Jag känner mig inte heller hemma någonstans. Jag har inte träffat någon alls på forumet ännu, så jag vet inte om jag skulle fungera ihop med andra med NPF. Det känns ensamt trots att jag har familj. Min man jobbar mycket, så jag är ensam för det mesta.

Att försöka få vänner bland NT går trögt. Jag har bekanta och vi hjälper varandra när det behövs, som att ta hand om varandras djur vid semestrar och så, men vi umgås inte.

Jag passar in lite i Asperger världen. I NT världen får jag vara helt fejk om jag ska passa in men det orkar jag bara i en kort stund.

Jag har varit medlem på forumet i drygt två månader och jag känner då mig hemma här. Alla är ju lite "udda" här ( på ett positivt sätt menar jag ) och då känner jag mig inte lika konstig som jag gör i NT-världen. Så "aycon" välkommen att göra ett försök till.

kullan skrev:Alla är ju lite "udda" här

Jag är inte lite udda. Jag är extremt fett udda. Höhö

@ treeman : Det tar vi inget extra för. vi tar dig som du ÄR.

Jag känner mig också rätt utanför i båda världarna. Med mina diagnoser i bagaget är det som att jag mår för bra för att vara sjuk/funktionshindrad men är för sjuk/funktionshindrad för att passa in i världen där de friska/NT bor. Känner mig inte hemma någonstans men försöker söka efter mina likar. Det är svårt tycker jag.

Något jag har märkt..är att jag var tvungen att bli vän med mig själv först...
Jag försökte gena och hitta vänner som jag kom överens med förut.
Var på As-träffar med mer...

Precis som många andra av er här...kändes det inte rätt.
Man kan väl se oss lite som om vi hamnar mellan stolarna.
Passar liksom inte in någonstans....

Men jag har börjat fundera över....måste man passa in?
Varför tränga ner en fin pusselbit i ett mindre fint pussel?

Det var fint skrivet Dunderbar.

När jag skrev att jag inte passade in någonstans menade jag inte här på forumet. Jag trivs jättebra här och alla har varit trevliga mot mig. Jag menade mer i verkliga livet. Forumet är kul, men jag skulle gärna ha vänner IRL.

Har nog alltid känt att jag varit ivägen i de flesta sammanhang. Har nog därför ofta uppträtt med alla taggarna utåt.
Jag är för gammal för att få någon utredning, så även där är jag bara ivägen, det känns som om jag försöker stjäla av de begränsade resurserna.
Här på forumet känns det däremot, som om spännvidden av olika personligheter är så stor, att det är möjligt för de flesta att hitta en vrå med lite igenkänning.

I verkliga livet känns det som andra vill tvinga på mig deras uppfattning om vem jag skall vara.
Men som redan min mor konstaterade för 48 år sedan när jag var 15 år. Hon sa då att " det är ingen ide att försöka få dig att göra något du inte vill ". Tror eventuellt det är ett av mina problem, att ha en så otroligt stark integritetsönskan.

lasseivägen, känner igen mig lite.. har också stark integritet. Jag kan visserligen anpassa mig själv efter olika situationer, men i begränsad omfattning. Aldrig något som går emot mina principer.. och det är en udda blandning får man väl säga.

Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem. Sen är det precis som om jag har mina rutiner hemma och de kan inte brytas, då mår jag inte bra. Tex kan jag inte träffa någon på helgen för då ska jag vara hemma så att jag inte "förlorar ledig tid" eftersom jag sen ska jobba eller göra annat i veckan...Åka och hälsa på min syster och hennes familj i veckan gör inget men på helgen blir det inte bra, då förlorar jag ju min hemmatid...Knasigt, eller hur! Inte konstigt jag sitter här med min man och familj men utan vänner...

Jag har lärt mig med åren att vara innanför i "världen". Det går ibland. Om man vågar ta steget och lidandet och övar så kan man lyckas, åtminstone lite. Det tror jag och är ett levande bevis på det.

Menar bara att man inte ska ge upp. Bara att öva mer och mer och mer och hålla tummarna för att det ska ge lite resultat.

Så misströsta inte.

Anna med fyra skrev:Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem. Sen är det precis som om jag har mina rutiner hemma och de kan inte brytas, då mår jag inte bra. Tex kan jag inte träffa någon på helgen för då ska jag vara hemma så att jag inte "förlorar ledig tid" eftersom jag sen ska jobba eller göra annat i veckan...

Knasigt, eller hur!

Nej då, känner igen mig massor i ovanstående. Ensamtiden är helig.

Anna med fyra skrev:Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem. Sen är det precis som om jag har mina rutiner hemma och de kan inte brytas, då mår jag inte bra. Tex kan jag inte träffa någon på helgen för då ska jag vara hemma så att jag inte "förlorar ledig tid" eftersom jag sen ska jobba eller göra annat i veckan...Åka och hälsa på min syster och hennes familj i veckan gör inget men på helgen blir det inte bra, då förlorar jag ju min hemmatid...Knasigt, eller hur! Inte konstigt jag sitter här med min man och familj men utan vänner...

Känner igen mig mycket i det du skriver Anna. Jag vill så gärna hitta någon eller några vänner men orken finns inte där. Jag pallar inte med att både sköta småbarn, arbete OCH vänner. Sen är det som du skriver: "Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem."

Jag vet inte heller hur jag ska "gå vidare". Jag tänker inte på att ringa, jag glömmer bort att visa "att jag finns här" för den nya vännen, samt allt annat man förmodligen måste göra för att intresset hos vännen ska bestå.
Lägg därtill att jag är lite av en enstöring som trivs väldigt bra med enbart mig själv och "min egen värld" och är både socialfobisk och fåordig, så inser man snabbt att man inte hör hemma i några andra sammanhang än sin egen lilla sfär. Ja, förutom forumet då. Här kan man ju komma och gå lite som man vill.

Truly, skriver under på varenda ord! Det är slående hur lika man kan vara...

ca, det känns skönt att någon känner igen sig i hur jag upplever det, om du förstår hur jag menar? Inte för att jag vill att du eller någon annan ska känna sig utanför. Det känns bara lite mindre ensamt...

Anna med fyra skrev:Åka och hälsa på min syster och hennes familj i veckan gör inget men på helgen blir det inte bra, då förlorar jag ju min hemmatid...Knasigt, eller hur!

Inte ett dugg. Ett av de kändaste dragen hos aspergare, att man behöver sin återhämtningstid. Saker är mycket jobbigare för oss än för motsvarande enter. Åtminstone ofrivilliga, stimmiga eller sociala saker. Många behöver mer återhämtningstid än vad som går att ordna, så sliter de ut sig också med kanske katastrofala följder. Så det är ett behov det är bra att planera för från början.

Känner också igen mig i inlägget.

ca skrev:Truly, skriver under på varenda ord! Det är slående hur lika man kan vara...

Jaha, här är en till.

Kan vi skapa en egen liten intresseklubb?
Eller nej, det orkar jag nog inte...

Anna med fyra skrev:. Tex kan jag inte träffa någon på helgen för då ska jag vara hemma så att jag inte "förlorar ledig tid" eftersom jag sen ska jobba eller göra annat i veckan...Åka och hälsa på min syster och hennes familj i veckan gör inget men på helgen blir det inte bra, då förlorar jag ju min hemmatid...

100% igenkänning på detta! Vännerna tycker att helgerna är till för att umgås på, men jag vill gärna... "göra mitt" och vila upp mig inför arbetsveckan. Andra förstår inte att ensamheten är så otroligt viktig för mitt psykiska välbefinnande. Jag var på bröllop i helgen, och det känns som om jag har jobbat två veckor i sträck nu. Fick ingen mental vila alls; var tvungen att spela social teater, uthärda ljud, prat, människor och musik samt vara på helspänn två dagar i rad...

Det eviga dilemmat är att jag VILL träffa folk och umgås, men jag vill ändå inte mista min ensamtid... när skall man då träffa folk? Kanske därför jag är så ensam. Tackar nej till en massa saker hela tiden bara för att jag inte orkar med den sociala anspänningen.

biologic skrev:Det eviga dilemmat är att jag VILL träffa folk och umgås, men jag vill ändå inte mista min ensamtid... när skall man då träffa folk? Kanske därför jag är så ensam. Tackar nej till en massa saker hela tiden bara för att jag inte orkar med den sociala anspänningen.

Mångas dilemma. En livsförstörare. Sådant kunde habilitering och LSS ha i sortimentet att hjälpa en med, med några lagar i ryggen, för det lär behövas så som allt är uppbyggt.

Zombie skrev:

biologic skrev:Det eviga dilemmat är att jag VILL träffa folk och umgås, men jag vill ändå inte mista min ensamtid... när skall man då träffa folk? Kanske därför jag är så ensam. Tackar nej till en massa saker hela tiden bara för att jag inte orkar med den sociala anspänningen.

Mångas dilemma. En livsförstörare. Sådant kunde habilitering och LSS ha i sortimentet att hjälpa en med, med några lagar i ryggen, för det lär behövas så som allt är uppbyggt.

Jepp. Inte ens mina närmsta vänner hör av sig särskilt mycket längre. Jag försöker initiera samtal och skriva något, men jag skäms på något sätt för att jag inte varit tillgänglig. Så jag skriver inte uttryckligen att jag vill ses, men något i stil som syftar på det. När jag kommer tillbaka står det något i stil med "användaren offline" och inget svar tillbaka. Jag får väl skylla mig själv.

Vi har olika livssyner och är på olika mentala nivåer, så det spelar väl kanske ingen stor roll. Men det är jobbigt när man gör något som påminner om en vän man inte längre har god kontakt med. Man blir ganska vemodig och känner saknad. Synd.

Kanske är det en naturlig utveckling, kanske är det mitt eget fel. Hur som helst känns det ibland väldigt ensamt. Tack och lov har jag en sambo som är fullständigt strålande och extremt rolig att umgås med.

Tänkvärd läsning! Mycket tänkvärt!!

Egentid får jag oftast till så det är inte det behovet som hindrar (snarare känns det ibland som för mycket egentid och barafamiljentid).

Det handlar nog mycket om värdegrund, att jag känner mig "off" för jag har en helt annan bakgrund och andra erfarenheter som gett mig en annan "åsiktsbank" än de flesta andra. Om intressen och livsstil handlar det också ibland.

Visst tycker jag att det är både spännande, roligt och intressant att diskutera men det vore skönt att ibland kunna slappna av i någon slags samförstånd. Jag har haft det förr men de sammanhangen finns inte längre..

Livet tillåter inte riktigt intensiv "kompisdejting" längre och då blir det svårt att hitta rätt. Men utan det känns det så fruktansvärt ensamt och tomt! För jag är en social varelse, en som gärna snackar i telefon i timtal eller fikar lunch en hel eftermiddag med kompisgänget eller har fest på gården (men tyvärr har mitt barn svårt för de två senare). Men jag är hellre ensam än sitter och fikar med någon som bara snackar Botox och köksrenoveringar .

treeman skrev:

kullan skrev:Alla är ju lite "udda" här

Jag är inte lite udda. Jag är extremt fett udda. Höhö

Du har tur. En udda människa går an men det är värre med de som är obotligt rationella och kreativa så som jag är. Att vara brutalt ärlig är inte heller en fördel. Udda med små bokstäver kan man säga sammanfattningsvis...

Nu är inte jag så social så det är för mig inte så farligt att vara isolerad. Jag skulle kunna leva ett liv i ensamhet.

Anna med fyra skrev:Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem. Sen är det precis som om jag har mina rutiner hemma och de kan inte brytas, då mår jag inte bra. Tex kan jag inte träffa någon på helgen för då ska jag vara hemma så att jag inte "förlorar ledig tid" eftersom jag sen ska jobba eller göra annat i veckan...Åka och hälsa på min syster och hennes familj i veckan gör inget men på helgen blir det inte bra, då förlorar jag ju min hemmatid...Knasigt, eller hur! Inte konstigt jag sitter här med min man och familj men utan vänner...

Oj vad jag känner igen mig. Den där gränsen som man inte kommer över, när jag har varit i någon ny gruppkonstellation har jag sett hur andra blir mer bekanta och personliga med varandra men har aldrig förstått hur de bär sig åt.

Gör man något socialt en dag en ledig helg, så är man inte längre ledig, det blir nästan som en arbetsdag. För att jag ska räkna mig som ledig ska jag inte ha något socialt inplanerat.