ingen annan som önskar att de bara kunde vara fri från eländet?

edit: anledningen till varför jag frågar är för att jag har märkt att många häromkring verkar gilla läget.

Man gillar naturligtvis inte sina begränsningar och de problem som uppstår men man kan gilla sig själv och uppskatta de positiva sidorna av aspergerdragen. Det finns ingen anledning att odla en negativ självbild.

Jag får inte alls intrycket att folk här "gillar läget". De har väl bara lärt sig att acceptera läget och försöker göra det bästa av det.

Firkraag skrev:ingen annan som önskar att de bara kunde vara fri från eländet?

edit: anledningen till varför jag frågar är för att jag har märkt att många häromkring verkar gilla läget.

Jag har levt många år inom psykiatrin övermedicinerad och feldiagnostiserad så jag är faktiskt glad över min diagnos som gör att jag kan får rätt hjälp att hantera mitt liv.

Jag vet inte, jag vet inte hur pass annorlunda jag skulle vara utan min neurologiska variation. Skulle jag vara lyckligare? Skulle jag se på livet annorlunda?
Det går faktiskt inte att svara på.

Det finns väl alla möjliga inställningar bland oss, precis som man kan vänta sig i en blandad och disparat population med vitt skilda erfarenheter. Vad man ser beror väl också mycket på vad man råkar möta och vad man själv lättast får syn på.

Men en sak som kanske är vanligare i en grupp där många har det svårt, samtidigt som den lätt kan sticka folk i ögonen, kan väl vara att fler får behov av att framhäva sina styrkor än i en grupp där man i allmänhet är stark ändå. Både inför sig själva och inför en oförstående omgivning. Sedan kan det gå till överdrift, men det är fortfarande inte bara de överdrivandes fel.

Själv vet jag inte riktigt vad som är vad, men många av mina personliga egenskaper har gett mig ett liv som suger av bara helvete — en del av dem i kombination med flertalet andras, eller samhällets, egenskaper, andra skulle skulle nog ha gjort det svårt för mig var som helst.

Jag vill bli av med min AS!

Det varierar. Just nu är jag jäkligt trött på det. Känns som jag alltid kommer jobba dubbelt så hårt för hälften så mycket.

Jag önskar definitivt att min son slapp det, men å andra sidan kan det vara möjlig ADHD som är värst.

Det handlar om så mycket mer än att vara okej med att vara annorlunda och betraktas som udda. Då kanske det faktiskt bara är en personlighetstyp. Men när det handlar om att kämpa med enkla saker och aldrig kunna utnyttja sin potential... varför skulle jag inte vilja slippa det?

Angelic Fruitcake skrev:Det handlar om så mycket mer än att vara okej med att vara annorlunda och betraktas som udda. Då kanske det faktiskt bara är en personlighetstyp. Men när det handlar om att kämpa med enkla saker och aldrig kunna utnyttja sin potential... varför skulle jag inte vilja slippa det?

Samma här.

Det är inte diagnosen i sig som suger, det är omgivningen och samhällets krav på vad som skall betraktas som "normalt".

biologic skrev:Det är inte diagnosen i sig som suger, det är omgivningen och samhällets krav på vad som skall betraktas som "normalt".

Instämmer!

Däremot finns det andra saker i mina diagnoser som suger, inte minst min bipolaritet!

ADHD'n ställer till med mest besvär för att jag inte kan koppla av med en god bok!

Miche skrev:

biologic skrev:Det är inte diagnosen i sig som suger, det är omgivningen och samhällets krav på vad som skall betraktas som "normalt".

Instämmer!

Däremot finns det andra saker i mina diagnoser som suger, inte minst min bipolaritet!

ADHD'n ställer till med mest besvär för att jag inte kan koppla av med en god bok!

Minns att de frågade sig om jag hade bipolär sjukdom för något år sedan, men det är bättre nu med medicin... Aldrig kul med ångestsyndrom, jag lider med dig. Medicineras du? Lite OT, sorry.

Jag skulle inte bli ledsen om mina barn fick AS/HFA, men jag skulle bli bekymrad för hur de skulle klara sig i förhållande till övriga samhället och rent socialt. Men återigen, jag har inte utretts, kan bara säga att jag har drag av AS och känner igen mig totalt i vad ni andra beskriver...

Jag har alldeles nyligen fått mina diagnoser och är just nu i en fas då jag går omkring i lyckorus över att ha hittat någonstans där jag passar in och över att få möta en massa coola människor som funkar ungefär som jag. Jag tvivlar dock inte på att jag kommer att landa från det och då behöva ta itu med en del sorgarbete. Men kan man inte få vara stolt också? Jag är stolt över att tillhöra den minoritet av fantastiska människor som man kan möta t.ex. här på detta forum.

Sedan finns det ju en hel del svårigheter som jag helst av allt skulle vilja slippa, t.ex. min oförmåga att hålla ordning hemma en längre tid. Tusentals fruktflugor som lever och frodas i mitt kök kan vittna om att jag har dessa problem... Och alla dessa viktiga och oviktiga papper som verkar föröka sig själva överallt både hemma och på kontoret, och som tycker om att leka kurragömma...

Tintomara Ariadne skrev:Tusentals fruktflugor som lever och frodas i mitt kök kan vittna om att jag har dessa problem...

Jag har hjälpt andra med liknande problem och kan tänka mig att göra en rejäl insats i ditt kök med!

Får se när jag har tid och ork att ta mig ner till dig, kanske på torsdag eller måndag om det är öppet i lokalen på kvällen (med tanke på helgen)!

Samhället är bara en del av problemet. Att ha ångest över känslor och förändringar, okontrollerbara raseriutbrott, konstant rastlöshet och oförmåga att skapa vänskaper man desperat längtar efter kan knappast ses som en brist hos samhället.

Angelic Fruitcake skrev:Samhället är bara en del av problemet. Att ha ångest över känslor och förändringar, okontrollerbara raseriutbrott, konstant rastlöshet och oförmåga att skapa vänskaper man desperat längtar efter kan knappast ses som en brist hos samhället.

Förvisso sant. :/ Rastlöshet är väl dock mer åt ADHD-hållet? Eller? Hade folk accepterat en för den man är så hade det varit enklare att knyta vänskapsband.

Miche skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Tusentals fruktflugor som lever och frodas i mitt kök kan vittna om att jag har dessa problem...

Jag har hjälpt andra med liknande problem och kan tänka mig att göra en rejäl insats i ditt kök med!

Får se när jag har tid och ork att ta mig ner till dig, kanske på torsdag eller måndag om det är öppet i lokalen på kvällen (med tanke på helgen)!

Nämen va' snällt! Jag har dock äntligen lyckats göra ett krafttag själv och städat hela lägenheten, diskat nästan hela disken (lite kvar nu bara) och slängt alla sopor. Jag räknar kallt med att flugorna självdör i brist på föda. Jag måste ju skärpa mig när jag skall ha min son hos mig. Han ligger på tvären i min säng och sover gott nu. Fortsättningsvis hoppas jag att boendestöd kommer att göra underverk.

Tintomara Ariadne skrev:Nämen va' snällt! Jag har dock äntligen lyckats göra ett krafttag själv och städat hela lägenheten, diskat nästan hela disken (lite kvar nu bara) och slängt alla sopor.

Hade jag vetat din belägenhet redan i helgen hade jag gärna lagt två-tre timmar på att hjälpa dig då!

Tintomara Ariadne skrev: Jag räknar kallt med att flugorna självdör i brist på föda.

Det brukar vara så och dör de inte så har du glömt något, men det är bara att leta där flugorna är mest frekventa så hittar du stället!

Verkligen omtänksamt av dig! Flugsvärmar har jag haft förut, så jag börjar få rutin på det. Det är anledningen till att jag har givit upp ambitionen att kompostera (flugorna går an, men larverna som krälar i komposten är snäppet mer än vad jag klarar av). Det lustiga är att när jag väl fått ordning i lägenheten kan jag inte för mitt liv begripa hur den kunde bli så sunkig (och så snabbt). Ändå händer det gång på gång. Min psykiater trodde inte på mig, men jag tog med mig bildbevis till utredningen. Vill man ha hjälp får man svälja sin stolthet, även om den är svårsmält.

AS Suger Fett! ADHD Med!
Blev av med körkortet häromdan när jag i stället för att lismande ursäkta min rödljuskörning, påtalade den synnerligen nyutbildade och nyuppklädda polisen om skillnaden mellan att inte göra så många misstag och att inte göra några alls. Detta efter att hon påstått att hon inte gjort så många trafikförseelser själv.
(Och ja, jag såg på henne att det var då hon bestämde sig för att ta mitt körkort.)
Självklart kryllar mitt liv av liknande oombedda sanningar och en närmast total oförmåga att både fungera socialt i en relation eller helt enkelt tappa tålamodet med vad som helst.

Asperger-delen kommer vinna över ADHD-delen. ADHD-delen har inte en chans mot den aspiga, tvångsmässiga, envisa, rationella sidan. Man vägrar ge upp.

Jag tänker mer att: Så här är det, och det är bäst jag gör det bästa av det.

Frågade min psykolog om jag kommer lära mig att intuitivt förstå andras viljor om jag tränar upp tänkandet att andra kanske menar något annat än vad som sägs, och att andra kanske inte alls menar något negativt när jag tolkar det så.

Min psykolog förklarade mjukt och lugnt att: "Det här är troligtvis något du kommer få jobba på hela livet, <mitt namn>". Det blev så där påtagligt verkligt, för jag kunde höra den välmenande melodin och ödmjukheten i psykologens röst. Samtidigt: var inte helt hård inombords, jag skulle ljuga om jag skrev att det inte började sippra känslor inombords - men jag överkom med ett snabbt leende och var i behag med ärligheten.

Det här kommer vara kämpigt och obehagligt till max. Men det är värt att kämpa när man kommer längre än man någonsin gjort. Jag tänker att det bara kan gå uppåt nu, det finns ingen återvändo - det kan inte bli så mycket sämre än jag haft det förut. Jag har möjligheten att under livet suga åt mig så mycket kunskap och erfarenhet jag kan - det är värt att ta till vara på.

Även om det finns mycket jag inte kommer kunna känna mig in på, många människor jag inte kommer förstå - det är alltid skönt att jobba på sig själv, det är alltid underbart när man lyckas överkomma något som inger rädsla.

Mina "Samhället mot mig"-idéer finns inte så mycket, men i övrigt håller jag med biologic.

Varje hinder är värt att komma över, Angelic Fruitcake.

Angående det här att inte kunna göra enkla saker, det finns så många faktorer som spelar in. Jag har tänkt stenhårt på det här att man tror man skulle kunna göra det mest kreativa, vackra, intelligenta, träffsäkra verk någonsin - på 10 minuter. För man känner sin potential, man vet hur långt man kan gå (OM medlen finns), inte sant? Det är dock inte riktigt så säkert, de allra flesta stora verk har inte gått på 10 minuter.

Det där att man VET att man har potential blir ett problem när man tänker på TIDEN. För man har använt så mycket TID till att kämpa, snarare än att använda sin potential (även om det kanske faktiskt är den som driver ens kämpande).

Jag tänker att 1 sekund är över ganska snabbt, 10 sekunder är över någorlunda snabbt, vid 1 minut borde jag åstadkommit en del progressivt tänkande, vid 10 minuter borde jag ändå kunna komma på en riktigt god idé, vid 1 timme så borde jag fara i full gång, vid 12 timmar borde jag vara klar.

Sedan tänker jag på alla dessa år då jag INTE gjort särskilt mycket, och tänker tillbaks på hur jag skulle kunna gjort ett underbara verk i 1000-tals dagar, alltså 1000-tals underbara verk. "WOOT?", tänker jag.

BORDE klara av under den TIDEN = En riktig fälla.

Firkraag skrev:ingen annan som önskar att de bara kunde vara fri från eländet?

Jo, fast utan den hade jag inte haft specialintressen och så..

Firkraag skrev:edit: anledningen till varför jag frågar är för att jag har märkt att många häromkring verkar gilla läget.

Ja, gör man inte det så är det svårt att ens orka. Livet är ju vad man gör det till, så..

Håller med Angelic F.

Och fy fan för kombinationen se och fastna för detaljer och osymmetri, samt tvångsproblematik som poppar fram vid sämre mående. Fy fan fy fan. Hur kul är det att gå på SSRI hela livet? Och hur bra kan det vara? Ingen vet.

Det jobbiga med AS är att man måste kriga både med sig själv och med sin omgivning.

Jag kan inte önska att jag inte hade AS iom att så stor del av min personlighet är olika AS-drag, även om de ställer till en hel massa bekymmer. Men visst, vissa delar skulle jag gärna slippa om det skulle dyka upp någon magisk metod. Främst den här osäkerheten inför det okända och stresskänsligheten.

@Tintomara
Ställ ut glas med vatten blandat med lite vinäger och en droppe diskmedel. Fruktflugorna dras till vinägern och diskmedlet tar bort ytspänningen vilket medför att de åker ned under ytan och drunknar. Funkar bra.