PS

Därmed vill jag inte påstå att du har AS. Det är det ju bara du själv som kan komma fram till.

DS

Välkommen Lovebitesrazorlines! Auch!

Du är rätt så faschinerande själv tycker jag med din klartänkthet. Du har en väldigt bra grund att gå vidare ifrån eftersom du är så klartänkt, ser och förstår sammanhangen i ditt liv så bra. När du vet dina styrkor och svagheter kan du välja en väg efter det och inte flyga runt som en höstlöv i vinden. Du verkar stark och klok och gör ett stort intryck på bara ett inlägg.

Jag tycker precis som många skrivit i den här tråden att AS kan vara ngnting bra, det enda jag önskar vore bättre är rigiditeten som lätt blir för stark och känsligheten som lätt blir överkänslighet. Men hey tittar man sig omkring så kryllar det inte precis av harmoniska välbalanserade individer ens bland de neurotypiska:)

Om det är ngn tröst så hade jag hellre en 'ren' AS diagnos än den jag har nu med ADHD med drag av autism. Då (om du hade adhd) skulle du ha ett liv där du får kämpa med att tänka en hel tanke, hjärnan bara flipprar i väg och allt tradigt i vardagen klistrar fast dig som en fluga till flugpapper. Citerar en som beskrev sitt barn, myror i hjärnan och stenar i brallan:D

Visst e det skönt att få gnälla lite ibland hehee

mondo beyondo skrev:Välkommen Lovebitesrazorlines! Auch!

Du är rätt så faschinerande själv tycker jag med din klartänkthet. Du har en väldigt bra grund att gå vidare ifrån eftersom du är så klartänkt, ser och förstår sammanhangen i ditt liv så bra. När du vet dina styrkor och svagheter kan du välja en väg efter det och inte flyga runt som en höstlöv i vinden. Du verkar stark och klok och gör ett stort intryck på bara ett inlägg.

JA! TACK mondo beyondo, DET slog mig också!!! Jag blev verkligen imponerad - och optimistisk om dig, lovebitsrazorlines.
Men ADD-trött som jag är så fann jag inga ord för det.

Hejsan och massa välkommen!!!!

Det du skrev berörde mig väldigt mycket, och det första som jag känner att jag vill säga (och som har nämnts lite tidigare i tråden) är att du inte på något som helst sätt är ansvarig för din familjesituation!
Du var barnet, DE var vuxna. Det var DE som borde förstått bättre och DU var deras ansvar, inte tvärt om.

Jag är mycket medveten om att barn i liknanade situationer som din, känner skuld och ett ansvar för föräldrarna. Det är (tyvärr) en naturlig reaktion som man önskar att man kunde plocka ur generna hos barnen. Det är aldrig ett barns fel om föräldrarna missköter sig och familjen.

Att din psykolog (terapeut?) på BUP spred saker vidare till den far är regelvidrigt! Min äldsta dotter (hon fyller 11 i juli) har haft kontakt med BUP och även samtalsterapi (där det ingår lekterapi med tanke på hennes ålder) och inte ens vi får veta allt hon pratar om, trots hennes ringa ålder. För mig är det helt ok, eftersom hon är en självständig individ och har rätt till sina egna tankar och känslor, något som en psykolog på BUP borde ha fattat långt innan h*n började praktisera.

Vidare så instämmer jag i att du har en liten berg och dal-bana framför dig innan du "landar" i diagnosen. Jag har själv nyss gått igenom den och väldigt många här visade mycket stort tålamod med mina svängar från deppad till förbannad till panisk (ni vet vilka ni är och tack ).

Något du kommer att upptäcka är att man ofta får slåss för det man egentligen har rätt till.
Jag tänker nu främst på att de tycks ignorera de problem som du faktiskt fått (och har), till följd av din familjestituation och som inte ett dugg med AS-diagnosen att göra.

Har du inte någon vän eller släkting som kan hjälpa dig att trycka på lite när det gäller det du vill och behöver?

Ett gott råd när du skall till läkaren är också att skriva en lista med punkter över de frågor du har och det du vill ha hjälp med INNAN du går dit, och ta den med dig.
Det är jättelätt att bli totalförvirrad (även om man har viss vana av sådana besök) och glömma hälften.

Jag vet att det inte är lätt när man är 18, men du tycks vara en mycket intelligent människa och oerhört klarsynt, så jag betvivlar inte din förmåga att dels "landa" i din diagnos och dels få den hjälp som du behöver. Jag betvivlar inte heller på att detta med familj och jobb kommer att bjuda på något större problem för dig (även om det kanske blir lite motigare än för människor som behärskar det sociala samspelet).

Lycka till, och uppdatera oss gärna allt eftersom!

/Linda

Har inte tid att skriva ordentligt, men ville bara säga TACK SÅ OTROLIGT MYCKET för alla kommentarer! Tar allt till hjärtat och ska definitivt söka mer svar i trådarna som finns här redan Men tack så otroligt mycket för att ni ville svara!

♥♥♥

Jag talar nog för de flesta här när jag säger att ett svar är du garanterad 99,9% av tiden. Jag kan dock inte garantera att du alltid kommer att tycka om de svar du får

Och tack själv för att vi fick en chans att "lära känna" dig lite bättre

Hej!

Kvasir skrev:Men stopp nu, inte har väl terapeuten berättat för din pappa vad du har sagt i samtalen? Det måste väl vara grovt tjänstefel även om du inte var myndig. Terapisamtal ska alltid vara konfidentiella.

Jag har fattat det så att för alla under 18 gäller inte sekretessen på samma sätt som hos vuxna. I vissa fall måste föräldrarna kontaktas, annars har terapeuten/psykologen gjort fel och kan åka dit på det. I andra fall behöver föräldrarna inte kontaktas. Några detaljer vet jag inte men det är inte alls säkert att terapeuten gjort något fel.

Hälsningar

Lilla Gumman

Hej!

Och välkommen hit, det glömde jag ju säga!

Hälsningar

Lilla Gumman

Hej och välkommen.

Jag fick min diagnos i vuxen ålder, då var jag 44 och hade barn äldre än du är nu. För mig var det en lättnad att äntligen få en karta att orientera efter som stämde med den verklighet jag levde i. Jag är inte bitter men tror att livet kunde ha varit enklare för mig på många vis om jag fått diagnosen tidigare - på det viset har du en fördel när du väl tagit den till dig.

Andra har sagt så mycket klokt här att jag inte behöver upprepa allt. Men jag vill poängtera att många av oss här har en mycket god utbildning även om arbetslivet inte varit så enkelt att hantera. Själv har jag en gedigen universitetsutbildning och åren (6) på universitetet var för mig de enklaste. Hade jag då och senare vetat om mina begränsningar (AS) hade det troligen gått bättre att hitta rätt i yrkeslivet också - en del saker hade jag helt enkelt inte försökt mig på eftersom jag inte har förutsättningar att lyckas med dem med en rimlig mängd ansträngning. Där har du en fördel om du förmår se dem och ta med dem i de val du gör för framtiden.

Familjen var nästa. Många av oss har familj, med eller utan barn. En del lever ensamma med sina barn men inte alla. Själv lever jag ensam med fem barn varav tre bor hemma. Det är inte enkelt men det finns en del hjälp att få liksom för andra ensamföräldrar. För mig har föräldraskapet varit enklare än att leva ihop med en vuxen partner - kanske för att kraven på samarbete inte är lika uttalade. Många som lever i par har en partner som inte har AS och som agerar som en social tolk och buffert utåt och avlastar en del av de sociala kraven. Andra lever ihop med en partner som har liknande sätt att fungera och trivs med det. Själv försökte jag det senare och hade säkert lyckats bättre om vi inte haft barn - nu blev det för mycket för mig med både och.

Många med olika former av NPF, tex AS, försöker också självmedicinera med tex alkohol för att bli lugnare och minska ångest och stress. Absolut inte alla eller ens en majoritet men det är vanligare än bland de som inte har något neuropsykiatriskt funktionshinder (har jag läst att undersökningar kommit fram till och det förvånar mig inte alls). Det är bra att veta både när du iakttar dig själv och det liv du lever nu och senare och när du väljer vilka relationer du ger dig in i. Jag antar att jag talar för döva öron här - hade någon sagt det åt mig när jag var i din egen ålder hade jag hånskrattat övermodigt och sagt att "inte jag" och "jag klarar mig alltid". Gissar att detta senaste egentligen är början till en ny tråd här på forumet men det orkar jag inte starta just nu i alla fall...

Nå - en gång till: Välkommen hit! Du har tur som redan hittat oss andra...

[Bara läst ditt första inlägg och ingen annans.]

Utelämnad är vad jag känner mig om man tänker på specialintressen. Det är ganska omöjligt för mig att sitta flera timmar som andra tydligen gör, och i och med att det är en av de starka sidorna som aspergare har känner jag mig, som sagt, utelämnad. Jag har försökt gå igenom mängder av grenar i kultur, vetenskap, politik, etc., men har aldrig hittat någonting som jag fastnat för. Det är tråkigt att vara ointresserad av allt, och du är absolut inte ensam.


Du ville ha vilka svar som helst... skyll dig själv om du blev uttråkad. :)

Ganesh skrev:Skulle ha skrivit mer. Men så läste jag Svante och Bjäbbis. Och de sa det jag skulle säga.

Om specialintressen. För en del är det ett (eller ett par) saker som de snöar in på helt och hela tiden. För mig är det mer så att det är områden där jag snöar in på olika saker. Som går över efter ett tag. Jag har också märkt att jag har en förmåga att fokusera totalt på en sak (till exempel en bok jag läser) så att jag inte är kontaktbar. Det jag egentligen vill ha sagt är att det där med specialintressen kan variera litet grann. Men att det handlar om att bli väldigt, väldigt fångad av nåt som man tycker är intressant. Hur individen har det med det, det visar sig. Ta det lugnt. Stay cool.

Jag är oxå sådan att jag snöar in på saker som går över efter en tid. Det går iperioder dvs. insnöad på ett ämne, som vanligt, insnöad igen, osv.. Så håller det på sådär. Har inget specialintresse snarare svårt att hitta ett som jag håller fast vid.

Ganesh skrev:Att få en diagnos förändrar ingenting. Allt är som det var. Att få en diagnos förändrar allt. Ingenting är som det var. Samtidigt!

Exakt. Många kloka inlägg från dig.

lovebitesrazorlines skrev:Har inte tid att skriva ordentligt, men ville bara säga TACK SÅ OTROLIGT MYCKET för alla kommentarer! Tar allt till hjärtat och ska definitivt söka mer svar i trådarna som finns här redan Men tack så otroligt mycket för att ni ville svara!

♥♥♥

Jag vill bara instämma med Dig i detta stora TACK till dessa goa människor som finns här inne, som fattar, som kan, och vet vad det handlar om!

Jag är rätt ny själv. Fick diagnos i september. Pappren landade i början av december, men har inte vågat läsa dem .... förrän IDAG!
Och mycket riktigt, så mådde jag riktigt dåligt av att läsa om mig själv på det där sättet: "D. är speciell i kontakten och ger ett annorlunda intryck".

Och så sitter jag där i soffan och suger och suger och suger på orden: speciell, annorlunda, ger ett annorlunda intryck. Annorlunda avtryck i sanden? För stora fötter? För små fötter? För sneda, för breda?

Annorlunda åt vilket håll då? Speciellt bra eller speciellt dålig?
Vilket intryck ger jag då, VA?

Jag som trodde att jag hade accepterat för länge sedan att jag inte är normal och att det är jättefint att vara onormal eftersom människan är en grym best som håller på att ödelägga jorden. Vem vill vara en normal Homo Sapiens? Egentligen? Kanske bättre att vara en Homo Aspiens?

Kanske är vi en alldeles unik, speciell ras, typ Neandertalarna fast 1000 gånger intelligentare? En gång i framtiden kommer arkeologerna att gräva upp oss och fördjust utropa: Kolla! Jag har hittat något alldeles speciellt - en Homo Aspiens!!!!

Debbido,

själv tycker jag det låter mycket bättre att vara speciell och annorlunda än att vara onormal, så du har nog bytt upp dig.

Debbido skrev:En gång i framtiden kommer arkeologerna att gräva upp oss och fördjust utropa: Kolla! Jag har hittat något alldeles speciellt - en Homo Aspiens!!!!

Utnämner detta till dagens stora citat.

ufo skrev:

Debbido skrev:En gång i framtiden kommer arkeologerna att gräva upp oss och fördjust utropa: Kolla! Jag har hittat något alldeles speciellt - en Homo Aspiens!!!!

Utnämner detta till dagens stora citat.

Tänkte sno det själv, men Ufo hann före.

Fast det jag hade tänkt citera var:

Debbido skrev:
Jag som trodde att jag hade accepterat för länge sedan att jag inte är normal och att det är jättefint att vara onormal eftersom människan är en grym best som håller på att ödelägga jorden. Vem vill vara en normal Homo Sapiens? Egentligen? Kanske bättre att vara en Homo Aspiens?

Kvasir, Ufo o Zombie:

I LOVE YOUUUUU!!!!!!
Thanks for the special Nobel-price, I mean Novel(ty)-price - it was a
surprice!

Har funderat vidare på min diagnos "speciell i kontakten". Det betyder ju inte nödvändigtvis inte att det är fel på min kontakt vid anslutning till väggutaget. Det kan vara fel på väggutaget?. Men jag är ändå lite ledsen över att min kontakt ofta glappar... i alla fall detta med att käften glappar, för det mesta, utom när jag är medvetslös.

Men så plötsligt säger jag nåt BRA. Ha! Sån tur!

Å, du säger ofta bra saker! Du är bra!
Glappkontakten ser jag också. Men vem har inte glapp någonstans (som sagt)? Det är bara så mycket mindre jobbigt att ha glapp där så många till har det att samhället är inrättat efter det (så länge det nu finns något samhälle kvar).
Sen är det förstås bra rent allmänt att ha sociala instinkter, socialt omdöme, kunna avgränsa vad man orkar och så; å andra sidan, medkänsla, rättspatos, naturligt jämlikhetssinne, enkelt förnuft, förmåga att tänka själv, passionerad värme och diverse sånt är inte oviktiga de heller bara för att de är bristvaror. Det är väl möjligt att det är bristen på dem som gör att vi kanske håller på att gå under nu.

Jag har massor med glappkontakt. Gud vad jag har haft idéer om små steg jag har velat ta för att göra världen litet bättre - men vad blir det av det när man knappt har kunnat säga "Ursäkta, vet du vad klockan är?" utan att få det taget som en förolämpning.

(De här orden blev bara ungefär, jag är för trött för bättre - men...)

Tack igen Zombie!
Skönt med en mysgrupp för inbördes beundran!
Du har själv många bra synpunkter (och snälla).

Glappkontakt och vägguttag är en bra liknelse. Det är ju som att de flesta människor går på 220 volt, men att vi går på 260...

...eller kanske snarare att våra kontakter ser lite annorlunda ut än de flesta andras, och att alla vägguttag är anpassade till dem, men inte till oss.