Som spinoff till "utanför i båda världar"-tråden vill jag ta upp något jag undrar över om andra känner igen sig i. Det är en ganska konkret association från trådtiteln.

Jag känner mig alltid mer eller mindre utanför, är "närvarande" mentalt i rummet men har alltid en viss overklighetskänsla.. inte så där uttalat som man kan känna det vid stor trötthet eller slumpmässigt (tror alla kan få sådana stunder av dissociation?), men jag har och har alltid haft en känsla av att jag befinner mig "bakom ögonen" och tittar ut.

Har fått uppfattningen att (särskilt) extroverta människor lever mycket mer externt, de finner sin existens i själva relationen till andra, och i brist på människor att umgås med känner de sig inkompletta. Jag kan inte alls relatera till det. Det är just för att "återgå till mig själv" som jag behöver vila mellan stunder av social interaktion. Kanske är detta främst en skiljelinje mellan extroversion/introversion, men ändå.. hade jag varit mer cynisk och misantropisk kanske jag varit solipsist. Det ligger nära till hands!

Jag upplever i alla fall en definitiv gräns mellan mitt medvetande och omvärlden. Är till min natur Observatör, kan upplevas som tystlåten och "stonefaced" enligt andra. (Hade själv sagt "stenansikte" men nu var det inte mitt citat )

Avgränsningen gör det också lätt för mig att i trängda lägen "dra mig in i skalet" som en sköldpadda, och även om jag fortfarande ser och hör saker runt mig klamrar jag mig fast mentalt vid det inre.

T.ex.

• I obekväma sociala sammanhang, där jag inte omedelbart tvingas delta. "Zonar ut" (alltså in).

• I trånga tågkupéer, för att uthärda att någon jag inte valt sitter alldeles tätt intill samtidigt som resten av kupén är full av värme, kroppar och ett oavbrutet sorl.

• Vid konflikt. Får jag en harang av kritik så drar jag mig omedelbart in och blir tämligen ickeresponsiv. (Då ringer det i huvudet också, men förmodar att det är stressreaktion.)

• Vid påfrestande sinnesintryck. Är ljudkänslig, speciellt för kaotiska ljudbilder.

Har en känsla av att ett mått av ADD/ADHD är inblandat i det här.. ska nämligen utredas för ADD/ADHD samt för AS. Vore intressant att höra era synpunkter och ev. relaterade upplevelser.

Hej ca!

Jaa då, jag känner igen mig själv massor i din kloka beskrivning!

Jag har förresten diagnostiserat Aspergers syndrom med inslag av DAMP, av en duktig psykolog. Utöver det har jag självdiagnostiserad selektiv mutism (tangerar just det du beskrev i ditt inlägg), social fobi, "bakvänd" överkänslighet mot ljud och mot fysisk beröring, överkänslighet mot till och med väldigt små förändringar. Det där sistnämnda relaterar jag både till min autism och till min tjugo år gamla "utbrändhet".

100%. Mamma kallar det "frys"-beteende och menar jag är konstant rädd. Det "psykar" mig ganska mycket, att jag skulle vara konstant rädd, så jag försöker utreda det på olika sätt. Gör dumma saker t ex.

Mycket välformulerat startinlägg.

Känner igen mig delvis. Jag har alltid haft en inre observatör så länge jag kan minnas. Särskilt när jag var yngre så observerade jag hellre än att delta själv, bl a av blyghet. Även mig själv. Att vara spontan är något jag fått lära mig som vuxen.

Nu är jag inte blyg längre så nu händer det framför allt de få gånger jag befinner mig i sällskap jag inte trivs i eller känner mig hemma i. Då blir det som ett inre glapp mellan mig och omgivningen och hela situationen kan kännas overklig, hyperverklig, olidlig eller absurd. Tålamodet för att stå ut i sådana situationer har med åren blivit allt mindre, därför undviker jag i möjligaste mån att utsätta mig för dem.

100 % igenkänning.

Känner också igen mig till 100%. Försökt förklara detta för psykologer, att det känns som om jag sitter "inuti mitt eget huvud" och tittar ut, som genom en TV-ruta. Men ingen har förstått.

Känner igen mig i nästan allt som skrivits i tråden...

Tack för svaren. Det verkar som jag inte är ensam om det här perspektivet (eller är det ett tillstånd?). Det finns så klart variationer i detaljerna, men det är faktiskt första gången jag får ett bekräftande svar på frågeställningen (förutom av biologic som har liknande genetiska förutsättningar). Är detta något typiskt för AST eller ADHD eller är det ett fristående fenomen?

ca skrev:Jag känner mig alltid mer eller mindre utanför, är "närvarande" mentalt i rummet men har alltid en viss overklighetskänsla.. inte så där uttalat som man kan känna det vid stor trötthet eller slumpmässigt (tror alla kan få sådana stunder av dissociation?), men jag har och har alltid haft en känsla av att jag befinner mig "bakom ögonen" och tittar ut.

Min "overklighetskänsla" som du beskriver uppkommer bara när jag är med okända människor eller med folk jag inte litar på. Som tillsammans med min morsa eller andra då.

Inger skrev:Nu är jag inte blyg längre så nu händer det framför allt de få gånger jag befinner mig i sällskap jag inte trivs i eller känner mig hemma i. Då blir det som ett inre glapp mellan mig och omgivningen och hela situationen kan kännas overklig, hyperverklig, olidlig eller absurd.

Samma här.

biologic skrev:Känner också igen mig till 100%. Försökt förklara detta för psykologer, att det känns som om jag sitter "inuti mitt eget huvud" och tittar ut, som genom en TV-ruta. Men ingen har förstått.

Hoppas du har en bekväm fåtölj "där inne" att sitta i. Och jag känner igen mig.

Likt TS:
- mer eller mindre alltid utanför
- tydlig gräns mellan medvetande och omvärld
- rollen som observatör är standardförfarandet
- stenansiktet, blir knappt upprörd om någon står 5 cm framför mig och skriker ut förolämpning efter förolämpning. ("Snälla, söta, rara... håll dig till saken istället.")

Jag förstår inte heller det extroverta, med det stora bekräftelsebehovet och svaghet inför att ta egna beslut helt ensam.

Inger skrev:Nu är jag inte blyg längre så nu händer det framför allt de få gånger jag befinner mig i sällskap jag inte trivs i eller känner mig hemma i. Då blir det som ett inre glapp mellan mig och omgivningen och hela situationen kan kännas overklig, hyperverklig, olidlig eller absurd.

En mycket bekant obehagskänsla.

Inte så lätt att engagera sig i folk när man sitter i den här "bubblan" av medvetande.

Jag kan visst bry mig om människor jag inte känner så väl, är hjälpsam av naturen osv.. men det är i nuet, och när jag förflyttat mig i tid och rum känns det fjärran och jag tenderar att glömma fort. Det är inte för att jag inte brydde mig DÅ utan för att jag nu inte längre har dem i tankarna. Har beskyllt mig själv för att vara känslokall men så är det ju inte. Känslokall är man om man observerar och förstår att någon lider utan att bry sig, i nuet.

Jag har alltså lätt att växla tillbaka till min bubbla... och senare om energin finnd sträcka ut mitt fokus till en ny yttre situation (m. reservation för allt det vanliga med oväntade situationer osv).

Har inte kapacitet att jonglera för många sådana yttre kontexter. Just nu är det jobbet, hemmet, samt resvägen på tåget som jag klarar av att sköta samtidigt... med nöd och näppe.

Tror att motståndet mot ändrade planer hänger ihop med detta också. Måste hitta system i det yttre, medan mitt inre är rent "varande".

Men barnen då?

Jag känner igen mig massor. Jag har alltid känt mig som en "iakttagare", redan som barn. Och nu jobbar jag ju med observationer i mitt yrke; det passar mig bra.

I en del sammanhang brukar de jag observerar vara rädda att jag skall känna mig utanför när de fokuserar på det de håller på med, fastän det är just det jag vill att de skall göra. Dels blir det ett bättre forskningsmaterial, men framför allt är det så skönt att kunna vara med utan att behöva vara med - och dessutom ha en bra ursäkt för det. De upplever då att de gör mig till en icke-person. Själv tycker jag att de ger mig förmånen att få leva genom andra en stund, utan att behöva släpa på mig själv. Då har jag inte känslan av en bubbla, men får den känslan om jag plötsligt måste ställa om och vara socialt responsiv.

Ibland när jag är i en så'n där bubbla registrerar jag vad som händer men kopplar inte att det rör mig eller att det betyder något. Ibland kan det vara en vila att ha det här frånvaroläget på, men det kan också vara något som jag hamnar i för att jag inte härdar ut på annat sätt. Då kan jag önska större närvaro men inte lyckas ta mig ut ur bubblan.

Kall är jag verkligen inte. Jag är extremt mycket känslomänniska. Däremot kan jag bli avstängd när det är för mycket. Jag har olika lägen och kan inte växla mellan dem medvetet. Kanske börjar jag lära mig det lite, dock. Jag tvingade mig själv att åka en alldeles för otäck karusell med min son i lördags, och då gick jag in i ett inre lugn där det inte kunde röra mig så mycket.