Har haft.

När jag var yngre levde jag nästan jämt i min fantasivärld. T ex i högstadiet handlade det mest om att jag bodde på landet och hade egen häst, och snälla kompisar. Långa följetonger som pågick nästan dygnet runt, som en film som spelades upp inom mig samtidigt som jag gick på autopilot och gjorde saker i verkligheten. Försökte hänga med i verkliga samtal, samtidigt som det pågick ett annat samtal inom mig...

Till sist kändes min fantasivärld mycket verkligare än verkligheten. Det blev plötsligt ett stort problem, när jag var i ca 20-årsåldern, för då hade jag massvis med minnen av saker som jag gjort i min fantasivärld, som alltså kändes som verkliga minnen. Det kändes verkligen jättekonstigt att jag inte hade gjort samma saker i verkligheten.

Nu försöker jag mer leva i verkligheten. Jag vill inte bara dagdrömma mig igenom livet, jag vill leva på riktigt. Visst kan jag ibland sakna att ha en fantasivärld att fly till, men det är inte värt konsekvenserna, eftersom jag har så svårt att skilja på vad som har hänt i verkligheten och vad som bara hänt i fantasin.

Bör kanske tillägga att jag för det mesta befinner mig i min fantasivärld. Klarar inte riktigt av verkligheten.

Många ideer och fantasier, ihopvävda med varran på nått vis kan beskrivas som ett spindelnät typ

Jag hade en fantasivärld när jag var liten, det började i 1:an har jag för mig, upp tills... vad var det 7:an? Jag tror det. För då började det bli väldigt pinsamt.
Det var inte bara det att jag fantiserade, utan jag levde ut min fantasivärld genom lek!
Det var helt underbart och jag lekte det alltid (förutom de senare åren då jag var tvungen att dölja det för att inte bli retad), varenda dag!
Fantasivärlden utvecklades och blev mer verklighetstrogen vart efter som åren gick. För i början var det ju även magi. Men det jag kommer ihåg starkast var när jag var ca 12-13 och hade haft samma häst (osynlig häst) i två år. Då hade jag ridit in den och hela proceduren.
Jag umgicks med yngre barn eftersom det bara var de som ville leka med mig i min fantasivärld. Men de var bara med en bråkdel av all tid som jag lekte, för vem behöver riktiga vänner när man har osynliga som gör och beter sig precis som man själv vill?

Det fanns en djuraffär som jag red hästar för och så klart min bästa vän Maria. Hon betydde lika mycket för mig som mina riktiga vänner (vilka jag bara har haft max 2 samtidigt eftersom jag var och är så kräsen med mina kompisval) Jag kommer ihåg allt exakt! Även alla detaljer, för det var fullt av detaljer! Jag såg hela tiden precis allting framför mig. Jag hårdtränade tillsammans med mina kompisar som var med och lekte för att vinna hopptävlingarna som vi annordnade ^^ För mina kompisar var det bara en lek. De hade nya hästar varje gång, och en helt annan historia. Men för mig var det mer än bara en lek, det var min andra verklighet!

Jag har alltid velat leva kvar i bardomen och den är något som jag fascineras idag oxå och kommer alltid att göra. Jag tror det finns mycket att lära av den. Se bara på hur lyckliga barnen är! Jag var i varje fall det. Och vilka små bekymmer!
Jag saknar min barndom mer än allt annat! Det spelar ingen roll hur "bra" man än har det, samhället är inte byggt för att man ska vara barnsligt lycklig. Det är byggt efter att man skall vara materiellt lycklig i en enda stor ond cirkel! Men lycka kan man aldrig köpa (bara kortsiktigt).
Äkta lycka för mig är långt bort från människornas vridna ideér ute i vildmarken bland djuren där allt är enkelt, svart på vitt och inga lögner. Precis som i sagornas värld! Och helt allvarligt, vem vill egentligen inte leva i en verklig sagovärld om det gick?

Har ni en fantasivärld?

Ja, jag har många olika fantasivärldar och har haft så länge jag kan komma ihåg. Någon skrev att det är som filmer och så är det för mig också. Jag regiserar filmen och styr det som händer. Lite som dagdrömmar fast det liknar mer en film ifråga om rekvisita, detaljer och allt som händer. Det känns som det är på riktigt och ingen dagdröm.

Lättast att komma in i fantasivärlden är genom att lyssna på musik, då försvinner jag bort från verkligheten ganska omgående. Det är svårare att stanna kvar i fantasivärlden en längre stund om jag blir störd av folk och ljud runt omkring mig.

Jag gillar mina fantasivärldar. De får mig, tillsammans med musiken, att slappna av.

Jag har vad jag kallar för "berättelsetankar" vareviga kväll när jag går och lägger mig, och har haft dem sedan 10-årsåldern ungefär. Jag har skapat en familj som jag helt enkelt "följt" under tio års tid nu, bestånde av en finsk och en irisk-tysk man och deras adoptivson med kvartsspanska rötter. Jag är så himla stolt över dem!

Henkkalexi skrev:Jag har vad jag kallar för "berättelsetankar" vareviga kväll när jag går och lägger mig, och har haft dem sedan 10-årsåldern ungefär. Jag har skapat en familj som jag helt enkelt "följt" under tio års tid nu, bestånde av en finsk och en irisk-tysk man och deras adoptivson med kvartsspanska rötter. Jag är så himla stolt över dem!

+1

Henkkalexi skrev:Jag har vad jag kallar för "berättelsetankar" vareviga kväll när jag går och lägger mig, och har haft dem sedan 10-årsåldern ungefär. Jag har skapat en familj som jag helt enkelt "följt" under tio års tid nu, bestånde av en finsk och en irisk-tysk man och deras adoptivson med kvartsspanska rötter. Jag är så himla stolt över dem!

Det där var nog konstigare än enhörningar och orcher. Underbart. Har en förkärlek för det absurda.

Jag har överlag en dålig förmåga att skapa berättelser, alltså både i vardag och fantasi. Hanterar i stället statiska bilder och situationer mycket bättre. (ögonblicksbilder med kopplingar i orsak/verkan över tid). På samma vis som någon annan beskrev det kan jag glida iväg associativt medan jag lyssnar på ett tråkigt samtal och börja tänka på olika fiktiva situationer. Det händer ganska ofta att de är så absurda att jag måste dölja ett stort leende och börjar fnissa. Då känner jag mig tämligen udda. Hur förklarar man en sån sak för "normala"?

Annars handlar det mest om att jag fantiserar fram folks motivationer och tankar eftersom jag har svårt att lista ut dem. Det blir precis som någon annan sa att jag spelar upp nya dialoger och extrapolerar fram uttalanden och argument från deras sida. Sedan bemöter jag dem i huvudet. Det är jobbigt eftersom jag sedan måste påminna mig själv om vad som sagts och inte, annars kan jag vara irriterad på den andra personen över något den inte sagt. Skulle väl vilja säga att jag ofta har rätt ändå, dvs mina gissningar är rätt, men det är oftare så att jag har fel. Det här händer egentligen bara i konflikter, annars tänker jag väldigt lite på folk och deras tankar.

ca skrev:

Henkkalexi skrev:Jag har vad jag kallar för "berättelsetankar" vareviga kväll när jag går och lägger mig, och har haft dem sedan 10-årsåldern ungefär. Jag har skapat en familj som jag helt enkelt "följt" under tio års tid nu, bestånde av en finsk och en irisk-tysk man och deras adoptivson med kvartsspanska rötter. Jag är så himla stolt över dem!

Det där var nog konstigare än enhörningar och orcher. Underbart. Har en förkärlek för det absurda.

Jag har överlag en dålig förmåga att skapa berättelser, alltså både i vardag och fantasi. Hanterar i stället statiska bilder och situationer mycket bättre. (ögonblicksbilder med kopplingar i orsak/verkan över tid). På samma vis som någon annan beskrev det kan jag glida iväg associativt medan jag lyssnar på ett tråkigt samtal och börja tänka på olika fiktiva situationer. Det händer ganska ofta att de är så absurda att jag måste dölja ett stort leende och börjar fnissa. Då känner jag mig tämligen udda. Hur förklarar man en sån sak för "normala"?

quote]

ca skrev:

Henkkalexi skrev:Jag har vad jag kallar för "berättelsetankar" vareviga kväll när jag går och lägger mig, och har haft dem sedan 10-årsåldern ungefär. Jag har skapat en familj som jag helt enkelt "följt" under tio års tid nu, bestånde av en finsk och en irisk-tysk man och deras adoptivson med kvartsspanska rötter. Jag är så himla stolt över dem!

Det där var nog konstigare än enhörningar och orcher. Underbart. Har en förkärlek för det absurda.

Jag har överlag en dålig förmåga att skapa berättelser, alltså både i vardag och fantasi. Hanterar i stället statiska bilder och situationer mycket bättre. (ögonblicksbilder med kopplingar i orsak/verkan över tid). På samma vis som någon annan beskrev det kan jag glida iväg associativt medan jag lyssnar på ett tråkigt samtal och börja tänka på olika fiktiva situationer. Det händer ganska ofta att de är så absurda att jag måste dölja ett stort leende och börjar fnissa. Då känner jag mig tämligen udda. Hur förklarar man en sån sak för "normala"?

Detta händer för mig vid flertalet tillfällen om dagen. Offentligt som privat, ibland skrattar jag t.o.m. högt för mig själv på bussen. Däremot känner jag till att "normala", då jag antar att du syftar på människor som är mer neurotypiska, också gör så. Så det är ingenting som är reserverat för personer med Asperger. Möjligen att personer med Asperger kan glömma av sig lättare i sociala sammanhang och leva ut det i högre grad. Vad vet jag. Kanske är det fler introverta personer dock som låter tankarna flyga iväg, även på offentliga platser.

Det är möjligt att jag fäster större vikt vid och naturligtvis lättare märker av när det händer mig själv.

Jag skrev "normala" specifikt för att jag inte ville utmåla det som ett AS-drag eller mig själv som Aspie, utan mer en distinktion mellan de som brukar skratta för sig själva och de som inte gör det.

Okej, jag förstår Ja, man känner sig ju inte alltför normal när man råkar börja sjunga på en sång inne på H&M eller råkar tänka högt på en tillställning.

ca skrev:Det blir precis som någon annan sa att jag spelar upp nya dialoger och extrapolerar fram uttalanden och argument från deras sida. Sedan bemöter jag dem i huvudet.

Det gör jag också, väldigt mycket. Jag för dialoger i huvudet konstant. Fast... när jag tänker efter tror jag faktiskt att jag blivit av med mycket av det på sistone, kanske för att jag för mina dialoger på forumet istället.

Skulle byta IRL mot en cool fantasi värld alla dagar i veckan, i en happy fantasy world där det är så töntigt så att man är "hjälten". Riktiga världen är ganska grå och innehållslös, stör mig på alla fysikaliska naturlagar som gör att man inte kan sväva etc. Matrix världen är inte så dum även om den är articifiell. Hellre lyckligt articifiell än olycklig reell. Har för mig när jag var mindre att jag ställde konstiga frågor på mellanstadiet när vi hade en gästlärare. När kommer människan flyga? När blir vi odödliga men en öppenriktighet att vi kommer kunna göra det bokstavligt:D Just nu skulle jag bara vilja flyga uppe i rymden och betrakta allting=)

Det där var nog konstigare än enhörningar och orcher. Underbart. Har en förkärlek för det absurda. Hur förklarar man en sån sak för "normala"?

Det gör man inte - särskilt inte när ens fantasivärld i princip bara är befolkad av män, som dessutom kan föda barn, så kvinnor blir helt onödiga... jag är tyvärr kvinna själv, så om någon skulle känna något könsförakt här, så förbehåller jag mig rätten att se ner på mitt eget kön... Jag har så oändligt svårt att förstå mig på kvinnor, så jag vill helst blanda in dem i minsta möjliga mån i mina berättelsetankar

Jag tror dock att jag hade kvinnor med från början, när jag var yngre, men de försvann helt enkelt...

Jag dagdrömde väldigt mycket när jag var yngre. Fantiserade ihop ett annat liv där jag hade vänner eller fick vara normal osv. Jag hade också många fantasier kring framtidsdrömmar. Ibland kunde jag ligga i flera timmar och försvinna i min egna värld.

Även idag har jag en fantasivärld, dock spenderar jag inte så mycket tid där då verkligheten alltid känns så deprimerande tråkig när jag återvänder.

När jag var en tio år så fantisera jag mycket kring Flygande Tefat som vi kallade UFO.

Lånade böcker om dessa och fantisera att jag tog kontakt med dem med kortvågsradio.

Att de kunde hämta upp mig och ta mig till deras Moderskepp bakom Månen.

Var rätt spännande att fantisera om. Hade väl intresse för UFO upp till 1980 eller nåt.
Nu tror jag att UFO bara existerar i hjärnan på dem som ser dem.

Verkar inte finnas något bevis för at Aliens besöker oss. Men det var spännande att tro på dem.

Enligt min sambo var jag i en fantasivärld i söndags. Jag var nämligen i kyrkan

Ibland upptäcker jag att jag har spelat upp dialoger i huvudet med folk jag inte vågar bemöta. Då kan jag bli upprörd över något jag fantiserat om att personen kunnat tänkas säga.

Men.. Hur ska jag annars tänka ut och planera vad JAG bör säga? Det enda problemet är ju att den tänkta personen (min mentala sammansatta bild av honom/henne) svarar på min tänkta fråga... ehm.

Jag måste ständigt balansera mellan - inte fantasi så mycket som dröm, egentligen - och realism, för att livet skall kännas meningsfullt.

Fantasier och rena drömmar är ju bara sådana, de utgör verklighetsflykt som ju kan vara trevlig och avkopplande men i övrigt är de för mig meningslösa. Grejen är bara att fullständig förankring i världen och min plats här och nu också är meningslös för mig - världen är inte sådan som jag kan acceptera. För tråkig, blek och inte minst exploaterad och tillrättalagd. Särskilt det där att se världen som för tråkig känns typiskt aspigt så inlägget har väl i forumet att göra...

Så jag försöker leva i, och sträva efter att verkligen realisera (kanske inte inom min livstid men ändå), nån dröm om en häftigare, färggladare och lyckligare värld.

@ ca
Det problemet(?) har jag också. det tar sjukt mycket energi från mig, men jag tror inte det är speciellt kopplas till AS eller ens ADD. Min sambo gjorde också så, ännu värre än jag, när han hade en chef som var vidrig mot honom. Jag tror det är frågan om att försöka förutse problem och hitta lösningar, även om det inte alltid går.

@ jonsch
Såsom världen är beskaffad är det ett mysterium om man INTE har någon slags tankeflykt. För mig handlar det mycket om att jag har full kontroll på min inre värld. "Mina" påhittade figurers liv kan helt enkelt inte fortgå utan mig, och det är jag som styr hur de ska leva. Det kanske är ett sätt för mig att kunna styra någonting

Henkkalexi skrev:@ ca
Det problemet(?) har jag också. det tar sjukt mycket energi från mig, men jag tror inte det är speciellt kopplas till AS eller ens ADD. Min sambo gjorde också så, ännu värre än jag, när han hade en chef som var vidrig mot honom. Jag tror det är frågan om att försöka förutse problem och hitta lösningar, även om det inte alltid går.

Jo, jag är definitivt en problemlösartyp. Går det inte att undvika något ska det i stället lösas. Men den biten har inte med topic att göra iofs.

@ ca
Nej, iofs. Men jag tror bergfast på att fantasivärldar hjälper en med problemlösning i slutändan. Ju bättre fantasi man har, desto mer kreativ tror jag man blir när man ställs inför problem.

Jag väntar på Godot. I övrigt har jag ingen fantasivärld i egentlig mening, utan snarare fantasidebattörer som jag använder för att testa argument och logik. Om jag någon gång skulle känna ett behov av att ha en fantasivärld, så tror jag att jag lånar någon annans.