Det här med vänner...
29 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Det här med vänner...
Jag har aldrig riktigt blivt på det klara på det här med vänner....
Visst har jag haft - fortafrande har - rikliga möjligheter därtill, men jag orkar mig inte på det för alla konstiga sociala koder, turordning, ömsesidighet etc.
På arbetet har jag ett antal människor som är riktiga vänner, men jag klarar inte av att umgås med dessa på privat basis, eller ens på 'company happenings' (deltar inte i dessa). Hur graderar man sådan "vänskap"?
Det som är lurigt är att jag klarar av allt + mer därtill vad gäller vänskap i små korta moment (och då är jag ruskigt duktig på det) men det utsträcker till maximalt 2 dagar. Sedan så är jag ett nervöst vrak (understatement) ett par dagar. Detta gäller även familjemedlemmar samt föräldrar.
Hur fungerar det för er?
Visst har jag haft - fortafrande har - rikliga möjligheter därtill, men jag orkar mig inte på det för alla konstiga sociala koder, turordning, ömsesidighet etc.
På arbetet har jag ett antal människor som är riktiga vänner, men jag klarar inte av att umgås med dessa på privat basis, eller ens på 'company happenings' (deltar inte i dessa). Hur graderar man sådan "vänskap"?
Det som är lurigt är att jag klarar av allt + mer därtill vad gäller vänskap i små korta moment (och då är jag ruskigt duktig på det) men det utsträcker till maximalt 2 dagar. Sedan så är jag ett nervöst vrak (understatement) ett par dagar. Detta gäller även familjemedlemmar samt föräldrar.
Hur fungerar det för er?
Senast redigerad av lost 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
För mej räcker det med arbetskompisar en del är mer vänner än andra, hemma vill jag hellst inte ha någon kontakt med andra, fast jag har några vänner som jag umgås med på fritiden också fast bara när jag har lust. (några få ggr/halvår)
Jag är däremot ute mycket bland folk på olika evenemang men då åker jag själv.
För några år sedan gjorde jag en test hos min läkare för att se vilka inom sjukvården som skulle blandas in, jag blev förvånad då de inte ansåg att någon psykolog eller kurator behövde blandas in, de svarade då att jag hade inga sådana problem, jag hade bla inte dragit ner på att träffa mina vänner, inga problem med relationer, beröring (om jag dragit ner på beröring) mm.
Men frågorna var ställda på fel sätt; klart jag inte dragit ner på att träffa vänner, jag har ju aldrig varit mycket för att göra detta, relationer vill jag överhuvudtaget inga ha, så dom har jag heller inga problem med. så när vi tillslut gick igenom frågorna tillsammans och jag förklarade varför jag svarade som jag gjort tyckte dom jag var väldigt konstig, då helt plötsligt skulle psykologer in.
I deras frågeforumulär utgick man ifrån helt andra grunder än vad jag har så mina svar vart helt missvisande. (vad som anses normalt, och jag har aldrig varit normal, jag har inte ändrat mitt betende, jag har alltid varit sån och därför ej ändrat mitt betende).
Jag är däremot ute mycket bland folk på olika evenemang men då åker jag själv.
För några år sedan gjorde jag en test hos min läkare för att se vilka inom sjukvården som skulle blandas in, jag blev förvånad då de inte ansåg att någon psykolog eller kurator behövde blandas in, de svarade då att jag hade inga sådana problem, jag hade bla inte dragit ner på att träffa mina vänner, inga problem med relationer, beröring (om jag dragit ner på beröring) mm.
Men frågorna var ställda på fel sätt; klart jag inte dragit ner på att träffa vänner, jag har ju aldrig varit mycket för att göra detta, relationer vill jag överhuvudtaget inga ha, så dom har jag heller inga problem med. så när vi tillslut gick igenom frågorna tillsammans och jag förklarade varför jag svarade som jag gjort tyckte dom jag var väldigt konstig, då helt plötsligt skulle psykologer in.
I deras frågeforumulär utgick man ifrån helt andra grunder än vad jag har så mina svar vart helt missvisande. (vad som anses normalt, och jag har aldrig varit normal, jag har inte ändrat mitt betende, jag har alltid varit sån och därför ej ändrat mitt betende).
Senast redigerad av kamikaze 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
Jag har en vän, som jag inte ens träffar på regelbundna besök. Kontakten är att han ringer till mig. Annars är det familjen jag umgås med.
Jag har inga problem med att vara bekant. Det blir problem när det krävs något mer som regelbundet umgänge och nära kontakt. Jag får det inte att fungera. Det är som att jag måste sluta mig, när det blir för mycket kontakt. Mina tankar har svårt att hitta till min mun och jag känner mig dum och som en bedragare, eftersom mitt riktiga jag inte hittar ut.
Jag har inga problem med att vara bekant. Det blir problem när det krävs något mer som regelbundet umgänge och nära kontakt. Jag får det inte att fungera. Det är som att jag måste sluta mig, när det blir för mycket kontakt. Mina tankar har svårt att hitta till min mun och jag känner mig dum och som en bedragare, eftersom mitt riktiga jag inte hittar ut.
Senast redigerad av Tonzon 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
Det kan ta tid att hitta människor som man tycker tillräckligt mycket om för att kunna tänka sig att ha som vänner. Sen ska man orka umgås med dem också.
Nu ska man ha många vänner och träffa dem ofta, men jag har märkt att ganska många ljuger om sin bekanstskapskrets.
Jag klarar mig fint utan vänner. När jag insåg det och slutade leta så dök det upp flera stycken.
Nu ska man ha många vänner och träffa dem ofta, men jag har märkt att ganska många ljuger om sin bekanstskapskrets.
Jag klarar mig fint utan vänner. När jag insåg det och slutade leta så dök det upp flera stycken.
Senast redigerad av regrepsa 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
Nä, jag klarar heller inte det där med vänner, har aldrig gjort.
På jobbet fungerar det liksom, men jag är aldrig med på pers. fester eller träffar jobbarkompisar utanför jobbet...de frågar alltid om jag ska med på det ena eller andra och jag tycker det är jobbigt att alltid säga nej, men jag måste.
Att umgås ger mig sån ångest...
//Sussi
På jobbet fungerar det liksom, men jag är aldrig med på pers. fester eller träffar jobbarkompisar utanför jobbet...de frågar alltid om jag ska med på det ena eller andra och jag tycker det är jobbigt att alltid säga nej, men jag måste.
Att umgås ger mig sån ångest...
//Sussi
Senast redigerad av sussi 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
Trivs bäst i eget sällskap, har alltid gjort det. My myself and I. Det är ett riktigt bra kompisgäng. Vi känner varandra utan och innan . Skämt åtsido, kortare stunder med någon bekant högst en gång per månad är max vad jag klarar av. Har som tur var en förstående fru som har låtit mig få inreda ett eget hobbyrum med min dator ocn mina kära bokhyllor! Efter jobbet & middagen så bor jag praktiskt taget i mitt "krypin" med kortare avbrott för en kopp kaffe eller någon film med frugan!
Känner alltid ångest när vi måste avlägga artighetsvisiter till våra gemesamma bekanta. Klarar iofs alltid av att hålla låda med kreti & pleti om allt möjligt när jag är tvungen, men det är igenligen inte den jag är. Det är bara en av mina "persona" som jag använder mig av. Som tur var så är min fru lika "antisocial" som jag är, även om hon har en outgrundlig förmåga att få vänner och kompisar i alla möjliga och omöjliga situationer trots att hon inte vill ha flera vänner.
Känner alltid ångest när vi måste avlägga artighetsvisiter till våra gemesamma bekanta. Klarar iofs alltid av att hålla låda med kreti & pleti om allt möjligt när jag är tvungen, men det är igenligen inte den jag är. Det är bara en av mina "persona" som jag använder mig av. Som tur var så är min fru lika "antisocial" som jag är, även om hon har en outgrundlig förmåga att få vänner och kompisar i alla möjliga och omöjliga situationer trots att hon inte vill ha flera vänner.
Senast redigerad av ASterix 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
Är ovanligt social för att ha AS. Jag har dock vissa tydliga AS.drag (annars ingen diagnos såklart) som att det helst ska se på ett visst sätt, inte för ofta, bara en -två i taget, helst planerat. Dock gillar jag att träffa folk även nytt folk, gå på kurs, gå på föreläsn., fika, pub ibland, bio, shoopa, sällskap till och/eller på bussen, m.m. Prata i tfn. gillar jag oxå + att sitta vid datorn. Däremot blir jag fort trött särskilt om jag varit i en folkmassa några timmar. Tjafs/ djupare disk. har jag svårt med även på nätet. Orkar o. framförallt klarar inte av att hänga med, men det beror nog oxå på att jag ibland har svårt att se helheter o. sammanhang.
Senast redigerad av Anonymous 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
- Anonymous
Kan tilägga till mitt tidigare inlägg i tråden att jag gärna är ensam ibland o. sitter vid datorn el. pysslar i hemmet. Åker ibland till mina föräldrar några dagar för byte av miljö. Vill/ orkar inte träffa människor för ofta el. för intensivt, men vill inte heller vara ensam för mkt. Dock lider jag sällan då jag är ensam mest vid tex. nyår , midsommar OM jag är ensam då.
Senast redigerad av Anonymous 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
- Anonymous
Jag har inga vänner. Faktum är att jag inte har bekanta heller. Släkt har jag däremot, och de umgås jag med, men ofta mer eller mindre "under tvång".
Den enda personen (förutom mina barn) som jag umgås med frivilligt, är min lillebror.
Samtidigt inser jag att det måste vara skitjobbigt för dem som faktiskt VILL ha många vänner och/eller bekanta, men av olika skäl inte har det. Det kan vara människors oförståelse över att många behöver mycket ensamtid. Det kan vara oförmågan att behärska det sociala "språket".
Jag inser att jag på sätt och vis har tur, för jag känner inget tomrum efter vänner.
Den enda personen (förutom mina barn) som jag umgås med frivilligt, är min lillebror.
Samtidigt inser jag att det måste vara skitjobbigt för dem som faktiskt VILL ha många vänner och/eller bekanta, men av olika skäl inte har det. Det kan vara människors oförståelse över att många behöver mycket ensamtid. Det kan vara oförmågan att behärska det sociala "språket".
Jag inser att jag på sätt och vis har tur, för jag känner inget tomrum efter vänner.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
En ekvation som inte går ihop, för min del. 0=oo [menar oändlighet] ungefär (för att försöka härma forumets mattenördar).
Jag behöver nog mera närhet än de flesta "NT". Det känns bokstavligen dödligt kallt i mitt hörn av världen.
Samtidigt räcker inte all min tid till att vara ensam på. Och det känns (efter diverse otrevliga erfarenheter) som att gå ut på ett minfält varje gång jag ska ha med någon annan människa att göra.
Det här blev nog dystrare än vad som är socialt tillåtet... men man är ju socialt omdömeslös när man har AS. [Skulle ha satt en gröngrinande smiley här, men "fler smilies"-knappen har lagt av.]
Jag behöver nog mera närhet än de flesta "NT". Det känns bokstavligen dödligt kallt i mitt hörn av världen.
Samtidigt räcker inte all min tid till att vara ensam på. Och det känns (efter diverse otrevliga erfarenheter) som att gå ut på ett minfält varje gång jag ska ha med någon annan människa att göra.
Det här blev nog dystrare än vad som är socialt tillåtet... men man är ju socialt omdömeslös när man har AS. [Skulle ha satt en gröngrinande smiley här, men "fler smilies"-knappen har lagt av.]
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
Riktigt så dåligt utgångsläge har jag inte, Zombie, när det gäller min egen "sociala talang" (behövs situationstecknen?) men din dysterhet är helt legio. Men du är väl optimist, trots allt?
/ J
/ J
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
Jag vill jättegärna ha vänner!
Massa trevliga personer som sitter i en hög och bara finns. Som i tv-serien ungefär. Några som undrar var jag är, hur jag har det och om jag vill hänga med på fika.
Men jag har nästan inga.
*LOL*
Shit vad jag vet precis vad du menar! De där frågeformulären är helt klart löjliga!
Massa trevliga personer som sitter i en hög och bara finns. Som i tv-serien ungefär. Några som undrar var jag är, hur jag har det och om jag vill hänga med på fika.
Men jag har nästan inga.
kamikaze skrev:Men frågorna var ställda på fel sätt; klart jag inte dragit ner på att träffa vänner, jag har ju aldrig varit mycket för att göra detta, relationer vill jag överhuvudtaget inga ha, så dom har jag heller inga problem med. [....]
I deras frågeforumulär utgick man ifrån helt andra grunder än vad jag har så mina svar vart helt missvisande.
*LOL*
Shit vad jag vet precis vad du menar! De där frågeformulären är helt klart löjliga!
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
Jag har en del vänner men vill ha fler.
Det knepiga med vänskap är att man måste underhålla den och det måste båda vilja.
Jag har märkt bland många med asperger att de tror att de kan få allt på sina vilkor,detta funkar inte,de måste vara lite ömsesidigt.
Måste fråga dig Weasley,varför du har få vänner?
Det knepiga med vänskap är att man måste underhålla den och det måste båda vilja.
Jag har märkt bland många med asperger att de tror att de kan få allt på sina vilkor,detta funkar inte,de måste vara lite ömsesidigt.
Måste fråga dig Weasley,varför du har få vänner?
Senast redigerad av tvilling99 2011-05-04 11:15:45, redigerad totalt 1 gång.
- tvilling99
- Inlägg: 8653
- Anslöt: 2007-05-07
- Ort: malmö
jonsch skrev:Riktigt så dåligt utgångsläge har jag inte, Zombie, när det gäller min egen "sociala talang" (behövs situationstecknen?) men din dysterhet är helt legio. Men du är väl optimist, trots allt?
/ J
Ja. Ledsen och rädd, men i någon mening optimistisk också. Realistiskt eller inte. Men vad ska jag annars vara när jag är dömd att leva...
Och bortsett från "vad funktionshindret har ställt till" så är jag en livsglad person.
Men flera uppslagsändar skulle jag önska mig att finna(s); och att ha lättare att närma mig människor, som jag märker att många av er här också har.
weasley skrev:kamikaze skrev:Men frågorna var ställda på fel sätt; klart jag inte dragit ner på att träffa vänner, jag har ju aldrig varit mycket för att göra detta, relationer vill jag överhuvudtaget inga ha, så dom har jag heller inga problem med. [....]
I deras frågeforumulär utgick man ifrån helt andra grunder än vad jag har så mina svar vart helt missvisande.
*LOL*
Shit vad jag vet precis vad du menar! De där frågeformulären är helt klart löjliga!
Kan inte säga det bättre själv. Plus en massa andra frågeformulär också. Dras trångsynta och fyrkantiga människor till att göra upp sådana?
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
well
jag vet inte det finns vänner och det finns vänner
jag har många vänner
men re e vänner som jag träffar sällan eller ibland
de vänner jag umgås mest med e förstånds handikappade och en svartrockar polare
som har AS
har försökt att ta en del kontakter med NT åsså
men re funkar inte så bra
tror jag tråkar ut dom så rå
tror mycket e att jag inte visar så mycket ansikts utryck när jag pratar
men grejen med mig e att
jag orkar inte göra re för re går åt en massa energ att tänka på vad jag säger
när jag pratar även om jag pratar lugnt och sakligt och e trevlig
och re kan göra så att en del kan uppfatta mig som lite tråkig och stel
och sure re e ju segt så rå
men ändå re finns äkta vänner där ute åsså
en sak jag lärt mig hur man vet att re e en äkta vän
e att dom som komtaktar en och re funkar
för att ru e dig själv
och folk acksepterar re
och kontaktar dig för dom tycker ru e ok
att umgås med
sen kommer personen / personerna och hälsar på dig eller ringer dig ibland
och att personen kommer till dig inte bara för att låna eller få saker
så kan man kalla dett definition 1 det e en definition på en riktig vän / nära vän / nära vänner
men folk som inte hör av sig till en så mycke
och som typ bara kontaktar en när dom e fulla
och kan kontakta en nångång ibland så rå och hänga med på en fika
och endå e trevliga
well detta e lite knivigt
men om man ser till definition 1
så skiljer det säg något här
så man kan kalla dom vänner så detta kan man kalla definition 2
sen har man folk som bara vill umgås med en för dom inte har nån annan att umgås med
och nästan alldrig hör av sig
och när dom träffar en så blir dom fort utråkade på en
och om man ringer dom så har dom typ alldrig tid att träffas
och sen bara utnyttjar en
och försöker hitta en massa olika vägar att trycka ner en på bara för att få makten över en
well detta e ennu knivigare :S man kan kalla detta
tillfälliga vänner
eller undvikas vänner
well jag kör mitt race iaf
jag e mig själv och så låter jag folk få kontakta mig ist
folk e ju nyfikna av sig så om exv NT m,m finner någe intressant hos mig
så tar dom kontakt med mig om dom vill
men vill man ha vänner som e pålitliga och snälla
så recomenderar jag att ta kontakt med förstånds handikappade
för re e hur lätt som hällst
re räcker att man säger hej
och e lite lättsam
så har jag gjort och re har gått hur lätt som hällst
och dom e hur trevliga som hällst att umgås med
och bryr sig inte i hur man ser ut hur man e som person
och sen har dom inge krav på en som vad NT m,m har
well sorry om jag skriver osammanhängande och flummit
men re e för jag e typ låt oss kalla re sammanhäng samt strukterings nedsatt förmåga samt dyselexi handikappad
ha dä gött / Lorden
jag har många vänner
men re e vänner som jag träffar sällan eller ibland
de vänner jag umgås mest med e förstånds handikappade och en svartrockar polare
som har AS
har försökt att ta en del kontakter med NT åsså
men re funkar inte så bra
tror jag tråkar ut dom så rå
tror mycket e att jag inte visar så mycket ansikts utryck när jag pratar
men grejen med mig e att
jag orkar inte göra re för re går åt en massa energ att tänka på vad jag säger
när jag pratar även om jag pratar lugnt och sakligt och e trevlig
och re kan göra så att en del kan uppfatta mig som lite tråkig och stel
och sure re e ju segt så rå
men ändå re finns äkta vänner där ute åsså
en sak jag lärt mig hur man vet att re e en äkta vän
e att dom som komtaktar en och re funkar
för att ru e dig själv
och folk acksepterar re
och kontaktar dig för dom tycker ru e ok
att umgås med
sen kommer personen / personerna och hälsar på dig eller ringer dig ibland
och att personen kommer till dig inte bara för att låna eller få saker
så kan man kalla dett definition 1 det e en definition på en riktig vän / nära vän / nära vänner
men folk som inte hör av sig till en så mycke
och som typ bara kontaktar en när dom e fulla
och kan kontakta en nångång ibland så rå och hänga med på en fika
och endå e trevliga
well detta e lite knivigt
men om man ser till definition 1
så skiljer det säg något här
så man kan kalla dom vänner så detta kan man kalla definition 2
sen har man folk som bara vill umgås med en för dom inte har nån annan att umgås med
och nästan alldrig hör av sig
och när dom träffar en så blir dom fort utråkade på en
och om man ringer dom så har dom typ alldrig tid att träffas
och sen bara utnyttjar en
och försöker hitta en massa olika vägar att trycka ner en på bara för att få makten över en
well detta e ennu knivigare :S man kan kalla detta
tillfälliga vänner
eller undvikas vänner
well jag kör mitt race iaf
jag e mig själv och så låter jag folk få kontakta mig ist
folk e ju nyfikna av sig så om exv NT m,m finner någe intressant hos mig
så tar dom kontakt med mig om dom vill
men vill man ha vänner som e pålitliga och snälla
så recomenderar jag att ta kontakt med förstånds handikappade
för re e hur lätt som hällst
re räcker att man säger hej
och e lite lättsam
så har jag gjort och re har gått hur lätt som hällst
och dom e hur trevliga som hällst att umgås med
och bryr sig inte i hur man ser ut hur man e som person
och sen har dom inge krav på en som vad NT m,m har
well sorry om jag skriver osammanhängande och flummit
men re e för jag e typ låt oss kalla re sammanhäng samt strukterings nedsatt förmåga samt dyselexi handikappad
ha dä gött / Lorden
Senast redigerad av Lord_Dagorahz 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
- Lord_Dagorahz
- Inlägg: 87
- Anslöt: 2007-12-20
- Ort: karlstad
Re: well
Lord_Dagorahz skrev:
well sorry om jag skriver osammanhängande och flummit
men re e för jag e typ låt oss kalla re sammanhäng samt strukterings nedsatt förmåga samt dyselexi handikappad
ha dä gött / Lorden
Vi vet. Å de e OK. Stay cool
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
Tar två citat
@Zombie
@weasley
Jag vet inte om era livsvillkor. Kom bara att reflektera över vad jag skrev när jag inledde tråden. Jag tänkte nog inte på hur jag haft det och hur jag känt och lidit tidigare.....När jag grät mig till sömns och varje natt bar på en oerörd smärta över min ensamhet och mitt annorlundaskap - hur jag än kämpade.
Jag lever idag i ett socialt sammanhang (jobb/familj & barn) så jag får nog min "sociala kvot" uppfylld därigenom. Förlåt min ignorans.
@Zombie
Jag behöver nog mera närhet än de flesta "NT". Det känns bokstavligen dödligt kallt i mitt hörn av världen.
Samtidigt räcker inte all min tid till att vara ensam på. Och det känns (efter diverse otrevliga erfarenheter) som att gå ut på ett minfält varje gång jag ska ha med någon annan människa att göra.
@weasley
Jag vill jättegärna ha vänner!
Massa trevliga personer som sitter i en hög och bara finns. Som i tv-serien ungefär. Några som undrar var jag är, hur jag har det och om jag vill hänga med på fika.
Men jag har nästan inga.
Jag vet inte om era livsvillkor. Kom bara att reflektera över vad jag skrev när jag inledde tråden. Jag tänkte nog inte på hur jag haft det och hur jag känt och lidit tidigare.....När jag grät mig till sömns och varje natt bar på en oerörd smärta över min ensamhet och mitt annorlundaskap - hur jag än kämpade.
Jag lever idag i ett socialt sammanhang (jobb/familj & barn) så jag får nog min "sociala kvot" uppfylld därigenom. Förlåt min ignorans.
Senast redigerad av lost 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
lost skrev:Jag lever idag i ett socialt sammanhang (jobb/familj & barn) så jag får nog min "sociala kvot" uppfylld därigenom. Förlåt min ignorans.
Jag ser uppriktigt ingenting som du behöver be mig om ursäkt för !
Var människa har sin glädje och sin plåga och hur det än funkar så funkar det iallafall inte så enkelt att inre känslor följer yttre förhållanden bara.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
tvilling99 skrev:Jag har en del vänner men vill ha fler.
Det knepiga med vänskap är att man måste underhålla den och det måste båda vilja.
Jag har märkt bland många med asperger att de tror att de kan få allt på sina vilkor,detta funkar inte,de måste vara lite ömsesidigt.
Måste fråga dig Weasley,varför du har få vänner?
Varför jag inte har det?
Jag vet inte riktigt.
Några teorier finns väl ändå... Tex funkar jag inte med de allra flesta tjejer. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. Så många vill prata om kläder, gnälla på pojkvänner, fnittra, diskutera tvsåpor och smink.. och jag finner allt det så fruktansvärt ointressant. Det är bara yta, yta, yta. Det tråkiga är att jag tycker att det egentligen inte borde göra något att jag var lite annorlunda på den punkten, men tydligen måste man pladdra om nämnda saker för att få ingå i kretsen.
Att umgås med killar är oftast mycket lättare. De gillar lite mer hårdvarurelaterade saker. Jag tycker också det är lättare att prata om känslor etc med killar. De är inte så gråtmilda av sej, de förstår att man är allvarlig på ett annat sätt än många tjejer gör. Tror jag iaf.
Men det är svårt att bli medbjuden på något av killar. Eftersom jag ju trots allt är tjej, är jag inte deras förstaalternativ, inte förrän alla killar är tillfrågade.
Dessutom är jag ett dåligt alternativ om de skulle vilja ha blandad tjejkompott att välja på. Jag känner nästan inga tjejer, ffa inte singlar, så jag är ointressant att bjuda med av den anledningen också.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
weasley skrev:Några teorier finns väl ändå... Tex funkar jag inte med de allra flesta tjejer. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. Så många vill prata om kläder, gnälla på pojkvänner, fnittra, diskutera tvsåpor och smink.. och jag finner allt det så fruktansvärt ointressant. Det är bara yta, yta, yta. Det tråkiga är att jag tycker att det egentligen inte borde göra något att jag var lite annorlunda på den punkten, men tydligen måste man pladdra om nämnda saker för att få ingå i kretsen.
Håller med dig fullständigt. Såna tjejer och såna umgängesformer tål jag inte!
weasley skrev:Att umgås med killar är oftast mycket lättare. De gillar lite mer hårdvarurelaterade saker. Jag tycker också det är lättare att prata om känslor etc med killar. De är inte så gråtmilda av sej, de förstår att man är allvarlig på ett annat sätt än många tjejer gör. Tror jag iaf.
Killar har lättare att prata med känslor med tjejer. Men så finns ju ofta det där underläggande spelet som krånglar till allting.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Du menar väl killar har lättare att prata om känslor med tjejer
Senast redigerad av Aspergerkille 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
- Aspergerkille
- Inlägg: 69
- Anslöt: 2007-04-09
Det där med vänner är svårt...
Jag har egentligen aldrig haft en riktig vän.
Bekantskaper har kommit och gått, några har varat längre än andra.
Ofta blir det så att man långsamt tappar kontakten med folk och till slut försvinner den helt.
Jag och min boendestödjare (första gången med boendestöd idag f.ö!) pratade om det där när hon var här. Hon bad mig berätta om mitt liv,
(avskyr egentligen att prata om mig själv på det sättet, men, men), och då kom vi in på det där med vänner och kompisar o s v.
Hon frågade om jag hade några och jag var tvungen att tänka efter lite och - nej - egentligen inte.
Inte riktiga vänner så som andra har, som man träffar och fikar med, eller hittar på saker tillsammans med.
Jag har lite folk jag mailar då och då.
Jag har några jag spelar rollspel med, men vi umgås inte särskilt mycket utanför spelet.
Sedan finns det ett par stycken jag gillar att träffa men de bor långt bort.
Som tur är, skall jag väl säga, har jag dock lyckats träffa en person via det här forumet!
Han är jättetrevlig och vi har börjat bli vänner och det är väldigt kul.
Vi har varit och fikat, bowlat, bara suttit och pratat o s v.
Har jag riktig tur så blir han min första riktiga "aktiva" vän - alltså en sådan jag umgås med med jämna mellanrum.
(Hoppas jag inte skrämmer bort honom nu, bara. )
Det är väldigt trevligt också, att ha träffat någon annan med problem inom det autistiska spektrat, vi kan prata, känna igen oss i det den andra säger o s v. Det är kul.
Annars är det mest min man jag umgås med och han jobbar mycket och är trött när han är hemma, vilket jag förstår. Det vi gör mest är titta på film eller spelar rollspel med bekanta.
Det är inget fel på det, faktum är att jag trivs med att inte ha någon jätteumgängeskrets eftersom jag är så dålig på att vara social. Det känns bara som jag gör mig till hela tiden också har jag svårt att ta den där första kontakten.
Nåväl. det är som det är.
//Verbena som håller på att få en vän.
Jag har egentligen aldrig haft en riktig vän.
Bekantskaper har kommit och gått, några har varat längre än andra.
Ofta blir det så att man långsamt tappar kontakten med folk och till slut försvinner den helt.
Jag och min boendestödjare (första gången med boendestöd idag f.ö!) pratade om det där när hon var här. Hon bad mig berätta om mitt liv,
(avskyr egentligen att prata om mig själv på det sättet, men, men), och då kom vi in på det där med vänner och kompisar o s v.
Hon frågade om jag hade några och jag var tvungen att tänka efter lite och - nej - egentligen inte.
Inte riktiga vänner så som andra har, som man träffar och fikar med, eller hittar på saker tillsammans med.
Jag har lite folk jag mailar då och då.
Jag har några jag spelar rollspel med, men vi umgås inte särskilt mycket utanför spelet.
Sedan finns det ett par stycken jag gillar att träffa men de bor långt bort.
Som tur är, skall jag väl säga, har jag dock lyckats träffa en person via det här forumet!
Han är jättetrevlig och vi har börjat bli vänner och det är väldigt kul.
Vi har varit och fikat, bowlat, bara suttit och pratat o s v.
Har jag riktig tur så blir han min första riktiga "aktiva" vän - alltså en sådan jag umgås med med jämna mellanrum.
(Hoppas jag inte skrämmer bort honom nu, bara. )
Det är väldigt trevligt också, att ha träffat någon annan med problem inom det autistiska spektrat, vi kan prata, känna igen oss i det den andra säger o s v. Det är kul.
Annars är det mest min man jag umgås med och han jobbar mycket och är trött när han är hemma, vilket jag förstår. Det vi gör mest är titta på film eller spelar rollspel med bekanta.
Det är inget fel på det, faktum är att jag trivs med att inte ha någon jätteumgängeskrets eftersom jag är så dålig på att vara social. Det känns bara som jag gör mig till hela tiden också har jag svårt att ta den där första kontakten.
Nåväl. det är som det är.
//Verbena som håller på att få en vän.
Senast redigerad av Verbena 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
Jag har haft flera bra vänner jag umgåtts med ofta och mycket, under perioder av mitt liv, ända sen jag var liten.
Åren mellan 12 och 16, från det att jag fick diagnosen AS till dess att vården "gav upp" och jag hoppade av skolan och totalt bröt all kontakt med alla myndigheter hade jag inga vänner.
De närmaste åren efter detta, och även under "diagnosåren" kunde jag känna en enorm längtan efter att ha en vanlig, normal kompisgemenskap och också stark avundsjuka. Diagnosen och omvärldens reaktioner på den hade sänkt mitt självförtroende, fått mig att känna mig smutsig och att hata mig själv.
Drömde ofta om att vara någon annan under dessa år. Kan ibland fortfarande gör adet även om jag i alla fall till viss del hittat tillbaka till mig själv och den jag skulle kunna varit om jag inte fått hela min barndom förstörd.
Jag kan se mig själv, min personlighet, hur den hade varit om jag varit helt och hållet NT på alla sätt och vis, och vetskapen om detta och vem jag är stärker mig.
Utåt sett har jag alltid haft för mycket karaktär för att bli den "smutsiga, fula nörden". Har ofta betraktats som snygg, välklädd, karismatisk etc men också alltid känt mig lite för finkänslig,
Har ofta upplevt att jag känt avundsjuka inför lite mer "grovhuggna" personer med ett mer spontant, naturligt sätt, med mina mått mätt nästan lite "klumpiga" i jämförelse. Jag önskar många gånger att jag var som dessa.
Jag brukade avundas folk med söta, köttiga näsor och stora droppformade ögon bara för att de hade en mindre överkänslig eller hård utstrålning än jag själv med min raka, strama näsa, mina skarpa ögon och mitt nästan flickaktiga ansikte.
För mig blev t.o.m utseende en del i det som fick mig att känna mig annorlunda och olycklig.
Trots att många imponeras av min karaktär och vissa kanske t.o.m känner någon sorts avund inför den utstrålning jag besitter önskar jag fortfarande innerst inne att jag bara var söt och vanlig med köttig näsa och mjuka ögon och levde ett liv av glädje med många vänner.
Åren mellan 12 och 16, från det att jag fick diagnosen AS till dess att vården "gav upp" och jag hoppade av skolan och totalt bröt all kontakt med alla myndigheter hade jag inga vänner.
De närmaste åren efter detta, och även under "diagnosåren" kunde jag känna en enorm längtan efter att ha en vanlig, normal kompisgemenskap och också stark avundsjuka. Diagnosen och omvärldens reaktioner på den hade sänkt mitt självförtroende, fått mig att känna mig smutsig och att hata mig själv.
Drömde ofta om att vara någon annan under dessa år. Kan ibland fortfarande gör adet även om jag i alla fall till viss del hittat tillbaka till mig själv och den jag skulle kunna varit om jag inte fått hela min barndom förstörd.
Jag kan se mig själv, min personlighet, hur den hade varit om jag varit helt och hållet NT på alla sätt och vis, och vetskapen om detta och vem jag är stärker mig.
Utåt sett har jag alltid haft för mycket karaktär för att bli den "smutsiga, fula nörden". Har ofta betraktats som snygg, välklädd, karismatisk etc men också alltid känt mig lite för finkänslig,
Har ofta upplevt att jag känt avundsjuka inför lite mer "grovhuggna" personer med ett mer spontant, naturligt sätt, med mina mått mätt nästan lite "klumpiga" i jämförelse. Jag önskar många gånger att jag var som dessa.
Jag brukade avundas folk med söta, köttiga näsor och stora droppformade ögon bara för att de hade en mindre överkänslig eller hård utstrålning än jag själv med min raka, strama näsa, mina skarpa ögon och mitt nästan flickaktiga ansikte.
För mig blev t.o.m utseende en del i det som fick mig att känna mig annorlunda och olycklig.
Trots att många imponeras av min karaktär och vissa kanske t.o.m känner någon sorts avund inför den utstrålning jag besitter önskar jag fortfarande innerst inne att jag bara var söt och vanlig med köttig näsa och mjuka ögon och levde ett liv av glädje med många vänner.
Senast redigerad av Hermann 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare