Hej! Ursäkta om frågan är dum, eller om den ställs för ofta, men jag känner verkligen att jag inte har någon aning om jag vill utreda det här eller bara försöka "ta mig i kragen" och leva med mina problem. Hur som helst, en nära person till mig har diagnosen, och hon har uppmärksammat mig på att jag visar större tecken på AS än hon själv gör. Själv visste jag knappt vad AS var innan dess, men förstod rätt snabbt vad hon menade när jag läste på. Jag identifierar mig med de flesta symptomen på AS, men inte i den grad att jag nånsin funderat på att söka hjälp, förrän för 1,5 år sen, då jag var 23.

Mitt liv ser ut ungefär så här:
Jag känner inte att jag har förmågan att skaffa nya vänner, utan känner ett starkt beroende av de jag har. Att försöka ta kontakt med människor jag inte känner väldigt väl är för ångestförknippat. Jag känner mig klumpig och osäker och jag vet att folk märker det. Jag hade flickvän i två månader för drygt fyra år sen, vilket summerar i princip hela mitt romantiska liv så här långt. Mitt största problem är att jag fastnar i extremt monotona sysslor och inte tar tag i vad som är viktigt och verkligt. Jag har velat kalla det lathet länge, men tror det finns mycket mer bakom. Känner mig förhindrad att utvecklas, skapa ett vettigt hem, skaffa körkort, utbilda mig och lämna mitt monotona jobb som är under alla människors potential.

Nu kanske jag har besvarat min fråga på egen hand, men kanske kan någon vänlig själ komma med synpunkter eller tips. Har förstått att det är lång väntetid. Känns som att ytterligare ett år slösas bort innan jag kommer till botten med det här. Har rätt bråttom att börja leva just nu.

Jag har själv ingen diagnos, jag står dock i kö till utredning. Men antagligen har jag även ADHD.

Jag vet inte hur stora problem du har med skolan, om du äns har några? Själv har jag enorma problem med skolan och jag har precis misslyckats med gymnasiet för femte gången. För övrigt klarar jag mig relativt bra, förutom att jag fortfarande har sociala problem. Men ändå har jag vänner som är medvetna om min problematik och som inte har några problem med den.

När jag själv fick höra talas om AS och insåg att jag antaligen har det så ringde jag en psykolog och bokade tid och efter två en timmars samtal så fick jag min remiss.

Om du själv vill ha en diagnos är upp till dig själv, du beskriver inte jätte mycket om exakt vilka problem du har, men en diagnos ger dig rätten till LSS-stöd.

Jag tycker att du ska gå till en psykolog och prata om det.

Jag håller med gemini! Men jag gick först till vårdcentralen och berättade om mina stora problem för läkaren. Han skrev en remiss till psyk. Jag fick en kurator som misstänkte AS och skrev remiss för utredning. Det visade sig vara AS, ADD och Bipolär.

Välkommen till forumet!

Livsbrand skrev:Hej! Ursäkta om frågan är dum, eller om den ställs för ofta, men jag känner verkligen att jag inte har någon aning om jag vill utreda det här eller bara försöka "ta mig i kragen" och leva med mina problem.

Inte en dum fråga alls. Jag fick min Asperger diagnos för lite mer än 2 år sedan. Den har hjälpt mig att acceptera mig själv lättare. Jag förstår mig själv mer. Det kändes skönt att få veta varför jag har mina problem bland annat socialt. Innan tänkte jag att jag måste "ta mig i kragen" och skärpa mig men nu är jag mer förlåtande mot mig själv och gör så gott jag kan bara.

Får du en diagnos har du också rätt till stöd enligt LSS (Lagen om särskilt stöd). Det kan vara bra att omfattas av den lagen.

Du kan ju leva "nu" även om du står i kö för utredning. Det går. Om du vill.

treeman skrev:Inte en dum fråga alls. Jag fick min Asperger diagnos för lite mer än 2 år sedan. Den har hjälpt mig att acceptera mig själv lättare. Jag förstår mig själv mer. Det kändes skönt att få veta varför jag har mina problem bland annat socialt. Innan tänkte jag att jag måste "ta mig i kragen" och skärpa mig men nu är jag mer förlåtande mot mig själv och gör så gott jag kan bara.

Får du en diagnos har du också rätt till stöd enligt LSS (Lagen om särskilt stöd). Det kan vara bra att omfattas av den lagen.

Du kan ju leva "nu" även om du står i kö för utredning. Det går. Om du vill.

Bra utfyllnad. Jag håller med om att det är lättare att acceptera sig själv när man vet varför saker är som dom är. Visserligen har jag ingen diagnos, men jag vet ju själv att jag har AS. Vilket fått mig att anpassa mig bättre och gett mig mer självkännedom, samt fått mig att inse att det inte bara är jag som är lat.

Men dina snarkningar kan du inte skylla ifrån dig på din AS.

Satsa på att utredas, inget ont kan komma av det snarare tvärtom.

Jo utredning och svar verkar vara bra ofta.

gemini skrev:Bra utfyllnad.

Tackar!

gemini skrev:Men dina snarkningar kan du inte skylla ifrån dig på din AS.

Sov du i sovsalen? Då ber jag om ursäkt. Jag damp in sent som fan och full som fan och snarkade visst loss som en döende valross.

treeman skrev:Sov du i sovsalen? Då ber jag om ursäkt. Jag damp in sent som fan och full som fan och snarkade visst loss som en döende valross.

Ja jag låg under dig, men det var ingen fara, Danne fick ju tyst på dig.

Tack så mycket för svaren.

treeman skrev:Välkommen till forumet!

Livsbrand skrev:Hej! Ursäkta om frågan är dum, eller om den ställs för ofta, men jag känner verkligen att jag inte har någon aning om jag vill utreda det här eller bara försöka "ta mig i kragen" och leva med mina problem.

Inte en dum fråga alls. Jag fick min Asperger diagnos för lite mer än 2 år sedan. Den har hjälpt mig att acceptera mig själv lättare. Jag förstår mig själv mer. Det kändes skönt att få veta varför jag har mina problem bland annat socialt. Innan tänkte jag att jag måste "ta mig i kragen" och skärpa mig men nu är jag mer förlåtande mot mig själv och gör så gott jag kan bara.

Så skönt att veta att andra kan känna på samma sätt! Vad gäller självkännedom har den blivit så mycket bättre bara av att läsa om Asperger och se hur flera av mina sidor korrelerar, även om det är så att jag bara har AS-liknande drag. Hur mycket är så gott du kan?

Livsbrand skrev:Så skönt att veta att andra kan känna på samma sätt! Vad gäller självkännedom har den blivit så mycket bättre bara av att läsa om Asperger och se hur flera av mina sidor korrelerar, även om det är så att jag bara har AS-liknande drag.

Känner igen mig i det där. Problemen har ju alltid funnits men få av problemen har jag reflekterat över.

gemini skrev:Ja jag låg under dig, men det var ingen fara, Danne fick ju tyst på dig.

Japp. Han väckte mig, så jag drog ur ena öronproppen och lyssnade. Sen gav han mig order att "lägga mig på sidan" vilket jag gjorde direkt utan bråk hehe. Sen sov jag som i koma tills på morgonen utan att ha snarkat ens som en mus. Just for the record nu alltså.


OT
Jag tycker helt klart du ska göra en utredning! Förtydligar mitt ovanstående inlägg.

Livsbrand:

Begär en utrednig. Det är rådet du får av mig. Jag tycker att du har flera drag som talar för Asperger. Bättre att veta än inte veta.

Det finns stöd från samhället att få om man behöver.