Det låter nog lite konstigt men jag misstänker att jag är rätt krävande som vän.vill gärna ha väldigt mycket umgänge med den man är kompis med.Samtidigt som det är problem med att öhra av sig.Den ekvationen spricker.

En vän på sina egna premisser?
När det passar sig själv, göra enbart sådant som man själv är intresserad av.
Veta om att kompisen finns kvar, även om man inte ringer den.

Jag har börjat förstå vitsen med en kontaktperson mer och mer.....
Förut har jag inte ens velat tänka tanke, just för att det känns lite som om jag måste betala för att få en kompis.
Men, det är ju väldigt bekvämt och enkelt egentligen.
...så länge det är rätt kontaktperson det är klart..

Tack för alla era inlägg, kommentarer och annnat.
Läste dem noga och plockade lite här och lite där, till mig själv.
Insåg saker som jag inte insett om mig själv...

Japp, kanske ska ansöka om en kontaktperson i alla fall

Jag skulle kunna tänka mig att åka på forumträffar och så. Då har många samma förutsättningar; man vet att man inte tappar kontakten även om man inte hörs på ett tag.

Jag tycker inte om att tala i telefon, vill se den jag talar med. Förmodligen för att det är lättare att analysera vad den andra menar när man ser ansiktet.
Ofta struntar jag i att svara när det ringer...

Jag är väldigt intensiv som vän. Har oftast en "riktig" vän i taget (kan dock ha flera ytliga) som jag omedvetet börjar härma och kan bli väldigt klängig och typ beroende av. Vet inte varför jag gör så. Måste dock inte alltid ha någon sådan person men när jag väl hittar en "riktig" så blir jag alltid sådär.

Redtroll, jag känner precis så inför telefonsamtal! Ansiktet är viktigt för mig för att tolka avsikter... har funderat mycket på det och jag tror jag främst läser ut en "hotbild". Dvs, finns det en subtext i vad personen säger som jag bör oroa mig för? Jag kan då se att det gör det eller ej, beroende på det ungefärliga ansiktsuttrycket. Glatt = ofarligt. Allvarligt (eller värre) = varningsklocka.

Har en massa vänner på nätet det är lättare att kommunicera på det viset. Jag tyckte att han betedde sig konstigt. Och då frågade jag om det var nåt som var fel, då sa han " du är konstig" till mig. Blev väldigt ledsen och undrade hur han kan tycka något sådant. Han sa " jag gillar att du är konstig" jag blev konfunderad. Jag förstod inte hur han upptäckte att jag hade asperger. Jag tyckte att jag skrev som alla andra, men det kan ju hända att jag inte märker att jag pratar på ett visst sätt.

totizedger skrev:Har en massa vänner på nätet det är lättare att kommunicera på det viset. Jag tyckte att han betedde sig konstigt. Och då frågade jag om det var nåt som var fel, då sa han " du är konstig" till mig. Blev väldigt ledsen och undrade hur han kan tycka något sådant. Han sa " jag gillar att du är konstig" jag blev konfunderad. Jag förstod inte hur han upptäckte att jag hade asperger. Jag tyckte att jag skrev som alla andra, men det kan ju hända att jag inte märker att jag pratar på ett visst sätt.

Hahaha. Påminner mig om hur min förra chef beskrev mig för sina kollegor (fast hon sa det med glimten i ögat, väldigt road och förundrad); "Jag har en anställd som pratar så konstigt. Hon säger en massa udda ord; som 'permobil'. Och så har hon ett @ som halsband." (!!)

Det är svårt både att få och att behålla vänner, och svårt att veta om man är vänner eller inte. Jag har dock några få personer som jag är helt säker på och som jag dessutom har behållt länge. Därigenom känner jag mig lyckligt lottad. En av dem är min exmake som är en störtskön människa. Jag har också turen att ha och ha haft kollegor som jag trivs bra med. Att börja lära känna andra aspergare känns bra.

Generellt brukar jag trivas bäst med människor som har gått igenom så mycket i livet att de har en ödmjuk inställning till andra och till livet i sig. Prestige och svartvitt tänkande passar inte mig.

Hej RakelSpektakel och välkommen till forumet!

Jag har levt med min autism sedan jag var åtminstone fem eller sex år, och började inte söka vänner förrän jag var i 25-årsåldern. Och då sökte jag vänner bland personer som var ganska mycket äldre än jag själv.

Några vänner har jag hittat via olika diskussions- och stöttningsforum, andra genom några ideella föreningar jag är medlem i. "Ideella" intressen jag har är astronomi, geologi, en del geografi, byggnads-, industri- och brukshistoria.

Man går på många minor men fortsätter man ändå att gå så kan man ha tur ibland. Vissa människor bara klickar det med (ursäkta den gräsliga metaforen), och då vet man att man är vänner om inte för livet så i alla fall länge.

Vad man gör åt ensamheten? Skaffar en katt? Hänger här på forumet? Läser en bra bok? Passar på att äta efterrätten före maten och slicka tallriken efteråt? Passar på att städa när man ändå inte har annat för sig (om jag bara hade den karaktärsstyrkan)...

@Tintomara: att städa bort sin ensamhet är väl en tveksam metod.Jag städar aldrig nämligen.Däremot katten är nog bättre eller hund om man föredrar att bli utskälld hela dan.

kullan skrev:@Tintomara: att städa bort sin ensamhet är väl en tveksam metod.Jag städar aldrig nämligen.Däremot katten är nog bättre eller hund om man föredrar att bli utskälld hela dan.

Det har du förstås rätt i! Jag tänkte mer att man skulle kunna utnyttja den ensamma tiden mer konstruktivt än vad jag själv gör, och därmed slippa leva även i fysisk misär... Det var kanske dumt formulerat.

Nu är jag i en sits där jag funderar på om jag börjar bli för mycket PÅ.Håller på att bli kompis med nån känner jag men jag är rädd för att skrämma iväg personen.Ibland känns det nästa bättre att va ensam för då vet man lite hur det funkar.Den där ständiga rädslan för att störa.

Det känner jag också igen mig i. Tyvärr är jag inte rätt person att ge något tips - mer än att jag personligen tycker att människor som inte kan ta att det blir lite klumpigt och fel ibland även om man gör sitt bästa för att värna om deras integritet, lika gärna kan få gallras bort så att man slipper såras av dem längre fram. Om din nyvunne vän är så snarstucken är hen kanske ändå inte värd din vänskap, så då är det ingen förlust. Jag har precis gått igenom det här själv och kan inte säga att jag ångrar mig.

Lagom är nog bäst. Hellre säga för lite än för mycket. Problemet är att tystnad kan uppfattas så annorlunda än vad man menar. Man menar att man funderar men den andre tror att man "konspirerar"/kokar ihop djävulskap osv osv osv.

Visserligen kan man bli impulsiv och yttra saker man inte hunnit reflektera klart över. I det läget tycker jag man ska hänvisa till stress och "pågående resonemang". Om inte det argumentet köps är det tveksamt om personen är värd att hålla fast vid.

Jag har just blivit vän med en kille om jag träffade via en dejtingsida (blev medlem där för att kunna spara mina quizresultat då jag är en quiz-addict). Där har jag i min pres skrivit om mina diagnoser och han och jag har snackat om det och jag ha skickat info och så. Allt går förvånansvärt bra och han verkar så där accepterande som en del människor kan vara.

KaosPrinsessa skrev:Jag har just blivit vän med en kille

Kul, får se om det blir mer än så då!

KaosPrinsessa skrev:Jag har just blivit vän med en kille om jag träffade via en dejtingsida (blev medlem där för att kunna spara mina quizresultat då jag är en quiz-addict). Där har jag i min pres skrivit om mina diagnoser och han och jag har snackat om det och jag ha skickat info och så. Allt går förvånansvärt bra och han verkar så där accepterande som en del människor kan vara.

Bra med nätet att man kan lära känna varandra virtullt innan man behöver träffas irl. Man kan ge det den tid man tycker det krävs för att få en bild av personen. Man hinner ana onåd ifall personen inte beter sig som man hoppas/förväntar sig itakt med att man lära känna varandra djupare. Magkänslan - "gut feeling" - är lika bra här som överallt annars.

barracuber skrev:

KaosPrinsessa skrev:Jag har just blivit vän med en kille om jag träffade via en dejtingsida (blev medlem där för att kunna spara mina quizresultat då jag är en quiz-addict). Där har jag i min pres skrivit om mina diagnoser och han och jag har snackat om det och jag ha skickat info och så. Allt går förvånansvärt bra och han verkar så där accepterande som en del människor kan vara.

Bra med nätet att man kan lära känna varandra virtullt innan man behöver träffas irl. Man kan ge det den tid man tycker det krävs för att få en bild av personen. Man hinner ana onåd ifall personen inte beter sig som man hoppas/förväntar sig itakt med att man lära känna varandra djupare. Magkänslan - "gut feeling" - är lika bra här som överallt annars.

Precis! Vilket kan vara nog så svårt IRL (att få en bild av personen). Här kan man prata i flera år om man så vill, innan man träffas. Jag har träffat 4 personer som jag lärt känna via nätet, alla har varit extremt trevliga och vi har fortfarande kontakt (mer eller mindre sporadiskt). Jag har svårt att hitta människor som jag "klickar" med, men på nätet finns det större chans att hitta just de personerna som man har någonting gemensamt med.

Har svårt med social ork. Jag blir så fort trött, och vill vara ensam. Känns ändå som att jag är ensam ihop med andra. Jag uppskattar att spela i orkester, då krävs ju andra. Kanske att göra något, bygga något skulle vara roligt, och då är det lättare att inte vara själv, och om man är två som städar går det fortare. Har bara känt som gemenskap med en enda person.

Tror ändå att människan är skapad för att vara med andra, och relatera till andra socialt.
Tror att det är därför jag (min hjärna) hittat på en massa människo-figurer och även djur, ända sen jag var barn. Hittat på hus och annat till dem också. Det är inget jag trivs med, för jag har stört mig på de jag hittat på, och på vad de gör, det är som att de får eget liv, och gör saker som vem som helst kunnat gjort, ja, vem som helst som jag inte velat umgås med.
Jag är inte totalt asocial som det kanske kan verka. Kan uppföra mig och vara mycket trevlig, men det tar så gott som alltid mer än det ger, och jag orkar inte lång stund.

Fast just nu är jag inte intresserad av nån annan än mitt ex på partnerfronten, så vill inte mer än att vara vän med killen.

Det låter klokt att inte rusa in i något nytt innan sorgen bearbetats.

Jag har inga vänner utan är beroende av Min morsa tyvär. Skamligt att en man på 35 snart har plågats nästan hela livet av en förbannelse utan motstycke. Om Jag är såpass spetälsk så varför förpassas Jag ej till friheten i norr!? Lite handpenning har Jag men vad får Jag för det? Låneinstituten törs diskriminera såna som faktiskt skötit sin ekonomi och vet hur mycket extra utrymme per månad Jag kan stå för. Vad har Jag gjort för att förtjäna detta grymma öde och bli utan en egen livspartner? Skratta på ni bara men om det hade drabbad er så skulle ni ej vara lika sturska. Vänner har Jag knappt ens på nätet trots inneboende livsvisdom utan motstycke .