När folk i en serie (bok eller tv) som jag har följt dör blir jag verkligen superledsen. Kan blir riktigt deppig och nästan självmordsbenägen. Faktum är att jag oftast blir mer ledsen när folk i serier dör än irl. Tex så sörjde jag mer när Raistlin i Dragonlance "dog" än när min mormor dog. Visst sörjde jag mormor med, men det blev kraftigare med Raistlin.
Detta gör att jag känner mig rätt störd. Iofs blir jag lätt väldigt leden av all sorts lidande och så, men men,
Är det fler som känner om jag? Att de blir deppiga och så när karaktärer dör? Mer än personer irl?

Jo jag känner igen mig. Jag får ofta enormt nära känslomässiga band till "karaktärer" i tex serier.

Nä det har jag aldrig blivit.

Jag kanske inte reagerar lika starkt som du, men jag känner igen mig i det du beskriver. Jag connectar mkt starkt med fiktiva karaktärer.

Nä. Så känner jag aldrig. De där karaktärerna är ju just bara "karaktärer", inte människor "ur verkliga livet".

Jag håller med dig, KaosPrinsessa! Blir också enormt deppig när karaktärer dör. Blir ofta förälskad i någon karaktär också och när jag sedan väl kommer på att den inte finns på riktigt så blir jag superledsen, riktigt tom inuti...

Diskussionen är väl egentligen fantasi kontra verklighet hos unga och huruvida det är hälsosamt att fantisera mycket. Alla psykologiskt lärda tycks säga att det är bra med fantasier och inte något som ska bråkas med. Att verkligheten trycker på tids nog ändå och att fantasier hjälper till att skapa känsloliv m.m. Det må va hänt men vilka relationer och vilken kunskap om verkligheten har man gått miste om på vägen dit?

Hur intressant blir det verkliga livet om fantasierna tar slut först när man är på ålderns höst.

Jag är ledsen över att House är slut. Han dog ju inte i serien i och för sig, men jag kommer att sakna serien jättemycket! En kort stunds ledsenhet kan jag känna när någon dör i en serie, men inte värre än så.

När jag var tonåring och min farmor dog visste jag inte hur jag skulle känna riktigt. Jag trodde att jag behövde sörja på ett visst sätt och gråta mycket, så jag trodde jag "sörjde fel". Man kan inte hjälpa vad man har för känslor. Jag sörjde mer när min hund dog än när farmor dog och det låter kanske hemskt, men man kan ju inte hjälpa vilka som kommer en närmast.

Jag vet precis vad du menar, Prinsessa. Varje gång någon dör i böckerna jag läser gråter jag floder. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har läst boken, det är samma sak varje gång. Människor däremot sörjer jag ett par minuter, sedan är jag färdig med det. Och jag har aldrig sett något problem med det, då jag inte står någon annan människa riktigt nära, men lever mig in i böckerna så jag tror att det handlar om riktiga personer som är mina vänner.

House är inte slut. Det kommer en åttonde säsong. Däremot slutar bl a Lisa Edelstein a k a Cuddy.

Alltså jag gråter när folk dör irl med, men inte riktigt på samma sätt. Kan inte förklara eftersom det har med mina känslor att göra. Känner även igen det hysteriskt skriver, jag brukar också bli kär i någon utav karaktärerna.

Jodå, visst har det hänt. När jag läste Mannen bakom masken (en remake av Fantomen på Operan) av Susan Kay grät jag som ett barn när hjältinnan dog. När jag hade läst klart Fogelströms Stad-serie grät jag också, för då kändes det som om jag skulle skiljas från gamla vänner. Jag bölade mig igenom halva Aniara. Jag gråter hejdlöst på bio och teatern. Jag grät floder första gången jag hörde SKIVAN Kristina från Duvemåla. Jag bölar VARJE GÅNG jag läser mangan Barefoot Gen. Så...that's me.
Min mamma berättade att hon stortjöt när hjältinnan Emelie dog i Stad-böckerna.

Kan tillägga att när en serie och ibland en film slutar så blir jag djupt sorgsen, det känns som att förlora nära vänner. Börjar nästan gråta ibland.

Lite Off topic men.

earlydayminer skrev:House är inte slut. Det kommer en åttonde säsong. Däremot slutar bl a Lisa Edelstein a k a Cuddy.

Jaaaaa!!!!!!