Alla känner väl till fenomenet "specialintresse" i relation till Asperger.
Ni som har specialintressen, tycker ni om att prata om dem? Gjorde en omröstning... den är inte perfekt utformad men försökte ändå få med ett alternativ som var "positivt", ett "negativt" och ett för att fånga upp de som varken specifikt gillar eller ogillar samtal kring dem. Det finns också ett alternativ för de som inte har eller kan identifiera något specialintresse hos sig själva.

Ja, men jag tenderar att inte vilja prata om det/dem.

Ja, och jag pratar mycket gärna om det/dem.


Sedan 3-4 år har jag haft psykiatri som specialintresse. I början uteslutande asperger, sen tröttnade jag på asperger och började på psykoser. Haft en liten släng av mani därefter. Har ett "kort" intresse nu med religion, men det tror jag är tillfälligt eftersom jag ju inte tröttnat på psykiatri.

Jag röstade "Ja, och jag har inget emot att prata om det/dem.".

Ja, och jag pratar mycket gärna om det/dem. Dock ingenting som jag brukar göra då jag blir väldigt excentrisk och folk tenderar till att försöka byta ämne.

Ja och jag har inget emot att prata om dom.

Ja, och jag har inget emot att prata om dem. Föredrar dock att prata om dem med folk som är lika nördiga som mig, annars händer det lätt att de ledsnar.

Skulle sagt att jag lade till ett alternativ så det finns två positiva och två negativa typer av ja-svar, bättre så.

Själv TÄNKER jag väldigt ofta på mitt specialintresse men pratar inte jättegärna om det. Jag tror dels att jag "lärt mig" att hålla tyst pga de reaktioner jag fått under uppväxten, och dels för att jag har svårt att verbalisera. Jag vet inte hur jag ska omsätta de tankar jag har i ämnet till ord.. åtminstone tar det tid. Dessutom är jag inte så intresserad av *åsikter* i ämnet programmering, utan vill ha fakta. Den får jag ju genom Internet, och inte genom att prata med folk. Ändå kan jag definitivt haka på en diskussion om det handlar om detaljer, gärna obskyra saker...

Det är ännu tidigt att se hur statistiken blir, men det verkar som om det i alla fall inte är *regel* att prata öronen av folk med sitt specialintresse. Det finns en variation... det skulle vara intressant att veta om ni som svarat tredje eller fjärde alternativet är allmänt tystlåtna eller inte, och om ni som svarat första eller andra är pratsamma. Det kan vara så att skillnaden ligger där..

Pratar inte gärna om mina, har precis som Ca svårt att verbalisera mina tankar om det, men jag tänker en hel del på det.

Ja, och jag pratar mycket gärna om det/dem. Generellt sett gillar jag att prata. Enligt utredningen har jag en utmärkt verbal förmåga. För mig är en stor del av syftet med socialt umgänge att stimulera varandra intellektuellt och utbyta information. Därför berättar jag mer än gärna om mina specialintressen och vill gärna att andra ska berätta detaljerat om till exempel sina utbildningar eller jobb, eller något annat som de gillar. Jag brukar bli besviken eftersom människor sällan berättar på den detaljnivå jag är intresserad av.

Jag röstade på alternativ 2 och jag anser mig som en pratglad person i allmänhet.

Jag röstade på ett. Jag har ibland svårt att uppehålla intresse i samtal som inte rör sig om något jag har ett intresse för.

Jag är tystlåten och svarade alternativ 3. Har svårt att uttrycka mig verbalt.

Jag röstade på "Ja och jag har inget emot att prata om det/dem". Jag tror att jag är en pratsam person. Men livet har lärt mig att alla inte är intresserade av det som jag är intresserad av. Så det beror också på hur speciella specailintressena är. Om jag utvecklar ett tillfälligt brinnande intresse för inälvsparasiter och sjukdomar de medför, så är det inte lämpligt att prata om det med alla, särskilt inte vid måltider.

Ja, och jag pratar mycket gärna om det/dem. Sålänge någon orkar lyssna och dela med sig sina vinklingar. Andra människor verkar ha tendens att byta pratämne rätt snabbt och ofta. Jag har svårt att hänga med i diskussioner som inte håller sig under rubrikerna och det uppstår en massa sidospår som inte hänger ihop logiskt.

Foxlove skrev:Andra människor verkar ha tendens att byta pratämne rätt snabbt och ofta. Jag har svårt att hänga med i diskussioner som inte håller sig under rubrikerna och det uppstår en massa sidospår som inte hänger ihop logiskt.

+ 1

Jag förstår inte varför man inte kan prata klart om något på ett ordentligt sätt innan man byter samtalsämne. Det ständiga bytandet lämnar mig bara med en massa frågetecken.

Laika skrev:

Foxlove skrev:Andra människor verkar ha tendens att byta pratämne rätt snabbt och ofta. Jag har svårt att hänga med i diskussioner som inte håller sig under rubrikerna och det uppstår en massa sidospår som inte hänger ihop logiskt.

+ 1

Jag förstår inte varför man inte kan prata klart om något på ett ordentligt sätt innan man byter samtalsämne. Det ständiga bytandet lämnar mig bara med en massa frågetecken.

Det är väl så att de andra har pratat klart, de vill ha omväxling och prata lätt och ytligt om många olika saker, inte fördjupa sig. Skulle man envisas så skulle de tycka "det är ju en konversation, inte ett semainarum". De hoppar lätt från ämne till ämne.

Samtal mellan aspergare kan också dra iväg på olika sidospår. Skillnaden där är att man inte bryter mot en oskriven regel om man går tillbaka till det första ämnet.

Peace skrev:Ja, men jag tenderar att inte vilja prata om det/dem.

Samma här; känner mig inte tvungen att prata om det/dem bara för pratandets skull. Fast om jag skulle befinna mig i en samling människor och ett av mina ämnen skulle dyka upp skulle jag nog bryta tystnaden om jag tyckte att jag kunde tillföra diskussionen något.

atoms, ungefär så fungerar jag. Det är t.ex. i jobbet inte omedelbart tydligt för andra hur mycket jag kan om mitt ämne, eftersom jag inte initierar så många samtal. Jag visar det i stället med tiden genom att flika in med lösningar och svar när jag har något att komma med. Om det pågår en diskussion mellan (t.ex. två) andra kan jag bryta in med möjliga lösningar. Lyckligtvis är det ett tekniskt ämne och det emottages oftast tacksamt (tror jag.. om än ibland med förvånade miner).

Alien, jag kommer aldrig att begripa varför man inte "får" återgå till ett tidigare ämne. Ofta sitter jag och tänker en stund medan de andra hoppar vidare, och sen har jag något att tillföra... men det är då inte okej trots att ämnet tydligen var intressant nyss. Var går gränsen, ska det vara livsviktig information jag kommer med för att det ska vara okej?

Jag pratar gärna om mina specialintressen, men det finns även andra saker jag gillar att prata om. Kan prata om en hel del olika saker faktiskt. Så att prata om mina specialintressen är inget måste iaf. Gillar även att höra när andra pratar om sina, mest för jag gillar den extas känsla jag får från de då.

Ja, och jag har inget emot att prata om det/dem.

Men kan lika gärna prata om andra saker. Lärt mig det med åren eller nåt.

...jag vill tillägga att även om jag helst av allt vill prata i princip uteslutande om psykiatri, så har jag inga probem att anpassa samtalsämnena till omgivningen. Jag säger inte "hej jag är hypoman" till nån första gången jag träffar dem. Eller jo, om jag ÄR hypoman. Men, äh, ni fattar...

Det beror på vad det handlar om. Vissa saker vill jag prata om, andra inte. Om hundar pratade jag så mycket att de på hundklubben tyckte att jag pratade för mycket om hundar till slut. Jag kunde ju inte se en ovanlig hund utan att berätta om rasen, eller dra upp alla möjliga olika sätt som finns att se på saker, ideologi, metoder o.s.v. Eller som jag fortfarande kör med, jämför allting med hundar. Hundar utgör synnerligen lämpliga liknelseobjekt. De liknar oss, men är enklare att förstå, och omgärdas inte av en massa utbroderade tolkningar av den grad som mänskliga beteenden är (vi är "goda" eller "onda", medan hundar bara "är"). Så hundar förekommer i minst hälften av alla liknelser (även om det inte gick hem hos senaste psykologen som tänkte för mycket själv Kul dock att han hette nästan samma som min förra hund (mansvarianten av samma namn, enda skillnaden är sista bokstaven, e i stället för a), och såg rätt så kul ut när jag pratade om "XXs död".

När jag hade motorintresse, pratade jag nog mest med motorkillar om det där. Vet inte varför, men jag hade ingen lust att berätta för andra. Kanske blev avsnoppad tillräckligt mycket. Och så ville jag nog gärna själv lära mig mer samtidigt, och varför då berätta för en som inget visste?

Min partner får väl höra mycket som jag berättar om det jag är intresserad av för tillfället, men annars berättar jag inte vitt och brett längre. Jag vet ju också att det inte är populärt, o.s.v.

Bror Duktig skrev:När jag hade motorintresse, pratade jag nog mest med motorkillar om det där.

Jag tittade på engelska Antikrundan ikväll (Antiques Roadshow) där det dök upp en tjej med en gammal bil och lustigt nog tänkte jag på dig när hon berättade om bilen...