Thunderchild skrev:Det finns ett känt syndrom som gör att mödrar skadar eller förgiftar sina barn på de mest fantasifulla sätt för att på så vis få total uppmärksamhet från en förbryllad läkarkår..

Munchhausen by proxy är den psykiatriska termen för det beteendet.
Thalias problematik yttrar jag mig inte om, mer än att hennes framställning känns motsägelsefull. Hur som helst, jag önskar dig lycka till Thalia. Kämpa på bara. Det går att ta sig ur helveten, been there done that. I övrigt har jag inget mer att tillföra i den här diskussionen.

Thunderchild skrev:Vad kallas det när man för sin egen del presenterar en sjukdomshistoria som är så fantastisk och motsägelsefull i varje mening att man kan kan ställa sig i fokus för ett helt forum?

Münchhausen syndrom kallas det du tänker på. När den sjuke använder sig av ett barn som den skadar istället för att skada sig själv och/eller lossas vara sjuk används tillägget by proxy vilket betyder "via ombud".

Med det har jag varken sagt att Thalia har Münchhausen eller inte för hon gillade ju inte. Jag har redan i tidigare inlägg sagt vad jag velat till henne.

Om hon mår dåligt (av AS eller något annat) är det naturligtvis ingenting tycker "är lgomt åt henne" utan önskar naturligtvis för hennes skull att hon slapp det men jag tror inte heller att jag eller någon annan här på forumet utom hon själv kan göra något åt i det här läget.

Tråden verkar vara nere men då jag inte sett den före idag samt spenderat ett antal timmar med att läsa den så vill jag kommentera.

Thalia om nu depressionen kom så plötsligt som du säger så är det nog så att din kropp helt enkelt inte orkade leva sitt gamla liv och sa ifrån. Att du upplevde det som att det gick automatiskt, (till skillnad från bla tomtenissa som tvingades kämpa för att passa in), gjorde nog att fallet blev så mycket svårare. Det här är naturligtvis bara en teori baserat på den här tråden så jag kan ha fel.

Hoppas det blir en positiv ändring till slut. Jag vet själv hur det är när allting känns värdelöst och då har jag betydligt mindre problem än dig.

Det finns nog mer att kommentera men jag är slut och måste vila. 28 sidor är galet mycket. 036

KrigarSjäl skrev:Munchhausen by proxy är den psykiatriska termen för det beteendet.
Thalias problematik yttrar jag mig inte om, mer än att hennes framställning känns motsägelsefull. Hur som helst, jag önskar dig lycka till Thalia. Kämpa på bara. Det går att ta sig ur helveten, been there done that. I övrigt har jag inget mer att tillföra i den här diskussionen.

Tack

Eyesonly skrev:Tråden verkar vara nere men då jag inte sett den före idag samt spenderat ett antal timmar med att läsa den så vill jag kommentera.

Thalia om nu depressionen kom så plötsligt som du säger så är det nog så att din kropp helt enkelt inte orkade leva sitt gamla liv och sa ifrån. Att du upplevde det som att det gick automatiskt, (till skillnad från bla tomtenissa som tvingades kämpa för att passa in), gjorde nog att fallet blev så mycket svårare. Det här är naturligtvis bara en teori baserat på den här tråden så jag kan ha fel.

Hoppas det blir en positiv ändring till slut. Jag vet själv hur det är när allting känns värdelöst och då har jag betydligt mindre problem än dig.

Det finns nog mer att kommentera men jag är slut och måste vila. 28 sidor är galet mycket. 036

Jag instämmer med din teori. Och tack

Hm. Kollade igenom gamla trådar, och kan gratulera tahlia till att ha startat den näst längsta tråden hittills, med 387 svar på 28 sidor, endast slagen av "Race, evolution and behaviour" med 502 svar på 36 sidor. Som god trea kommer "Första neanderthalaren på forumet" med 25 sidor.

Grattistrudelutt:

Med statistik kan man som bekant bevisa vad som helst så jag avstår från att analysera och göra tråden ännu längre...

Jo ett enda inlägg kanske gör så att den går över till 29 sidor.

Dock inte mitt.

Kanske mitt.

Vad var trådämnet nu då?

JOR skrev:Kanske mitt.

Vad var trådämnet nu då?

Börjar hålla med om att det här forumet behöver nya moddar.

Förklara och utveckla Aspie - NT hette det visst.

För min del är det två etiketter i största allmänhet. Men när jag just hittade till forumet rycktes jag med en smula av det konceptet, och har skrivit mycket raljant på vi och de-temat.

Har nog nyanserat mig en smula i det värsta raljerandet, men nog vidhåller jag grunddefinitionen att NT-beteende handlar mycket om att bära masker och se genom filter, mycket för maskernas och filtrens egen skull - medan "vår" s k "brist" är att vi tenderar att se, beskriva och kommentera världen som den är, utan masker och filter.

jag tror den största stötestenen var att thalia ville ha en förklaring på uppdelningen, vilken hon ser som väldigt stötande.

jag och några med mej försökte argumentera för att uppdelningen "aspie"-"NT" antagligen är stötande mest om man lägger in värderingar i begreppen. och det verkar thalia göra.

man "ska" egentligen inte dela in människor i grupper. men om man inte lägger någon värdering i epiteten är det ingen fara. tror JAG iaf.

Det finns en diagnos AS.
Och bakom diagnosen döljer sig en uppsättning personlighetsdrag. En del är positiva, en del är bara, eller mest, till besvär. Alltså, en diagnos och ett fenomen - nämligen personlighetsdragen.

Ett problem i denna tråd är att NT-populationen utgör mellan tummen och pekfingret 90% av befolkningen. AS-populationen i runda slängar 0,5%. Jag misstänker att NT-gruppen är mer heterogen. Dessutom spelar det nog större roll för oss att vi är aspiesar, än vad det neuro-normaliteten spelar för NT-arna.

Vi kanske behöver NT för att se oss själva, vi kan inte undgå att se vår annorlundahet i förhållande till neuro-normaliteten. We can´t not see it.

Men det är inte viktigt eller ens intressant för de flesta NT.

Tyvärr inte en chans att jag orkar läsa hela tråden. Så bara för min del:

jag önskar allt värderande av människor åt helvete.

Men för mig var asperger-diagnosen räddningen från en ren omöjlighet att vare sig leva vidare eller dö - eftersom jag har någon sorts inbyggd spärr mot självmord. Äntligen en förklaring på ett halvt livs ständiga misslyckanden med det enklaste mänskliga umgänge, vänskap, förhållanden, studier, skapande verksamhet, att hålla ordning hemma... för en person som inte var psykotisk, inte utvecklingsstörd, som ansågs "smart", som ingen begrep varför han var så konstig, "inte lade manken till", "saboterade så för sig själv" och så vidare. Och jag förstod mig inte bättre än någon annan.
Gissa om begreppsparet AS-NT blev en uppenbarelse? Eller insikten att man är funktionshindrad, inte en moraliskt mindervärdig parasitnatur? (- en känsla som mitt förstånd kanske hade protesterat mot förut också, men vad hjälper det när man helt enkelt ingenting har att sätta mot?)

Att alla är olika inom de diffusa AS- och NT-"grupperna", att allt inte stämmer på alla och så vidare har aldrig varit något problem för mig - det visste jag redan om mänskligheten. Att andra kanske inte nödvändigtvis behöver en diagnos av annat än möjligen rent praktiska skäl - samma sak.
Problem får jag när jag hör andra förenkla och polarisera eller bli uppblåsta över egen förträfflighet. Eller vara snåla med att försöka förstå och snara att döma folk som är olika dem själva.

Ändå har jag själv sett, även efter att "diagnosförälskelsen" har lagt sig, att det finns ett knippe allmänna skillnader, komplexa och diffusa som spräckligt garn, som kan kallas genomgående. Och en acceptans och förståelse - hos vissa aspies - för grundläggande saker som jag inte har fått accepterade eller förstådda under mitt liv före diagnosen. Kan förstås i viss mån bero på att jag förstår mig bättre själv - men absolut inte enbart. Och det är väl inte konstigare än att kvinnor respektive män har varsina könsbundna gemenskaper, enbenta förstår andra enbentas problem med sin enbenthet bättre än tvåbenta och så vidare. Det kan vara en befrielse med ens egen sort. Och en fälla. Man kan hänga upp hela sin självbild på det eller gå och bli hög på det - kanske särskilt om man inte har så mycket annat att leva för. Men man kan också låta bli det.

Och livets hårda och orättvisa natur kan inte jämnas ut på alla sätt. Har man redan genom sin hjärnkonstruktion svårt att förstå andra människor och svårt att acceptera dem utan att förstå, så får man jobba med förtur och på övertid med att bli bättre på det.

(allmänt om forumet, bland annat)