Mitt barn (trolig AS) har ännu inte lärt sig cykla. Jag vet inte hur jag som förälder kan uppmuntra och stödja den processen eftersom barnet hatar att misslyckas och därför ger upp efter bara ett försök.

Om du inte kunde cykla, hur tror du då att du bäst skulle kunna lära dig det?

stödhjul?

Parvlon skrev:stödhjul?

Tyvärr har hon redan fått lära sig att det bästa sättet att lära sig är att en vuxen håller i pakethållaren så att man arbetar upp sin egen balans. Och har hon en gång tagit in ett fakta är det inte lätt att få henne att ändra åsikt. Dessutom är hon 8 år och jag vet inte om stödhjul är anpassade till så stora cyklar? Men tack för svaret!

kvasten skrev:Tyvärr har hon redan fått lära sig att det bästa sättet att lära sig är att en vuxen håller i pakethållaren så att man arbetar upp sin egen balans. Och har hon en gång tagit in ett fakta är det inte lätt att få henne att ändra åsikt. Dessutom är hon 8 år och jag vet inte om stödhjul är anpassade till så stora cyklar? Men tack för svaret!

Dåså, då är det bara för den vuxne att släppa i pakethållaren. Det gjordes på mig och jag ramlade inte. Jo, stödhjul finns säkeert till cyklar i alla storlekar men som du säger kanske de inte är så bra att lära sig med.

När jag lärde mig hade jag en så pass låg cykel att jag nådde ner att ta stöd med benen. Det tyckte jag var bra. Åkte länge på cykeln genom att ta fart med benen innan jag lärde mig cykla på riktigt.

Nån som håller i pakethållaren. Det gjorde jag med lillbrorsan, då ca 5 år, och han blev jättearg när han upptäckte att jag släppt efter 100 meter, och att han ovetande cyklat vidare 200 meter till.

Det fina med att cykla är att det ingår en del misslyckanden i balansinlärningen, spinoffeffekten det roliga resultatet då det handlar om det som skall vara så svårt för AS dvs Automatiseringen.

Lungn och ro ingen hets, Hjälm och hakskydd, stadigt på fötterna, rätt storlek på cykeln, inte för krångligt med broms och växel, steg för steg, plant, uppför, nedför, svängar,trygg trafikfri miljö, om igen och igen tills barnet litar på sin balans, är olyckan framme tvål och vatten Plåster ev knäskydd och armbågsskydd.

Precis som för NT med tillägget att det kan vara svårare att komma över ev misslyckanden.

Mvh cyklen (int' illa men't, kunde int' låta bli)

segdeg skrev:
Precis som för NT med tillägget att det kan vara svårare att komma över ev misslyckanden.

Mvh cyklen (int' illa men't, kunde int' låta bli)

Haha, kanske ska visa det här för dottern så att hon fattar att det är normalt att trilla av cykeln.
Vi har alltså hållt på i tre somrar och tragglat med cyklandet. Kruxet är som sagt att så fort hon ramlar får hon skrikutbrott och vägrar prova igen. På tre år har hon alltså övat max tio gånger...

Det är tilliten till den egna balansen som är svår, ungefär som när man skall lära sig att simma och lita på den egna flytförmågan. Rädslor, medvetna, omedvetna, stör automatiseringen.

Det fina med balansövningar är att det när det väl sitter, så är väldigt lite av medvetandet inkopplat, det bara fungerar och självförtroendet tar ett rejält skutt-
(ibland till övermod, eller tillochmed ofta till övermod och tar oss tillbaka till verkligheten)
-för nya övningar.

Mvh segdeg

Vill hon lära sig cyckla?
I så fall kanske hon vill vara för sig själv och lära sig?

Själv så ser jag bara ett misslyckande som ett misslyckande om någon annan märker det, annars tränar jag i ensamhet tills jag kan det. På så sätt så misslyckas jag sällan.

Som Peace skrev så kan det vara en fördel med en låg cyckel så man kan ta emot sig med fötterna.

Lycka till.

Det är ett rejält handikapp att vara rädd för misslyckande om man vill komma nån vart. Tror att det är mer än trafikvett som övas ifall hon släpps iväg på egen hand.

Jo hon vill ju lära sig cykla och ber ibland att få träna. När jag föreslår att hon ska träna själv vägrar hon. Förslaget med att ha så låg cykel att man tar sig runt med fötterna är kanske det bästa alternativet för henne helt enkelt? Då kan hon sparka sig fram själv tills hon känner sig säker. Tack för tipsen allihop! Vem vet, det här kanske blir den "magiska" sommaren?

Jag var jättesen med att lära mig cykla. Jag hade stödhjul, men det var inte till hjälp eftersom det är en helt annan teknik att cykla med stödhjul jämfört med utan. Man gör t.ex. helt tvärtemot när man svänger (lutar sig åt motsatt håll).

Min pappa skulle lära mig att cykla, men han var inte särskilt pedagogisk. Han tog med mig till parkeringsplatsen vid sitt jobb och skulle ha mig till att cykla sick-sack mellan parkeringsmätarna det första jag gjorde. När jag inte lyckades med det tröttnade han snabbt och gick in och jobbade medan jag fick träna själv, på en för stor cykel och helt utan skydd.

Så - tvärtom tror jag skulle funka bra. Lycka till!

Som barn hade jag också väldigt svårt att ta misslyckanden. Pappa lyckades ändå lära mig massor av saker. Han hade stort tålamod och lade ner den tid som krävdes. Det som var bra med hans pedagogik var att han var ärlig och fick mig att tänka framåt. Vi tränade löpning. Jag hade uselt självförtroende när det kom till allt idrottsrelaterat men han visade mig konkreta resultat som gjorde att jag förstod att jag blev bättre. När det gällde löpning kunde jag ju se att mina tider förbättrades.

Jag lärde mig cykla genom att pappa höll i pakethållaren. Det blev många skrubbsår på vägen men till slut kunde jag cykla. Jag har väldigt lätt för att vara väldigt envis. Det var bara för mina föräldrar att hitta något sätt att "starta" min envishet när de skulle lära mig något.

På grund av mina motorikproblem gick jag hos en sorts idrottslärare/specialpedagog som gjorde träningsprogram åt mig. Anledningen till att jag klarade av det så bra och utan att känna mig klumpig och dålig var att han lät så säker när han sa att om jag tränar enligt programmet kommer jag att kunna hoppa hopprep om två månader, till exempel. Allt han sa visade sig dessutom stämma, så jag fick stort förtroende för honom.

Mitt tips är alltså det här: försök visa på ett konkret sätt att din dotters tränande faktiskt leder till att han blir bättre. Då behöver han inte känna att han misslyckas hela tiden.

Jag kunde inte cykla förens jag var runt 11 år,vilket bara var jobbigt eftersom alla andra redan kunde det.Min mamma hade försökt få mig att börja cykla tidigare genom att just släppa taget om pakethållaren men när jag såg att hon släppt gick det inte att cykla mer,ramlade och jag blev självklart arg på henne.Tog väl ett par år tills jag vågade på mig en cykel igen med en kompis som cyklade bredvid,ramlade inte ens en gång utan lärde mig bara cykla sådär!
Vet inte hur du ska tackla problemet men ibland kommer saker bara av sig själv.

1: En teoretisk lektion om hur cyklar fungerar.
2: Intelligent dynamiska stödhjul.

Första punkten blir dock lite problematisk eftersom
a: De flesta som kan cykla inte vet hur de gör det
b: Efter mer än 100 år av cyklar forskas det seriöst på varför cyklar fungerar, t ex: http://www.youtube.com/watch?v=PXRQdWG9FuM&NR=1 och http://www.youtube.com/watch?v=_8DPUwVqq00.

Men äntligen har vi några som verkar ha en bra förklaring:

Minns att pappa släppte taget om pakethållaren och det resulterade i att jag ramlade och slog mig. Det kändes som att han hade lurat mig. Han lovade ju att han skulle hålla i pakethållaren...

Fick lära mig tidigt, det som skulle sätta sina spår, såväl fysiskt som psykiskt med men för livet, ärr i både kropp och själ men dem är mina, nuförtiden och sedan en lång tid tillbaka, cyklar jag varje dag, föredrar snö istället för regn då mina turer inte påverkas nämnvärt av årstidsskiften, bryr mig sällan om regnet inte heller blåsten, solen kan vara besvärande om det är sommar och varmt då vätskebrist är det som upptäcks först när det är ett faktum.

Eric Sandberg bl.a. radiopratare på 60-talet gav ut en bok "Cykla är nödvändigt" som mitt dyslektiska jag inte kunde låta bli att införskaffa på en av 70-talets bokreor... lyckligt men ovetande tragglades den igenom, hade ingen aning om vad det skulle innebära för mina framtida bokinköp och biblioteksbesök, Arbetsresor(ibland upp till 5-mil/dag), cykelturer med tält och militärens snuskburk med tillhörande spritkök för grötkok och nybryggt kaffe.

Vet inte vem jag skall tacka Eric Sandberg eller den som knuffa i väg mig på en alltför stor cykel (kom inte upp på den, om jag inte starta från en sten eller staket, vilket fick mig att tänka mig för då jag behövde stanna)Hur det blev så här, vet inte annat än att jag tänker fortsätta mina turer även nu, när jag av olika skäl inte har samma ork som tidigare...

Till TS skynda långsamt tror inte dottern far illa av att behöva den tid det tar, nuförtiden är ju cykeln en av så mycket annat roligt man kan ha, är intresset tillräckligt stort och viktigt så försvinner det inte pga Rädslan för att misslyckas.

Mvh menDeg

Yngsta dottern vägrade att träna när det var daxs att byta till storasysters urvuxna. Men rätt vad det var cycklade hon på den utan några som hest problem.

På den tiden tejpade man en trasig hochyklubba eller ett kastskaft på cykeln att hålla i. Numera fins det färdiga läracyklahandtag bla på biltema.
Men dottern vägrade klubba också, men lärde sig endå i stort sett själv.

(Va re farsans gamla rödbruna cykel, morsans gröna kunde man ju stå på.)