Bror Duktig skrev:Truly, är det det fetstilta undrar över även när det gäller "känslan kring dem"?

Jag menade bara mitt sätt jämfört med normala människor tror jag. Jag vill inte gå in på detaljer om nuläget, men ingen annan blir så fixerad vid att håret eller annat inte är 100 % symmetriskt, som jag. Folk rycker på axlarna och säger "jaha". Jag hade en period då jag betedde mig helt sjukt p.g.a. detta med håret. Vissa sådana fixeringar utlöser eller hör ihop med kriser (existensiella kriser av olika slag i olika skeden av livet). Det där med håret blev ju som en ren symmetrifixering, men viktfixering och detaljfixering kring enstaka kroppsdelar, ledde ju nästan till att jag dog (anorexin).

Jag vet inte om det förklarar känslan, men jag känner nog ungefär samma som en vanlig anorektiker kring viktuppgång eller ilska över en kroppsdel som inte är tillräckligt smal. Det är väl liknande den känslan kring en massa saker. Hänger säkert ihop med vanliga tvångssyndrom, så då kanske känslan även liknar den som en med tvättvång känner om den inte får tvätta sig. För att inte tala om den hopplösa känslan man får när man inte kan göra sig av med fixeringen, men är väl medveten om att det är sjukt. Sådant insåg jag inte från början, men det kom i samband med att jag valde att försöka göra mig fri från anorexin (det tog många år).

Ibland blir det tillfälliga fixeringar, som i sin mildaste form kan handla om att "hinna över tröskeln innan den där låten som spelar nu, och håller på att sluta, slutar". Då känner jag frustration och ilska om låten hinner sluta, men det är inte så farligt. Det är värre när det blir långvariga saker som blir destruktiva och framkallar som psykisk sjukdom.

Efter att ha läst ditt inlägg igen, samt de andra inläggen du skrivit senare så undrar jag om jag inte har olika typer av fixeringar och att jag har olika tankemönster och agerar olika utifrån dem?

Den typ som innefattar mig själv och min kropp (eller andra destruktiva fixeringar) känner jag igen starkt, men jag kopplade det aldrig till min AS. Den här typen av fixeringar har aldrig gjort att jag känt mig glad eller lustfylld (eller "känns skönt" som jag tror jag uttryckte det tidigare).

Sen har jag den där typen som handlar om det jag ser runt omkring mig, t.ex. fixeringen om att det måste finnas absolut symmetri överallt i lägenheten, i allt från vardagsrumsbordet till kryddhyllan och ända ner till till asken med synålar. Men den här typen av fixeringar ger mig ändå lugn och glädje så länge som jag har tid och ork att utföra dem, något som den personliga fixeringarna som är kopplade till mig själv som individ aldrig ger mig.

Jag är ju medveten om att mina fixeringar är ganska "sjuka". Trots detta vill jag inte att de ska upphöra, hur intensiva de än blir. Jag VILL ha dem kvar eftersom de ger mig ett lugn som inget annat ger mig. Men samtidigt så är det just dessa fixeringar som gör att jag får agressiva utbrott om jag blir avbruten eller inte hinner klart, något som de "personliga" fixeringarna aldrig ger mig. De ger mig mer en obehaglig tomhetskänsla.

Ibland är tvången och fixeringarna gränsande nära till OCD. Men jag har aldrig några tvångstankar kopplade till dem. Jag hade däremot tvångstankar kopplade till mina "personliga" fixeringar. Kanske det är därför jag upplever dessa som mer obehagliga?

En massa babbel, sorry... men jag måste rota lite i mig själv eftersom jag fortfarande inte fått prata med någon om min diagnos varken hos psykologen eller hos Habiliteringen.

Precis haft en liten "Asperger-relaterad" kris i några dagar. Tänkte jag vill bli botad typ. Orkar inte mer.

Fast nu är jag på fötter igen. Jag har inte återhämtat mig efter diagnosen i början av 2009 än. Är fortfarande smått chockad över att jag aldrig kommer bli "normal" och att jag inte kommer lära mig bli som andra.

Svalbard here i fucking come!!!

treeman skrev:Precis haft en liten "Asperger-relaterad" kris i några dagar. Tänkte jag vill bli botad typ. Orkar inte mer.

Fast nu är jag på fötter igen. Jag har inte återhämtat mig efter diagnosen i början av 2009 än. Är fortfarande smått chockad över att jag aldrig kommer bli "normal" och att jag inte kommer lära mig bli som andra.

Svalbard here i fucking come!!!

Men vi tycker ju om dig när du är som du!!! (Får man hälsa på i Svalbard?)

KaosPrinsessa skrev:

Tintomara Ariadne skrev:TACK!!! För att inte tala om hur kluven man kan känna sig, och hur de olika polerna ibland kan hata varandra.

Är det vanligt att känna sig kluven om man har både ADHD och AS? För jag känner mig kluven (och extremt förvirrad och en del andra mindre trevliga saker) typ hela tiden, och har alltid gjort det... fast mer med tiden dock.

@KaosPrinsessa: Det är definitivt värt att kolla upp! Jag funderar faktiskt om det räcker med bara ADHD för att känna sig kluven. Jag har nu ätit ritalin i några dagar och känner mig mer "välintegrerad" än någonsin. Det verkar faktiskt som att mitt belöningssystem förbättrats en del. Jag har inte alls samma behov av att liksom "kickstarta" mig själv för att må bra. Den jagade, gnagande känsla jag har känt i hela mitt liv har lugnat ner sig. Den sida av mig som bara jagar vidare och aldrig tycker att någonting är tillräckligt verkar ha blivit nöjd och är nu sams med resten. Svårt att förklara, men jag har märkbart mindre oro i kropp och sinne och känner mig mer harmonisk.

@Tintomara

Så kände jag också när jag började (och nu också). Som man är sig själv lite mer eftersom man faktiskt kan vara i nuet och kan tänka klart.

Angelic Fruitcake skrev:@Tintomara

Så kände jag också när jag började (och nu också). Som man är sig själv lite mer eftersom man faktiskt kan vara i nuet och kan tänka klart.

Precis. Kul att höra! Visst är det härligt att få slippa just den bördan i alla fall?

Exempel: Jag gillar ju egentligen inte alls förändringar (AS) men har ändå återkommande drabbats av panik och känt att jag måste bryta upp, förändra, vända upp-och-ned på mitt liv - även på det som är bra, för jag har ju ändå inte kunnat vara lycklig över det efter att den initiala kicken har gått över (ADHD). Jag har t.ex. tagit mig upp ur depressioner genom förälskelser, men när den första förälskelsen har lagt sig har jag sjunkit ned i depression igen - och då har det gnagt i mig efter nya kickar, vad som helst, som har kunnat ta mig upp ur träsket. Tänk att slippa det!!!

@Tintomara, jo jag har gjort adhd utredning, gjorde den samtidigt som för autism men inte fått svar på adhd delen än. Får det den 20 juli,läkaren har semester och så.

KaosPrinsessa skrev:@Tintomara, jo jag har gjort adhd utredning, gjorde den samtidigt som för autism men inte fått svar på adhd delen än. Får det den 20 juli,läkaren har semester och så.

OK! Jag håller tummarna för att du kan få hjälp med detta.

Jag har allvarliga funderingar på att begära utredning på diagnoserna ADHD,Borderline och Bipolär Sjukdom. Min psykiska ohälsa kan inte bero enbart på min Aperger och Autism diagnos.

kullan skrev:Jag har allvarliga funderingar på att begära utredning på diagnoserna ADHD,Borderline och Bipolär Sjukdom. Min psykiska ohälsa kan inte bero enbart på min Aperger och Autism diagnos.

Gör det i så fall, och stå på dig!

Det tog många kriser, många år och många svåra beslut för att lära mig själv hur jag skulle kunna hantera mina svårigheter. Istället för att önska bort Asperger måste man börja förstå den så man kan hantera den och leva med den. Precis som alla andra som har svårigheter i livet.

Tycker inte asperger suger.
Jag är stolt för att jag har det. har inte accepterat min diagnos, för jag har aldrig tänkt att det är dåligt.

Tintomara Ariadne skrev:Men vi tycker ju om dig när du är som du!!! (Får man hälsa på i Svalbard?)

Hehe


Tack!!! Snällt sagt. Och angående Svalbard, klart!

Tintomara Ariadne skrev:Gör det i så fall, och stå på dig!

Tack! Få se om jag hinner flytta innan jag gör det. Det brukar va kö till såna utredningar. Och dessutom lär det väl behövas remiss från nån läkare oxå.

För det första så låter det väldigt knasigt att både säga och skriva att något suger.
För det andra så vet jag inte om jag tror på asperger riktigt.

Men om jag fått välja. Skulle jag vilja vara som andra människor, dvs levande i och efter en massa sociala koder? Skulle jag vilja känna ett sådant socialt tryck som andra människor verkar känna, och som tvingar dem att vara "som alla andra" hur dumt det än är?
Nej.

Skulle jag ha velat ha information om hur normala människor fungerar, så att jag kunnat förhålla mig till det, istället för att lära mig den sk hårda vägen?
Ja.

Önskar jag vara alldeles kraftlös efter sociala kontakter, som arbete eller skola, eller annat?
Nej.

jjjjj skrev:Skulle jag vilja känna ett sådant socialt tryck som andra människor verkar känna,

Jag tycker att många av oss autistiska verkar känna mer press. Jag känner iaf mer press att passa in socialt än mina NT kompisar för de behöver ju inte tänka lika mycket utan bara vara medan jag känner press att tänka och passa in.

Vad som ibland (eller tämligen ofta) suger hårdare än att ha Apsergers är när ett urval människor runt om vet om att man har Aspergers. Till och med bland "sina egna" förutsätts det genast att man misstolkar, läser fel eller missuppfattar situationer för man "har ju trots allt Aspergers". Kan vara vansinnigt frustrerande to say the least.

KaosPrinsessa skrev:

jjjjj skrev:Skulle jag vilja känna ett sådant socialt tryck som andra människor verkar känna,

Jag tycker att många av oss autistiska verkar känna mer press. Jag känner iaf mer press att passa in socialt än mina NT kompisar för de behöver ju inte tänka lika mycket utan bara vara medan jag känner press att tänka och passa in.

Är det för att du vill passa in, eller alltså: På vilket sätt vill du passa in?
Själv vill jag passa in på ett sådant sätt att jag inte vill väcka agg och anstöt hos andra människor.

tahlia skrev:Vad som ibland (eller tämligen ofta) suger hårdare än att ha Apsergers är när ett urval människor runt om vet om att man har Aspergers. Till och med bland "sina egna" förutsätts det genast att man misstolkar, läser fel eller missuppfattar situationer för man "har ju trots allt Aspergers". Kan vara vansinnigt frustrerande to say the least.

Du menar inte att de daltar med dig/tycker synd om dig/klappar dig på axeln? Jag undrar bara för det är ju enligt funktionshindrade i allmänhet något av det värsta som finns.

Utan du menar att de så där självuppgivet motvilligt påminner sig om att "ja visst fasen du har ju Asperger så då klart att du lätt att glömma saker eller läsa fel eller tänka fel och så". Och då måste DE själva anstränga sig mycket mera pga det där jäkla funktionshindret som alltid är där och stör planeringen? Då känns det som att de trycker till en för att de tycker synd om sig själva. Inte heller så trevligt att uppleva nej.

jjjjj skrev:Är det för att du vill passa in, eller alltså: På vilket sätt vill du passa in?
Själv vill jag passa in på ett sådant sätt att jag inte vill väcka agg och anstöt hos andra människor.

För att jag vill känna att jag hör hemma och passar in någonstans, vilket jag hittills inte har hittat nått ställe jag gör det på. Kände att jag hörde hemma med mitt ex men han orkade inte med mig utan blev kär i en annan tjej istället.

KaosPrinsessa skrev:

jjjjj skrev:Är det för att du vill passa in, eller alltså: På vilket sätt vill du passa in?
Själv vill jag passa in på ett sådant sätt att jag inte vill väcka agg och anstöt hos andra människor.

För att jag vill känna att jag hör hemma och passar in någonstans, vilket jag hittills inte har hittat nått ställe jag gör det på. Kände att jag hörde hemma med mitt ex men han orkade inte med mig utan blev kär i en annan tjej istället.

Jag förstår. Jag läste på din blogg, och jag såg hur ledsen du var, och säkert är fortfarande. När jag var yngre hade jag en slags inbillning att det fanns någonstans där jag hörde hemma, och jag undrade mycket var dennastans fanns. Nu är jag äldre, fyller trettiotvå, och har insett att jag inte riktigt passar någonstans. Men jag har funnit sammanhang som går an. Jag är med i miljöpartiet, och där finns massor av andra som inte heller passar in. Några är kloka, andra inte, men någon enhetlig grupp är det inte. Nu så att säga umgås jag inte i några Mp sammanhang, men jag finner ändå att det är i sin ordning att alla inte är som varandra.
Jag har även börjat spela i två blåsorkestrar och funnit att människor är mycket olika varandra, men att själva spelandet är så viktigt, att man inte bryr sig om ifall någon är annorlunda.
Vuxna människor är faktiskt väldigt egenartade överlag, As eller inte. Är man artig och lär sig allmänna etikettsregler, så kommer man långt!

jjjjj skrev:Jag förstår. Jag läste på din blogg, och jag såg hur ledsen du var, och säkert är fortfarande. När jag var yngre hade jag en slags inbillning att det fanns någonstans där jag hörde hemma, och jag undrade mycket var dennastans fanns. Nu är jag äldre, fyller trettiotvå, och har insett att jag inte riktigt passar någonstans. Men jag har funnit sammanhang som går an. Jag är med i miljöpartiet, och där finns massor av andra som inte heller passar in. Några är kloka, andra inte, men någon enhetlig grupp är det inte. Nu så att säga umgås jag inte i några Mp sammanhang, men jag finner ändå att det är i sin ordning att alla inte är som varandra.
Jag har även börjat spela i två blåsorkestrar och funnit att människor är mycket olika varandra, men att själva spelandet är så viktigt, att man inte bryr sig om ifall någon är annorlunda.
Vuxna människor är faktiskt väldigt egenartade överlag, As eller inte. Är man artig och lär sig allmänna etikettsregler, så kommer man långt!

Accepterad blir jag för det mesta med, har ju liksom vänner och så och de flesta har npf problematik men jag känner mig ändå utanför. Men iof har jag ett par diagnoser och så som de inte har och kanske är det de som ställer till det. Alla sa att efter 20 började livet ordna sig, jag tycker livet blir mer och mer kaos för varje år :/

Att mitt liv skulle varit lättare utan diagnosen Asperger är troligen sant.Men å andra sidan så kan jag bara leva med det och göra mitt bästa.Jag passar in så bra jag kan.Misslyckas ibland men det får jag leva med.Även utan asperger kan man ju göra bort sig så.Har ju hållit ihop med samma kille 1 år i september trots att vi inte håller med om allt och så.Att han ev har samma diagnos känns som ett skumt sammanträffande. Jag kanske inte älskar diagnosen men accepterar den och att ha en diagnos är en lättnad.

Definitivt önskar varenda dag att jag hade sluppit detta elände då jag vet att jag hade vart någon annanstans i mitt liv nu, jag hade också antagligen inte varit samma person heller.