Frigörelse låter inte helt fel, från mitt perspektiv. Om det skulle komma till att du ändå behöver boendestöd (vilket du kanske inte alls gör) kanske du skulle kunna försöka se det inte som ytterligare en beroenderelation, utan som ditt verktyg för självständighet.

Ja, dina eller dina rädda släktingars föreställningar om dem är ju inte heller hela sanningen. Hade jag tänkt nämna men glömde. Tack TA! Här finns en till som har boendestödjare och där det åtminstone inte är verklighetskontakt eller begåvning som har hindrat en akademisk bana. Tvärtom är det bland annat frånvaron av boendestödjare i alla år som har hindrat mig.

I och med att du tar upp det faktum att dina föräldrar själva har diagnos.
Så kanske det är så att de ser inte att ni är olika.
De kanske inte kan tänka sig in i hur du fungerar med mer.

Sätt er ner en dag, prata när ni inte är arga.
Berätta för dem, exakt, vad som gör dig ledsen.
Fråga vad det är de förväntar sig av dig, så du inte bara tolkar deras signaler själv.
Då VET du....

Lycka till!!!

Zombie skrev:Fy fan vilken plåga det kan vara att som mer "intuitiv" person bli ständigt sönderplockad av en ultralogiker som ändå alltid ofelbart har fel om en, vilket det inte finns något sätt att tala om.

En "logiker" har aldrig fel och har den ändå det så är den istället intuitiv.

Tycker det låter som en avundsjuka från dina föräldrars sida.
De har fått kämpa för att klara sig, och av någon anledning kanske de tror eller tycker att det borde vara lättare för dig - för att du tillhör en "bortskämd" generation och lever i en tid då det finns mer stöd och förståelse för handikapp.
Detta föder en avundsjuka hos dem, för att de själva har en svår bakgrund som du inte riktigt kan mäta dig med (enligt principen "det här lidandet är värre än ditt lidande så håll käften och sluta gnäll" a.k.a. barnen-i-afrika-situationen).
De tror förmodligen att i och med att de är införstådda med dina problem så är de ovanligt bra föräldrar. Eftersom de är ovanligt bra föräldrar (enligt dem själva) så borde du vara tacksam och dessutom ha utvecklats snabbare och mer än de själva gjorde i samma ålder.

Det är fel.

Man kan be om att en människa ska träna på och anstränga sig för att klara av saker, men man kan inte kräva att hon ska kunna det eller lyckas med det omedelbart.
Om dina föräldrar tycker att du måste träna på och lära dig saker som är svåra nu, så måste de också visa förståelse och tålamod under den tid som krävs för att du ska träna på det. De måste visa respekt för dig, oavsett vilken bild de själva har av hur svårt eller lätt ditt liv ter sig.

Kan du sätta dig ner och prata lugnt med dina föräldrar om det här? Om inte, eller om du gjort det och det inte hjälper, måste du nog vända dig till någon utomstående om hjälp att lösa situationen.

Mycket klokt och tänkvärt, locomotiv!

De går att lära bort problem, men de går INTE fort som ett trollslag ett litet problem kan ta flera år, jag håller på att jobba på att min ångest ska försvinna så jag slipper tänka på lugnande så fort jag ska iväg nånstans, ens om de är en kort bit, har tränat i ca 2 år men har inte gjort så stora framsteg men lite har jag kommit framåt, och då är de värt att fortsätta! om 10 år kommer jag va så glad jag började träna bort de då