Att flertalet med AS diagnos mår mindre bra, ibland mycket dåligt, kan jag empatisera med.
Men deprission och ångest är inte asperger. Asperger, kan leda till en högre prevalens för sådant, ja.
Men det är inte en del av kärnproblemet i asperger, snarare en risk/konsekvens av det.
Det är dock så att man kan vara minst lika deprimerad och vara hur oaspig som helst.
Jag vet, jag predikar det självklara, men sådan är min spontana reaktion jag på uttalandet "asperger suger".

Jag har väldigt svårt för att för att empatisera med desillusionen att det handlar om att AS är något
som man skulle vilja bli av med. Jag kanske är förblindad av min egen situation.
Jag känner mig inte handikappad. Tvärtom. Möjligtvis på gränsen till galen och definitivt inte socialt ekvilibristisk. Jag har definitivt problem, annars skulle jag inte ha en diagnos.
Men jag samtidigt skulle jag aldrig byta en dag mot att vara NT.

Jag har gått från botten..och då menar jag verkligen botten! Till att göra "komet"-karriär.
Jag tror inte på den statiska perceptionen av individen.
Ett stigmata kan påverka dig. Men det betyder inte nödvändigtvis att du inte har makt över ditt liv. Du har fortfarande makten att välja hur du hanterar det.
Att känna till sina svagheter och styrkor är en klar fördel.
Det går att använda för att maximera sin potential och sina framtidsutsikter.
Eller det går att använda för att rationalisera varför tillvaron suger.

Asperger suger?
Nej.
Asperger rockar!
livet suger.
deal with it!

uniqueNr5 skrev:Att flertalet med AS diagnos mår mindre bra, ibland mycket dåligt, kan jag empatisera med.
Men deprission och ångest är inte asperger. Asperger, kan leda till en högre prevalens för sådant, ja.
Men det är inte en del av kärnproblemet i asperger, snarare en risk/konsekvens av det.
Det är dock så att man kan vara minst lika deprimerad och vara hur oaspig som helst.
Jag vet, jag predikar det självklara, men sådan är min spontana reaktion jag på uttalandet "asperger suger".

Jag har väldigt svårt för att för att empatisera med desillusionen att det handlar om att AS är något
som man skulle vilja bli av med. Jag kanske är förblindad av min egen situation.
Jag känner mig inte handikappad. Tvärtom. Möjligtvis på gränsen till galen och definitivt inte socialt ekvilibristisk. Jag har definitivt problem, annars skulle jag inte ha en diagnos.
Men jag samtidigt skulle jag aldrig byta en dag mot att vara NT.

Jag har gått från botten..och då menar jag verkligen botten! Till att göra "komet"-karriär.
Jag tror inte på den statiska perceptionen av individen.
Ett stigmata kan påverka dig. Men det betyder inte nödvändigtvis att du inte har makt över ditt liv. Du har fortfarande makten att välja hur du hanterar det.
Att känna till sina svagheter och styrkor är en klar fördel.
Det går att använda för att maximera sin potential och sina framtidsutsikter.
Eller det går att använda för att rationalisera varför tillvaron suger.

Asperger suger?
Nej.
Asperger rockar!
livet suger.
deal with it!

Bra skrivet, jag lyckades inte hitta orden själv!

Så är det för dig, Femman. Gratulerar, det har du säkert jobbat hårt för! Men så är det inte generellt, och inte på något annat enkelt sätt heller. Du gör det vanliga felet att utgå från dig själv, och då blir perspektivet för snävt. Har man svårare handikapp än att de går att "övervinna" på det där sättet så har man. Det behöver helt enkelt inte betyda att man inte har försökt. Inte ens nödvändigtvis på "fel sätt" bland dem någon kunde begära.

Och att inte benämna de handikapp man kan benämna — underklass, fel kön, asperger och så vidare — och kalla dem "livet" istället innebär ju bara lika många verktyg mindre att bekämpa eller kompensera för dem med.

(Ja, jag är irriterad. Dels för att jag fanimig har försökt, jag har slitit ut mig på det. Dels på att det ska vara så förbenat svårt att inse att det finns flera sorters djur i vår herres hage än man kan fatta utan hjälp, och att folk inte har vett att ta den hjälpen. Ta det inte alltför personligt, du delar den bristen med nästan hela mänskligheten inklusive mig. Men man kan försöka lära sig.)

Zombie skrev:Så är det för dig, Femman. Gratulerar, det har du säkert jobbat hårt för! Men så är det inte generellt, och inte på något annat enkelt sätt heller. Du gör det vanliga felet att utgå från dig själv, och då blir perspektivet för snävt. Har man svårare handikapp än att de går att "övervinna" på det där sättet så har man. Det behöver helt enkelt inte betyda att man inte har försökt. Inte ens nödvändigtvis på "fel sätt" bland dem någon kunde begära.

Och att inte benämna de handikapp man kan benämna — underklass, fel kön, asperger och så vidare — och kalla dem "livet" istället innebär ju bara lika många verktyg mindre att bekämpa eller kompensera för dem med.

(Ja, jag är irriterad. Dels för att jag fanimig har försökt, jag har slitit ut mig på det. Dels på att det ska vara så förbenat svårt att inse att det finns flera sorters djur i vår herres hage än man kan fatta utan hjälp, och att folk inte har vett att ta den hjälpen. Ta det inte alltför personligt, du delar den bristen med nästan hela mänskligheten inklusive mig. Men man kan försöka lära sig.)

Instämmer. Tack Zombie! (Jag satt här och försökte formulera ett svar men klarade inte av att göra det kortfattat och orkade inte heller lägga ned energi för att skriva någonting långt för att få med alla viktiga nyanser.)

(Var litet rädd att jag hade tagit i för mycket...)

Och jag är glad att du är här igen även när du inte tackar mig ...

Zombie skrev:Så är det för dig, Femman. Gratulerar, det har du säkert jobbat hårt för! Men så är det inte generellt, och inte på något annat enkelt sätt heller. Du gör det vanliga felet att utgå från dig själv, och då blir perspektivet för snävt. Har man svårare handikapp än att de går att "övervinna" på det där sättet så har man. Det behöver helt enkelt inte betyda att man inte har försökt. Inte ens nödvändigtvis på "fel sätt" bland dem någon kunde begära.

Och att inte benämna de handikapp man kan benämna — underklass, fel kön, asperger och så vidare — och kalla dem "livet" istället innebär ju bara lika många verktyg mindre att bekämpa eller kompensera för dem med.

(Ja, jag är irriterad. Dels för att jag fanimig har försökt, jag har slitit ut mig på det. Dels på att det ska vara så förbenat svårt att inse att det finns flera sorters djur i vår herres hage än man kan fatta utan hjälp, och att folk inte har vett att ta den hjälpen. Ta det inte alltför personligt, du delar den bristen med nästan hela mänskligheten inklusive mig. Men man kan försöka lära sig.)

Men alltså det är klart att det är olika för olika människor i olika faser i livet. Men då är det lika fel att säga "Asperger förstör mitt liv så om du har det och det inte gör det så glorifierar du att det är fel på dig, eller så har du inte tillräckliga problem och skall minsann inte ha någon diagnos"
Jag ser min egen autism diagnos som ett rejält fall framåt istället för den knippe jag dragits med innan som jag inte känt igen mig i. Som jag blivit så övermedicinerad för att jag förlorat flera år på det viset.
Jag tycker att man kan acceptera båda sidor även om man tycker att Asperger är roten till allt ont i ens liv. Betyder det inte att det är så för alla, eller att de som ser det annorlunda inte har något behov av en diagnos och den ska sparas till som "lider" mest.
Samma sak som om man ser saken från andra hållet så att säga.

Dessutom har jag personligen svårt att greppa hur jag skulle förändras om min autism och ADHD *poof* försvann. Hur skulle jag ändras som person? Det är så inlindat i min personlighet att jag är osäker på vad som är vad.

Blev nog lite rörigt där, men där var en tanke bakom jag lovar. Jag hoppas också att jag lyckats undvika mig alltför klantigt. Jag har gjort ett tappert försök att undvika detta. Tyvärr är det inte en garanti för att jag lyckats.

Beror väll på, när humöret går neråt önskar jag att jag inte hade skiten, men när humöret är uppåt vill jag aldrig bli av med de

Jamen, VeganGeekGirl, det var ju just det jag ville framhålla: att det är på många olika sätt, "olika för alla". Att uniqueNr5 är unik. Men nu uttalade han sig även generellt:

uniqueNr5 skrev:Jag har väldigt svårt för att för att empatisera med desillusionen att det handlar om att AS är något
som man skulle vilja bli av med. Jag kanske är förblindad av min egen situation.

[... ...]

Jag tror inte på den statiska perceptionen av individen.
Ett stigmata kan påverka dig. Men det betyder inte nödvändigtvis att du inte har makt över ditt liv. Du har fortfarande makten att välja hur du hanterar det.
Att känna till sina svagheter och styrkor är en klar fördel.
Det går att använda för att maximera sin potential och sina framtidsutsikter.
Eller det går att använda för att rationalisera varför tillvaron suger.

Asperger suger?
Nej.
Asperger rockar!
livet suger.
deal with it!

och då reagerade jag. Fast kanske jag borde ha låtit vänligare, han verkade ju på väg att inse det själv. Svårt att veta.

VeganGeekGirl skrev:Jag ser min egen autism diagnos som ett rejält fall framåt istället för den knippe jag dragits med innan som jag inte känt igen mig i. Som jag blivit så övermedicinerad för att jag förlorat flera år på det viset.

Kan bara hålla med! Sedan jag insåg att jag dras med en hel del aspighet (ej diagnos ännu) har jag fått bättre självförtroende och accepterar mig själv för den jag är. Innan mådde jag extremt dåligt eftersom jag visste att det var något fel på mig, men jag kunde inte sätta in det i något sammanhang, så jag blev bara "konstig" och visste inte varför saker och ting gick så snett för mig.
Men jo, när jag var 16 år så tjatade jag på min mamma om att jag ville gå till en psykolog och "hypnotiseras till att bli normal och social". Vad jag inte förstod då var att min önskan gällde att bli NT...

Jag är alldeles för trött för att följa upp diskussionen nu. Ska upp om 4 timmar.
Men jag har läst och tagit till mig.
Jag gör inte empatiska vibbar i sammanhanget nej.
Men det sådan är jag antaligen.
Kan för att nyansera upp det, ärligt säga att det inte är så glorifikt som det kanske lät.
Bara för att jag känner att jag är i zone karriärsmässigt, är livet inte bara ens sysselsättningsval, vare sig man väljer det eller inte så kommer de andra delarna i livet ikapp en.
Det är alltså flera sidor även av min verklighet.
Men jag väljer att fokusera på det som är bra.
Annars skulle även mitt liv suga ganska ordentligt.
Jag får gå igenom saker dagligen som få skulle må bra av.
Men som sagt, som jag ser det så får jag helt enkelt bortrationalisera och fokusera.
Jag kan gråta i graven istället.

Aj fan. Gör mig ont om dig (och känns igen). Men då förstår jag också bättre.

uniqueNr5 skrev:Men som sagt, som jag ser det så får jag helt enkelt bortrationalisera och fokusera.
Jag kan gråta i graven istället.

Zombie skrev:Aj fan. Gör mig ont om dig (och känns igen). Men då förstår jag också bättre.

Kan inte annat än att beklaga, men det är nog så här jag känner igen mig själv, splittrad för bästa funktion, om jag inte försökte förstå gick jag under, intellektuellt finner jag tröst i mitt emotionella moras, men ingen ursäkt för att sluta kämpa, tvärtom i den meningen att ingen kamp meningslös, om än det bara vore min lilla värld som blev lite bättre i morgon, än vad den var igår, idag får jag ta den för vad den är, en fortsatt kamp.

Mvh segdeg

Tack @ Alla på forumet.

Jag vet inte hur andra fungerar...
Men jag ser ingen anledning att vara deppig eller ledsen över att jag har asperger.
Det finns ju inget jag kan göra åt det i alla fall.

aj som fan? och beklaga?
Nu hänger jag inte med.
Är det här en tråd där vi tycker synd om varandra?
Som jag ser det så är detta en fas i livet (i mitt fall av extremt hårt arbete) som man kan välja eller inte att välja att ta sig igenom eller inte.
Jag motiveras inte av status, självplågeri, ego, eller materialism.
Jag motiveras enbart av den konstform jag valt. Det är bara den som betyder något.
Men jag vet att jag kommer nå till ett annat tillstånd på andra sidan.
Dessutom har jag jäkligt spännande på vägen dit.
Det jag säger är bara det att för en del av oss människor är livet inte lugnt och förutsägbart.
För en del är det både himmel och helvete, delvis självförvarvat. Det intressanta är vart man är påväg.

Jag skulle mycket må dåligt om jag stod stilla. Netto mår jag bra.
Tack.

Det jag ville få igenom är att det är att asperger inte suger. Det är alltid trevligt att ha en förklaring på varför ens liv suger. Men det är en klassisk reflexiv björntjänst att förenkla sin situation på det sättet. Ett tips bara. Har gjort samma mentala misstag själv

Att det suger för mig har med att göra att jag inte kan hitta nått positivt med det. För mig ställer det bara till med problem. Tex har jag inte det tålamod som det sägs att man ska ha och jag kan inte sitta i timmar med nått jag gillar. Jag har inget som jag är extremt duktig i heller eftersom jag aldrig klarar av att göra en sak en längre stund. Ärligheten är ett krux då ärlighet antingen ställer till det för mig eller så ljuger jag massor (fast utan att egentligen mena det, det bara blir så). Enligt test ska jag ha hög IQ men vad hjälper det när jag inte ens klarar av vardagen. Jag försöker verkligen se det positiva med diagnosen men jag hittar inget tyvärr.

KaosPrinsessa skrev:Att det suger för mig har med att göra att jag inte kan hitta nått positivt med det. För mig ställer det bara till med problem. Tex har jag inte det tålamod som det sägs att man ska ha och jag kan inte sitta i timmar med nått jag gillar. Jag har inget som jag är extremt duktig i heller eftersom jag aldrig klarar av att göra en sak en längre stund. Ärligheten är ett krux då ärlighet antingen ställer till det för mig eller så ljuger jag massor (fast utan att egentligen mena det, det bara blir så). Enligt test ska jag ha hög IQ men vad hjälper det när jag inte ens klarar av vardagen. Jag försöker verkligen se det positiva med diagnosen men jag hittar inget tyvärr.

Ursäkta om jag verkar missa sammanhanget i tråden osv - som det blir ibland dyker jag bara rätt in.

I det jag citerar hakar jag fast mig vid "klarar av att göra en sak en längre stund". Senast igår träffade jag en som använde precis det uttrycket (se nästa stycke).

Tyvärr utan att komma ihåg allt om dig i detalj, Kaosprincessa, och med förhoppningen om att du inte tar illa upp över att jag skriver det, så låter det lite som ADHD. Mer och mer säger jag - inte minst efter att ha igår ha träffat en, enligt egen utsaga, "ADHD-aktig" teknisk chef på ett it-företag jag sökte jobb på - verkar det som att just hyperdelen av ADHD är det som gör att man inte "klarar av att göra en sak en längre stund", som du skrev.

Det jag tänkte är att genom att medicinera mot hyperdelen i ADHD så kanske man kan "förvandla"/dämpa sin ADHD till ADD? Och därmed svänga över pendeln till att bli mer "aspig" dvs uthållig/tålmodig eller vad man vill kalla det. Bara en tanke.

Men det är svårt. Man vill nog heller inte helt ta "kol på" hyperdragen eftersom dem är det som kan uppfattas vara "normala", ifall man tycker att det är normalt att vara hetsig, intensiv, aktiv, engagerad, drivande, målinriktad, otålig osv (slänger mig med en massa egenskaper som i vissa situationer kanske kan anses vara typiskt mänskliga och "normala").

Att - vid både AS och ADHD - både vara aspig och "hyper" på samma gång kan bli väldigt svårt att förstå och hantera både för personen själv och omgivningen. Eftersom aspig och "hyper" (ibland? ofta?) är motpoler blir helheten utblandad till ett osynligt svårfångat annorlundaskap....

uniqueNr5 skrev:aj som fan? och beklaga?
Nu hänger jag inte med.
Är det här en tråd där vi tycker synd om varandra?

Du slipper. Men tro inte att jag inte vet vad hängivenhet är. Eller, för den delen, att man kan behöva ta det försiktigt med plågor, även om det är värt dem, för de kan på ett senare stadium ha bränt ut en. (Ser du? Jag kan också ge tips, som säkert gäller några, men kanske färre än jag tror. )

uniqueNr5 skrev:Det jag ville få igenom är att det är att asperger inte suger. Det är alltid trevligt att ha en förklaring på varför ens liv suger. Men det är en klassisk reflexiv björntjänst att förenkla sin situation på det sättet. Ett tips bara. Har gjort samma mentala misstag själv

Visst, det finns fler som behöver det tipset. Men det jag vill få igenom är att det man själv ser hos andra, därför att det har varit så för en själv, också kan vara alldeles fel. Till och med när man inte kan se hur. Och att det är bra att veta när man uttalar sig generellt.

Du är en höjdare (i säker positiv bemärkelse), uniqueNr5. En spännande varelse.

uniqueNr5 skrev:Att flertalet med AS diagnos mår mindre bra, ibland mycket dåligt, kan jag empatisera med.
Men deprission och ångest är inte asperger. Asperger, kan leda till en högre prevalens för sådant, ja.
Men det är inte en del av kärnproblemet i asperger, snarare en risk/konsekvens av det.
Det är dock så att man kan vara minst lika deprimerad och vara hur oaspig som helst.
Jag vet, jag predikar det självklara, men sådan är min spontana reaktion jag på uttalandet "asperger suger".

Jag har väldigt svårt för att för att empatisera med desillusionen att det handlar om att AS är något
som man skulle vilja bli av med. Jag kanske är förblindad av min egen situation.
Jag känner mig inte handikappad. Tvärtom. Möjligtvis på gränsen till galen och definitivt inte socialt ekvilibristisk. Jag har definitivt problem, annars skulle jag inte ha en diagnos.
Men jag samtidigt skulle jag aldrig byta en dag mot att vara NT.

Jag har gått från botten..och då menar jag verkligen botten! Till att göra "komet"-karriär.
Jag tror inte på den statiska perceptionen av individen.
Ett stigmata kan påverka dig. Men det betyder inte nödvändigtvis att du inte har makt över ditt liv. Du har fortfarande makten att välja hur du hanterar det.
Att känna till sina svagheter och styrkor är en klar fördel.
Det går att använda för att maximera sin potential och sina framtidsutsikter.
Eller det går att använda för att rationalisera varför tillvaron suger.

Asperger suger?
Nej.
Asperger rockar!
livet suger.
deal with it!

-Mycket bra formulerat!

Första gången jag träffade psykiater frågade han om jag ville bli av med aspergern om jag kunde. Jag sa nej, det är ju min personlighet, att ta bort AS skulle ju vara som att byta ut mig mot en helt annan person. Han log lite. Kvällen innan hade jag ju gjort ett su-försök... ...men nu skulle jag vilja vara normal. Men det kanske är tillfälligt. Syster är gift, har utbildning och jobb, två bilar, traktor, fyrhjuling och hus... vore enklare om man var normal.

Ja, hurra, anlag för fixeringar ihop med bra sinne för detaljer och symmetri rockar verkligen!!!!


Och det är ju sådant som kan höra ihop med AS. Och gör så hos mig.

uniqueNr5 skrev:Det jag ville få igenom är att det är att asperger inte suger. Det är alltid trevligt att ha en förklaring på varför ens liv suger. Men det är en klassisk reflexiv björntjänst att förenkla sin situation på det sättet. Ett tips bara. Har gjort samma mentala misstag själv

Kan bara hålla med (och försiktigt beklaga att jag skriver obegripligt), mitt beklagande skulle helst endast setts som en illustration av hur svårt "jag" upplever det att greppa det i världen så flyktiga livet, vill ju helst inte trampa någon på tårna eller slarvigt döma, oavsett om det för en del är som att livet suger, eller som för en del andra surfas fram, på en räkmacka...

@ uniqueNr5 och Zombie tack för att ni beskriver det så bra, det jag uttrycker så dåligt.

Mvh onsDeg 8/6-2011 (Inte illa men't)

Bror Duktig skrev:Ja, hurra, anlag för fixeringar ihop med bra sinne för detaljer och symmetri rockar verkligen!!!!


Och det är ju sådant som kan höra ihop med AS. Och gör så hos mig.

Stor igenkänning! (och ett stort gapflabb som en slags tröst när ingen annan tröst går att få )