Ja det är bara lidande. Jag förstår mig inte på de som glorifierar AS och försöker framstå som unika individer och genier som är så himla stolta över sig själva och sin "defekt" (ja - AS är en "defekt")

Mest hatar jag mig själv för att jag inte "orkar" vara vuxen. Jag är arbetslös utan inkomst just nu men har sökt kanske 6 jobb på 3 veckor bara. Det är någon typ av uppskjutarbeteende - jag "orkar" inte ta tag i saker som är jobbigt, vilket inkluderar de flesta "vuxenaktiviteter" som att söka jobb, laga mat, städa, and on and on...

Det är ett utav tre väldigt stora problemområden för mig. Det andra är givetvis det sociala: att jag är så fruktansvärt dålig på att dels knyta nya förhållanden men framför allt på att underhålla dem. Jag kan inte vidareutveckla ett ytligt förhållande till något djupare och mera meningsfullt. Jag är fruktansvärt dålig på att visa uppskattning och att initiera social kontakt och ta initiativ: jag ses då som en egoistisk, upptagen, distanserad och ointresserad jävel som inte vill ha, eller behöver ha, kompisar. Och detta är givetvis helt fel bild av mig.

Rutiner sen då - det tredje problemet, och kanske det jag försöker motarbeta mest:
Jag sitter med samma saker dag ut och dag in, är oerhört ointresserad av att prova nya saker. Det är lite svårt att förklara just denna delen eftersom... ja det är något jag "varit" hela livet. Jag ser mina rutinproblem mest när jag tittar på andra (neurotypiska) och ser kontrasterna mellan deras och mitt liv: dom är fulla av energi, är alltid upptagna med aktiviteter, umgås alltid med andra... dom har en slags "drive" och "spirit" som jag totalt saknar utanför mina primära intresseområden.

I hate myself and I want to die... som Curt Cobain sa

Det finns ju de som, även om de har "mycket" AS, ändå ser fler fördelar än nackdelar. Det beror nog lite på hur man är funtad för övrigt, och i vilka situationer man hamnar i livet.

T.ex. hur kul är det att ha normal till hög social vilja/behov, men låg social förmåga?

Eller behov av struktur och scheman, men får fnatt av att styras av scheman och rutiner? Besläktat med "behov av att inte ha för rörig miljö" men inte klara att städa, samla på saker och inte klara att begränsa sig.

Och hur kul är det att ha en touch av ADHD så att inget blir riktigt genomlärt?

Eller ha stor förmåga, kunskap, utbildning, talang, whatever, men inte kunna utnyttja det p.g.a. AS-relaterade saker som stresskänslighet, svåra kommunikationsproblem, sociala problem o.s.v.?

Jag skäms för att jag måste ha boendestöd 3x1,5 h/v. Jag mår dåligt av att inte ha något mer normalt med vänner. Jag har en stor sorg i att jag är en loser på arbetsmarknaden. Jag är otrygg p.g.a. ekonomin. Jag tär på nära eftersom jag halkar in i depression och tvång/fixeringar/liknande så lätt. Likaså har jag svårt för saker jag borde klara, och som "alla andra" klarar, och som innebär dåliga saker för min familj som jag har ansvar över. Jag är en typisk person som blir stressad av många prylar och oreda, samtidigt som jag älskar många prylar och inte klarar att hålla ordning ordentligt på egen hand (om det inte blir ett specialintresse att städa hemma, vilket jag haft ett tag för några år sedan).

Fördelarna står sig lätt slätt här. Vad hjälper det att jag är en hejare på rödvita kuberna, eller kan gå med i Mensa när som helst? Eller att jag har lätt för html och datagrejer när jag dels inte kan jobba ändå, och dels inte kan få ro att lära mig något ordentligt längre (och dessutom ofta får lära om p.g.a. att arbetsminnet verkar helt rubbat). Vad har jag för nytta av att på ett potentiellt jobb vara en kreativ problemlösare, när jag inte orkar, och dessutom mår dåligt av den sociala situationen på ett jobb (samtidigt som jag absolut inte vill arbeta ensam)? Dessutom har jag begränsningar liknande "kan många gånger ej lösa ett problem förrän någon annan försöker och jag ser vad som gått rätt och fel, och alltså måste ha något att utgå från". Sådana konstigheter gör att man inte fungerar.

Men för en annan person kanske det ser annorlunda ut.

Är ni deprimerade nu?

earlydayminer skrev:Är ni deprimerade nu?

Jag? Ja. Man blir lätt det när livet ser ut som det gör. Och som om inte det är nog, så måste fixeringar ta sig in i hjärnan också, så att man förstår att man inte ska tro att man kan få må bra.

Att AS är en defekt tycker jag är att ta i. Det är inte bevisat exakt vad det är såvitt jag vet. Man har bara märkt att vissa har en viss typ av egenskaper och satt ett namn på det.

Jag ser det inte som att jag och mina barn är defekta pga autism i olika grader och ADHD. Vi har vissa egenskaper som gör det jobbigt för oss i livet, men också positiva egenskaper som vår noggrannhet och vår förmåga att bli riktigt bra på det som intresserar oss. Det handlar inte om att glorifiera diagnosen tycker jag, utan om att inte bara se allt i svart och se ner på sig själv, utan också komma ihåg att man har positiva egenskaper.

Jag önskar att jag kunde få bort den biten av mitt NPF som gör att jag aldrig kan behålla ett jobb, som gör att jag ständigt ställer till det för mig och som gör att jag är dålig på att sköta mitt hem. Men nu går ju inte det, så jag får försöka lära mig att leva med det och komma ihåg att jag också tack vare mitt NPF har stått på pallen i agility-SM en gång i tiden, en av mitt livs höjdpunkter.

Jag hade antagligen valt bort mitt NPF om jag kunnat, men nu är det som det är. Jag vill lära mig att vara glad över det jag har. Jag är åtminstone intelligent och duktig på att hantera djur tack vare mitt specialintresse. Kanske kan det låta som jag glorifierar min diagnos när jag säger så, men jag försöker bara höja min självkänsla lite, som har knäckts så totalt många gånger.

Bror Duktig skrev:

earlydayminer skrev:Är ni deprimerade nu?

Jag? Ja. Man blir lätt det när livet ser ut som det gör. Och som om inte det är nog, så måste fixeringar ta sig in i hjärnan också, så att man förstår att man inte ska tro att man kan få må bra.

Ah!

Anledningen till att jag frågar är för att kunna utvärdera om ni är överdrivet pessimistiska eller om det finns ett rimligt skäl till allt det negativa ni skriver om er själva. Inte för att jag ifrågasätter er (vilket jag absolut inte vill eller kommer göra), men för att jag vill förstå varför det är så mörkt.

När jag är överdrivet pessimistisk brukar jag kalla mig själv för "värdelösa imbecill" - inte helt accepterat hos min sambo. Jag vet vad låg eller obefintlig motivation kan ställa till med. *Suckar*

Mitt liv ser nästan precis tvärtom just nu. Jag är inte euforisk, men överdrivet optimistisk - så inte direkt tvärtom rent emotionellt.

Jag kommer fråga något som kanske ses som knepigt eller löjligt: Sysslar du med växter? Plantering och så där? Jag fann det oväntat uppfriskande för själen. Är det något du sysslar med, eller skulle kunna tänka dig syssla med? Jag förstår att det verkar vara lite för världen - särskilt om man inte bryr sig - men det hade bättre verkan på min själ än jag hade förväntat.

Nej, jag sysslar inte med växter. Har gjort ibland förr. Drivit upp små kaktusar som nu flockas i fönstren t.ex.

Och för tillfället försöker jag lindra mig genom att ladda ned noter från en som gör noter av midifiler (håller på att kolla om jag klarar det också, men det blir sådan jäkla röra i de program jag har testat), så jag sitter mycket och spelar låtar från Yoshi's island (har aldrig spelat spelet) och andra ragtimeliknande saker + riktiga ragtimes som samma gubbe har lagt ut. Men det hjälper bara tillfälligt.

Men jag tror att jag är rätt realistisk i alla fall. Det är ju alla mina svårigheter och vad de leder till som gång på gång får mig att falla ned i depression och få fixeringar. Jag har ju slutat med SSRI för över ett år sedan, och efter ett helvete med tvång/fixeringar och utbrott först, så gick det över. Men nu verkar det värre igen. Jag har ingen större lust att gå på medicin hela livet eftersom det tydligen sänker min ämnesomsättning så att jag blir trött och slö, samt tappar hår.

Jag har svårt att se hur man är optimistisk och glad när man har många problem av typen "behöver ett socialt sammanhang, men saknar förmåga och folk drar sig undan från original som mig".

Hur märkligt det än kan låta...så är mina NPF-besvär (läs Svårigheter) inget jag vill byta mot...vad?

Vill inte trampa nå'n på tårna och säga att det är en välsignelse att ha så dålig funktionalitet som jag de facto har, men jag har en del subjektiva upplevelser av små små glimtar, av det som ingen NT kommer i närheten av att få uppleva om dem inte utsätts för en svårare katastrof som drabbar dem utan förbarmande skoninglöst och hjärtlöst.

I min ungdom hände det att jag fantiserade om en förlösande kniv att yxa bort mina färdigheter som inte fanns.
Att få tömma tomrummet som kändes så meningslöst obegripligt.

I all hast tecknar jag ned det här innan nå't får mig att ändra min syn på tillvaron, som är en ständigt tröttande kamp om att få finnas till med alla mina följeslagare av rädslor och svårhanterliga känslor som jag ändå härbärgerar.

Är medveten om att jag med tiden slipat till en hel del strategier(som passar mig) som inte kan tillämpas i livets alla olika skeden. Dömer inte heller den som inte kan, vill, har lust eller ork.

Varsamt är mitt försök att beskriva den glädje som en myggas inande ger när den hindrar min väntan på nattro.

Jag vet NPF-suger, och det här blev mumbojumbo hittepå hattihattfnatt men det har inte dramatiskt förändrats på över 50-år och det är min glädje som inte behöver delas av nå'n annan. (inte illa men't)

Mvh segdeg

Bror Duktig skrev:Nej, jag sysslar inte med växter. Har gjort ibland förr. Drivit upp små kaktusar som nu flockas i fönstren t.ex.

Och för tillfället försöker jag lindra mig genom att ladda ned noter från en som gör noter av midifiler (håller på att kolla om jag klarar det också, men det blir sådan jäkla röra i de program jag har testat), så jag sitter mycket och spelar låtar från Yoshi's island (har aldrig spelat spelet) och andra ragtimeliknande saker + riktiga ragtimes som samma gubbe har lagt ut. Men det hjälper bara tillfälligt.

Men jag tror att jag är rätt realistisk i alla fall. Det är ju alla mina svårigheter och vad de leder till som gång på gång får mig att falla ned i depression och få fixeringar. Jag har ju slutat med SSRI för över ett år sedan, och efter ett helvete med tvång/fixeringar och utbrott först, så gick det över. Men nu verkar det värre igen. Jag har ingen större lust att gå på medicin hela livet eftersom det tydligen sänker min ämnesomsättning så att jag blir trött och slö, samt tappar hår.

Jag har svårt att se hur man är optimistisk och glad när man har många problem av typen "behöver ett socialt sammanhang, men saknar förmåga och folk drar sig undan från original som mig".

Ok. Förmodligen är dess effekt begränsad, men det är värt att testa sig på. Det finns en gnista glädje i att se sina växter växa sig starka och välmående. Det kan bidra till en något ljusare vardag. Jag tillbringar mycket tid med mina växter.

Så spel och musik. Låter som det jag försöker mig på för att förbättra vardagen. Något jag håller med om är att det bara fungerar tillfälligt. Och om det inte fungerar precis så som man vill, ja.. Då blir dagen väldigt mycket sämre.

Jag ser på pessimism-realism-optimism som så att man kan ha en pessimistisk eller optimistisk syn på verkligheten. Att vara helt neutral - a k a fullkomligt realistisk - i frågan är svårt. Att säga "det är vad det är, man får göra det bästa av det" kan tokigt nog ses som enbart realism, när det i själva verket är en optimistisk syn på verkligheter; "göra det > bästa < av det". Nåväl, det är en annan fråga.

Jag önskar jag kunde hjälpa dig angående medicinering vs eventuell ersättning. Har varken erfarenhet eller kunskap nog om ämnet. Har aldrig varit på medicinering - men varit diagnosticerad med både depression och social fobi. Dock inte fortfarande, lurigt nog kan livet vända av sig själv. Detta beror väldigt mycket på hur djup depressionen är - SÅ KLART. Dystymi är synnerligen annorlunda och kan (vad jag förstått) leda till livslång medicinering med SSRI.

Jag skulle säkerligen dra mig till en sådan som du, men jag saknar behovet till mer socialt umgänge. Kanske är det skälet till att jag är mer optimistisk än andra. Jag anser att det är jobbigt med det sociala, så jag förstår inte poängen med att söka det. Hur som helst, viss socialt behov har jag ju - det råder det inga tvivel om. Jag är trots allt människa.

Jag är väl medveten om hur jobbigt det är att inte nå dit man vill - rent socialt. Det är jag och jag vet faktiskt inte hur jag kommer tackla det problemet. Löser du det - skriv en bok.

Firkraag skrev:ingen annan som önskar att de bara kunde vara fri från eländet?

Jag önskar jag kunde vara social utan att min energi försvinner blixtsnabbt.
Jag önskar jag inte var så ljudöverkänslig.

Utöver det ovannämnda har jag gärna Asperger. Fast har man Asperger så försvinner ju energin snabbt i sociala situationer som jag förstått det... så... hmm...

Firkraag skrev:edit: anledningen till varför jag frågar är för att jag har märkt att många häromkring verkar gilla läget.

Jag kanske verkar positiv på forumet, vad vet jag, men jag brottas mot mina svarta demoner varje dag.

@early: Det är dystymi jag har, men jag har depressionssvackor ibland, och det verkar jag ha fått nu. Likaså verkar jag kunna komma upp på en normal nivå ibland också, fast då mer kortvarigt. Om jag vore säker på att få noll biverkningar, så hade jag nog kunnat tänka mig Fontex igen, men jag VILL inte ligga och sova 18 timmar per dygn, och jag vill inte prova, för att hamna i utsättningshelvetet igen. Min läkare slängde dessutom ut mig mitt under värsta utsättningssymptomen. Jag litar inte ett ögonblick på vården. Jag får ingen hjälp nu alls med mina svåra (ja, de är nog rätt stora och svåra just nu) problem. Jag måste acceptera medicin för att få komma till psyk, och psykolog vägras mig på alla ställen med motiveringen att mina problem ihop med mig inte är deras bord.

Jag säger inte att allt är negativt. Det är omöjligt att säga om mina goda egenskaper hänger ihop med min AS och ADHD eller inte. Men ingen kan påstå att jag inte är handikappad. Jag är handikappad i relation till samhället och andra människor, ja, men även i relation till mig själv. Jag fastnar, jag blir rastlös, jag får krypande ångest och obehag, längtar efter tillhörighet men orkar inte med den, saknar fysisk kontakt men kan inte hantera den. Min son blir frustrerad över allt, sig själv, mig, omgivningen (oavsett hur anpassad den är) får raseriutbrott och gör illa andra, längtar efter vänner men kan inte göra sig förstådd, bli fruktansvärt svartsjuk och kan inte kontrollera sina känslor.

Detta är inte en brist hos samhället eller gulliga egenheter. Visst kunde samhället vara mer accepterande inför bristande ögonkontakt, människor mer fördomsfria och förstående gentemot klumpiga kontaktförsök och arbetsmarknade lindrigare med sina krav. Men även om allt detta var perfekt skulle vårt lidande ändå kvarstå.

Tony Attwood sa någon gång att Asperger bara existerar i relation till andra. Men om man inte vill vara isolerad då?

Jag förstår människors vilja att upprätta sig själva och vilja se det positiva, men om man inte lider av sin Asperger tycker jag inte man ska ha diagnos. Bättre då att kalla det en Aspergerliknande personlighet och spara diagnosen åt oss som faktiskt lider.

Instämmer med TS. Vill så gärna lära känna folk, men vet inte hur man gör pga. jävla AS.

Ja slapp man dessa dalgångar man befinner sig i alltför ofta så hade det inte varit några problem.Jag tror att min kreativitet existerar tack vare asperger men som sagt det är ett smärre helvete att gå igenom dessa mörka perioder.

Och det förbannade dåliga självförtroende skulle va skönt att slippa nån gång.Man tror aldrig det man gör duger eller att man själv är tillräcklig för den delen.Och dessa krav man ställer på sig själv.säkert nåt som har med AS att göra oxå.Men hade man sluppit alla negativa sidor så hade det inte varit nåt problem.

Har nu funderat mycket på det här medan jag har pysslat med annat.

Jag kan visst förstå att det enbart är negativt för en del, alltså att de ser världen annorlunda än jag inte hur de ser den.

Angående att "glorifiera" diagnosen. Om någon gör det påverkar det väl inte din upplevelse av dina svårigheter? Det är deras upplevelse av sin verklighet.

Jag antar att mycket beror vem man är och hur man vill vara och se sig själv.

Jag är inte ett dugg olycklig över min diagnos, den gör att jag kan komma bort från psykiatrin som bara vill slänga mediciner på en vid första bästa tillfälle.

Visst har jag svårigheter och livet fungerar inte just nu. Men om jag kan få ett jobb där jag kan må bra och försörja mig. Samt gärna köpa ett hus, jag hatar att bo i lägenhet.

Samt få verktyg och hjälp att få de rutiner jag skulle må bra av. Att få hjälp att få struktur på tillvaron så är jag nöjd sen. Jag har inget behov av något stort umgänge. Kan jag få det jag drömmer ovan. Skulle jag vara fullständigt nöjd med att jobba och sen gå hem och surfa och pula med grejer hemma. Jag vill fortsätta bo tillsammans med min bounssyster och hon har uttryckt samma önskan. Skulle hon träffa någon löser vi det då.

Hakar på Angelic F, och håller med till stor del igen. Inte heller jag menar att allt är negativt. Men de negativa bitarna är stora, och förbittrar mitt liv. Dem hade jag gärna bytt bort.

Man har förstås ett svårt val ibland när det faktiskt är så att en nackdel är en direkt baksida av en fördel. Fast nu behöver man ju inte välja å andra sidan, man är fast med det man har.

Jag är inte säker på att jag tycker att de som inte lider inte ska ha diagnos. Det är lite som att en blind som inte lider, och har en optimal miljö, inte skulle kallas blind, eller kanske "milt blind". Det blir konstigt när handikappgraden är ett kriterium. Svåra gränsdragningar dock när det gäller sådant som asperger. Det finns ju dock de som helt klart inte klarar sig själva, inte kan jobba, kanske måste ha omfattande stöd eller bo p¨å ett boende, och som ändå inte lider eller vill ta bort några sidor hos sig själva. Dessa måste ju ändå ha diagnosen, annars skulle de lida (utan allt stöd som då skulle ryckas bort). Det är ju bra om de fått så bra och passande stöd att de ej lider.

Jag har säkert förbisett något eller uttryckt mig klumpigt, men orkar inte tolka och grubbla över texten i en timme.

Nej allt är väl inte negativt.
Det här beteendet som jag har döpt till "overmode" är ju rätt bra.
Dvs en slags superfokus som gör att man kan arbeta mycket intensivt under mycket långa perioder och helt glömma bort omvärlden (som att glömma att äta, sova, osv). Pratar andra till mig när jag är i detta "läge" så hör jag inte vad dom säger, jag hör bara deras röst. Jag vet inte hur många gånger morsan har pratat med mig när jag varit i superfokus och då fått lov att säga: "mamma jag hörde bara din röst, inte vad du sa, kan du ta om det där?"

Men i det stora hela så är AS ett pissigt jävla handikapp som förstör ens liv - iaf mitt.

earlydayminer skrev:Frågade min psykolog om jag kommer lära mig att intuitivt förstå andras viljor om jag tränar upp tänkandet att andra kanske menar något annat än vad som sägs, och att andra kanske inte alls menar något negativt när jag tolkar det så.

Min psykolog förklarade mjukt och lugnt att: "Det här är troligtvis något du kommer få jobba på hela livet, <mitt namn>". Det blev så där påtagligt verkligt, för jag kunde höra den välmenande melodin och ödmjukheten i psykologens röst. Samtidigt: var inte helt hård inombords, jag skulle ljuga om jag skrev att det inte började sippra känslor inombords - men jag överkom med ett snabbt leende och var i behag med ärligheten.

Det här kommer vara kämpigt och obehagligt till max. Men det är värt att kämpa när man kommer längre än man någonsin gjort. Jag tänker att det bara kan gå uppåt nu, det finns ingen återvändo - det kan inte bli så mycket sämre än jag haft det förut. Jag har möjligheten att under livet suga åt mig så mycket kunskap och erfarenhet jag kan - det är värt att ta till vara på.

Även om det finns mycket jag inte kommer kunna känna mig in på, många människor jag inte kommer förstå - det är alltid skönt att jobba på sig själv, det är alltid underbart när man lyckas överkomma något som inger rädsla.

Så fint skrivet!

earlydayminer skrev:Det där att man VET att man har potential blir ett problem när man tänker på TIDEN. För man har använt så mycket TID till att kämpa, snarare än att använda sin potential (även om det kanske faktiskt är den som driver ens kämpande).

...och det där är så otroligt träffande!

Sammelsurium - tack så jättemycket för ditt konkreta tips! Jag sprang genast ut i köket och följde dina instruktioner. Min son har varit på mig hela dagen om att jag måste få bort flugorna. Han tycker att de är så otäcka. Han lät så lillgammal när han förmanade mig: "Det här är ett jobb som jag vill att du gör nu".

Tintomara Ariadne skrev:

earlydayminer skrev:Det där att man VET att man har potential blir ett problem när man tänker på TIDEN. För man har använt så mycket TID till att kämpa, snarare än att använda sin potential (även om det kanske faktiskt är den som driver ens kämpande).

...och det där är så otroligt träffande!

Känner exakt samma sak. Jag hade räknat med att ha gått ut högskolan vid det här laget - så blev det inte, dessvärre...

Förresten, Tintomara, du kan även dammsuga upp flugorna. Går snabbt och lätt. Se bara till att du låter dammsugaren suga lite efteråt också, så att de små rackarna inte stannar i slangen och tar sig ut igen.

Aha - fler bra tips! Min son kommer att bli så lättad!

Tintomara Ariadne skrev:Aha - fler bra tips! Min son kommer att bli så lättad!

Ser ut som ditt krig mot bananflugorna kommer vinnas fan.


+1

Get em girl!!!!

Deadly_Nightshade skrev:Nej allt är väl inte negativt.
Det här beteendet som jag har döpt till "overmode" är ju rätt bra.
Dvs en slags superfokus som gör att man kan arbeta mycket intensivt under mycket långa perioder

Låter som Flow. Mycket användbart tillstånd.

och helt glömma bort omvärlden (som att glömma att äta, sova, osv). Pratar andra till mig när jag är i detta "läge" så hör jag inte vad dom säger, jag hör bara deras röst.

Ungefär så här kanske: http://www.youtube.com/watch?v=RmGv3wHCyyY

från wiki skrev:According to Miller's 1956 study, that number is about 126 bits of information per second. That may seem like a large number (and a lot of information), but simple daily tasks take quite a lot of information. Just having a conversation takes about 40 bits of information per second; that's 1/3 of one's capacity.[7] That is why when one is having a conversation he or she cannot focus as much of his or her attention on other things.

Flow, overmode, eller hyperfokus.. kärt barn har många namn. Min sambo brukar kalla det "nu lyssnar du inte igen". Det är som djupast när jag sysslar med en högintressant uppgift eller ett "projekt", men kan lika gärna vara i samtal, när min hjärna drar iväg längs en tangent från något som nämndes. Plötsligt tänker jag intensivt kring någon detalj som är oviktig för smtalspartnern. Men där tror jag att min misstänkta ADD spelar in och skickar iväg mig i en oväntad riktning. Det är ett problem eftersom jag tappar den röda tråden i samtalet ochdet är rätt svårt att förklara. Någon som känner igen sig?

Oh ja, jag känner igen mig! (Har Asperger, ADHD och Tourette).