet inte om det går. Särskilt inte som man inte får någon terapi alls, utan de har inte råd med annat än att skriva recept för glatta livet.

Jag undrar om man KAN leva drägligt, eller om den jävla dystymin och svackorna kan gå över. Varför skulle jag vara dömd att vara psykiskt sjuk hela livet, om jag inte äter mediciner. Det känns som att jag borde kunna bli frisk på något sätt. Allt måste ju bero på något. Jag var ju inte psykiskt sjuk som barn (mer än fixeringar som ändå var hanterbara så att det gick att leva).

Jag undrar vad som är orsaken, och om man kan bli av med den. Eller om hjärnan är permanent skadad.

Förutom att jag mår sämre utan medicin, så sover jag inte längre lika mycket, är piggare, och känner igen vissa bra sidor med mig själv, som jag inte känt sedan innan jag började med Fontex för 9-10 år sedan. Jag vill inte förlora de sakerna igen.

Jag har förresten skräck för att få kass hår och/eller hud av Fontex. Huden vet jag inte, men hår kan man ju tappa av antidepressiva. Sådana mediciner står med högt upp på listor över mediciner som orsakar håravfall:

- antidepressiva
- epilepsimediciner (inklusive Lamictal)
- parkinssonmediciner
- blodtrycksmediciner

.

Bror Duktig skrev:Jag har förresten skräck för att få kass hår och/eller hud av Fontex. Huden vet jag inte, men hår kan man ju tappa av antidepressiva. Sådana mediciner står med högt upp på listor över mediciner som orsakar håravfall:

Är det därför jag tappar så mycket hår?! Inte så mycket så att det syns, men tillräckligt mycket för att jag ska reagera på det när jag tvättar håret.

TheBoxSaysNo skrev:Vet inte ens om jag tycker det är bra med långa medicineringar. Oroar mig vad som kommer att hända med min hjärna...

Jag har hört att det än så länge inte finns något som tyder på att långvarig medicinering med SSRI förändrar hjärnan. Däremot ska långvariga obehandlade depressioner lämna spår i hjärnan. Har tyvärr ingen källa, men har hört/läst det mer än en gång.

Fröken Fräken skrev:

TheBoxSaysNo skrev:Vet inte ens om jag tycker det är bra med långa medicineringar. Oroar mig vad som kommer att hända med min hjärna...

Jag har hört att det än så länge inte finns något som tyder på att långvarig medicinering med SSRI förändrar hjärnan. Däremot ska långvariga obehandlade depressioner lämna spår i hjärnan. Har tyvärr ingen källa, men har hört/läst det mer än en gång.

Tintomara Ariadne skrev om det för bara några veckor sedan: Re: Era åsikter/tankar om depression - uppkomst och behandli

Tintomara Ariadne skrev:..
En etablerad sanning nu, vad jag förstår, är att långvarig obehandlad depression ger en ökad sårbarhet för framtida depressioner.
..