Jag har en dotter som är 19 år som bor hemma hos mig. Som föräldrar lever vi skilda sedan många år. Min dotter bodde under de mellersta tonåren hela tiden hos sin mamma eftersom jag och dottern tidigare hade en rad konflikter (typ tonårskonflikter i mina ögon) och hon upplevde mig som sträng vilket fick henne att välja boende hos sin mamma. Efter några år fungerade inte mammaboendet heller (ständiga konflikter) och dottern kom tillbaka till mig, nu som myndig. Nu upprepar sig mönstret, ständiga konflikter och jag tycker mig bedöma dessa som andra än "vanliga" pubertetskonflikter.

Jag har läst på en del och jag har långt gångna funderingar på om min dotter borde ha diagnosen Asperger. Med tanke på klimatet vi har här hemma är det knappast något jag kan ta upp till diskussion med henne. När jag vill prata, i all vänlighet får jag alltid "Jag vill inte prata med dig" tillbaka. Detta för att hon naturligtvis vet att det kommer vara något mer eller mindre jobbigt jag vill prata om. Ja, jag vill sätta gränser för hennes beteende som inte är ok. Och ja, jag vill hjälpa henne ur denna negativa spiral. Frågan till er är hur?

Vilka knep finns det att ta till för att få en förmodad "aspergerian" att våga prata och för att komma till kärnan? Kanske inte att be henne uppsöka läkare för att få diagnos direkt, det skulle förmodligen bara leda till att hon avsa sig all fortsatt kontakt med mig.

Jag är inte rädd att ställa krav eller ta konflikter med henne, men det finns absolut inget självändamål att framkalla dessa konflikter. Jag, och säkert hon också, skulle helst vilja slippa dem. Frågan är hur jag hjälper henne bäst. Är det att tvinga fram en utredning? Finns det inget annat sätt? Hur gör man annars med sitt barn där man inte identifierat den sannolika problematiken/diagnosen i tid?

Vad i hennes betéende är inte okay enligt dej?

Kan du vara mer specifik i beskrivningen av problemen? Vilka AS-symptom tycker du hon uppvisar?

Oj, det är rätt mycket som inte är ok. Men bara för att ta några saker så har hon väldigt svårt att ta tillsägelser/tillrättavisningar/kritik och ni ska tro mig att jag försökt på många olika sätt. Att man som förälder till en tonåring har konflikter och att man ledsnar på att de inte gör särskilt mycket nytta hemma är ju en sak. Men det är bara en del av problematiken.

Ok, några Asperger-tendenser jag identifierat är att hon har oerhört svårt att ta förändringar, särskilda önskemål om hur mat ska vara, extremt kravundvikande, relationsproblem med alla övriga i familjen (i varierande grad), intelligent klart över genomsnittet men får inget "ur händerna", väldigt litet kamratumgänge m.m., klumpigt rörelsemönster trots att hon har en bra kroppsbyggnad, bristande empatisk förmåga, kramar "pliktskyldigt", väldigt svårt i övrigt att uttrycka och prata om känslor.

Jag vet självklart inte säkert om hon skulle diagnosticeras som AS, hon har t ex inget utpräglat specialintresse som det sägs att man ska ha. Men jag tycker mig se ett mönster i detta som tenderar åt AS-hållet.

Slå upp ordet

Projektion

Ceasar skrev:Ok, några Asperger-tendenser jag identifierat är att hon har oerhört svårt att ta förändringar, särskilda önskemål om hur mat ska vara, extremt kravundvikande, relationsproblem med alla övriga i familjen (i varierande grad), intelligent klart över genomsnittet men får inget "ur händerna", väldigt litet kamratumgänge m.m., klumpigt rörelsemönster trots att hon har en bra kroppsbyggnad, bristande empatisk förmåga, kramar "pliktskyldigt", väldigt svårt i övrigt att uttrycka och prata om känslor.

Många indicier där.
Kan vara en god ide att låta göra tester och se vart hon ligger. En grundlig NPF-utredning kollar många många fler aspekter än bara AS.
Men börja gärna med litteratur där hon själv får/kan ta ställning i sin egen takt.

Ceasar skrev:hon har t ex inget utpräglat specialintresse som det sägs att man ska ha.

*morrar lite försiktigt*
Specialintressemyten är väl utbredd, men stämmer föga.

Jag är ingen expert men ser också mönstret i det du beskriver.. det är inte omöjligt att det stämmer. Kan tillägga att man inte måste ha ett specialintresse, speciellt när det gäller flickor och kvinnor med AS verkar det som det saknas ganska ofta. Exakt varför och ifall det hos de personerna motsvaras av någonting annat är frågor jag inte kan svara på.

Kan du få henne att ta en titt på information skriven om AS? Du kan också googla efter personliga berättelser av killar/tjejer med AS, så kanske hon känner igen sig. Det är inte alls säkert att hon känner igen sig i listan med diagnostiska kriterier. Däremot tror jag hon skulle kunna se sig själv i hur det ÄR ur ett inifrånperspektiv.

Forumet här är självklart också fullt av jämförelser och vittnesmål om problem och styrkor associerade med AS. Läs så mycket du kan. Men häng inte upp dig på tanken om att det MÅSTE vara AS, även om det låter rimligt.

ufo skrev:Många indicier där.
Kan vara en god ide att låta göra tester och se vart hon ligger. En grundlig NPF-utredning kollar många många fler aspekter än bara AS.
Men börja gärna med litteratur där hon själv får/kan ta ställning i sin egen takt.
---
*morrar lite försiktigt*
Specialintressemyten är väl utbredd, men stämmer föga.

Ett av mina problem är att jag inte har en susning om hur jag ska få henne att ens närma sig utforskandet. Enligt henne är det ju inget fel på henne. Det är alla andra som inte begriper något och därför är jag oerhört försiktig hur jag går fram för att inte få min dotter som ovän för livet.

Ok, jag tillstår att jag inte har den djupa kunskapen och erfarenheten. Jag har närmat mig detta vartefter och har ingen egen erfarenhet av detta alls. (Åtminstone inte vad jag vet är kanske bäst att tillägga)

ca skrev:... Kan tillägga att man inte måste ha ett specialintresse, speciellt när det gäller flickor och kvinnor med AS verkar det som det saknas ganska ofta. Exakt varför och ifall det hos de personerna motsvaras av någonting annat är frågor jag inte kan svara på.

Kan du få henne att ta en titt på information skriven om AS? Du kan också googla efter personliga berättelser av killar/tjejer med AS, .........

Men häng inte upp dig på tanken om att det MÅSTE vara AS, även om det låter rimligt.

Ok. Specialintresset saknas hos henne och behöver alltså nödvändigtvis inte förekomma bland flickor.

Jag vet inte hur jag skulle kunna få henne att titta på information om AS. På något sätt skulle jag vilja att hon mer eller mindre råkade springa på en berättelse där hon känner igen sig. Jag har t ex läst Gunilla Gerlands bok men jag tror inte hon skulle känna igen sig riktigt i den. Jag ska däremot ta och googla själv efter berättelser från flickor på nätet.

Jag har inte hakat upp mig på att det måste vara AS. Däremot kan jag dra mig till minnes flera saker i yngre ålder som jag för t ex sju-åtta år sedan förklarade med pubertetstrots. Och det borde ju ha gått över nu.

Aspergerdrag hos kvinnor http://www.help4aspergers.com/pb/wp_a58 ... d4f6a.html

Jag skulle velat haft dig till förälder vill jag bara säga, du är engagerad, bryr dig och vill din dotters bästa, det kan bara bli bra. Din dotter behöver bara komma ifrån sitt trots.

En tanke som slog mig, när hon säger att hon inte vill prata, kan du fråga henne då om du får prata och hon bara lyssnar och om det då är ok för henne att du portionerar ut dina tankar, inte släpper ut allt på en gång sas. Sen tackar henne för att hon lyssnat och släpper allt för ett tag. Kravlöst.

litenhummer93 skrev:Slå upp ordet

Projektion

Jag tror inte att jag har AS själv och som så vore är det ok. Men jag tror innerst inne inte att jag försöker projicera mina egna problem och min fråga är uppriktig för att jag vill försöka hjälpa min dotter. Uppfattade du mig på annat sätt?

Av ditt nick kan jag gissa mig till att du är född 93. Om det stämmer, kan du med utgångspunkt från dig själv (om du nu är AS) säga om det är bättre eller sämre för dig att ha kännedom om din diagnos? Jag tänker naturligtvis på vad min dotter har att vinna på att få en eventuell diagnos.

Hur blev du förresten själv uppmärksammad på att du eventuellt hade AS? Var det du själv eller via någon annan? Hur tog du emot "upptäckten"?

mondo beyondo skrev:Aspergerdrag hos kvinnor http://www.help4aspergers.com/pb/wp_a58 ... d4f6a.html

Jag skulle velat haft dig till förälder vill jag bara säga, du är engagerad, bryr dig och vill din dotters bästa, det kan bara bli bra. Din dotter behöver bara komma ifrån sitt trots.

En tanke som slog mig, när hon säger att hon inte vill prata, kan du fråga henne då om du får prata och hon bara lyssnar och om det då är ok för henne att du portionerar ut dina tankar, inte släpper ut allt på en gång sas. Sen tackar henne för att hon lyssnat och släpper allt för ett tag. Kravlöst.

Tack snälla för de orden. Jag känner mig tyvärr så förtvivlad som förälder som inte lyssnat på mina egna farhågor tidigare om att min dotter KAN vara Aspergare. Jag vill verkligen hennes bästa men vet inte riktigt hur.

Bra tips om att prata och be henne lyssna. Frågan är bara hur jag ska droppa eller plantera tanken om eventuell AS hos henne. Egentligen är det ju inte det som är det viktigaste för mig. Viktigast är att hon mår bra och jag vill hellre hjälpa än stjälpa.

Jag måste dock tillstå att jag blivit frustrerad över hennes nonchalans (min upplevelse) över att hon KAN ha gjort något fel. I hennes värld har det aldrig inträffat, alla andra är dumma och begriper inget. Givetvis kommer denna avsaknad av ödmjukhet att ställa till problem för henne i livet. Jag har vid samtal med andra förstått att man med vetskap om sin egen AS förmodligen kan hantera och kompensera de brister man kan ha i det sociala samspelet just genom att ha kännedom om sina svagheter. Är jag fel ute i de tankebanorna tror ni?

Ceasar skrev:

litenhummer93 skrev:Slå upp ordet

Projektion

Jag tror inte att jag har AS själv och som så vore är det ok. Men jag tror innerst inne inte att jag försöker projicera mina egna problem och min fråga är uppriktig för att jag vill försöka hjälpa min dotter. Uppfattade du mig på annat sätt?

Av ditt nick kan jag gissa mig till att du är född 93. Om det stämmer, kan du med utgångspunkt från dig själv (om du nu är AS) säga om det är bättre eller sämre för dig att ha kännedom om din diagnos? Jag tänker naturligtvis på vad min dotter har att vinna på att få en eventuell diagnos.

Hur blev du förresten själv uppmärksammad på att du eventuellt hade AS? Var det du själv eller via någon annan? Hur tog du emot "upptäckten"?

Jag är inte född 93, nej, ca 10 år äldre än så. Jag fattade väl allt själv, min mamma som, jag tror vetat/fattat lite men nu inte vet hur hon ska klämma ur sig det/hantera det, att det verkar sant (utredning pågår as we speak). Verkar rätt likt faktiskt, förutom parantesen.

Jag upplever min moder som extremt irriterande och att hon inte inser att hon är mindre intelligent bl a. Mitt fokus är att få klart utredning och hon får bara utbilda sig, jag tycker inte om att bli behandlad som något missfoster, har trots allt klarat av väldigt många väldigt avancerade saker. Jag ska inte behöva lida för att jag är i en stad av mongos. Anyhow, säkert jag som behöver inse något, men jag förstår inte vad som är mitt handikapp, jag är ju nöjd med att ha det skit och alltid sitta vid en dator, det är det enda jag är van vid. Vet inte hur likt nåt av det här är din dötter, men jag kan tänka mig att du provocerar henne... om det är likt... mitt tips vore att pressa igenom utredning fort som fan. Bara ge henne en tid. Kommer antagligen/kanske inte funka... men det kan ju vara ganska spännande? En del test är roliga. Var EXTREMT rak, säger jag. Känslomässigt/neurotiskt mammande är hysteriskt jobbigt/irriterande. Jaja... där jag fick jag ur mig lite het luft. Hoppas något lät vettigt i alla fall...

Kan ju säga att jag tagit emot upptäckten väldigt positivt, typ som jag inte ser det som något annat än att vara förmer än andra, typ som att vara Vulcan/Star Trek. Kommer ihåg en scen när Captain Janeway (ST:Voyager) säger att det bästa med människor är att de känner så blev jag ???, jag tycker logisk är vad man ska vara. Sedan dess har jag föraktat "människor". Sen kommer förvisso folk här och säger att de är jättekänslosamma, så jag fattar inget atm (at the moment), men det kanske reder ut sig. Folk kanske är annorlunda där/här men jag kommer alltid förneka det. Något jag också förväntar mig är att få hamna på ett ställe där jag kan använda mina skills. Jag har visserligen varit i IT men jag ser fram emot något högt placerad position i något stort globalt bolag, vet inte exakt var annars jag skulle vara. Detta utifrån att ha sett en föreläsning på TED av en autistisk tant, som argumenterade att autister (vet inte om jag är det) passar som handen i handsken i ex.vis Silicon Valley.

Jajjajajajajajaja, just my 2 cents.

Ceasar skrev:Enligt henne är det ju inget fel på henne. Det är alla andra som inte begriper något och därför är jag oerhört försiktig hur jag går fram för att inte få min dotter som ovän för livet.

Gör ett försök att ge dig nya infallsvinklar.

När jag fick AS diagnosen, talade den om för mig vad det var för fel på alla andra.
Helt plötsligt förstod jag varför andra betedde sig som efterblivna.
Nu några år senare när jag kunnat smälta AS så finns fortfarande mycket av de känslorna kvar.
Det är er andra det är fel på.
Men jag behövde diagnosen för att förstå att det är ok att andra är irrationella.

Min reflektion över ordet "nonchalans"
Ni må vara duktiga på att se varför någon är ledsen, men ni klarar inte av att gå fram och åtgärda problemet. Men det gör vi. Och det är i mina ögon mycket nonchalant att bara sätta sig och trösta utan att åtgärda.
-"Såja Olle jag förstår att det gjorde ont att slå sig på det där, *klapp klapp* kom nu så känns det bättre."
Medans ni tycker tvärtom. Om jag bara checkar ifall det behövs läkarvård innan jag går vidare och flyttar/kastar bort vad det nu var han gjorde sig illa på, så det inte händer igen.


Vad jag försöker få sagt är att du bör vara beredd på att er syn på världen kan vara från två helt skilda håll. AS behöver inte vara ett handikapp. Det är snarare en förklaring till varför våra styrkor skiljer sig ifrån "det normala utbudet". Hon sitter säkert inne med många styrkor som ingen av er har satt fingret på.

Jag tycker det låter som att hon behöver flytta hemifrån till att börja med. Det är nog svårt att få till en vettig kommunikation så länge ni går och stör er på varandra.