KrigarSjäl skrev:Har utomordentligt svårt för muntliga vägbeskrivningar, kan inte visualisera det som sägs. Men väl på plats brukar jag kunna hitta, mitt detaljsinne registrerar landmärken.

Samma här.

Alien skrev:Sen gillar jag inte att gå i snabbköp där jag inte varit förr. Det tar så lång tid och man blir så trött (att handla gör mig redan trött i vanliga fall). Och då och då möblerar de om.

Jag gillar inte heller det. De byggde om vårt ICA Kvantum till ett ICA Maxi i Ljungby. Det innebar att de flyttade hela tiden på saker medan de byggde om. Jag gick inte dit förrän de var färdiga.
Jag hatar när de flyttar runt saker. Då blir jag förvirrad. För jag har precis koll på vart allt är. När de flyttar om så rubbar de min värld.

Jag har ingen koll på vart väster och öster är. Men jag hittar ändå. Men det har nog med mitt problem med höger och vänster att göra. Väster och öster betyder lika lite för mig.

Jag har väldigt svårt att hitta till saker och ting, mitt lokalsinne är helt fuckat. Jag har misslyckats med att hitta hem (utan att gå rejäla omvägar) efter flera månaders boende på samma ställe. Har även lyckats att inte hitta till kompisar som bor i samma kvarter efter ett par tre besök och jag måste fortfarande se hållplatsnamnet innan den jag skall av på för att jobba...jag är inne på månad fem nu.
Kort sagt, hur kass som helst.
Men kartor fungerar jättebra, en snabb titt på Eniro så hittar jag på helt okända ställen, det har nog en del att göra med detaljsinne och minne.
Mitt problem är nog att jag oftast går omkring i mina egna tankar och inte ger min omvärld speciellt mycket av denna vara.

lost skrev:@Alien

Minns att jag gick vilse i Paris där jag var på semester ensam en vecka. Jag gick vilse precis samma dag som jag skulle åka hem och jag var rädd att missa tåget

Hur kan man gå vilse i Paris? Det finns utmärkta navigationspunkter som Eifeltornet etc..Man navigerar sin relativa position utifrån dessa landmärken. Jeez.....Men o andra sidan, vissa av mina ofärdigheter delas ju inte heller av andra AS männniskor.

Öh, GPS for for the masses?

Vad hjälper det mig att jag ser var Eiffeltornet finns, när det inte är till Eiffeltornet jag ska? Dessutom ser jag inte detta torn överallt heller, de höga husen skymmer.

Man kan gå vilse i alla storstäder. Även om man har karta, det är bökigt att orientera sig på en stor karta. Man tittar, ser att man ska gå åt ett visst håll för att komma till en viss karta. Men sen tycks inte kartan stämma med verkligheten och plötsligt har man gått åt alldeles fel håll.

Jag har uselt lokalsinne o. ska hitta till en ny plats o. värst är det MED karta. Jag kan knappt läsa en karta Dock är jag inte rädd för att fråga efter vägen, men då ska det vara i en butik eller likande. Inte någon på gatan. Har tyvärr inte lyckats komma på varför jag är nojig med det. Synd för då spökena kommer fram i ljuset brukar de försvinna.

Har jag varit på ett ställe en gång brukar det gå lätt att hitta dit igen och inomhus i tex. byggnader lär jag mig hitta hyfsat snabbt.
I städer o. orter jag brukar vara gillar jag ibland att gå utan att veta var jag hamnar mao. prova en ny väg till tex. bussen eller hemmavid av nyfikenhet för att se var jag hamnar o. lära mig nya vägar. Jag är så trygg här, så jag vet att det alltid löser sig på nå`t sätt.

Det är i det närmaste värdelöst o. ge mig en muntlig vägbeskrivning. Får jag en lapp är det lättare, men svårt ändå om det är mkt. att hålla reda på. Lämna vägbeskrivningar är jag oxå dålig på om det inte bara är säga runt hörnet eller fortsätt framåt typ. Det var hemskt när man skulle ha orientering i skolan. Tur arr man inte sprang ensam. Då hade de väl fått skicka ut polispatrull att leta efter mig.

Hittar väl hyfsat, förutsatt att jag går efter min instinkt istället för efter kartor & vägbeskrivningar. Lyssnar jag till min inre radar brukar det funka.

Jo, lyssna på intutionen kan oxå gå bra bl.a. i detta sammanahanget. Ibland funkar det iaf.

Röstade på det sista alternativet för jag har ofta problem med att hitta, även i kända miljöer tex bland skåpen i köket.

Jag har alltid gillat kartor och gjorde ofta egna när jag var liten. För mig är kartorna ett hjälpmedel på korta promenader eller när jag ska utforska nya platser i lungn och ro runt mitt hem eller i andra kända områden. Hitta nya platser och vägar i omgivningen som jag kan se på kartan är bland det roligaste jag vet och jag tror att det hänger ihop med mitt usla lokalsinne.

Ska jag besöka helt nya platser som jag alldrig har varit på så blir jag alltid förvirrad och vilsen och då blir det nästan omöjligt att förstå kartor.
Stadsmiljöer och inne i större byggnader med många rum är den tuffaste utmaningen där kan jag gå vilse även om jag har varit där många gånger.

Jag gillar att köra bil så länge det är i hemmastaden eller ute på landsvägar. Köra bil i obekanta städer kommer jag alldrig att göra. Det har jag gjort en gång och det var en riktig mardröm.

Muntliga vägbeskrivningar är hopplösa att komma ihåg och att skilja på höger-vänster är inte heller min starka sida.

Gällde frågan om man har bra lokalsinne eller om man är bra på att läsa kartor? Det är nämligen inte samma sak. Likaså kan det skilja mellan om man hittar inomhus och utomhus, om man hittar bäst i stad eller terräng, i småstad eller storstad.

Jag röstade på "som vanliga" men det varierar lite.

Inomhus kan jag bli förvirrad om det är för rörigt (som i vissa storköp) eller om det är långa korridorer som alla ser likadana ut (som vissa skolor, sjukhus eller kontor).

I terräng är jag hopplös på att läsa kartor och skulle nog inte klara orientering idag. Jag behöver hus och vägar på kartan för att fatta nåt.

Nya okända platser känns jobbigt att köra i eftersom jag inte har den där inre bilden. Kartor och muntliga beskrivingar kan vara till viss hjälp men då måste de vara mycket tydliga och exakta. Ska jag gå eller åka efter karta måste jag vända den så att den följer min riktning, tycker det är svårt att omvandla i huvet.

Har jag väl varit på ett ställe en gång så brukar det gå lättare nästa gång för då har jag åtminstone några inre bilder och brukar känna igen mig om jag varit där förut.

Där jag är van att köra bil, som i Stockholm, hittar jag som en taxi-chaufför. Har en inre bild av hela stan och vet precis var man får köra, var det är avstängt/enkelriktat/30, var det brukar vara kö, var man får parkera etc. Fast nu är ju Stockhom rätt hanterbar i storlek och uppdelad i malmar som är hyfsat olika så det underlättar ju förstås (plus att man bott i stan).

I 'riktiga' metropoler med millioner hus som alla ser ungefär likadana ut och är utspridda över enorma ytor (t ex London eller Paris) är det betydlgt svårare. Undantag är Manhattan som följer en rutplan och är logiskt numrerat; där är det omöjligt att gå vilse. Min vänstra hjärnhalva gillar såna logiska planlösningar medan min högra föredrar charmigt röriga medeltidsstäder som växt fram organiskt och är hopplösa att hitta i och köra bil i.

Nix, jag hittar överallt bara jag har sett en karta eller varit där förr.

Jag är bra på att läsa kartor men har relativt dåligt lokalsinne och svårt för att förstå vägbeskrivningar.

Jag hittar klart sämre än gemene man.

"Gemene man" är någonting som jag aldrig har hört förut, men jag gissade att meningen betydde ungefär: "Jag hittar klart sämre än de flesta andra".

Har kass lokalsinne, men är bra på att gå efter kartor. Dåligt arbetsminne gör att det inte bara är att kolla kartan och sedan hitta utan att ha kartan med.

Har svårt att i huvudet binda ihop olika områden med varandra, och kan ha svårt att veta hur jag tar mig från a till b, men när jag väl kör iväg, så ger sig det ena efter det andra, som att jag vet vad som kommer efter en viss detalj, men inte kan ha en översikt över hela kedjan samtidigt.

Jag kan säga att jag är både bättre och sämre än gemene man på att hitta, just för att jag fungerar som jag gör. Folk har i alla fall reagerat på båda sätt, överraskade över hur bra jag mindes och hittade, eller överraskade över hur kass jag hittar.

Jag hittar ibland bra i skogen men om det förekommer någon form av bebyggelse eller andra hinder som man måste navigera i förhållande till så är det katastrof.

Jag har världens sämsta lokalsinne. Jag är som Ryoga i mangan Ranma 1/2, som hamnar på Okinawa när han skall gå tvärs över gatan...
En gång har jag t.o.m. gått vilse i sängen. Mamma hade flyttat och jag var van att ha min säng vid en vänstervägg och gå upp ur sängen på höger sida. Nu stod den vid en högervägg och jag var väl inte riktigt vaken. Alltså slängde jag mig smidigt rakt in i väggen...

Lokalsinnet är det inget fel på, men vägbeskrivningar har jag svårt för.

Jag har utomordentligt lokalsinne. Ska jag till ett nytt ställe vill jag gärna se karta. Muntliga vägbeskrivingar kan jag inte med. Men så fort jag har sett på kartan så "ser" jag den framför mig med vägar, hus allt. Har väldigt lätt för att se saker uppifrån som på en karta.

Brukade alltid få vara kartläsare när vi skulle någonstans med familjen förr. Tyckte det var skojsigt att förvirra bort dem fast att jag visste vart vi var hehe.

Älskade orientering på idrotten i skolan och behövde bara kolla på kartan vid starten. Men det kan nog ha att göra med att jag kunde skogarna runt byn jag växte upp i, utan och innan.

Jag brukar oftast känna vart jag ska gå, även när jag är i en främmande stad, bara jag vet att målet ligger nära det eller det stället. Jag hittar nästan alltid och mina vänner brukar säga att jag har en inbyggd radar

Däremot är jag hopplös på att läsa kartor och jag kan inte följa muntliga vägbeskrivningar eftersom jag glömmer bort dem.

jag har skitbra lokalsinne! har aldrig gått vilse, ens lite, i hela mit liv

Lokalsinnet är åt skogen, eller åt stan?

Jag lyckas väldigt ofta förvirra mig på nya platser, jag ser inte hur gator hänger ihop ibland. Men ibland har det hänt att jag har förvirrat mig på platser jag känner till väldigt väl, dock inte i områden där jag själv bor åtminstone.

Jag har bra lokalsinne (så länge jag är närvarande )
Gillar att utforska nya platser, mest skogar och vart alla stigar leder.

Men ibland brukar "hjärnan logga ut" medans jag forstätter gå, vilket gör att jag ofta "vaknar upp" på olika plaster och inte har en aning om hur jag kom dit lr vad jag gör där. Om man varit "utloggad" en halvtimme så hinner man ju gå en bit. Men är jag i min stad brukar jag orientera mej ganska snabbt och känna igen någonting. Är jag i en ny stad, är det en katastrof!
"Vaknade upp" i en skogsdunge utanför en förort i Stockholm en gång, det var ej kul. Hade min frånvarande blick så när jag frågade om hjälp ignorerade de mej, för de trodde nog jag gick på droger.

Jag har lätt att orientera mej efter kartor iaf, orienteringen i skolan var en favorit.
Har svårt att koncentrera mej i röriga miljöer, stora städer, rusningstrafik, brukar kännas som omvärlden lutar över mej och allt går snabbare och snabbare tills jag tappar greppet om verkligheten och blivit aggressiv (enligt andra)skulle kalla det totalförvirring. Oj, tappa tråden.

Jag går vilse i min byxficka.

Jag vet sällan exakt var jag är, men har någon sorts inbyggd kompass som gör att jag går i rätt riktning och hamnar vid mitt mål ändå. Det är lite konstigt.

Nu när jag har flyttat har jag sängen vid en vänstervägg, vilket jag inte är van vid och härom morgonen gjorde jag en underbar blunder i dubbel bemärkelse: Jag vaknade och trodde att jag skulle se ut i rummet, men såg bara vitt, vitt, vitt. Nu hade jag visserligen inga brillor på mig, men SÅ dålig syn har jag inte. Jag greps av panik, herregud, hade jag blivit BLIND!? Aaaaah!!!
Till slut insåg jag att rummet fanns till vänster om mig och att jag satt och stirrade in i en vit vägg.
Det är jag i ett nötskal, det.

Jag har bra lokalsinne. Bara jag får titta lite på en karta innan så brukar jag hitta utan problem. Fast jag är alltid väldigt nervös över att jag inte ska hitta.