Ny med Asperger... Förvirrad. Hjälp?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Ny med Asperger... Förvirrad. Hjälp?

Inläggav lovebitesrazorlines » 2008-01-04 15:02:55

Hittade hit idag och har fascinerad suttit och läst en hel del... vilket fick mig att vilja skriva något eget. Få eran syn på saker.
Jag har i somras gått från Barnpsyk till Vuxenpsyk och får nu höra att jag har Aspergers Syndrom. Vill inte förolämpa, men för mig känns det för jävligt. Har kämpat hela livet för att vara precis som alla andra, vill inte höra att jag skiljer, speciellt inte på grund av något genetiskt som inte går att ändra (?).

Såhär är det. Min mamma är (numera nykter) alkoholist. Hon drack en hel del när hon var i första delen av graviditeten, eftersom hon inte visste att hon var gravid. Sedan slutade hon, tills jag föddes, då hon fortsatte igen. Min pappa är vad som kallas vardagspsykopat (alltså en psykopat som fungerar i samhället och inte mördar folk, i princip). Min mamma är den mest empatiska människa jag känner, min pappa har absolut ingen förmåga alls att känna empati. Hela mitt liv har han på något sätt lyckats få mig att tro att allt negativt som hänt familjen (och mig själv naturligtvis) är mitt fel. Min mamma slutade så småningom att dricka genom Minnesotamodellen. Hon blev då den mest isolerade och sårade människa jag vet, och undviker kontakt med hela sin familj utom mig (mina föräldrar är skilda sedan jag var tolv). Hon pratar nedsättande om min pappa, min pappa pratar nedsättande om henne, och båda två berättar för mig hur lik jag är den andra så fort de blir sura. De är två så fundamentalt olika människor att jag alltid varit 100% förvirrad över vem som har rätt...

Det löste jag tidigt (typ, fyra år) själv genom att alltid kopiera allting andra gjorde, och så har jag fortsatt hela livet. På det sättet har jag byggt upp ett fint litet låtsasliv för mig där jag är någon annan (jag har ingen aning om vem jag är egentligen; mitt självförtroende och min självkänsla är i botten och har ALLTID varit det så jag har väl aldrig ens försökt utveckla något eget). Dessutom kör jag konstant historier i huvudet för att orka finnas, eftersom låtsasidentiteten inte äter upp känslorna som finns kvar.

När jag var tretton började jag med ett utstuderat självskadandebeteende. Detta höll i sig tills för ett år sedan (är 18 nu). Jag fick diagnosen svår depression på BUP och antidepressiva, antipsykotiska och sömn/lugnande tabletter när jag var 16 och har sedan dess tagit olika kombinationer av dessa. Jag har fått samtalsterapi som absolut inte gett mig någonting, eftersom jag har känt mig oförstådd, och när jag väl berättat något har det vidarebefrodats till min pappa, samtidigt som min mamma varit totalt bortkopplad och inte fått veta någonting alls.

På grund av brist på tillit till psykologerna (samt att de verkligen inte förstår någonting om medberoende/barn till missbrukare) var jag väldigt positivt inställd till att komma till Vuxenpsyk istället, och gick in det med motivation och försökte vara ärlig och berätta allt. Nu känner jag mig... sviken? Allt är alltså mitt fel? Det är mig det är fel på? Spelar roll att jag blivit uppfostrad till att vara stark och ta hand om allting och inte gråta och inte visa känslor, och att måste vara hemma med föräldrar och ta hand om dem. Det var visst bara Aspergers Syndrom. Så känns det. De har inte sagt att det är så (bara att mina svårigheter beror på Aspergers Syndrom) men de har inte heller sagt att det INTE är så.

Visst mår jag fortvarande inte bra. Jag har många problem som ställer till det i vardagslivet. Ångest, panikångest, prestationsångest, sömnproblem, kräkfobi, ätstörningar, missbrukarbeteenden, oförmåga att ta itu med saker som inte är schemalagda (ALLT är tråkigt), bara två vänner som jag vill träffa (dock har jag massor av vänner i skolan) - alltså ensamhet, rädsla för nya saker (förändringar, antar jag) med mera... Dock går jag sista året på gymnasiet (samhällsvetenskapliga linjen ekonomi - jag HATAR ekonomi, bra val där) och har MVG i det mesta (fast bara G i matte, trots många mer timmar nerlagda på helvetet än på andra ämnen), tar pianolektioner efter skolan och sköter för det mesta min del av hemsysslorna (bor hemma, diskar när jag ska men undviker om jag kan att laga mat eftersom det kan bli fel och någon kan märka det...).

Har också totalt hakat upp mig på det där med specialinteressan angående Aspergers - hur tusan kommer man på vad man har för specialinteressen? Jag kan inte komma på ett enda genuint interesse jag har... Förutom att sova, men det räknas väl inte?

Hmm... nu vet ni mer om mig än någon jag känner i verkliga livet :P Vet inte riktigt vart jag vill komma, men jag vill nog mest höra att någon känner igen sig... Eller något. Jag förstår nästan ingenting om Aspergers - är det jag berättar typiskt för sjukdomen? Hur gör man för att hantera sådant här? På vilket sätt kommer diagnosen att hjälpa mig? Finns det nackdelar med att ha diagnosen?

Alltså... jag skulle verkligen uppskatta om någon svarade, för jag känner mig väldigt liten och ledsen just nu och har absolut ingen att prata med detta om (mamma blir sur om jag tar upp det - hon tror inte på diagnosen, pappa tycker att jag är jobbig och undrar om jag vill ha en lugnande tablett när jag blir känslosam, och jag har inte berättat för någon annan) så det skulle vara rätt skönt att få höra något... även om det inte är något hjälpande, om ni förstår.

Tack på förhand, och hoppas att alla haft en bra början på det nya året :)

Ps. Förlåt att jag inte svarat på någon annans inlägg utan helt själviskt gör ett eget. Det är rätt dålig stil, men jag vet inte, jag har liksom inte så mycket att säga till någon när jag inte vet något själv.

Ps2. Don't buy fur.
Senast redigerad av lovebitesrazorlines 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
lovebitesrazorlines
Ny medlem
 
Inlägg: 4
Anslöt: 2008-01-04

Inläggav Pemer » 2008-01-04 15:16:10

Hej och varmt välkommen!! Fint att du hittade hit, det bör vara en fin fördel att få kontakt med andra och kunna få input om saker och ting.

Att det känns konstigt och snopet just nu verkar fullt naturligt, det är en chock för många när man just får diagnosen. Särskilt nu när det har varit så mycket annat runt omkring som varit de stora problemen i din tillvaro, och detta kom helt oväntat för dig.

Du måste ju först vänja dig vid tanken på diagnosen, och det är en process som kommer att få lov att ta den tid det tar. Det kan du naturligtvis bara avgöra själv hur den processen ska se ut, men nu har du i alla fall andra aspies att vända dig till för "moraliskt stöd" och framför allt kontakt med andra "i samma båt" här på forumet. Och kanske så småningom på träffar, om du bor i någon trakt där sådana arrangeras, och skulle känna för det.

Vi är många andra som bara är några tangenttryck bort, bra va? :D
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13590
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Inläggav ufo » 2008-01-04 15:16:45

Hej välkommen
Nydiagnosierad då kommer du troligen ha ett år av känslomässiga svägningar. Mår jättebra blandat med mår jättekasst.

Men var nöjd med att du har fått en förklaring till många konstigheter även om det inte berör din familjesituation.(lättare att gå vidare om man vet varför)

Aspie-specialintressen är nog en myt. Långt ifrån alla har ett.

Be inte om ursäkt för att du presenterar dig det är jättebra. Förut fanns det ett speciellt presentationsavd här på forumet. Tyvärr så tog Admin bort det. :cry:
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4634
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav manne » 2008-01-04 15:17:46

välkommen in klubben..!! :D :D :D :D

dom här ska du kontakta

http://www.aspergercenter.nu/
Senast redigerad av manne 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
manne
 
Inlägg: 20559
Anslöt: 2007-08-23

Inläggav lovebitesrazorlines » 2008-01-04 15:39:03

Svar direkt, vilken service :P Eller ja, ni fattar ;)

Skönt att man inte är den enda utan specialinteresse iallafall, det där har varit irriterande att höra om... Typ, förväntningar much?

Hoppas verkligen att det är som ni säger, att man kommer att "hitta hem" och känna att "förklaringen" stämmer haha. Hittils känns det mest som att de avfärdar alla andra problem... Typ, snackar om specialjobb och halvtid i skolan och extrahjälp. Det känns läskigt. Typ som, vad hände med mitt liv?

Vet inte om ni kommer tillbaka och kollar men om ni gör det, hur har diagnosen påverkat era liv? Alltså har de förändrats? Svårt att förklara, men ja, till exempel, har ni andra jobb eller utbildningar? Familj? Ja ni vet kanske ;)

Tack för alla svaren, uppskattar det! ♥
Senast redigerad av lovebitesrazorlines 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
lovebitesrazorlines
Ny medlem
 
Inlägg: 4
Anslöt: 2008-01-04

Inläggav Pemer » 2008-01-04 15:40:47

"Ska" och "ska"... men det kan vara ett bra tips bland många, det är sant! :)

Aspergercenter är på väg att avvecklas till stor del, och verksamheten läggas ut mycket mer på de lokala habiliteringscentrumen, så Aspergercenter blir mer en stödresurs för de andra hab-centra. Min psykologkontakt där upphörde för gott nu till årsskiftet.

Sedan vet vi ju inte om vår nya vän bor i just Stockholms län.
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13590
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Inläggav Tonzon » 2008-01-04 15:44:07

Välkommen först av allt.

Jag är ganska nyligen diagostiserad, men jag har väl vetat att jag inte varit som alla andra ganska länge. Jag känner igen mig i gymnasievalet. Jag valde att studera till möbelsnickare vilket jag inte passar som. Jag är mycket bra på teori men inte det praktiska. För jag blir osäker på om jag gör rätt. Har problem med höger och vänster mm. En fördel du har som fått diagosen nu är att du kan undvika många problem som ofta drabbar personer med AS när de skall ut i arbetslivet. Problemen är individuella, och vissa vill inte ha någon hjälp.

Vad du kan fundera på är vilka problem du har. Struktureringsproblem. Behöver skriftliga instruktioner, igångsättningsproblem, fokusering, vänster-höger problem, mm.
Om man vet vilka problem man har så kan man , hoppas jag, få hjälp att kunna arbeta på ett effektivt sätt på ett arbete och hemma, när du flyttar hemmifrån. Du bör också fundera på vad du vill arbeta med. För jag har försökt att jobba som möbelsnickare och det har inte direkt fungerat för mig. Jag siktar på ett annat sorts jobb.

När jag började gymnasiet var mitt självförtroende obefintligt och min självkänsla som bortblåst. Efter gymnasiet var det lite bättre men sedan gick det två år. På dessa år hade jag blivit lurad av min morfar. Vi, jag och min far tog över en affär av honom. Min morfar lurade mig flera gånger, företaget gick i konkurs och jag var skyldig en massa pengar bara 20 år gammal. Jag hade ingen lycka med kärleken heller. Jag lyckades vid 20 års åldern bli ihop med en tjej. En halv dag. Så tala om att jag kände mig misslyckad. Men vad jag ville säga med allt detta är att även om allt ser kört ut, så är det inte det. Jag har nu bättre självkänsla än jag haft på länge. Jag är inte var jag vill vara än, men det är en process.

Angående specialintressen. Det kan vara saker man inte tänker på. Jag läste jättemycket på gymnasiet. Jag läste i snitt tre böcker i veckan. Det var ett specialintresse för mig, på sätt och vis. Jag utvecklade också minnesträning och inlärningsfunkioner som fungerade på mig, så att jag slapp göra läxor. Jag studerade människor hur de var och gjorde. Det kan också räknas som ett specialintresse. Att försöka förstå andra och bli en av alla andra.

Nu pladdrar jag en massa. Ursäkta. Jag skall sluta nu. Jag måste gå ut med hunden.
Senast redigerad av Tonzon 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 2 gånger.
Tonzon
 
Inlägg: 334
Anslöt: 2007-09-25
Ort: Ljungby Småland

Inläggav manne » 2008-01-04 15:44:27

lovebitesrazorlines skrev:Svar direkt, vilken service :P Eller ja, ni fattar ;)

Skönt att man inte är den enda utan specialinteresse iallafall, det där har varit irriterande att höra om... Typ, förväntningar much?

Hoppas verkligen att det är som ni säger, att man kommer att "hitta hem" och känna att "förklaringen" stämmer haha Hittils känns det mest som att de avfärdar alla andra problem... Typ, snackar om specialjobb och halvtid i skolan och extrahjälp. Det känns läskigt. Typ som, vad hände med mitt liv?

Vet inte om ni kommer tillbaka och kollar men om ni gör det, hur har diagnosen påverkat era liv? Alltså har de förändrats? Svårt att förklara, men ja, till exempel, har ni andra jobb eller utbildningar? Familj? Ja ni vet kanske ;)

Tack för alla svaren, uppskattar det! ♥


aspberger-världen är bra på många sätt men dålig på andra sätt..
helst av allt så skulle man vilja lämmna allt och denna värld bakom sig
för alltid men så är inte fallet.
många blir nog inslussade i denna värld offrivillgt tyvär av andra..
Senast redigerad av manne 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
manne
 
Inlägg: 20559
Anslöt: 2007-08-23

Inläggav Pemer » 2008-01-04 15:47:57

lovebitesrazorlines skrev:Vet inte om ni kommer tillbaka och kollar men om ni gör det, hur har diagnosen påverkat era liv? Alltså har de förändrats? Svårt att förklara, men ja, till exempel, har ni andra jobb eller utbildningar? Familj? Ja ni vet kanske ;)

Tack för alla svaren, uppskattar det! ♥

Alla kikar nog in i trådar med nya inlägg varje gång man loggar in och kollar, så gott man har tid..

Jodå, hur det har påverkat våra liv finns det mycket att säga om, och mycket sagt om redan. Det finns så mycket skrivet i forumet rent allmänt, så det lär ta tid att läsa igenom allt om man skulle vilja göra det. Jag har nog inte läst allt själv, men jag kollade alla avdelningars innehållsförteckningar när jag var ny, och öppnade och tittade på alla trådar jag blev nyfiken på. Forumet kan nästan bli ett specialintresse, haha!

Familj är något stora delar av inte minst många män med diagnosen har problem med att bilda, det kommer du att se många trådar om, jag hör till de mest skyldiga där... :)
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13590
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Inläggav jonsch » 2008-01-04 16:13:08

Faktiskt, lovebitesrazorlines, så kanske du skulle ha nytta av att tvivla på att du är kognitivt avvikande, alltså med inbyggda avvikelser i knoppen. Du kan hitta en del trådar här som ger en god bild av vad som kännetecknar AS (Aspergers Syndrom). Det finns också många trådar som mest förvirrar begreppen.

Diagnosen torde du inte bli av med och kanske har du all anledning till att bära den men just i ditt fall skulle det heller inte förvåna mig det bittersta om läkarvetenskapen gjort en vurpa. De gör en del när det handlar om hjärnan.

Vi hade rätt nyligen en tråd om likhet mellan barn med AS och barn med dysfunktionella familjer. Det kanske vore en ända att börja nysta i. Om jag kommer på några trådar som är bra på att beskriva vårt spektrum av "konstigheter" så återkommer jag. Tills vidare klipper jag in ett inlägg från Savanten Svante. En lista över fördelar, snarare än över nackdelar, med AS. Av alla dylika listor så är den min favorit.

Alternativa kriterier för Asperger syndrom

En kvalitativ fördel vid sociala interaktioner, vilket visar sig genom en majoritet av följande egenskaper:

* Kamratrelationer karakteriseras av absolut lojalitet och oklanderlig pålitlighet.
* Saknar kulturella, åldersmässiga, eller könsmässiga fördomar – har en förmåga att relatera till andra människor ”som dom är”.
* Säger vad dom tänker utan att låta sig styras av personliga övertygelser eller påverkas av sociala normer.
* En förmåga att följa sina personliga teorier eller perspektiv trots bevis som talar för motsatsen.
* Söker åhörare eller vänner som är kapabla till entusiasm för unika ämnen eller intressen
* är noga med detaljer
* kan spendera tid med att diskutera ett ämne som inte är deras eget huvudintresse
* kan lyssna utan att hela tiden värdera eller bedöma.
* Är framför allt intresserad av att konkret bidra till samtalet - undviker gärna konstlat småprat, sociala banaliteter och ytlig konversation.
* Söker ärliga, positiva, genuina vänner med en jordnära humor.

Pratar flytande Aspergiska, ett socialt språk som karakteriseras av minst tre av följande egenskaper:

* En hängivenhet när det gäller att söka vad som är sant och vad som är rätt.
* Samtalar utan baktanke eller dold dagordning.
* Har ett avancerat ordförråd och intresse för ordens betydelse.
* En fascination av ordbaserad humor och ordvitsar.
* Avancerad användning av bildmetaforer.

Kognitiva förmågor som karakteriseras av minst fyra av följande egenskaper:

* En stark förkärlek för detaljer framför helheten.
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
jonsch
 
Inlägg: 4895
Anslöt: 2006-10-12
Ort: Hilbertrummet

Inläggav Bjäbbmonstret » 2008-01-04 16:23:15

Du må ha asperger eller inte asperger men jag tycker att det största problemet just nu verkar vara din livssituation. Vilka situationer just nu är det som ger dig någon form av energi eller får dig att må bra? Sök upp dem!
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
Bjäbbmonstret
 
Inlägg: 10604
Anslöt: 2007-11-15
Ort: Östergötland

Inläggav Pemer » 2008-01-04 16:23:16

Wow! Det där inlägget av Svante hade jag missat! Så lysande på pricken!!! *me like*
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13590
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Inläggav jonsch » 2008-01-04 16:23:31

Pemer skrev:
lovebitesrazorlines skrev:Vet inte om ni kommer tillbaka och kollar men om ni gör det, hur har diagnosen påverkat era liv? Alltså har de förändrats? Svårt att förklara, men ja, till exempel, har ni andra jobb eller utbildningar? Familj? Ja ni vet kanske ;)

Tack för alla svaren, uppskattar det! ♥

Alla kikar nog in i trådar med nya inlägg varje gång man loggar in och kollar, så gott man har tid..

Jodå, hur det har påverkat våra liv finns det mycket att säga om, och mycket sagt om redan.
Pemer talar sant (som oftast :wink: ). Läs på!

För egen del, för att du skall känna dig extra välkomnad, kan jag skriva ett par rader här.

Utbildning jäpp men litet knappt. Har mest suttit hemma med sådant jag kunnat känna mig lyckad i men fyllda 30 (ursäkta om jag skrämmer dig) så är jag på väg ut nu. lyckligtvis flyttade jag åtminstone hemifrån runt de 20 men att bilda familj själv har det inte varit tal om. Men det kanske är på väg att öppna sig där också. Detsamma gäller yrkeslivet.

Jag är hyfsat typisk. Vissa har bättre socialt liv, vissa har istället bättre utbildning o.s.v. men som sagt är jag nog hyfsat genomsnittlig. Det är fritt fram att påstå att jag har fel, folks!

/ J
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
jonsch
 
Inlägg: 4895
Anslöt: 2006-10-12
Ort: Hilbertrummet

Inläggav Pemer » 2008-01-04 16:26:54

Mycket mycket kloka och viktiga ord från Bjäbbmonstret. *sekunderar*

Lustigt att det skilde en enda sekund. Det hände i en tråd någon gång i somras att två inlägg var skickade exakt samma sekund. Vad var det nu det fick för namn...? Orkar inte leta efter det där nu, ska städa vidare tills i morgon... :D
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13590
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Inläggav Ganesh » 2008-01-04 16:30:22

Välkommen.
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
Ganesh
 
Inlägg: 3688
Anslöt: 2007-11-16
Ort: Varberg

Inläggav Parvlon » 2008-01-04 16:33:40

Hej, intressant historia du hade bakom dig. Tråkig dock
Låter lite som en jag känner, som oxå har en diagnos. Ska inte analysera så mycke, men måste ändå påpeka det du skrev ang. din far att han skulle vara en 'vardagspsykopat'.
Psykopati, är ett begrepp som när den används i folkmun, är subjektiv. Alltså för ta ex, så säger folk ofta psykopater om folk som i själva verket är något helt annat. Ofta har de något emot personen i fråga.
Speciellt, om en person känner sig utnjyttnad och förloppet händer om och om igen. Repetetiva mönster är ett Aspigt beteende, och för att relatera tillbaka till dig så är det ganska klarlagt att 'Aspergers' till stor del är genetiskt. Det är ingen sjukdom, och går ej att bota.
Vilket inte är negativt tycker många drabbade, däribland mig själv.

Jag är bara självdiagnotiserad AS, men även min far kan verkas som en 'vardagspsykopat' för en del, det beror helt o hållet på i vilket sammanhang man träffar han första gången. Och han är rätt 'udda' i sociala sammanhang. Har hört ordet psykopat när det pratas om mig bakom ryggen med. Och det gällde att jag är påläst för att inte ta för stor skada av sådant skitsnack.

Min sk mor har pratat om honom flera gånger när jag var mindre som att han var en känslokall och ekonomiskt idiot. Han har diagnos dock ej idiotdiagnos (savant).
Han handlade tex massa onödiga grejjor bara för att det var Rea, och då i tiotal utav varan. För att sen ge bort sakerna till vänner. Tex ett 20tal hatthyllor, hälften har han kvar än idag som hyllor i sitt garage.
Aja, ska inte tjaffsa mer nu. hoppas du får det trevligt o finner det du söker
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 2 gånger.
Parvlon
Inaktiv
 
Inlägg: 14823
Anslöt: 2006-07-28
Ort: ∴ℜ∴Ψ∴ℜ∴

Inläggav ufo » 2008-01-04 16:41:33

jonsch skrev:Tills vidare klipper jag in ett inlägg från Savanten Svante. En lista över fördelar, snarare än över nackdelar, med AS. Av alla dylika listor så är den min favorit.
Visst är den fin. Den ger självförtroende. Mmmmm
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4634
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav Ganesh » 2008-01-04 16:43:10

Skulle ha skrivit mer. Men så läste jag Svante och Bjäbbis. Och de sa det jag skulle säga.

Om specialintressen. För en del är det ett (eller ett par) saker som de snöar in på helt och hela tiden. För mig är det mer så att det är områden där jag snöar in på olika saker. Som går över efter ett tag. Jag har också märkt att jag har en förmåga att fokusera totalt på en sak (till exempel en bok jag läser) så att jag inte är kontaktbar. Det jag egentligen vill ha sagt är att det där med specialintressen kan variera litet grann. Men att det handlar om att bli väldigt, väldigt fångad av nåt som man tycker är intressant. Hur individen har det med det, det visar sig. Ta det lugnt. Stay cool.
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
Ganesh
 
Inlägg: 3688
Anslöt: 2007-11-16
Ort: Varberg

Inläggav Ganesh » 2008-01-04 16:57:41

Tony Attwood:

Upptäckten av ”Aspie” kriterier
Carol Gray och Tony Attwood hösten 1999


En del av förra århundradets största upptäckter var resultatet av kreativa och målmedvetna ansträngningar att besvara Tänk om-frågor. Tänk om människor kunde flyga? Tänk om elektrisk energi kunde användas till att skapa ljus? Tänk om det fanns ett lättillgängligt internationellt nätverk för information och kommunikation? Svaren fick som resultat permanenta förändringar: flygresor, glödlampor, Internet. Dessa upptäckter har gjort att deras relativt sett mindre effektiva motsvarigheter praktiskt taget utrotats: borta är diligensen, gasljus och inbundna uppslagsverk i många band. Dessa förbättringar påminner oss om att vi har möjlighet och valmöjlighet att experimentera, omforma, omtänka och föreställa oss. I den andan lägger denna artikel fram en ny fråga: Tänk om Aspergers Syndrom definierades av styrkorna? Vilka förändringar skulle då uppstå?

Att röra sig från Diagnos till Upptäckt

Att ställa en diagnos kräver att uppmärksamhet riktas mot svagheter, observation och tolkning av tecken och symptom som varierar beroende på typisk utveckling eller hälsa. Uppenbarligen skulle det vara litet avväpnande att gå på läkarbesök för att få en diagnos, bara för att få höra henne fråga, ”Så, vad känns riktigt bra?”. DSM IV (American Psychiatric Association, 1994) hjälper till med identifikation av en mängd tillstånd (disorders). Den används av professionella inom psykiatri och mental hälsa för att para ihop observerade svagheter, symptom och beteenden med text. I DSM IV identifieras Aspergers Syndrom med specifika diagnostiska kriterier, en uppsättning observerade sociala och kommunikativa förseningar och/eller avvikelser. När den väl diagnostiserats benämns ett barn eller vuxen med den politiskt korrekta ”person först” terminologin, det vill säga en person med Aspergers Syndrom.

Till skillnad från diagnos, refererar termen ”upptäckt” ofta till en persons styrkor och talanger. Skådespelare upptäcks. Artister och musiker upptäcks. Dessa personer upptäcks genom en informell kombination av utvärdering och häpnad som I slutändan drar slutsatsen att denna människa – mer än de flesta andra – har beundransvärda kvaliteter, förmågor och/eller talanger. Det är ett erkännande av att , ”…du vet, han är bättre än jag på…”. När man pratar om människor med avseende på deras talanger eller förmågor krävs inte politiskt korrekt ”person först” terminologi, etiketter som musiker, konstnär eller poet välkomnas och anses smickrande.

Figur 1: Kriterier för upptäckt av Aspie av Attwood och Gray

A. En kvalitativ fördel I social interaktion, manifesterad av en majoritet av följande punkter:
1. relationer med jämnåriga karaktäriseras av absolut lojalitet och felfri pålitlighet
2. fri från sexistiska, ”ålders-istiska”, kulturberoende fördomar; förmåga att betrakta andra ”at face value”
3. säger sin mening oavsett social kontext eller personliga värderingar eller åsikter
4. förmåga att följa personliga teorier eller perspektiv trots motsägande tecken eller bevis
5. söker åhörare eller vänner med förmåga till: entusiasm för unika intressen eller samtalsämnen; hänsyn till detaljer; tar sig tid att diskutera ett samtalsämne som Kanske inte är ett förstahandsintresse
6. lyssnar utan ständiga fördömanden eller antaganden
7. intresserad I första hand av betydelsefulla bidrag till konversationen; föredrar att undvika ”rituellt kallprat” eller socialt triviala uttalanden eller ytlig konversation
8. söker uppriktiga, positiva, äkta vänner med anspråkslös humor

B. Talar flytande ”Aspergerska”, ett socialt språk karaktäriserat av minst tre av de följande:
1. en bestämd vilja att söka sanningen
2. samtal fria från dold mening eller agenda
3. fascinerad av ordbaserad humor, till exempel ordlekar
4. avancerad användning av bildbaserade metaforer

C. Kognitiva förmågor och färdigheter karaktäriserade av minst fyra av de följande.

1. stark preferens för detalj före gestalt
2. originella, ofta unika, perspektiv vid problemlösning
3. exceptionellt minne och /eller kan minnas detaljer som ofta glöms bort av andra, eller som andra bortser ifrån, till exempel datum, scheman, rutiner
4. stor uthållighet när det gäller att samla in och katalogisera information om ämne av intresse
5. uthållighet i tankeverksamhet
6. kunskap om ett eller flera ämnen som en uppslagsbok eller CD-rom
7. kunskap om rutiner och en fokuserad hängivenhet att upprätthålla ordning riktighet
8. tydlighet och klarhet i värderingar/beslutsfattande opåverkad av ekonomiska eller politiska faktorer

D. Ytterligare möjliga egenskaper

1. stark känslighet för vissa särskilda upplevelser av sinnesintryck och stimuli, till exempel: hörsel, beröring, syn, och/eller lukt
2. stark sida när det gäller individuella sporter särskilt sådana som kräver uthållighet eller visuell noggrannhet som rodd, simning, bowling, schack
3. ”social unsung hero” med tillitsfull optimism: ofta offer andras sociala brister och svagheter, men håller fast vid tron på möjligheten till verklig vänskap
4. ökad sannolikhet jämfört med befolkningen i övrigt att gå på teoretiska program på gymnasiet och universitet
5. bryr sig om och tar hand om andra utöver vad som är vanligt


Att tänka om kring typiska reaktioner

Många ”baby-boomers” kommer kanske ihåg en arbetsbok från lågstadiet från för länge sen med titels ”Think and do”. Titeln hade i sig en stor pedagogisk poäng. Den identifierade en viktig sekvens av händelser som det ofta bortses ifrån eller som man bortser ifrån: tänka först och sen göra. Nyligen gav Indiana Resource Center ut ett flygblad med en liknande subtil påminnelse. Den hade titeln ”Rethinking our Responses” (Indiana Institute on Disability and Community, 1999). Titeln presenterar en underförstådd utmaning för föräldrar och professionella att ”tänka igen och göra annorlunda” Beväpnade med de positiva aspie-kriterierna kan man tänka om och hitta nya idéer och möjligheter till att reagera.

De diagnostiska kriterierna för Aspergers Syndrom och de definierande karakteristiska för aspie är mycket olika, även om de beskriver samma grupp människor. Till syvende och sist är det som skiljer Aspergers Syndrom från aspie personer hur andra reagerar.

Tre omtänkande-reaktioner som kan vara till hjälp är: 1) fokus på möjligheter, 2) meningsfull bekräftelse, och 3) ett avfärdande av social arrogans för tillmötesgående och acceptans.

Fokus på möjligheter

Det finns ingen diskussion eller tvekan om att aspie-barn eller aspie-vuxna behöver stöd och assistans, precis som de som diagnostiserats med Aspergers Syndrom behöver det. De behöver informeras om, och lära sig, vanlig social förståelses hemligheter, och behöver hjälp med att hantera den sociala värld som omger dem. Utmaningen kan kännas mer bekväm för aspiesar än för dem med Aspergers Syndrom som ett direkt resultat av de människor som omger dem. Fundera på detta exempel:

När Patrick var åtta år visade han exceptionell konstnärlig talang. Han fullbordar projekt långt bortom vad en typisk grundskoleelev har förmåga till. Särskilt intressanta och fascinerande är de statyer och modeller han skapade. Patricks arbeten visas i lokala bibliotek offentliga lokaler. Hans föräldrar gissar att Patrick i framtiden kan bli en berömd skulptör eller reklamtecknare - och att hans talang skall gynnas och uppmuntras. Patrick är ett skojigt barn med många vänner. I klassrummet kan han arbeta effektivt i små grupper eller i stora, och lever för de sociala möjligheter som rasternas livliga aktiviteter erbjuder. Patrick kämpar med matten och behöver extrahjälp för att hålla sig flytande bland alla dessa siffror och matematiska operationer. Skolåret börjar snart och Patricks nya lärare, Mrs Calder, tycker att det skall bli spännande att bli en del av hans skolgång, hon uppfattar och uppskattar hans otroliga begåvning och söker efter vägar att bygga upp hans matteförmåga. Mrs Calder talar ofta om Patricks möjligheter, omnämner aldrig hans svaga område som hans matematiska prognos.

Miguel skall också börja i Mrs Calders klass detta år. Miguel är väldigt aspie. Liksom Patrick har Miguel otroliga förmågor. Framförallt uppskattas Miguel för sitt unika till synes tredimensionella visuella tänkande; kunskap om utdöda sydamerikanska regnskogsinsekter och Sears hem-avfuktare; Ärlighet som får hans jämnåriga att skämmas, och följsamhet när det gäller regler och rutiner. Till skillnad från Patrick, emellertid, erkänner Miguels föräldrar och Mrs Calder att de ”inte ens kan föreställa sig” vart hans unika talanger och förmågor kan leda i framtiden. Dock, de erkänner att Miguel, vid 8 års ålder, kan göra saker de inte kan. De drar också slutsatsen att har unika förmågor med en framtid de inte kan föreställa sig, gåvor som borde gynnas och stödjas. Mrs Calder är medveten om den sociala kamp som omger Miguel på lekplatsen och i gruppaktiviter med både stora och små grupper, och söker strategier för att bygga ömsesidig förståelse mellan Miguel och hans klasskamrater. Miguel söker genuin snällhet hos andra. Mrs Calder är bestäm i att han skall komma att finna det i hennes klassrum, på lekplatsen och vid lunch. Hon vill att han skall maximera sina gåvor, precis som Patrick.

De som verkligen vill förstå aspiesar ser deras starka sidor klart och betraktar deras kamp med tålamod och stöd. När hon beskriver sina nära vänner skriver Liane Holliday Willey ”…De lyser helt enkelt upp min AS, min rakhet och självhävdelse och kreativitet och uthållighet och lojalitet. För att dom ser mig som någon som har många goda egenskaper, och bara sen som någon som är bara en liten bit annorlunda, ger de mig idén att se mig själv i det ljuset också.”

Meningsfull bekräftelse

Bekräftelse är en viktig social process. Ett barn beröms när uppskattade drag upptäcks och erkänns av andra, ”Sam, vad bra du är på att hjälpa till!” eller ”Angie, det du gjorde var mycket omtänksamt!” Barn har förmåga att uppleva till och med det mest indirekta ”plusset” eller berömmet. Till exempel, John hjälper en klasskamrat att hitta rätt sida, och märker en uppskattande blick från sin lärare. På ett ögonblick märks hennes uppskattning och kanske uppmuntrar John att hjälpa andra i framtiden. John får flera lika subtila men viktiga ”plus” under dagen, tillräckligt för att klara av tillrättavisning från bambatanten för att inte ha slängt sina matrester. Ett barn förstår lätt meningen med och betydelsen av verbalt och icke-verbalt beröm, viktiga budskap som påverkar självuppskattningen. Om självuppskattning är övertygelsen att det ”är helt ok att vara den du är”, så är bekräftelse visandet av att andra håller med.

Som motsats kan missade möjligheter och missförståelse förstöra föräldrars och
personalens försök att bekräfta aspie-barn. De egenskaper som ett aspie-barn värderar hos sig själv (logik, minne, intelligens, noggrannhet och ärlighet) kan vara andra än de egenskaper som typiskt värderas av föräldrar och personal (känslighet, generositet, hjälpsamhet). Detta kan göra att andra kan missa att ge positiv respons på kvaliteter som aspie-barnet anser vara väldigt viktiga. Från barnets synvinkel, ”Ingen ser mig eller uppskattar mig.” Stödjande, omhändertagande föräldrar och personal kan berömma ett aspie-barn som de skulle ett barn som är typiskt genom att använda fraser som ”Bra jobbat” eller ”Vad snällt av dig att dela med dig av…”. Dessa påståenden kan ha mycket litet mening för ett aspie-barn, som tänker i visuella, påtagliga termer. Barnets brist på intresse för sådant beröm feltolkas, där typiska människor antar att ”Han reagerar inte på beröm”. Vid slutet av dagen kan ett aspie-barn känna sig överväldigad och utan stöd; hans föräldrar och lärare kanske känner att de inte heller kan komma på hur de skall motivera honom. Även om man erkänner att ”bron är blockerad” på båda sidor av den sociala ekvationen, så kanske ritningarna ser helt olika ut.

För att på ett meningsfullt sätt bekräfta ett aspie-barn, kan förståelse av hans starka sidor och sociala perspektiv hjälpa till. Att uppmärksamma och bekräfta de egenskaper ett barn uppskattar hos sig själv, tillsammans med de färdigheter och framgångar som visar på social växt, kan bygga upp ett barns självbild mens han handskas med en ofta utmanande värld. Figur 2 beskriver fem specifika strategier som kan ge mening åt beröm bekräftelse och sociala framsteg.

Till syvende och sist skulle aspie-kriterierna återge självförtroende till en grupp människor som verkligen behöver det. Att veta att andra uppfattar och erkänner ens egna starka sidor, kan ge behövt självförtroende för att bygga upp och utforska egna talanger och hantera utmaningar. I en beskrivning av sina vänner skriver Liane Holliday Willey ”… de är så lojala i deras bekräftelse av att jag är bra precis som jag är. Sedd genom deras ögon är jag helt och hållet bra. Var och en av dem avfärdar mina udda beteenden med ett leende och en viftning med armen… De fångar in mig när jag far iväg för långt, de skyddar mig från mina mer uppenbara missar, och de applåderar när jag snubblar på någon del av mig som är särskilt värdefull.”

Att röra sig från arrogans till anpassning och acceptans

Jag skyller inte på någon och pekar inte finger, men typiska människor är socialt arroganta. Det verkar vara deras natur, något de inte kan hjälpa. Bevis: typiska människor fascineras av - och bryr sig om – vem som helst som inte blir jätteglada eller förälskade i deras inbjudningar till konversation eller lek. Hur kommer det sig? Typiska människor betraktar sig som gyllene sociala möjligheter; naturligtvis måste vem som helst bli överlycklig över att bli deras partner i interaktion. Alltså, om de är ”normala”.

Figur 2: Fem strategier för att lägga mening till beröm, bekräftelse och sociala framsteg
1) Det bästa beröm är när andra märker egenskaper och starka sidor som man värderar högt själv. Det är viktigt att föräldrar och personal tar sig tid att lära sig vilka egenskaper som är viktigast och/eller högst värderade av aspie-barnet eller aspie-vuxne. Dessutom, genom att upptäcka starka sidor med hjälp av de nya aspie-kriterierna kan föräldrar och personal lättare identifiera och erkänna dem när de visas. Egenskaper som lojalitet, ärlighet, uthållighet, logik, intelligens och uppriktighet är värda att berömmas ofta.
2) Meningsfull bekräftelse kräver noggrann beskrivning. Till exempel, ett barn kan sträva på med stor uthållighet därför att han är släkt med nio familjemedlemmar som alla gör det. Även om aspie hör ihop med vissa starka sidor så ersätter det inte påverkan från andra viktiga faktorer, som ålder, personlighet, karaktär eller ärvd personlighet och talang. Att se på de faktorerna först när man ger ett erkännande ger ökad mening och precision år berömmet. Om andra faktorer inte förklarar en egenskap eller en talang, eller dess styrka, förtjänar aspie-faktorn äran, eller åtminstone ett ”hedersomnämnande” som en av flera faktorer.
3) Meningen med berömmet kan ökas med tillgång till intressen (böcker, musik, datorer); någon som tar sig tid att visa intresse för ämnen eller teman som är viktiga för barnet, eller användandet av visuella material för att tydliggöra abstrakta resultat (”blåbands-insats” eller ”guldmedalj-hjälpsamhet”).
4) Sociala Historier ger mer mening åt social information, inklusive beröm. De passar perfekt när det handlar om att berömma egenskaper en aspie-person värderar hor sig själv. En Social Historia kan beskriva ett barns användande av logik och intelligens, applådera en stor insats eller fira en talang. Att placera informationen – och foton och arbetsprover som har med saken att göra – i en historia skapar ett påtagligt, positivt minne som kan hjälpa ett barn att förstå sina styrkor och värde.
5) Viss eftertanke angående de ord och fraser som föräldrar och personal använder för att uttrycka beröm – särskilt för sociala framsteg – kan ge stora resultat. Att nämna en talang när man berömmer sociala framsteg (”Vilken logiskt vänligt sak att göra!”) eller ”Vilken intelligent idé att bjuda hit Amber för att leka!” eller ”Det var smart att låta Beth leka med leksaken ett tag!”) kan fånga ett barns uppmärksamhet och lägga till mening till den erkända sociala färdigheten.

I Figur 1, listan över sociala fördelar aspie-individer har, har sitt ursprung i de sociala utmaningar människor med Aspergers Syndrom har. Att betrakta någon som socialt ”ny” eller ”unik” har mer potential, mer möjligheter, än de negativa motparterna ”besvärlig” eller ”olämplig”. Detta kräver social kreativitet. I detta fall kan det vara till hjälp för typiska människor att betrakta social interaktion som att ta sig en Tull- och Passkontroll. Alla som reser mellan olika länder känner igen ångesten när man närmar sig Tullkontrollanten, det landets utsedda väktare av reglerna för inträde och godtagbarhet. Här är reglerna hårda; frågorna rättframma och litet oförskämda: ”Varför är du här och när skall du lämna?” ”Är du här för personliga- eller affärs-ärenden?” (Med andra ord, ”Är du här för att besöka Los Angeles eller för att köpa det?”) Processen höjer den sociala ångestnivån – Ser jag tillräckligt trygg och snäll ut för dessa människor (som ser okänsliga ut och verkar sakna hyfs) för att få vara bland dem i deras land? Eller behöver de rumstera runt bland mina personliga ägodelar för att kunna bedöma om jag kan inkluderas? För aspie-människor är varje dag en Tull- och Passkontrollprocess – en ständig ångest för att göra det ”rätt”, säga det ”rätt”, ha det nödvändiga sociala ”passet” som typiska människor ständigt söker hos andra innan de försöker bli vänner med dem.

Vilka sociala kriterier är absolut nödvändiga för att typiska människor skall släppa igenom aspiesar genom den sociala Tull- och Passkontrollen – är det alls möjligt att vidga reglerna för godtagbarhet? Kan typiska människor visa intresse för ovanliga samtalsämnen? Är typisk betoning och mjuk och ledig koordination av ansiktsuttryck – bemästrande av den ibland motsägelsefulla konserten av avsedd och uttalad mening – nödvändig för att någon skall anses vara en vän? Är det okay att visa glädje genom att röra armar och fingrar? Är det möjligt att med stort tålamod ta sig tid att förklara en situation som förefaller som att den borde vara uppenbar? Är det okay för någon att ha kognitiva förmågor som vanligen inte finns i den typiska befolkningen?

Att ersätta arrogans med acceptans liknar användningen av luftmasker på flygplan. Personalen börjar varje flygning med att gå igenom reglerna för användning av maskerna: ”hjälp dig själv innan du hjälper andra”. Det är en regel som strider mot den naturliga driften att hjälpa de mest hjälplösa först. Problemet är, att följa driften kunde leda till att två människor kämpar för luft och överlevnad; de som hjälper andra först kan för alltid förlora möjligheten att vara hjälpsam i längden. Social acceptans fungerar enligt samma princip. Det är mödan värt att utforska de antaganden och fördomar som ligger till grund för den sociala Tull – och Passkontrollen – att upptäcka hur mycket det påverkar och att göra korrigeringar om nödvändigt. Sen hjälpa andra.


Rädda en missad möjlighet

Typiska människor är ganska vassa när det gäller att identifiera en missad möjlighet, och visar ofta tydligt när de gjort det. Tåget lämnar stationen och de som är kvar på perrongen kan lätt identifiera vilka som skulle ha velat vara med på tåget, men som inte var det. En ung man intervjuas för ett önskat jobb på ett företag, till bringar en åttatimmarsdag vid en telefon väntande på ett samtal som kommer klockan 17.00 och talar om för honom att tjänsten tillsatts med en annan sökande. Han kopplar ur telefonen benämner bolaget med nya ord, men inte snälla. Möjligheter är vanligen lätta att identifiera, inte heller är de obemärkta när de glider en ur händerna.

Upptäckten av aspiesar sätter fokus på värdefulla, hotade möjligheter som upprepade gånger marscherat förbi utan tillräcklig uppmärksamhet på deras potential. Där finns möjligheten att lära känna nya vänner; en chans att överväga de som kan verka jämförelsevis obekväma, men avgjort ärligare och mer äkta. Utöver att upptäcka nya vänskaper, finns det möjligheter att använda unika perspektiv talanger för att handskas med problem. Det finns arbete att utföra i det kommande seklet – sjukdomar att bota, miljöer att rädda, friheter att bevara. Lyckligtvis finns det människor med hjärnor och tänkande som kan klara av utmaningarna, med förmågan att fokusera och med uthållighet. De äger perspektiv och talanger tillräckligt unika för att lösa de största problem eller förbättra de mest utmanande projekt. De är aspiesar. De är levande bevis för att de bästa ställen att vara på är de upptäckta.

Referenser

American Psychiatric Association (1994). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (4th ed.). Washington DC

Indiana Institute on Disability and Community (1999). Rethinking our responses: Supporting people across the autism spectrum. A series of one-day workshops presented by the Indiana Resource Center for Autism at the Indiana Institute on Disability and Community at Indiana University. The University Affiliated Program of Indiana. Bloomington, IN: Author

Holliday, L.H. (1999). Pretending to be normal. London and Philadelphia: Jessica Kingsley Publishers


Detta paper publicerades först i ”the fall 1999 edition of The Morning News. Volume 11, mumber 3.



Översättning Mats Anderson, telefon 0340 67 97 01. Denna översättning får användas med tillstånd av översättaren.
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 11:15:07, redigerad totalt 1 gång.
Ganesh
 
Inlägg: 3688
Anslöt: 2007-11-16
Ort: Varberg

Inläggav Pemer » 2008-01-04 17:04:53

Själv har jag nog alltid haft hyfsat skapligt socialt liv, så gott jag själv har velat, och jag har lätt att få kontakt med människor jag möter när jag väl möter folk. Så den biten har mest varit en fråga om vad jag själv sökt för kontakter och var jag rört mig. Och det har aldrig handlat nämnvärt om krogen, kryssningar, uteliv på det sättet... utan tiden och energin har lagts desto mer på att gå och jobba på hockeymatcher. Och föreningsliv.

Varken hockeyn eller de aktuella föreningslivsammanhangen har gett något flöde av presumtiva potentiella partners, så det där med familj har jag slarvat bort alldeles för länge. Sedan har jag trott för mycket på nätdejting när jag hittade den världen, och blivit besviken och lite för bitter över hur illa det faktiskt har känts som att det funkar.

Stora genomgripande problemet har varit att passa in arbetslivet och den vägen kunna försörja mig. Konstaterade bara för några dagar sedan att Gunnel Norrö beskriver mycket av mina problem i arbetslivet i de tre första citaten Alien ger i första inlägget i tråden Gunnel Norrö: Aspergers syndrom - har jag verkligen det?.

Den biten hoppas jag kunna lösa genom att komma igång med lönebidrag till hockeyklubben jag jobbar i stort sett ideellt för idag med att bl a sköta hemsidan.

Så ser det ut här.
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:15:08, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13590
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Re: Ny med Asperger... Förvirrad. Hjälp?

Inläggav Kvasir » 2008-01-04 17:14:16

lovebitesrazorlines skrev:Har kämpat hela livet för att vara precis som alla andra, vill inte höra att jag skiljer, speciellt inte på grund av något genetiskt som inte går att ändra (?).


Nej, jag kan förstå om det känns så, men det är bara ett av flera sätt att se på det. Utan att ha försökt göra någon statistik på saken så dristar jag mig till att dra en slutsats från detta forum: De som får diagnos tidigt i livet (senast tonåren) ser ofta negativt på sin diagnos och vi som får diagnos en bit in eller långt in i vuxenlivet och har försökt leva ett normalt vuxenliv länge ser ofta positivt på diagnosen. Jag misstänker att som barn och tonåring har man ett annat perspektiv på saken och tror lätt att alla problem ska försvinna när man kommer in i vuxenlivet, och att problemen hänger ihop mycket med skolmiljö och andra saker. Vi andra som har hunnit inse att det inte var så och har kämpat med att leva vuxenliv och försöka vara normala ser istället diagnosen som något som äntligen förklarar varför det inte har lyckats och varför det har varit så jobbigt. Visst, det går inte att göra något åt, men samtidigt vet man varför problemen finns och att man är långtifrån ensam om dem.

De är två så fundamentalt olika människor att jag alltid varit 100% förvirrad över vem som har rätt...


Det där känner jag delvis igen. Nu är mina föräldrar väldigt olika dina uppenbarligen. Mina är snälla och sams och har inga allvarliga problem, men de är på vissa punkter totalt olika. Jag såg nog aldrig det som barn, men nu i vuxen ålder har jag funderat på om inte detta har skapat den hel del förvirring hos mig så att jag har lite av båda föräldrarna i mig även på sådana punkter där de är väldigt olika, och att detta skapar någon svårlöst inre konflikt.

Jag har fått samtalsterapi som absolut inte gett mig någonting, eftersom jag har känt mig oförstådd, och när jag väl berättat något har det vidarebefrodats till min pappa, samtidigt som min mamma varit totalt bortkopplad och inte fått veta någonting alls.


Men stopp nu, inte har väl terapeuten berättat för din pappa vad du har sagt i samtalen? Det måste väl vara grovt tjänstefel även om du inte var myndig. Terapisamtal ska alltid vara konfidentiella.

Annars har jag också måttligt bra erfarenheter av samtalsterapi. Jag gick i sådan i tre år tid, men det var innan jag fått AS-diagnosen och innan man misstänkte någon NPF överhuvudtaget. Jag upplevde att min terapeut var väldigt begränsad i sin världsbild och var totalt oförmögen att förstå saker som jag tyckte var normala och självklara. Kanske berodde det delvis på min AS?

Allt är alltså mitt fel? Det är mig det är fel på? Spelar roll att jag blivit uppfostrad till att vara stark och ta hand om allting och inte gråta och inte visa känslor, och att måste vara hemma med föräldrar och ta hand om dem. Det var visst bara Aspergers Syndrom. Så känns det. De har inte sagt att det är så (bara att mina svårigheter beror på Aspergers Syndrom) men de har inte heller sagt att det INTE är så.


Självklart ska du INTE se det som att det är ditt fel.

Ja, många av dina svårigheter och problem beror förmodligen på att du har AS, och det måste du försöka hitta strategier för att leva med, men det är förmodligen mycket lättare nu när du vet orsaken.

Nej, familjens problem är INTE ditt fel. Även om ett barn med odiagnosticerad AS kanske kan vara lite knepigt för föräldrarna ibland så är det i så fall marginellt i sammanhanget. Dina föräldrar verkar ha betydligt större problem än du själv, så det är nog snarare de som orsakar ännu mera problem för dig än du redan har pga. AS.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 11:15:08, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir
 
Inlägg: 14628
Anslöt: 2007-11-04
Ort: Vilse någonstans mellan coNP och P/poly

Inläggav Ganesh » 2008-01-04 17:29:48

Lovebytes... , när du fick beskedet så gick antagligen den som gjorde utredningen igenom resultatet. Och jag antar att h*n talade om var det var hos dig som gjorde att diagnosen blev aspie. Fråga: Blev du överraskad över den beskrivningen, eller tog h*n uppsaker som du kände igen?
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 11:15:08, redigerad totalt 1 gång.
Ganesh
 
Inlägg: 3688
Anslöt: 2007-11-16
Ort: Varberg

Inläggav Ganesh » 2008-01-04 17:32:13

Att få en diagnos förändrar ingenting. Allt är som det var. Att få en diagnos förändrar allt. Ingenting är som det var. Samtidigt! :shock:
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 11:15:08, redigerad totalt 1 gång.
Ganesh
 
Inlägg: 3688
Anslöt: 2007-11-16
Ort: Varberg

Inläggav Zombie » 2008-01-04 17:34:44

[Skulle egentligen läsa igenom alla inläggen först och har kanske egentligen mer att skriva, men orkar inte just nu.]

Hej och välkommen, lovebitsrazorlines!

Jag känner igen mig i det mesta du skriver - inte så mycket i hur problemen har tagit sig uttryck i din familj och för dig, men i problemen själva, om du fattar.
Det är sällan hela raddan diagnoskriterier stämmer på en enskild aspie. Och vi är också rätt många som har problem som knappast kan vara annat än "aspiga", men inte står i diagnoskriterierna. Forskningen är ju inte precis avslutad heller.

Bland det jag känner igen är just att man kan ha en skitjobbig uppväxt, "störda" föräldrar och därför må dåligt av en massa orsaker som inte alls har med ens egen eventuella Asperger att göra. Jag har gått i psykoterapi och har behövt det. Jag hade tur med en bra terapeut. Men jag hade behövt hjälpen på en annan premiss: alla, även jag själv, trodde att mina problem berodde på bara min uppväxt - de berodde på både den och att jag dessutom hade Asperger.
Såpass komplicerade verkligheter fattar inte alla att de kan finnas - inte ens inom vården. Förbannat tråkigt att höra om oförstående vård.

Lycka till!!! :)
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 11:15:08, redigerad totalt 1 gång.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in