Har ni också blivit skrattade åt, när ni pratar om ert specialintresse på psykmottagningen? För mig är det extra besvärligt eftersom mitt specialintresse är just farmakologi... Istället för att erkänna att Dom inte kan lika mycket (inte särskilt mycket alls verkar det som...), så börjar dom flina istället... Ganska frustrerande.. Liknande erfarenheter...?

Jag konverserar överhuvudtaget inte med myndighetspersoner.
Jag svarar på frågor och ställer frågor själv, that's it. Mitt själsliv har de inte med att göra.

jag har haft specialintresse psykiatri och närliggande områden de senaste 3-4 åren. Folk blir snarare imponerade, att de inte behöver förenkla.

Råkar man visa att man kan minst lika mycket som, för att inte säga mer än, yrkesmänniskan man möter i sin roll som mupp kan det vara ytterst provocerande för vederbörande. Det har jag fått erfara i min tvist med kommunen om mitt boende. Det går prestige i att de SKA ha rätt och jag, muppen, fel, fast de vet att det är tvärtom, så de slutar se sakligt på någonting och spårar bara ur mer och mer...

Jag har inte blivit skrattad åt för specialintressen, däremot har de skrattat mig rakt i ansiktet och förlöjligat mina fixeringar. Eller talat om för mig (under illa dolt skratt) att sådant som gett mig psykiska men, inte är något folk får men av (naturligtvis både felaktigt och av ett slag som den hånande personen per definition inte själv någonsin kan få egen erfarenhet av).

Pemer skrev:Råkar man visa att man kan minst lika mycket som, för att inte säga mer än, yrkesmänniskan man möter i sin roll som mupp kan det vara ytterst provocerande för vederbörande. Det har jag fått erfara i min tvist med kommunen om mitt boende. Det går prestige i att de SKA ha rätt och jag, muppen, fel, fast de vet att det är tvärtom, så de slutar se sakligt på någonting och spårar bara ur mer och mer...

Det går igen i hela vården, och är oerhört vanligt att folk råkar ut för om de har en diffus symptombild med utmattning som ett stort symptom. Sådant folk får dålig hjälp (gnällkärringar) men brukar själva söka mycket efter förklaringar, varpå de blir mer insatta än läkaren i en del saker. Sådant accepteras inte av prestigefolket läkarna som står över alla (enligt dem själva).

Naturligtvis gäller det även NPF. En dum jävla aspergare kan ju inte veta mer om AS och autism än en läkare som specialiserat sig på kroniskt trötthetssyndrom. Jag fick (också under skratt - fattar inte att de ens kan med) veta att jag inte skulle gå och inbilla mig att AS hade något med autism att göra. Det är olika syndrom. Och läkaren skrattade alltså åt mina idéer om att AS skulle vara någon typ av autism. Jag borde skicka honom en DSM V och skriva under på något tilltryckande sätt.

Att de inte ens kan medge sina begränsningar inom områden de inte specialiserat sig på... Inte fan går min partner som är Volvotekniker runt och säger till Opelägare att han vet allt om Opels nya detaljer och lösningar, eller påstår att han tvärsäkert vet vilka specialverktyg som behövs för att byta ngn viss detalj på diverse fordon.

När läkare saknar denna ödmjukhet, så undrar man om man verkligen vågar lägga sin hälsa i deras händer.

Har du ett sådant intresse så förstår jag om det uppstår problem.
Alla personer som har kunskaper över de medelsvensson har när det kommer till ämnet farmakologi och speciellt när det gäller psykoaktiva substanser - ja dessa människor är "knarkare" om dom inte har en examen i medicin. Det är den stämpeln man får helt enkelt.

Jag är väldigt intresserad av psykoaktiva substanser (eller ja, hjärnan och medvetandet överhuvudtaget) men eftersom det är ett så pass tabubelagt ämne så är det inget jag är öppen med - annat än här på forumet och andra platser där jag anser mig hyfsat anonym. Missbrukarstämpeln tas fram och stämplas på de som har "avvikande uppfattningar" - en av många fördomsmekanismer i samhället.

Men dom kanske inte skrattar åt att dom inombords dömer dig till "en jävla knarkare" utan dom kanske gör det eftersom dom är obekväma med att ha "civilister" som kan mer än dom?

Det är ju olämpligt att säga "Hej jag har ångest och vill ha Xanor!", däremot kan det vara positivt om man kan såpass att man förstår varandra, insatt i sin egen diagnos till exempel.

Nej

Det återkommer i tråden bemötande om att vara missbrukare vid stort intresse för och kunskaper om farmakologi. Tänkte ställa en fråga som kanske vissa tar som provocerande, men syftar till nyanserad diskussion.

En studie i södra sverige har påvisat ett starkt samband mellan de patienter som återfinns i allmänpsykiatrin med ett tidigare eller pågående missbruk och ett starkt uttryckt intresse för och kunskaper i mediciner (farmakologi enligt FASS, de kan mer eller mindre FASS utantill).

...Det berättigar inte ett bemötande som misstänker samtliga på nåt sätt och vis, men kan det ge en förståelse till förhållningssättet inom allmänpsykiatrin till dessa 'intressen'?

mar0der skrev:Det återkommer i tråden bemötande om att vara missbrukare vid stort intresse för och kunskaper om farmakologi. Tänkte ställa en fråga som kanske vissa tar som provocerande, men syftar till nyanserad diskussion.

En studie i södra sverige har påvisat ett starkt samband mellan de patienter som återfinns i allmänpsykiatrin med ett tidigare eller pågående missbruk och ett starkt uttryckt intresse för och kunskaper i mediciner (farmakologi enligt FASS, de kan mer eller mindre FASS utantill).

...Det berättigar inte ett bemötande som misstänker samtliga på nåt sätt och vis, men kan det ge en förståelse till förhållningssättet inom allmänpsykiatrin till dessa 'intressen'?

Ja, jag förstår det där. Och tänker man på det så här vid sidan av (jag tillhör inte dem som har frågat om knarkmediciner) så är min uppfattning att det är synnerligen oproffsigt att (dessutom helt öppet) agera som att man är slav under sina fördomar.

Jag har råkat ut för det vid andra tillfällen.

En gång blev jag arg och sade till på skarpen när en psykolog fabulerade ihop en tolkning av vad som hade hänt när jag måste avboka en tid. Och vad svarar psykologeländet?: "Jaja, men vad ska jag tro, vi har så mycket konstigt folk som går här". Höjden av oproffsighet. Men jag är bra på att locka fram det oproffsiga hos vårdfolk tydligen.

Om jag ska fortsätta i mar0ders spår (som som vanligt ger en ovärderlig inblick i yrkesfolkets villkor), så tror jag vården har ett problem med att alldeles för många i dess personal på något vis lär sig att lämna sin normala förmåga att bedöma människor hemma när de går till jobbet. Någonting (i allt det teoretiska, som ger sådana grova modeller?) är tydligen så svårsmält att de inte klarar att kombinera normal mellanmänsklig kompetens med bemötandet av en patient i sin yrkesroll. Särskilt inte läkare (som vad jag har hört inte ens får lära sig bemötande); å andra sidan finns det vissa på lägre pinnar som man kan undra om de är desto ettrigare för att kompensera. Jag talar då inte om att stryka medhårs och avstå från nödvändig kritisk hållning, utan om just precis kompetensen att "bedöma vad en människa går för" och så vidare.

Det har jag märkt tydligt trots mina egna övervägande goda erfarenheter.

En annan sak som brister, och säkert hos ännu fler, är kompetensen att bedöma och bemöta aspergare. Det är något som i stort sett alla människor gör fel i. Få saker sitter djupare i folk än hur man bedömer en annan person på ett par ögonblick efter utanskriften, och medveten skolning förmår sällan mycket, om ens något alls, mot det. Det är bara det att så länge det inte finns en särskild heltäckande vårdorganisation för aspergare så är det en kompetens man måste kräva av den vanliga vården.

Många av oss har inte den sociala mjukhet i mimik, åtbörder, uttryckssätt, mjukstartande småprat och så vidare, som gör att man så småningom kan säga djärvare saker — till exempel hävda kunskaper man faktiskt har — på ett sådant sätt att den andra tycker sig "kunna" en tillräckligt bra för att godta det man säger. Särskilt för läkares del handlar det dessutom, ovanpå aspergerklumpigheterna, ofta om klassbakgrund och egen utbildning. Det har jag märkt personligen, både som relativ räkmacka för min egen del (dock även för mig undantaget en alarmerande andel knäppskallar utan professionella verktyg att kompensera för sina brister) och när jag har jämfört mina erfarenheter med folks med mindre "intellektuell" bakgrund.

När sedan den här allmänna inkompetensen och inkompetensen mot aspergare börjar interagera...

@zombie:

1. Jag efterlyser löpande utbildningar/utvärderingar där man med hjälp av en bra ledare får chans att diskutera och tänka efter hur man beter sig egentligen, vad som har kommit att bli slentrian, jargonger o.s.v. Detta borde vara obligatoriskt för alla inom vården, även läkarna. För det är nog helt naturligt att folk faller in i jargonger där de dömer folk på slentrian och bemöter dem som "något jag hanterar i mitt arbete", och det blir därför ett problem som alltid finns.

2. Det du skriver om hur aspergare blir bedömda. Ett problem inom vården är att om man är sådan, så blir man dåligt bemött (som du beskrev) men om en aspergerperson inte är så, utan använder sina kompensationer, så blir den misstrodd i sin diagnos i stället. Därför blir det fel hur aspergaren än gör. Jag vet inte om jag skulle lyckas "spela NT" när jag besöker vården. Tror inte det. Men det där moment 22 finns på massor av olika sätt inom vården. Gör man på ena sättet så är det fel, gör man på andra, blir det också fel. Kan du ringa själv, är du inte sjuk, ringer du inte så dör du (ambulansproblemet...).

För att vara mer on topic: Hur i herrans namn kan det vara ok att en läkare skrattar åt den "lilla fåniga" patienten? Skrockar åt de små nyckerna och dumheterna som läkaren tycker sig se (eller vad han nu tänker). Helvete vad förnedrande det är. Jag har råkat ut för det en hel del.

Att det är ok, står ju klart, eftersom inget händer när folk som har mer ork, klagar. Ingen läkare blir prickad för dåligt bemötande.

Jag tror att de skrattar som alla andra skrattar när man försöker vara allvarlig.. En gång ringde jag och hade svår ångest och visste inte vart jag skulle ta vägen och fick ett halvkvävt fnitter till svar. Jag frågade varför hon skrattade åt mig och svaret var att "Det är sättet du uttrycker dig på".
Problemet tror jag är som ni tidigare antytt att de är nter (Jag har ingen diagnos själv så jag ska väl inte säga för mycket dock..) och inte kan prata med folk som pratar på ett vettigt sätt på ett vettigt sätt.

Folk verkar ju tycka att det är roligt när de inte riktigt förstår saker (vare sig man med flit skämtar eller inte) :/

Bror Duktig satte som vanligt fingret på viktiga sidor av saken. Läses med fördel ihop med mitt inlägg.

(Och om man vidgar "skratta" till det bemötande den respektlösheten ingår i tycker jag inte det är OT. Det är ju del och helhet, så orsakerna torde vara desamma.)

Spleling skrev:...

Just det där med att folk inte tar en på allvar - utan tror man är lustig/skojar till det fast man är allvarlig (och vice versa: tror att man är allvarlig när man skämtar om något) är ju ett väldigt vanligt förekommande problem. Sjukt jobbigt är det

Ja kanske i finska PUB då när Jag togs för galen p.g.a Mitt UFO intresse. Mottagningen i Älvsjö var inte så mycket bättre. Inte för att läkaren där gjorde dylika utfall som i denna trådstart means utan för att Jag ej togs på allvar .

kemisten skrev:Har ni också blivit skrattade åt, när ni pratar om ert specialintresse på psykmottagningen? För mig är det extra besvärligt eftersom mitt specialintresse är just farmakologi... Istället för att erkänna att Dom inte kan lika mycket (inte särskilt mycket alls verkar det som...), så börjar dom flina istället... Ganska frustrerande.. Liknande erfarenheter...?

Om jag talat om mina intressen på någon psykmottagning så har det aldrig hänt mig att jag bemötts med någon form av skratt. Jag upplever heller inte att detta skulle vara någon form av tur eller annat hokus pokus. Jag har även varit med flera andra när de besökt psykmottagningar och där har så vitt jag minns aldrig förekommit att någon skrattat när intressen kommit på tal. Proffsigt bemötande från psykiaterna i synnerhet och oproffsigt bemötande från "vårdare" i allmänhet, men aldrig skratt (inte ens ett leende).

Sen finns där gott om så kallade "muppar" som gärna talar vitt och brett om både det ena och det andra, intresse eller specialintresse men mycket "snack" har jag hört. Det är ingen logisk följd att man kan sin sak enbart för att man råkar ha ett specialintresse.

Jag har fått höra att jag måste växa upp och se verkligheten och massa sånt pga mina specialintressen. Sen har jag även blivit förlöjligad och föminskad när det gäller andra saker inom psykiatrin.

Bror Duktig skrev:Att de inte ens kan medge sina begränsningar inom områden de inte specialiserat sig på... Inte fan går min partner som är Volvotekniker runt och säger till Opelägare att han vet allt om Opels nya detaljer och lösningar, eller påstår att han tvärsäkert vet vilka specialverktyg som behövs för att byta ngn viss detalj på diverse fordon.

När läkare saknar denna ödmjukhet, så undrar man om man verkligen vågar lägga sin hälsa i deras händer.

Det där är faktiskt sjukt irriterande. Jag tror att läkare ofta döljer sin osäkerhet genom att framstå som tvärsäkra istället för att säga "hur menar du?" eller "vad intressant, berätta mer". Har varit med om det flera gånger i icke-npf sammanhang att allmänläkare på vårdcentralen slänger ur sig tvärsäkra påståenden som sedan visar sig inte alls stämma. Och tyvärr får de ju ingen feedback heller på vad som hände sedan och därför lär de sig inte av sina misstag heller.

Exempel 1 från VC: tumme som är böjd och inte går att räta ut. Tvärsäker läkare hävdar att det kommer gå bort av sig själv. Ortopeden konstaterar på tio sekunder "det här behöver opereras".

Exempel 2 från VC: epileptisk frånvaroattack misstros eftersom "epilepsi alltid medför medvetslöshet". Jo tjena, efter EEG konstateras epilepsi. Att epilepsi inte alltid medför medvetslöshet kan vilken totalt oinsatt människa som helst konstatera efter en minuts googling.

Exemplen ovan är väl de enda gångerna jag besökt VC för barnens räkning förutom för lättare åkommor som UVI och svår hosta. Bägge gångerna har jag fått tjata mig till remisser och bägge gånger har de haft fel. Good hit-rate...

Grejen är att jag förstår att det inte är lätt som läkare att veta precis allt om alla sjukdomar eftersom det finns så otroligt många. Jag skulle aldrig ringakta en läkare som sade "jag vet inte, måste kolla upp det". Däremot blir jag skitirriterad på de som tvärsäkert påstår att de minsann vet för att de är läkare.

kvasten skrev:Grejen är att jag förstår att det inte är lätt som läkare att veta precis allt om alla sjukdomar eftersom det finns så otroligt många. Jag skulle aldrig ringakta en läkare som sade "jag vet inte, måste kolla upp det". Däremot blir jag skitirriterad på de som tvärsäkert påstår att de minsann vet för att de är läkare.

+1

@kvasten: Just det där har gjort att jag tappat precis allt förtroende för läkare.

Jag har många exempel på liknande.

Två saker jag inte berättat om förut:

- Manlig bekant frågar något om sädesledare, varpå kirurg skrattar och säger att de går ju inte dääär! Personen blir mycket fundersam och tror inte på vad kirurgen säger, utan frågar en VC-läkare. Inte heller denne vet, men kollar en anatomibild och konstaterar att personen har rätt. Den sista betedde sig faktiskt korrekt, men jag tycker att det är mycket underligt att två manliga läkare, varav den ena kirurg, inte vet var sädesledarna går.

- Något som liknar det om epilepsi: Jag har migrän utan aura. Läkare: Om du inte får aura, så är det inte migrän. Vem som helst kan googla att migrän finns med eller utan aura - det står på varenda sjukvårdsupplysningssite. Jag har aldrig fått någon migränmedicin eftersom jag inte har aura. Men jag har inte sökt ny läkare för det, eftersom jag trodde att alla läkare tyckte som den där första. Och numer vill jag inte ha medicin, utan står heller ut än riskerar biverkningar.

Det är verkligen ett lotteri i vården. Jag fick göra en migränundersökning där de kom fram till att jag inte hade rätt symtom för diagnosen migrän. Men eftersom jag upplevde att jag fick hjälp av Zomig så skrev hon ut dem till mig, eftersom behandlingens effektivitet är viktigare än symtomen.
Hon skrev också ut Inderal, betablockerare, som jag skulle äta i förebyggande syfte och de har verkligen hjälpt, spänningen och smärtan i punkten vid ögonbrynet är som borta och jag har gått från att behöva ta Zomig var tredje dag till att inte behöva ta dem alls.