redtroll skrev:Jag gillar att härma/imitera ljud och läten.
När jag öppnar en bildörr så gör jag ett läte som om det vore en tryckluftsdörr, till exempel.

Jag gillar att lägga till ljudeffekter till en hel del jag gör. Ber någon om att få sockerskålen t.ex. så måste jag låta som "the force". Givetvis hakar genast min kompis på (ingen annan) och låtsas använda "kraften"... Jag härmar mina katter så till den grad att de har lärt sig vem av dem jag härmar och den katt jag imiterar för tillfället är den som svarar. När jag bodde på landet och vi hade höns, så härmade jag dem också - lärde mig att "locka" på hönorna såsom tuppen gjorde (han uppskattade inte det). Tyvärr så är jag dålig på att imitera personer, men gillar när andra är bra på det.

Miche skrev:

kullan skrev:Är det nån mer än jag som dagdrömmer när män är ute och går.

Japp!

+1
Jodå, för att kunna dagdrömma så måste jag promenera. Ibland när tankarna är för stora så måste jag också gå runt (som när jag grunnar på ett inlägg på forumet t.ex.). Beroende på hur intressanta mina dagdrömmerier är så kan jag promenera i timmar endast för att tänka. Nackdelen är att jag kan vara så djupt inne i mina tankar att jag inte riktigt har koll på omvärlden; jag har missat att gå till affären och handlat och jag har även varit nära att bli påkörd några gånger.

Nu har ju inte jag en fullständig diagnos, men vissa saker har jag observerat även hos mina döttrar som har diagnos. Några saker:
- Ljudeffekter är något jag känner igen. Det kan bli närmast serielikt här hemma och åtminstone jag kan få en vision av serieskrivna "boom" "krasch" "kabang" eller liknande när jag pratar.
- Glider över i dialekter/accenter automatiskt. Alltså låter som den vi pratar med. Jag har pga av detta t ex fått frågan från enstaka människor från Australien varifrån jag kommer "down under". Eh, har aldrig varit där.
- Härmar katterna här hemma, vi kan har långa "samtal". Fräser när de gör något jag tycker de inte får, "pjorrar" som kattmammor gör när de har ungar när jag vill säga "ta det lugnt jag är här".
- Träffar jag på en främmande katt så börjar jag prata med den också. Kan liksom inte gå förbi en katt utan att försöka få kontakt. Så här gör även min mamma och samtliga mina döttrar.
- Måste tänka på att jag ska fråga tillbaka när folk frågar vad jag gjort i helgen och liknande. Tänker jag inte på det så finns det inte med.
- Får ångest av ifrågasättande/orättvis behandling/nedtryckning etc, även om det inte är jag som blir direkt utsatt. Klarar det bättre på nätet eftersom jag då "bara" har mina egna stressreaktioner att tampas med, irl tar jag även in andras eller så är det faktumet att jag är omgiven av människor som stegrar mina reaktioner. Svårt att vet vilket.

Har en nära boende med ADHD-diagnos. Den personen brukar alltid säga "här går du och smyger". Även då denna person har mycket god ljuduppfattningsförmåga och håller allmänt span efter mig enligt egen utsago , är det nog inte självklart att avgöra när jag är hemma i bostaden eller ej.

Jag har en särskild stig som jag alltid väljer att promenera när jag ska ner till tågstationen. Jag tror mig kunna se skillnader där en del andra ser "detsamma". Säger någon: Du går alltid samma promenad! då säger jag: Nej, jag går aldrig samma promenad! Längst denna stig ser jag naturens skiftningar för varje dag som går. Om någon huligan har fått för sig att nyttja denna stig, och som tack för denna upplevelse lämnat efter sig material som inte hör hemma i naturen städar jag upp, och när det regnat sätter jag vinbergssnäckor i säkerhet (åtminstone tillfällig sådan) en bit från stigen.

Jag dagdrömmer ofta på dagarna. Den senaste tiden har dagdrömmarna handlat om att vara med och bygga en lekstuga till min systerson. Då lekstugan är ett projekt som med stor säkerhet kan bli verklighet återstår endast arbetet att gå från denna grundtanke: http://www.google.se/imgres?imgurl=http ... &ty=53%208 till en mer realistisk utformning innan projektet kan inledas tillsammans med systersonens pappa..

Jag fattar ingenting

Elysium skrev:Om någon huligan har fått för sig att nyttja denna stig, och som tack för denna upplevelse lämnat efter sig material som inte hör hemma i naturen städar jag upp, och när det regnat sätter jag vinbergssnäckor i säkerhet (åtminstone tillfällig sådan) en bit från stigen.

Jag gjorde något liknande när jag var liten. Till exempel brukade jag flytta fina löv från gatan till skogen. Jag tyckte inte att fina löv förtjänade att ligga på den tråkiga asfalten och bli trampade på. Jag kände enormt för inte bara djur, utan även för icke-levande ting. Jag har flyttat papper som legat på marken också. Eftersom folk reagerade så negativt på det här, speciellt i skolan, slutade jag. Nu flyttar jag inte ens snäckor trots att tanken på att någon trampar på en ger mig ångest.

Mattias14 skrev:Jag fattar ingenting

Av det som skrivs i tråden, eller att du inte fattar någonting i ditt liv pga din Aspergerdiagnos?

wuwei skrev:Nu har ju inte jag en fullständig diagnos, men vissa saker har jag observerat även hos mina döttrar som har diagnos. Några saker:
- Ljudeffekter är något jag känner igen. Det kan bli närmast serielikt här hemma och åtminstone jag kan få en vision av serieskrivna "boom" "krasch" "kabang" eller liknande när jag pratar.
- Glider över i dialekter/accenter automatiskt. Alltså låter som den vi pratar med. Jag har pga av detta t ex fått frågan från enstaka människor från Australien varifrån jag kommer "down under". Eh, har aldrig varit där.
- Härmar katterna här hemma, vi kan har långa "samtal". Fräser när de gör något jag tycker de inte får, "pjorrar" som kattmammor gör när de har ungar när jag vill säga "ta det lugnt jag är här".
- Träffar jag på en främmande katt så börjar jag prata med den också. Kan liksom inte gå förbi en katt utan att försöka få kontakt. Så här gör även min mamma och samtliga mina döttrar.
- Måste tänka på att jag ska fråga tillbaka när folk frågar vad jag gjort i helgen och liknande. Tänker jag inte på det så finns det inte med.
- Får ångest av ifrågasättande/orättvis behandling/nedtryckning etc, även om det inte är jag som blir direkt utsatt. Klarar det bättre på nätet eftersom jag då "bara" har mina egna stressreaktioner att tampas med, irl tar jag även in andras eller så är det faktumet att jag är omgiven av människor som stegrar mina reaktioner. Svårt att vet vilket.

Det här är som en beskrivning av mig, rakt av!

Laika skrev:

Elysium skrev:Om någon huligan har fått för sig att nyttja denna stig, och som tack för denna upplevelse lämnat efter sig material som inte hör hemma i naturen städar jag upp, och när det regnat sätter jag vinbergssnäckor i säkerhet (åtminstone tillfällig sådan) en bit från stigen.

Jag gjorde något liknande när jag var liten. Till exempel brukade jag flytta fina löv från gatan till skogen. Jag tyckte inte att fina löv förtjänade att ligga på den tråkiga asfalten och bli trampade på. Jag kände enormt för inte bara djur, utan även för icke-levande ting. Jag har flyttat papper som legat på marken också. Eftersom folk reagerade så negativt på det här, speciellt i skolan, slutade jag. Nu flyttar jag inte ens snäckor trots att tanken på att någon trampar på en ger mig ångest.

Åååh, trodde att jag var den enda... På lågstadiet så kunde jag stå en hel rast på 20 minuter och flytta vinbergssnäckor och vanliga små sniglar från en gångväg in i ett buskage. Jag hittade döda fåglar som jag begravde, en fick sin sista vila i längdhoppsgropen...! Idag skär det i mig att se döda djur på vägarna, vill hoppa ut och begrava, men det går ju inte.
Jag hade oerhörd ångest när vi fångade en hasselmus i min lägenhet; Anticimex satte ut en vanlig musfälla trots att jag ville ha en fälla som inte skadade djuret. Ännu mer ångest fick jag när jag upptäckte att det var tjäle i marken, så min sambo fick slänga musen i soptunnan.
Spindlar har jag dock en enorm fobi för, så de dödar jag utan att blinka.

Biologic, det minns jag.

Apropå djur.. Jag pratar i regel med djur på liknande sätt som jag pratar med människor. Bemöter dem på samma villkor. Det har resulterat i en del höjda ögonbryn och förundran. T.ex. om jag är gäst någonstans och vid fikabordet glömmer bort att samtala med människorna för att jag fått så bra kontakt med deras hund.

På många sätt är det enklare med djur. Även om de är ickeverbala så är det kommunikation på ett ärligt och direkt vis utan dolda intentioner.

När jag är ute och går, ser någon som går en bit framför mig.
Då försöker jag alltid öka så mycket att jag går om dem.

Det samma gäller när jag är ute och cyklar...

En annan sak, är att jag kan inte sitta för nära någon okänd på ett fik, t ex att någon har sitt långa hår bakom mig, nära mig...då ser jag framför mig, hur det hoppar saker ur håret och över till mig....nojigt....japp.

Just när jag går om folk, håller jag andan. Jag vill ju inte andas i mig deras luft.....en massa främmande bakterier...nej nej, det går ju inte.

När jag stoppar in snus.gör jag alltid i ordning "kuddarna" föra jag stoppar in dem under läppen. Fördelar snuset jämnt i påsen.

Det här var riktigt skoj...
Jag har aldrig tänkt på att de här sakerna kanske har med mina drag av Asperger att göra.

Målar fan på väggen ibland.



Ahhhhhhh I am freaking out!!!!! Ahhhhhhhhhhh....

*burp*

Känner att NU ÄNTLIGEN har jag fått struktur på vardagen, bara för att någon vecka senare få ett brev från Skatteverket där det står att jag inte har deklarerat.

Laika skrev:Känner att NU ÄNTLIGEN har jag fått struktur på vardagen, bara för att någon vecka senare få ett brev från Skatteverket där det står att jag inte har deklarerat.

Då kan nog jag vänta mig ett sånt jag med.. fick aldrig någon deklaration i posten, och inloggningen på nätet funkade inte. Sen glömde jag allt som vanligt.

Jag tycker att allt det ni beskriver låter precis som social fobi. Jag själv har inte aspergers(men en tjej tror att jag har det). Jag tycker det känns obehagligt att prata i telefon när det finns en annan människa i närheten. Brukar ofta tappa tråden när jag pratar med andra för jag blir så nervös av vetskapen att det finns någon som lyssnar och tittar på mig. Kan tycka att ögonkontakt är lite jobbigt med främmande människor, men med de flesta brukar det inte vara något problem. Det är bara jobbigt om jag känner mig pressad eller nervös:)

ca skrev:

Laika skrev:Känner att NU ÄNTLIGEN har jag fått struktur på vardagen, bara för att någon vecka senare få ett brev från Skatteverket där det står att jag inte har deklarerat.

Då kan nog jag vänta mig ett sånt jag med.. fick aldrig någon deklaration i posten, och inloggningen på nätet funkade inte. Sen glömde jag allt som vanligt.

Båda du och Laika kan deklarera nu och hävda att Skatteverket har slarvat och komma ifrån tilläggsavgiften.

Miche skrev:Båda du och Laika kan deklarera nu och hävda att Skatteverket har slarvat och komma ifrån tilläggsavgiften.

Tack för tipset. Det är precis vad jag tänker göra!

Banzai skrev:Jag härmar mina katter så till den grad att de har lärt sig vem av dem jag härmar och den katt jag imiterar för tillfället är den som svarar.

Banzai, jag älskar det här! Det är fantastiskt.

zingobang skrev:Här vill jag att ni skall dela med er av de sakerna som kan tyckas märkligt för de flesta.
Jag kan börja med att ge ett par exempel-

När jag går och någon går bakom mig börjar jag fundera över ifall jag går normalt och tappar då nästan kontroll över musklerna och börjar gå konstigt.

Jag tänker på att inte gäspa med för korta intervaller för att inte väcka intresse.

Det går ej att sitta i en annan ställning än försvarsställning så länge.

Jag har mycket "Undrar hur folk skulle reagera-tankar". Det är typiska tvångstankar. Kännetecknande är att de är absurda och fullständigt vansinniga. Tur att det inte finns tankeläsare!

Har näst intill inga spärrar i huvudet när det kommer till sociala situationer. Ärligheten och det som inte alltid är uttalat i ord, är saker jag brukar säga eller agera efter - saker som kan verka "fundamentala" för "vanliga" personer, är saker som är oftast förbigående "obvious" för min del. Detta betyder inte att mitt sociala intellekt inte är utvecklat ; då jag kan känna igen ironi, läsa genom rader, tyda kropp-språk och ansikts uttryck relativt lätt.

Min humor består också av ohämmad retardation (ljud, löjligt bettende, väldigt absurda uppmålade situationer med mening av humor) - för att ta ett exempel ; jag har en tröja var det står "......... The Sexiest Man Alive" och på Baksidan står det "Everyday I am Hustlin" - det är min favorit t-shirt och är i stor del till min humor.

Jag har skitsvårt när det är attraktiva tjejer omkring och jag har hörlurar, får okontrollerad andnong, det händer inte när jag inte lyssnar på musik, svettas då också men ingen vidare svårigheter med andningen.

ganskanormal skrev:Jag tycker att allt det ni beskriver låter precis som social fobi. Jag själv har inte aspergers(men en tjej tror att jag har det). Jag tycker det känns obehagligt att prata i telefon när det finns en annan människa i närheten. Brukar ofta tappa tråden när jag pratar med andra för jag blir så nervös av vetskapen att det finns någon som lyssnar och tittar på mig. Kan tycka att ögonkontakt är lite jobbigt med främmande människor, men med de flesta brukar det inte vara något problem. Det är bara jobbigt om jag känner mig pressad eller nervös:)

Vad fick dig att känna behov av att skriva att du inte har diagnos i fet stil?
En annan tanke som slog mig, var...det spelar väl ingen som helst roll vad det beror på.
Om det är AS eller något annat.
Det är ju bra att folk lär känna sig själva och lär sig hantera det som de upplever som svårigheter i det sociala med mer.

Jag tänker konstant på att ha en rak hållning efter år av kommentarer. En vänligt sinnad människsa påpekade även att jag ju måste röra på armar, torso och axlar då jag går!

Efter efterforskningar på internet förstod jag vad hon talade om, och försöker så gott det går att ej vara rigid och imitera en normal gångstil.

Jag har även läst in mig på ämnet ögonkontakt. Det mest eftersträvansvärda är att ha en stadig och fast blick, men utan att stirra.

Allt som oftast blir allt dock för mycket att komma ihåg, man blir ju trött av att tänka på alla dessa saker samtidigt, och det slutar med att jag stirrar ut i tomma intet, ackompanjerat av ett ihärdigt gungade fram och tillbaka på stället med hållning som en säck potatis.

Jag gör ljud ibland. Sen är jag noga med var allt ska ligga.

Jag tycker dessutom det är obahgligt att gå nära eller sitta nära främmande människor. Det är nog ett drag av min asperger. Många aspergare är känsliga för sånt som dem inte känner eller känner igen. Dem vill hålla sig till det dem känner till.

En snubbe på jobbet visar intresse av att umgås utanför jobbet. Svarar svävande och gör mental notering att vara mer avståndstagande i framtiden.