Jag känner att mina begränsningar kommer utifrån samhällets krav på att alla ska vara och bete sig NT. Hade inte dessa krav funnits hade mina begränsningar inte alls varit lika illa.

Jag ber om ursäkt för eventuella missförstånd och/eller semi-hård tongång.

Bror Duktig: Jag har stor respekt för dig. Tro inget annat.

Angelic Fruitcake: Du har ett särskilt sätt att insinuera att du är bland dem som har det sämst av alla med Asperger och ADHD. "Spara diagnosen åt oss som faktiskt lider"? Att ha en balans av optimism betyder inte att man inte "lider" av sitt funktionshinder.

Jag har haft enorm "tur" - ENORM "TUR". Om någon anser att min diagnos skall raderas för att jag för första gången på 26 år kan känna en viss ekonomisk och social trygghet - jag utmanar dig att motbevisa diagnosens autenticitet.

----

Jag sympatiser inte med människor som, i hopp om att uppbringa samvetskval hos motparten, vänder sitt funktionshinder mot andra. Ser det som otroligt motbjudande, men det gör mig orolig när jag inte förstår vad som är fel.

I övrigt vill jag påstå att inget talar för att man inte lider när man har styrka nog att välja en ljusare väg. Det nämns inte ens att man lider, men det betyder inte att man inte lider. Däremot antyder det att styrkan är mer livsfull än svagheten - att man tillåts tro att man kan bemästra sin svårigheter.

Det är jobbigt att vara den typ av människa som inte helt fungerar med andra människor. Jag vet exakt hur det är och vad det innebär. Men jag, precis som så många andra, har gjort mig förtjänt av en period med välmående och lugn. Vad detta kan innebära är en uteslutning av depression, men INTE Asperger eller ADHD. Påstående som antyder det gör mig något irriterad. Trivs inte med känslan som uppstår när någon skriver något sådant. Men det var väl meningen med påståendet. Hur som helst, livet går vidare.

Håller med dig och sympatiserar med dina tankar kring AS i detta och tidigare inlägg, earlydayminer.

Skulle mest säga +1.

Föregående inlägg som det vat tänkt.

Jag tycker det största problemet är att det är så svårt att tolka andra på rätt sätt, och har på senare år insett att min omgivning med NT misstolkar mig, troligen pågrundav att jag inte fattar underförstådda subtila meddelande med kroppsspråk, och eftersom jag altid försökt vara till lags och vara vänlig (utom när jag blir retad) så uppfattar man tydligen att jag ger signaler jag aldrig avsett att ge.

Det jag ser som positivt, är att jag är bra på att fatta hur saker och ting hänger ihop, framförallt vad gäller tekniska skeenden och samband. Oftast utan att få någon förståelse för min analys av kolegor.

Jag kan ofta även förstå om folk försöker arrangera eller dölja saker bakom min rygg. Oftast tycker jag det verkar otroligt när tanken först slått mig. Med lite fortsatt analys, och fakta som dyker upp senare, visar det sig tyvärr ofta att mina mistankar stämde redan från början.

I stort sätt håller jag med TS, AS suger, vore jäkligt skönt att förstå sin omgivning, och att slippa förstå att omgivningen inte är särskilt rationell.

Min livssituation ser ut så, att om jag känner att något flow eller trevligt intresse är på väg, så måste jag avbryta och se till att inte följa detta. Jag får INTE komma av mig i vardagen, och kan INTE sitta i timtal och glömma annat.

Och det suger verkligen. Även de goda bitarna får sig en käftsmäll. Och p.g.a. detta så finns det nästan inget gott som jag kan härleda till AS på senare år. Möjligtvis vissa småsaker av typen "jag vet fortare än andra vad jag ska göra när min dator fick ett problem eller när jag öppnade ett för mig okänt dataprogram, eller när jag råkar ut för vissa saker i trafiken, så löser jag dem mycket bättre än gemene man".

Som yngre däremot, fanns det mer utrymme för att låta flow och annat ta plats.

Fast även då blev det ju problem när jag stod i garaget nonstop och hade ur, isär och i en motor, utan att äta. Så går inte att leva i längden. Och att avbryta fungerade dåligt eftersom jag inte klarar att avbryta lika bra som NT:ar.

Likadant kunde jag glömma sova, och vara ute på natten och dra släpspår med hare för mina hundar. "Måste göra den här idén NU" liksom.

Det går inte i längden att missköta sömn och mat.

Med tanke på att spara diagnosen till dem som lider:
Det är omöjligt att mäta andras lidande.

Även om vissa av oss låter positiva ibland, så innebär det inte att vi inte lider av vårt tillstånd.

Personligen har jag varit inspärrad på psyket pga självmordstankar vid flera tillfällen. Jag har gjort ett självmordsförsök, fått ECT för att bryta en djup depression och måste ständigt gå på Cipralex och Lamotrigin för att inte hamna där igen. När jag var allra längst ner på botten låg jag bara ihopkrupen i en sjukhussäng och svarade inte på tilltal. Det var innan jag fick min diagnos och alla trodde att jag "bara" hade depression.

Krav som var omöjliga att leva upp till (jag trodde ju att jag klarade lika mycket som "alla andra") fick mig att hamna där. Jag vill inte dit igen och om det kan hjälpa att försöka se de positiva sidorna av att ha fått diagnosen så tänker jag fortsätta med det.

Jag tycker inte om att vara på det här viset. Det är många saker jag önskar att jag kunde ändra på.
Jag önskar att jag kunde se andra i ögonen utan att det krävde en enorm ansträngning (och oftast får mig att inte höra vad de säger).
Jag önskar att jag klarade av att umgås med folk utan att bli helt utmattad.
Jag önskar att jag inte flippade ur totalt av förändringar och att jag inte alltid behövde göra allt så himla noggrant för att inte få ångest.
Jag tycker inte om att jag kan få ett meltdown om jag känner mig pressad.
Jag önskar att jag klarade av morgonrutinerna bättre så att jag kunde få med barnen på den djävla bussen någon gång och slapp köra dem till skolan (dit vi oftast kommer fram för sent). Jag önskar att jag inte flippade ur totalt när något blivit flyttat så att jag inte kan hitta det.
Jag önskar att jag inte fick ångest när jag måste göra något nytt, träffa nya människor eller åka till en ny plats.
Jag önskar att jag kunde sköta mitt hem (kommer nästan inte in i tvättstugan för all tvätt) och att barnen kunde bjuda hem vänner när som helst utan att jag behövde ett par dagar på mig att städa upp i vårt hem, som oftast liknar en soptipp.
Jag önskar att jag inte gjorde idiotiska saker som jag sedan skäms över, för att jag inte tänkt på vilka konsekvenserna kan bli. Min syster beskriver det som att vara en kvinnlig Mr Bean...

Vissa dagar tycker jag livet är skit, men andra dagar kan jag uppskatta mina goda sidor och nästan tycka lite synd om folk som inte kan uppskatta hur underbart det kan bara att bara finnas till, att stå och titta på betande hästar i flera minuter och njuta av att bara vara ett med naturen.

De "vanliga" tycks alltid vara på språng. "Men kom nu någon gång" tycker resten av familjen. För mig förflyter ingen tid när jag står där och njuter av att bara vara tillsammans med mina hästar. Jag kan arbeta i stallet i flera timmar utan att tycka att det är det minsta jobbigt, för jag älskar att vara där. Jag kan träna mina djur hur mycket som helst och bara älska varje ögonblick av det och därmed får jag oftast väldigt bra resultat med dem.

Jag förstod inte tidigare hur min man kunde vara så dåligt fokuserad på sin hund när han är ute och går. Det är för att han är NT! Han kan inte fokusera totalt på sin hund, utan "måste" titta på omgivningen, alla människor han möter osv. För mig är hunden nästan allt när vi är ute tillsammans och av hans kroppsspråk vet jag om något händer i omgivningen som jag måste uppmärksamma. Att vara konsekvent i sin uppfostran av hunden är inte svårt när man ständigt är ett med hunden och inte har sina tankar på annat håll. Man kan säga att jag är hyperfokuserad på min hund, eller häst, eller vad det nu är för djur jag tränar för tillfället.

Nu skrev jag en roman igen, men jag skriver det mest för min egen skull. Jag kände att jag behövde sätta mina tankar kring detta på pränt. Om någon annan orkar läsa det är det bara en bonus.

Jag känner igen mig i Bror Duktigs inlägg. Det var lättare förr att kunna använda mig av flow. Numera är det andra som är beroende av mig och då blir det ofta till ett handikapp och inte något jag kan dra nytta av. Det är så mycket annat som inte blir gjort pga det. Faaan! Nu kan jag inte räkna det till något positivt heller...

Nu börjar barnen klaga att de är hungriga. Jag fastnade visst här och glömde göra frukost.

Rymdskepp skrev:Jag känner att mina begränsningar kommer utifrån samhällets krav på att alla ska vara och bete sig NT. Hade inte dessa krav funnits hade mina begränsningar inte alls varit lika illa.

+1

De där kraven är ett av de största problemen för högfungerande personer - eftersom vårt/våra funktionshinder ofta är osynliga.

Har flera orsaker, därför svårt att komma tillrätta med kortsiktigt => ökad frustration för vi som drabbas av det.

Jag är ledsen om jag sårade någon med mitt inlägg. Jag avundas dem som klarar av att vara optimister och anser inte alls att diagnoser borde tas bort för dem som lyckats få till ett fungerande liv. Men om man säger att AS bara är en personlighet och inte ett handikapp låter det illa i mina öron. Jag påstår inte att jag har det värre än någon annan, men jag ifrågasätter värdet i att diagnosticera människor vars enda problem är att folk tycker att de är udda och att deras sätt att vara är oacceptabelt. Då kan vi lika gärna återgå till att diagnosticera homosexualitet också.

Angelic Fruitcake skrev:Jag förstår människors vilja att upprätta sig själva och vilja se det positiva, men om man inte lider av sin Asperger tycker jag inte man ska ha diagnos. Bättre då att kalla det en Aspergerliknande personlighet och spara diagnosen åt oss som faktiskt lider.

Du har en poäng där.

Själv kan jag inte få ett fungerande liv känns det som. Det slår knut på sig själv oftast och allt blir som spaghetti till slut med känslor och annat.

Angelic Fruitcake skrev: men jag ifrågasätter värdet i att diagnosticera människor vars enda problem är att folk tycker att de är udda och att deras sätt att vara är oacceptabelt.

Det kan för övrigt vara handikappande nog...

Om ens AS inte orsakar stora svårigheter i livet, är diagnoskriterierna inte uppfyllda...
Jag håller med Angelic Fruitcake. Jag tycker faktiskt att det sticker en del i ögonen, att gång på gång läsa här på forumet, att AS bara är en annorlunda personlighet. Det kanske det är för dem som INTE har AS men ändå har vissa AS-drag i sin personlighet - men inte för dem som faktiskt uppfyller diagnoskriterierna!

EDIT till mitt ovanstående inlägg:

Fast uppfyller man kriterierna för Asperger Diagnos så ska man väl ha diagnosen. Sen kan ju nån med så kallat fungerande liv "krascha" pga sin Asperger. Då skulle man man ju pendla mellan att ha diagnosen och inte ha den, beroende på nuvarande livssituation.

Då skulle jag haft min Asperger diagnos halva livet och sen inte haft den resten av livet. Sen skulle jag nog fortsätta pendla mellan ha diagnosen och inte ha den, beroende på hur "lyckad" min livssituation kommer vara framöver.

Komplicerad fråga.

Mitt liv har kraschlandat känns det som.Men att Asperger skulle bära hela skulden det vete fasen.Jag misstänker starkt att jag har oupptäckta diagnoser oxå.

treeman skrev:EDIT till mitt ovanstående inlägg:

Fast uppfyller man kriterierna för Asperger Diagnos så ska man väl ha diagnosen. Sen kan ju nån med så kallat fungerande liv "krascha" pga sin Asperger. Då skulle man man ju pendla mellan att ha diagnosen och inte ha den, beroende på nuvarande livssituation.

Då skulle jag haft min Asperger diagnos halva livet och sen inte haft den resten av livet. Sen skulle jag nog fortsätta pendla mellan ha diagnosen och inte ha den, beroende på hur "lyckad" min livssituation kommer vara framöver.

Komplicerad fråga.

+1 på den, skulle jag vilja säga. Tror att det är svårt att dra en gräns, vissa pendlar ju och andra balanserar konstant på en smal bräda. Att ha ett "ordnat" liv betyder inte att personen i fråga inte kämpar konstant, varje dag, med att hålla uppe en fasad/försöka dölja sina svårigheter. En dag kan det rämna. Det är därför många med AS/HFA till slut blir utbrända, de försöker så mycket att de kraschlandar på ett annat sätt.

Kimmelie skrev:Om ens AS inte orsakar stora svårigheter i livet, är diagnoskriterierna inte uppfyllda...

Definiera "stora svårigheter". Vissa klarar av ett jobb men inte ett socialt liv och tvärtom, andra klarar ingetdera.

Jag köper att AS kan yttra sig olika och orsaka diverse olika problem. Men en katt är en katt, oavsett om det är en Perser eller en Sphynx (där fick jag till en riktigt AS-ovänlig formulering).

biologic skrev:Tror att det är svårt att dra en gräns, vissa pendlar ju och andra balanserar konstant på en smal bräda. Att ha ett "ordnat" liv betyder inte att personen i fråga inte kämpar konstant, varje dag, med att hålla uppe en fasad/försöka dölja sina svårigheter. En dag kan det rämna. Det är därför många med AS/HFA till slut blir utbrända, de försöker så mycket att de kraschlandar på ett annat sätt.

Detta tycker jag ändå låter som ett funktionshinder, och inte en personlighetstyp...

biologic skrev:

Angelic Fruitcake skrev: men jag ifrågasätter värdet i att diagnosticera människor vars enda problem är att folk tycker att de är udda och att deras sätt att vara är oacceptabelt.

Det kan för övrigt vara handikappande nog...

Det kan det. Och här kan vi också komma in på det grannlaga problemet att alla kanske inte inser hur handikappade de är. Men omgivningen kanske blir så störd att, till exempel, diverse närstående lider väsentligt mindre om de får den avlastning (inte bara från jobb, utan också från skuldkänslor, förstörd barndom och så vidare) en diagnos och litet hjälpåtgärder kan innebära — vilket också kan verka tillbaka på ens egen hälsa, även om sambanden kan bli väldigt komplicerade när bristande sjukdoms- eller handikappinsikt är inblandad.

Det får förstås inte förväxlas med den tilltagande ovanan att helt enkelt stämpla ut avvikare så att alla de ännu inte utstämplade slipper växa som personer genom att tänka på dem; men det innebär inte att det skulle vara bättre att förväxla åt andra hållet.

Sedan har vi ju alltså dem som av olika skäl hellre framhåller det positiva eller måste intala sig att det bara är samhället det är fel på, och sådana skäl kan vara bokstavligen tunga att bära; och dem det kanske faktiskt är så för, men de lever likafullt i ett samhälle som gör dem handikappade.

Så nej, så enkelt som att "bara de som lider ska ha diagnos" är det inte. Och själva den satsen är inte heller enkel.

svartamolnet skrev:* massvis med intressant * +

De "vanliga" tycks alltid vara på språng. "Men kom nu någon gång" tycker resten av familjen. För mig förflyter ingen tid när jag står där och njuter av att bara vara tillsammans med mina hästar. Jag kan arbeta i stallet i flera timmar utan att tycka att det är det minsta jobbigt, för jag älskar att vara där. Jag kan träna mina djur hur mycket som helst och bara älska varje ögonblick av det och därmed får jag oftast väldigt bra resultat med dem.

Jag förstod inte tidigare hur min man kunde vara så dåligt fokuserad på sin hund när han är ute och går. Det är för att han är NT! Han kan inte fokusera totalt på sin hund, utan "måste" titta på omgivningen, alla människor han möter osv. För mig är hunden nästan allt när vi är ute tillsammans och av hans kroppsspråk vet jag om något händer i omgivningen som jag måste uppmärksamma. Att vara konsekvent i sin uppfostran av hunden är inte svårt när man ständigt är ett med hunden och inte har sina tankar på annat håll. Man kan säga att jag är hyperfokuserad på min hund, eller häst, eller vad det nu är för djur jag tränar för tillfället.

Nu skrev jag en roman igen, men jag skriver det mest för min egen skull. Jag kände att jag behövde sätta mina tankar kring detta på pränt. Om någon annan orkar läsa det är det bara en bonus.

Du har väl jobbat med djur? För mig att du skrivit det tidigare..

Om inte så märks det att du passar att jobba med djur och brinner för djuren. Hoppas verkligen att du nån gång får tillfälle att komma till din rätt och försörja dig på din passion!

Asperger Contest, för vem suger det mest och när och var och hur.................................................

OBS! inte ironi?

Mvh närvar...(HUR? )Odiagnosticerad WT Stolle Kuf Trasproletäriatiskt Mal place Etc.Etc.Etc..............

svartamolnet skrev:Jag förstod inte tidigare hur min man kunde vara så dåligt fokuserad på sin hund när han är ute och går. Det är för att han är NT! Han kan inte fokusera totalt på sin hund, utan "måste" titta på omgivningen, alla människor han möter osv. För mig är hunden nästan allt när vi är ute tillsammans och av hans kroppsspråk vet jag om något händer i omgivningen som jag måste uppmärksamma.

Jag trodde ärligt talat att alla människor var lika fokuserade på sina hundar när de var ute och gick med dem. Varför bry sig om sin omgivning när man har en hund att titta på och umgås med?

segdeg skrev:Asperger Contest, för vem suger det mest och när och var och hur.................................................

Komplett med NT-kändisjury och utröstning via telefon.

Ja, barracuber, jag har jobbat med djur. En period jobbade jag på hunddagis och sedan var jag stallskötare ett tag. Själva jobbet trivdes jag utmärkt med. Det var en konflikt med en arbetskamrat som fick mig att sluta på hunddagiset. Just nu är jag arbetslös.

Jag gillar din inställning, biologic! Klart att hunden är viktigare än omgivningen!

Fast åter till ämnet! Jag tycker inte att du behöver be om ursäkt för ditt inlägg Angelic Fruitcake. Det är inte fel att fundera över de här frågorna. Jag tror att det kan vara nyttigt och det är intressant att läsa om andras syn på det.

Jag vill väl inte tänka på det som ett handikapp. Det skulle vara skönare om det inte var något fel på mig, utan på samhället. Men jag vidhåller att samhället har utvecklats på ett sätt som inte är till fördel för personer som jag. Jag tror att jag hade haft det lättare om jag fötts för bara några generationer sedan. Temple Grandin har varit inne på samma linje. Jag hörde henne säga på något föredrag på nätet att det var lättare för barn med autismspektrumtillstånd förr, när det var strängare och tydligare regler.

Alla valmöjligheter som finns i dagens samhälle gör att jag aldrig kommer fram till ett beslut. Jag är också livrädd för att våga mig på något nytt. För några generationer sedan hade väl mina föräldrar bestämt vad det skulle bli av mig och det hade väl varit hemskt på sitt sätt, men då hade jag i alla fall haft en utbildning.

Men nu lever vi ju här och nu och egentligen är det meningslöst att tänka på att det kunde vara på något annat sätt "om bara"... Jag har ju ändå ingen tidsmaskin.

segdeg skrev:Asperger Contest, för vem suger det mest och när och var och hur.................................................

Jag känner mig lite träffad av det där. Fast det är ju frivilligt att läsa mitt gnäll, så jag tänker inte skämmas över det.