Har nyligen mer eller mindre fått utstavat för mig att taNTer anstränger sig för att man ska vara beroende av dem, och alltså fortsätta träffa dem. Under tiden tar de sig friheten att behandla en hur som helst. Här är vad som hänt:

Jag svimmade av järnbrist i skolan, och fick träffa hälsovårdaren. Under besöket ville hon prata allmänt, vilket jag inte hade mycket emot. Men jag undvek noggrant att nämna något om hur jag har det i det som myndigheter kallar mitt hem.

Resultat: Hon antog att jag stortrivs hemma och börja med att försöka få mig att berätta om min järnbrist hemma. Varför skulle jag det undrade jag. Jag kan köpa mina järntabletter själv. Hon tyckte att det som myndigheter kallar min familj har rätt att veta. Jaha? Men jag har rätt att inte berätta allt hemma, iallafall gick jag dit med den uppfattningen. Jo, det höll hon med om. Men gissa vad? Hennes egen dotter skulle berätta sådant fast hon inte bor hemma.

Det var ju ett väldigt intressant resonemang. Att hon inte visste något om min hemsituation verka inte betyda något. Nu är det så att jag inte alls har något förtroende för någon i det här huset. Morsan anklagar t.ex. mig för att jag varit mobbad. Vid några tillfällen hamnade jag till sjukhuset pga skador.

Morsan berätta om det i sin bekantskapskrets. När jag fick reda på det bad jag henne sluta. Det hjälpte inte. Nu undrar säker någon som läser det här om det inte skulle ha varit enklare att förklara läget för hälsovårdaren. Isåfall säger jag att du har tur, men så simpelt är det inte för mig.

En av sakerna jag blev mobbad för var att man hör på min röst när jag har starka känslostormar. Det har lett till att jag knappt kan prata när det är fallet. Jag kan få fram enstaka ord, men meningar är omöjliga. Så, så mycket för den planen. Totalt omöjligt att få hälsosystern att fatta att jag inte vill berätta allt hemma. Det faktum att jag får en panikattack framför henne när hon fortsätter pressa fast jag sagt "Nej!" räknas inte.

Vid ett annat tillfälle kom jag i kontakt med henne pga saker jag inte vill skriva här av integritetsskäl, men hon hänvisa mig iallafall till kuratorn. Jag ville få dem att fatta att jag menade allvar med vad jag sa, så jag gick till kuratorn och tog upp samma sak.

Första besöket gick bra. Det jag var där för att ta upp gällde inte specifikt mig, utan skolan i allmänhet. Men sedan ville hon boka in andra träffar med mig. Okej, hon hade verkat trevlig, så jag gick med på det.

Trevlig förblev hon. Men däremot verka hon tro att det var en 6-åring som satt framför henne, inte en 16-åring. Hon föreslog tester hos skolpsykologen för att ta reda på var mina styrkor och svagheter ligger. Det gick jag med på.

Så, jag började träffa skolpsykologen och göra tester. Hon intervjua mig också om olika saker. Sedan ville hon träffa mig tillsammans med mina föräldrar. Jag ville inte, men hon fortsatte pressa. Till slut orka jag inte strida emot längre. Jag hade samma problem som jag haft hos hälsovårdaren, jag kunde inte förklara för henne varför jag inte ville.

Under den träffen försvann förtroendet som jag haft för henne. Det kom fram att hon misstänkt AS i ½ år utan att säga något åt mig. Dessutom berätta hon saker jag sagt under intervjuerna utan mitt tillstånd. Hon hann skicka remiss till vidare utredning, sedan avsluta jag kontakten.

364 dagar efter träffen med mina föräldrar fick jag min AS-diagnos. Jag lyckades totalt lura neurologen, men det hjälpte garanterat att jag blivit myndig 10 dagar tidigare. I mina papper står det jag jag kom ensam till utredningen.

Efter att jag fått diagnosen undra neurologen om jag ville att hon skulle ringa till min mamma (varför är det alltid min mamma de här mänskorna vill dra in i allt?!), men jag sa att jag sköter det själv. Neurologen sa att vi kan ta kontakt med henne om det kommer några frågor. På tal om att bli grundlurad. Jag har inte sagt ett ord om det hemma. Jag sa inte ens att jag lät psykologen skicka en remiss.


Efter det går allt bra i drygt ett år.

Sedan börjar jag få flashbacks från när jag var mobbad. Jag försöker strunta i det i ½ år, sedan får vi en ny kurator i skolan. Vid det laget har jag börjat undra om någon bekräftelse från min gamla skola på att de gjorde fel skulle hjälpa mig (Surprise, en Meppe som vill hjälpa sig själv. Men jag hade mina orsaker).

Så, vad gör jag? Jo, jag går till den nya kuratorn, och förklarar läget. Jag vill ha min gamla skolas version om vad som hände i hopp om att kunna släppa det och sätta energi på annat. Jag blir positivt överraskad, hon är tillmötesgående och skickar samma dag ett e-mail som jag får läsa först, och förtydliga en del saker i.

Några dagar senare får jag ett mail. Om bara min gamla skola vore lika tillmötesgående som kuratorn.. Jag bad om hösten 2002-våren 2005. Allt de har antecknat är från våren 2005. Och jag får i princip bara veta vilka datum de har något om, och att det hänt något de datumen som någon anmält.

Nu är det så att jag delvis har minnesförlust från de här åren, så att få veta lite, men inte allt de har gjorde bara saken värre för mig. Senare samma vecka kom jag oanmäld till rektorn för min gamla skola och bad om att själv få läsa anteckningarna. Det fick jag inte, för andra personer nämndes vid namn där. Men hon tog fram häftet där hon påstått sig ha markerat ställena där mitt namn fanns med lappar. Där var fyra lappar. Det hade stått tre saker i mailet.

Jag nämnde en av sakerna i mailet, och bad henne förtydliga. Det hade stått att det varit en incident med min mössa. Hon sa att det inte var min mössa. Ett skolgångsbiträde hade kommit på en av pojkarna i klassen med att tvätta sin mössa, och frågat något om det. Svaret hade blivit att jag rört vid den.

Det lät realistiskt. Allt jag rört vid skulle tvättas, och vid ett tillfälle under vårterminen 2005 hade någon kastat en av pojkarnas mössa på mig. På matrasten hade mössans ägare skällt ut mig och sedan gått in i klassrummet. Jag gick åt andra hållet, mot gården.

Det är händelsen som jag gissade att det handlade om, och rektorn märkte på min reaktion att jag kom ihåg något sådant. Hon fixade också så att jag kunde träffa min lärare från läseåret 04-05.

Där fick jag en del svar, och nämnde möss-anteckningen i förbifarten. Och här är vad jag fick höra (det inom parentes är mina egna noteringar):

Vi hade en ny lärare i handarbete våren 2005 (jo, hon börja i början av mars, anteckningen var från slutet av mars). Under en lektion med henne (vår första, alltså i början av mars) hade pojkarna kastat omkring min mössa och sagt att de hade "Meppes öknamn som jag ännu har obehag för"-baciller på sig. Läraren blev rasande (jo, jag minns att hon var arg och lät mig vara inne på rasten, men jag fatta aldrig varför) och drog iväg med dem till anti-mobbningsgruppen. Efter det kunde de aldrig få stipendier i vår skola (en avslutning kvar, väldigt hårt straff. Jag informerades inte om något av det här).

Jag minns att vår klasslärare var rasande på dem nästa gång vi träffa henne, men begrep inte då heller varför någon skulle vara arg på dem.


Nåväl, så tillmötesgående var min gamla skola. De skapade bara mera frågetecken och fick mig att må ännu sämre.

Men, kuratorn hade ju verkat trevlig, och dessutom verkar hon vara den typen som kan tänkas begripa sig på aspien. Så jag gick tillbaka.

Ungefär följande dialog utspelade sig:

-Hej igen.

-Hej. Jag väntar på en studerande som ska komma om ungefär en kvart.

-Okej, men kan jag få en tid?

-Hur skulle det vara om du skulle fara till hälsovårdaren?

-Jag vill inte träffa henne.

-Okej, men skolpsykologen då?

-Vill inte träffa henne heller..

Efter ytterligare tjat i samma stil fick jag en tid senare samma dag. Nu inser jag att det hade varit vettigare av mig att låtsas att jag skulle försöka med någon annan när jag redan innan jag lyckats boka in mig insåg att hon inte ville ha mig där. Men, är huvudet dumt så får man lida.

Nåväl, hon fick veta vad som hänt i min gamla skola och att jag bara mådde sämre än tidigare, men tog en "jaha."-attityd. Efter en kort tid blev jag sjuk den dagen vi skulle ha träffats, och lät bli att be om en ny tid. Det var antagligen det vettigaste jag gjort på länge. Eller, låtit bli att göra. Jag tänkte att om jag bara mår sämre av att ha kontakt med systemet är det väl bäst att hålla sig borta från systemet.

En väldigt bra plan. Men den fungerade inte. Systemet sökte upp mig den här gången. Kuratorn skrev ett meddelande där hon först föreslog en tid, och sedan avslutade med "Ses då". Det här lärde mig en viktig läxa. Man ska behärska sin nyfikenhet.

Jag gick dit för att få reda på vad hon plötsligt ville, men hon ville ingenting. Men hon ville ändå boka in mig på en ny tid. Smått tveksamt gick jag med på det. Samma resultat, hon ville ingenting, förutom att boka in mig igen om två veckor. Vi tog en veckas paus eftersom jag skulle till tyskland på ett utbyte.

Senare samma vecka börja jag hyperventilera i skolan, och blev tagen till hälsovårdaren. Hon hade absolut ingen framgång med att få mig att berätta vad som var fel, eftersom jag fortfarande inte kunde säga något. Jag satt bara och andades i en påse samtidigt som jag vände bort ansiktet från henne.

Jag fick träffa skolläkaren som också försökte ställa frågor till mig, med samma resultat. De talade till och med om för mig att jag kan prata. Nåja, det slutade med att jag skrev ner svaren. Jag skrev att min situation i finland är stressande, och förklara varför jag INTE kan prata. Efteråt blev jag inbokad på en träff med hälsovårdaren efter att jag kommit tillbaka till finland.

Tysklandresan gick bra. Det är allt jag kan säga.

Första måndagen i skolan var min träff med kuratorn, som nu visste vad jag skrivit ner på pappret. Den dagen var jag i dålig form pga sömnbrist och att jag hatade att ha min frihet indragen genom att vara i det här j*a landet, och att jag fått avbryta diskussionen om Tyskland för att träffa någon som jag var väl medveten om att inte ville träffa mig gjorde inte saken bättre.

Så, eftersom jag vid det laget var i extremt dålig form och lyckades inte säga så mycket, eftersom mitt humör skulle ha märkts på min röst. Resultat av det här? Hon körde ut mig efter 10 minuter för att jag inte lyckades säga något. På vägen ut lyckades jag undgå att bli inbokad flera gånger.

Efter det kunde jag ha gått tillbaka och pratat om Tyskland, men eftersom jag hade en lång paus tills nästa lektion skulle börja gick jag hem och sova.

Nästa dag var min träff med hälsovårdaren. Hon undrade såklart om Tysklandresan. Efter att ha fått höra att den gick bra delgav hon mig ytterligare ett högst intressant resonemang. Jag hade mått bra i Tyskland och inte hyperventilerat, så det finns ingen anledning att hålla koll på hur jag mår.

Men vänta nu lite här.. Det var min situation i finland som är stressande. Klart jag mår bra av att komma bort från den en vecka.. Men det betyder ju inte att den är mindre stressande när jag väl är tillbaka. Grattis, ännu ett högst intelligent resonemang.

Vid det laget var jag utled på systemet och orkade inte strida emot.

Nåja, vad lär vi oss av det här?

Att man bara mår sämre av att ha taNTer inblandade. Min järnbrist är borta, men på alla andra fronter mår jag sämre än tidigare.

Så, låt inte taNTerna få fast er. Och om de visar att de inte är intresserade av att göra någon nytta, låt inte nyfikenheten vinna om de plötsligt vill återuppta kontakten. Sist men inte minst: En myndighet som en gång gjort klart för dig att du inte förtjänar att leva kommer inte att ändra sig. Inte på något villkor.

Annars, hur kommer det sig att varje gång jag skriver ett längre inlägg där min gamla skola nämns har jag samma musik. The lilacs will bloom again.

Har själv vart i en liknande situation med systemet, det var ungefär som 100 psykologer, kuratorer, hälsovårdspersonal och skolsystrar bara lekte och kastade runt mig som en boll.
I ca 2 år var det sådana tanter som du beskriver som inte ville göra eller prata om någonting, bara hålla kontakten av någon anledning jag inte blir vis på.

Tillslut dock träffade jag en blivande kurator, en osvärtad själ som precis hade kommit in i systemet och alltså inte lärt sig hur det fungerar ännu.
Det första hon gjorde var att plocka fram hela kavalleriet och skickade mig direkt till helt rätt läkare och helt rätt psykolog hos psyket, sedan var det bara en tidsfråga innan jag hade min AS diagnos, ett år senare med en hel del LSS-insatser och en lång väg in mot ett bättre och friskare liv.

Innan man har gått igenom en sådan här erfarenhet kan man omöjligt veta hur annars man ska göra eller kunde ha gjort.

Jo, att kasta runt en är de skickliga på.

Min sista kurator var ny när jag gick dit i mitten av januari. Slutet av januari och början av februari stred jag mot min gamla skola, och i mitten av februari gick jag tillbaka till henne. Hon hade lärt sig snabbt.

Varför hyperventilerar du? Varför får de inte träffa din mor?

Du behöver inte svara på någon av frågorna.

-Hej, jag registrerade mig igår.

-Hej. När registrerade du dig?

Meppe skrev:-Hej, jag registrerade mig igår.

-Hej. När registrerade du dig?

Vad för slags registrering handlar det om?

Meppe skrev:Att man bara mår sämre av att ha taNTer inblandade.

AMEN to that.
Exempel:
När jag var 11 så gick jag och pratade med en kurator som om och om igen försäkrade mig om att hon hade tystnadsplikt och absolut ingenting jag sade skulle lämna rummet, någonsin. Och eftersom jag var ett barn och barn i regel är dumma i huvudet så pratade jag om saker som gjorde mig ledsen. Mobbning, utanförskap, depression, missförstånd och kommunikationsproblem varenda jävla dag. (Aspergerproblem. Dock var detta innan diagnosen.) Jag nämnde också att mina föräldrar hade slagit mig hemma.

Hon anmäler till socialtjänsten, ringer mina föräldrar, mina lärare och tja varför inte några av hennes kollegor och så fucking vidare. Anmälningsplikten glömmer dom jävlarna ofta bort att nämna när de kommer ut i klasserna och berättar att de "alltid finns där om man behöver prata".

Kommer aldrig förlåta mig själv för det misstaget jag begick, och jag kommer aldrig mer lita på en, som du säger, taNT.

En viss nackdel med taNTen i skolan är att man måste där via ifall man blir sjuk under skoldagen, vilket jag upptäckte förra veckan.

Eftersom jag var trött och hon bombarderade mig med frågor som jag knappt hann höra innan hon ställde nästa fråga fick jag något av ett nervöst sammanbrott. Som väntat fick jag inte fram ett ord.

Och sedan när jag satt där och var sönderstressad över situationen, gissa vad som händer? Hon säger att hon måste gå på ett möte, skickar ut mig och ber mig komma tillbaka.

Va f*n?!

Om hon nu en gång skulle på det där mötet, vad var poängen med att stressa sönder mig först för att sedan lämna mig vind för våg IGEN?! Och varför skulle jag gå tillbaka? Man är väl ingen idiot heller?

Nästa gång jag blir sjuk far jag via min grupphandledare och sjukanmäler mig... Om det fungerar att skicka ett meddelande åt henne på morgonen måste det väl också fungera att underrätta under dagen...

Har inte skrivit här på över ett år, kan uppdatera med information om vad situationen är nu. Efter det extremt misslyckade besöket som nämns i inlägget ovan har jag hållit mig borta från taNTer, och gick till och med omvägar runt deras rum. Det fungerade bra, jag slapp bli indragen. Mår märkbart bättre nu än när jag starta den här tråden. Bra musik och vettigt umgänge på internet hjälper mycket bättre än taNTer.

Angående min gamla skola så kom jag fram till att det var 2 separata möss-incidenter antecknade, men jag hade av någon anledning bara fått veta ena i mailet. Lurade oavsiktligt skoltaNTerna att avslöja båda när jag träffa dom. En av mina gamla mellanstadielärare jobbar inte kvar, hon fattade sitt livs vettiga beslut och utbildade sig till något helt annat, där jag är övertygad att hon passar bättre.

EDIT: Träffa henne på höstmarknaden, tror hon märkte att jag var oerhört kylig och gick vidare nästan genast.

Med eget boende och färdig med utbildningen bör det gå att lämna det hela bakom sig. Får intrycket att taNTerna konsekvent missar att se behoven hos den de är betalda (jo faktiskt) att hjälpa. Är inte så insatt i det Finska skolsystemet så det är svårt att säga något.
Att undvika energitjuvar är annars rent allmänt en bra sak.

Apropå anteckningarna kanske du kan använda någon tredje part som antingen tutar i dem att denne skall ha de för en "utredning", eller annat sätt att få de att lämna de ifrån sig.

Apropå taNTer så om du klarar av det.. bli genast besvärlig när de vill dig något. Säg "fuck-off" eller annan kommunikation de förstår

plåtmonster skrev:Med eget boende och färdig med utbildningen bör det gå att lämna det hela bakom sig. Får intrycket att taNTerna konsekvent missar att se behoven hos den de är betalda (jo faktiskt) att hjälpa. Är inte så insatt i det Finska skolsystemet så det är svårt att säga något.
Att undvika energitjuvar är annars rent allmänt en bra sak.

Apropå anteckningarna kanske du kan använda någon tredje part som antingen tutar i dem att denne skall ha de för en "utredning", eller annat sätt att få de att lämna de ifrån sig.

Apropå taNTer så om du klarar av det.. bli genast besvärlig när de vill dig något. Säg "fuck-off" eller annan kommunikation de förstår

Orkar inte strida mot mina gamla skola. Nu vill jag leva. Men någon taNT släpper jag inte i närheten av mig igen.