TS' inlägg är så långt att jag inte orkar svara särskilt utförligt, tyvärr.

Men det finns ändå ett par saker jag reagerade på. Det första är det där tråkiga stället han snackade om. Att han säger att det är tråkigt betyder ju, åtminstone i mitt huvud, att han inte är särskilt sugen på att flytta dit. I vilket fall så ville han säkert ha lite respons från dig och höra hur du tänker om att ni gör en eventuell flytt.

Min tolkning av det hela är att du i princip vill ha tillbaka nycklarna till lägenheten och ber honom ta sig en funderare därför att han har pratat om ett ställe som han tycker är tråkigt (vilket rimligtvis betyder oattraktivt att flytta till, som sagt). Om det nu faktiskt är på det viset så tycker jag inte alls att det är konstigt att han är tveksam på förhållandet.

assar66 skrev:Jag förstår din åsikt om att diagnoser inte är flyktiga. Men jag får ändå känslan av att vi väldigt gärna vill sätta varandra i fack trots att människor är väldigt dynamiska och föränderliga. Förlåt för mitt svammel...

Aspergare ÄR annorlunda och tänker annorlunda än NTs, det vill säga neurotypiska. man kan alltså inte vara aspergare "lite till mans", antingen så är man aspergare eller så är man inte. Men annorlunda betyder i den här meningen inte freak, mupp, eller handikappad utan rätt och slätt annorlunda.

Eftersom samhället ser ut som det gör krävs det en diagnos på papper för att få ett drägligt liv. Iaf i de flesta fallen.

Jag förstår men tycker fortfarande att en diagnos kan begränsa en individ. Jag menar inte att man stämplar någon för mupp bara för att man har as men att vissa individer kanske låser sig fast alldeles för mycket vid diagnosen. Det kan visserligen vara skönt att förstå varför saker och ting är som de är. Men samtidigt tror jag att det i vissa fall kan vara stjälpande för att individen då inte utvecklas.

Min bästa vän har en diagnos så vet lite vad jag pratar om. Tidigare har hon bara pratat om sin diagnos så fort det nämndes något om förändring och identifierade sig själv enbart utifrån det papper hon fått från läkaren. Det visade sig senare i hennes liv när hon vågade släppa taget om allt som skrivits om henne att hon visst var arbetsförmögen och kunde klara sig själv i mycket större utsträckning än vad som sagts till henne.

Jag förstår vad du menar, många aspergare har ett överdrivet handikappmedvetande. Det vill säga blivit nertryckta i skorna med att man är sämre, handikappad, "behöver hjälp", yada yada. Den delen tycker jag definitivt att man ska distansera sig från som aspergare. Det gäller att vara stolt aspie istället och inte aspergerhandikappad. Dock ger vetskapen om diagnosen utmärkta verktyg för självkännedomen. Men man ska inte lyssna alltför mycket på psykologer, tanter inom offentlig sektor eller annat löst folk. Då är det bättre att dryfta sina tankar med andra aspies.

Då tycker vi lika!

Joanna skrev:Han har också väldigt liten förståelse för andra människor. Om jag ber honom släcka lampan eller stänga av ljudet på tvn kl 2 på natten för att jag inte kan somna så blir han jättegrinig och undrar "om han ska behöva stå ut med det där". Allting kretsar hela tiden kring honom. Han märker inte när jag mår dåligt, misstolkar ofta mitt humör (om han ens reagerar över det). När han pratar med mig så vill han inte ha svar, utan det blir mer som en monolog. Han har väldigt svårt för att ha en normal konversation där man turas om att prata. Han tycker att jag avbryter honom om jag säger något och då berättar han ofta om. Jag får dessutom sällan någon reaktion över huvud taget när jag försöker prata med honom.. det är som att prata med en vägg.

Han visar ingen empati jämtemot dig. de inom autism och asperger i viss grad kan ha drag av det. hitta dig en som visar empati jämtemot dig för han är född sån. det är genetiskt. så det är nog rätt så kört att ändra på han.

Joanna skrev:Det är helt omöjligt att få honom att göra någonting alls här hemma. Han hinner aldrig eftersom han har saker att göra (kolla sport och spela spel). Han har t.o.m sagt att sporten kommer före mig.

Han är extremt pedantisk och ska ha allting i sorterade högar, inget får ligga snett och han har en speciell plats för precis allting. Just nu ligger det högar av papper och saker över hela lägenheten. Han är extremt trögstartad och jag har försökt få honom att flytta på sina saker i snart två månader, men det händer ingenting. Skulle jag flytta på sakerna så skulle han bli vansinnig (jag har testat...) Med andra ord så "vägrar" han städa men "förbjuder" mig att göra det också. Trots att han är så pedantisk så verkar han skita fullständigt i att det ser totalt vidrigt ut här hemma.

Låter som mer än bara asperger om du frågar mig - kanske med en släng AD(H)D om han nu är så himla trögstartad som du beskriver det.

Oj han är då helt olik Mig! Kan ej tänka Mig att ignorera en person som Jag förälskat Mig i och velat leva ihop med. Närhet är viktig! Rätt klängig är Jag om Jag bara kunde släppa loss men inte hålla på sådär med tv:n på mitt på natten. Är det i ett annat rum förresten och hur högt är den på? Den där fixeringen är nog ej så ovanlig. Bättre i alla fall än att kolla på en massa porr som skadar själen .

Jag tror du genariliserar att bara för han är ett svin behöver ju inte resten av AS vara det. det finns fler än han . du som tjej borde få lättare att hitta nån än vad han har.

Jag lever med en man som har autismspektrumstörning, han fick diagnos i vuxen ålder och har misslyckats med skolan trots flera försök. Nu såg det ljust ut med en anställning som var på gång efter att han haft praktik men arbetsgivaren sa inte sanningen om varför de inte kunde anställa, de skyllde på att min man inte har kompetens och kan jobba när de sa till hans handläggare på AF att det var pga. ekonomin, så nu vet vi inget alls.

Han har haft 2 anställningar tidigare men inget som blivit mer än några månader, det har inte gått helt enkelt, men då mådde han inte så bra heller. Nu mår han bättre men precis som vanligt så ger han upp direkt, nu när det är osäkert ifall det blir något så vill han inte fortsätta praktiken tills han får svar utan skyller på att han är sjuk och spelar tv-spel hela dagarna istället.

Jag förstår att det är stressande för det är stressande för mig med, men att han går hemma gör allt ännu värre. Då sover han inte på natten, äter dåligt, går runt och surar och gnäller så jag också blir trött och grinig. Visst det kan vara svårt att hitta motivation på arbetsplatsen men inget är klart än, går det inte att få honom att fatta att det går upp och ner med sånt även för en "frisk".

Han vill inte ens försöka nu när han inte känner sig så motiverad, jag har försökt förklara för honom att ifall han säger nej eller smiter nu igen så får han inga pengar och vi står utan mat och hyra. Den praktik han har nu är ändå rätt anpassad, han har en bra handledare och får meningsfulla uppgifter, det han fastnat på nu är att han inte vill göra saker åt företaget eftersom en chef inte sa sanningen direkt. Men det som AF/soc kan sätta honom på ifall han säger nej är ju ännu värre ställe. Han har redan varit på ett ställe där de gjorde fågelholkar.

Jag försöker få honom att förstå att han mår bättre av att vara där än att gå hemma och deppa ihop, nu har han tagit fram fler av tvspelen och ska spela igenom alla spel. Då blir det som tidigare att han fastnar i det hela nätterna och isolerar sig. Ska han komma någonstans i livet så måste det ske något nu.

Men han är en expert på att smita, både när det är stora saker som nu men även små. Ska han duka bordet så försvinner han gärna till något som är roligare, jag tycker inte heller det är kul att städa men man måste ibland. HUR kan man få honom motiverad och förstå att man måste göra sånt som inte är kul också?

Är därför skolan skitit sig, han har smitit undan på tråkiga lektioner för att hjälpa andra lärare, främst datorläraren och han har som många andra fått beröm då för att han hjälper till och fixar saker, men ingen verkar se att han egentligen smitit från det han borde göra.

Jag vet inte längre, mina förslag är slut. Han har ett boendestöd som fungerar sådär, det är inget driv på den personen och fasta tider på morgonen fungerar dåligt.

Går det att komma vidare eller ska jag acceptera att han aldrig kommer kunna jobba eller ta sig någonstans i livet utan bara drivs helt på impuls och vad som är kul?

Jag förstår att hans diagnos gör att han har det svårare med mycket, men nu känner jag mer och mer att han gärna skyller på diagnosen för att slippa anstränga sig och försöka

Moderator: Slog efter en tid ihop med liknande tråd.

Vilket trassel du beskriver. Har du berättat för honom precis hur du känner och exakt vad i hans beteende du vill se en ändring på? Även om du säkert är väldigt van vid att kommunicera med honom så verkar det vara lätt för människor utan autismspektrumstörning att tillfälligt glömma att de måste kommunicera tydligt. Du skulle till exempel kunna visa honom det här inlägget.

Jag känner igen en del av det du beskriver. Generellt sett har de partners jag haft i mitt liv haft enormt dålig självdisciplin. Det känns inte alls bra när jag söker jobb och studerar i stort sett dygnet och samtidigt har en partner som bara sitter vid datorn och tittar på anime och verkar tro att pengar kommer att dyka upp av sig själv om han bara väntar tillräckligt länge. Jag är van vid att alltid kämpa extra hårt för att kunna göra "normala" saker eftersom jag har aspergers. Jag måste ha en partner som också kämpar med något, för annars kommer vi bara att växa ifrån varandra eftersom jag skulle utvecklas en massa som person medan han helt hade stagnerat.

Nu säger jag inte att det är kört för dig och din sambo. Han behöver kanske bara en extra hård push. Många människor saknar självdisciplin men klarar sina liv ganska bra ändå.

Tog över ett år för mig att förstå, att den jag hade känslor för hade aspergers... trodde han lekte med mig, hade andra kvinnor vid sidan om, att han inte hade känslor för mig.. osv, pga att jag inte kunde tolka hans sätt... När jag insåg att han hade aspergers blev det lite lättare att förstå.. men jag är fortfarande osäker på hur jag ska förhålla mig och hur en framtid ihop med barn (sedan tidigare äktenskap) skulle kunna fungera.. Han har aldrig varit sambo... Men jag vill höra från er andra som lever ihop med män med aspergers, vad kan man ha för förväntningar?

Min kärlek är mycket snäll, men han drar sig undan ganska ofta, vilket är rätt så jobbigt...
Vet inte hur jag ska hantera detta.. för jag känner mig lite ensam när han gör så, och blir rädd att han inte vill "komma tillbaka"...

Någon som har erfarenheter att dela?

Jag har ju själv AS och behov av att vara ifred från social interaktion ibland.

Här är några andra trådar om samma ämne:

anhorig-t13502.html

behover-hon-bekraftelse-eller-vad-t4934.html

asperger-och-omhet-t1399.html

ar-aspergare-egoister-t13793.html

Det är så otroligt olika, man måste verkligen lära känna personen först innan man kan säga hur han skulle agera i ett samboförhållande. Beror helt på hur pass "högfungerande" han är.

Själv är jag väldigt nitisk vad gäller städning, vill ha allting i bokstavsordning och så rent att man kan äta från toalettgolvet, men jag har levt ihop med en person vars tidigare egna lägenhet såg ut som om den var tagen från ett avsnitt av "Rent Hus"; han såg helt enkelt inte hur stökigt och skitigt det var. Det var ju inte hans "fel" egentligen, men min hjärna blev totalt utpumpad av att aldrig se rena ytor. Jag orkade inte städa längre för att det ändå inte skulle hålla sig städat, så det blev en enorm krock som inte höll i längden. Det är så olika från person till person med AS/autismspektrum.

Bli inte rädd om han drar sig undan, han behöver förmodligen egentid för att "ladda batterierna". Det är ingenting personligt mot dig, han måste troligen ha den tiden för att orka med allt. Lever ni ihop så blir det förmodligen mer sällan, då man "vänjer" sig vid sin sambo. Men det är ju bara så som jag själv noterat och upplevt.

Så där har jag varit också hela livet. Behövde dra mig undan för att "ladda batterierma" det har troligen väldigt lite med dig som person att göra. Det bästa du kan göra är att ge den andre den tid den behöver.

Något typiskt som inte gäller för alla AS. Några av oss kan tycka om kramar men efter en stund så kan vi känna oss "mätta" på fysik kontakt och blir stela och kalla och försöker komma loss.

Det har inget med dig att göra. Men för några av oss AS så har vi en slags inbyggd grej som gör att kroppen säger ifrån när den känner sig "fasthållen" min Mamma berättade att jag var sådan från första början. Ingen förstod vad hon berättade om för dem, ingen av deras barn var så känsliga för fysisk beröring som jag var.

Men alla AS är olika så hoppas du får många olika svar så du kan se hur olika vi är men att vi kan ha vissa saker gemensamt. en viss överkänslighet för beröring och intimitet.

Det är sent på natten och jag behöver sova så jag ska posta lite snabba tips här bara utan att gå in på dem för mycket eller förklara "varför":
-En fördel med "aspisar" är att vi i regel är mycket ärligare och mer lojala än andra. Sluta oroa dig för att han ska vänsterprassla eller ljuga för dig.
-Vi föredrar rak och klar kommunikation istället för en massa spel. NT-kvinnor när de är sura t.ex. brukar sällan säga vad det är dom är sura på. Mannen har gjort något fel och dom går in i något sur-som-fan-och-hålla-käften-läge och det är mannens uppgift att lista ut vad han har gjort fel. Och detta ska han göra genom att läsa av icke-verbal information och tyda de gåtor kvinnan uttalar. Undvik sånt beteende från din sida om du kan. Var rak på sak!
-Är du osäker på vad han menar så ska du fråga honom, alltid. Det värsta du kan göra är att dra massa egna slutsatser grundade på observationer av hans beteende. Det är viktigare att du lyssnar på DET han säger och inte på HUR han säger det.
-Vi är av naturen tillbakadragna eftersom vi i större grad blir trötta av social interaktion. Alla blir trötta av att umgås/socialisera med andra. Extroverta personligheter är mera uthålliga än introverta t.ex. - och personer med AS behöver extra mycket sk "recovery time". Bara för att han drar sig undan så betyder inte det att han inte bryr sig om dig.
-Tillbakadragandet kan också vara relaterat till fritidsintressen. Vi har lätt för att "snöa in oss" på det vi tycker är kul och intressant, och kan lätt hamna i superfokus-lägen där tiden bara rusar iväg och vi glömmer bort viktiga saker.
-Så med ovanstående sagt, så bör du även tänka på att han kan vara dålig på att ta tag i vardagssaker som att diska och städa osv. Det betyder inte att han vill att du ska göra allt hushållsarbete - bara att du måste säga till honom/påminna han om dessa saker.

Kommunikation är A och O i alla förhållanden - men det är extra viktigt om du är tillsammans med en som har AS.

Joanna skrev:Jag säger inte att han har Asperger. En kompis som arbetar med barn i behov av stöd (däribland flera med asperger) nämnde att han påminde om flera utav dom och då började jag läsa på. Många utav hans "egenheter" stämmer in på beskrivningar utav det. Asperger eller inte, men jag tänkte att om det är vanligt att människor med asperger beter sig så så borde det finnas någon här som varit med om det/käner igen det och kanske har en lösning på det.
---
När jag började läsa om asperger (jag har googlat runt och hittat rena beskrivnigar på det, berättelser från/om människor som har det osv) så var det som att alla skrev om min sambo. Jag har aldrig träffat eller hört om någon som betett sig som honom tidigare och att läsa allt sådär kändes väldigt konstigt. Kanske kunde han inte rå för att han "är som han är".

Hej Joanna,

Jag är ingen asperger expert, men som dig har jag läst på väldigt mycket på senare tid om denna diagnos då jag är tillsammans och lever ihop med en man som har AS, och nästan allt du har skrivit stämmer faktiskt in på min man också! (han har AS och ADHD som fastställd diagnos).

Jag kan inte ge dig några konkreta råd, eftersom jag också sitter lite fastklistrad i smöret så att säga.
Det är extremt jobbigt att leva som NT-kvinna med en AS-man. Självklart är det jobbigt vice versa säkert, men jag tror som kvinna, och framförallt Neurotypisk sådan, tar man oftare mer skit än tvärtom. (Inte alla, men för det mesta).

Skriv gärna till mig ifall du vill utbyta erfarenheter, skulle vara trevligt att samtala med någon som sitter i samma position som man själv.

Kram

Tack för svaren.. det var en del att tänka på... Jag har själv en del adhd drag och måste själv lägga mycket energi på att fokusera och hantera relationer och vardagsrutiner... Jag är väldigt sällskaplig i ett förhållande och han är mer tillbakadragen... och han vill vara alltid vara ordentligt förberedd på div utflykter mm... jag är mer impulsiv... men jag känner att jag förstår honom bättre nu efter att jag vet att han har aspergers... Ibland blir han väldigt lättirriterad och kan börja skrika på mig, han eldar upp sig själv en hel del och håller nästan en slags monolog om saker inte blivit som han först förväntat sig... Men jag har märkt att han lugnar ner sig om ett tag och kan t.o.m. be mig om ursäkt, men det är bara om jag behåller mitt egna lugn och inte hetsar upp mig. För det mesta är han väldigt snäll och omtänksam mot mig.

Jag har insett att jag haft en hel del fördomar om aspergare tidigare, att nästan alla aspergare ogillar kroppskontakt och att de inte kan bry sig om andra människor... Det var nog först när min egen son fick diagnosen.. som jag föll på mina egna fördomar. Han har både stort närhetsbehov, empati och ett stort hjärta. Han har bara ett lite annorlunda sätt att uttrycka sig.

Jag är en kvinna i en mycket för mej annorlunda relation sedan drygt 1 år tillbaka. Jag har inte vetat tidigare vad som åsamkat oss de problem vi haft förrän min sambo för cirka två månader sedan berättade att han har mest troligt har AS. Vilket i sådana fall förklarade en del. Min sambo har själv sagt att det är mej det är fel på, och att vårt förhållande är dåligt på grund av att jag är för känslig så blir han bara arg och går.


Men jag undrar lite saker, det går inte att prata med honom. Han drar sej in i sitt skal och vill inte prata om känslor alls.

I början var han så kärleksfull och visade behov av närhet och kärlek och gav mej mycket av dessa. Jag är en väldigt empatisk och kärleksfull person med stort behov av närhet och att få ta hand om.

Vi har flyttat ihop och han fick arbete som innebär att man ligger borta under veckorna för att komma hem på helgerna.
Sedan han fick reda på att han fått detta arbete har han blivit kyligare och jagar upp sej ännu mer än vanligt. Han drar sej undan mer och mer.

Han överreagerar alltid på saker jag försöker ta upp, så har han gjort under hela förhållandet, men nu blir det bara värre och värre.

Jag har läst på en del om AS efter att han berättade men jag förstår inte allt. Jag älskar honom så otroligt mycket och vi skulle vara ett så bra team om det inte vore för hans kyla och hans ego. Han blir mer och mer egoistisk, ibland tror jag ej att han älskar mej längre fast han säger att han gör det. För när man säger en sak men visar motsatsen i princip hela tiden så tror man tillslut inte på det.

Jag är så fruktansvärt sårad och jag släppte in honom i min och min dotters familj. Hon älskar honom som en pappa efter det här dryga året tillsammans och jag vet inte vad jag ska göra för att få detta förhållande att fungera.


Att han inte vill ha ett socialt liv med grannar och bekanta kan jag leva med, jag klarar den sociala biten själv det må vara tråkigt att han aldrig är med men det är inget problem ändå.

Då han inte berättar hur han känner utan bara drar sej undan mej så är det svårt att veta hur jag ska hantera hela situationen. Av vad jag läst verkar det som att man får helt enkelt stå ut med egoismen, skuldkänslorna och kylan, eller lämna. Och att lämna honom över en sådan här sak kan jag inte och vill jag inte göra. Det finns inte.

Vi har det så underbart rätt som det är kan han vara helt fantastisk som han var i början men varför kan han inte ge mej sin kärlek oftare än när han märkt på mej efter långa perioder att det blivit för mycket för mej att kanske det vart något fel ändå fast han inte tycker sej göra några fel alls.

Han är bäst i hela världen, kan aldrig göra mej orätt. Jag får gå med dåligt samvete när han gjort fel mot mej och känna skuld.

Finns det ingen råd?

Någon hjälp måste det finnas att få när man lever i en AS relation? Eller är jag naiv som tror och vill att vi ska få det att fungera?

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

gebbacoconut skrev:Jag älskar honom så otroligt mycket och vi skulle vara ett så bra team om det inte vore för hans kyla och hans ego.

Vill du inte ha honom som han är så är det inte honom du vill ha.

(Tänkte på Titti's signatur när jag skrev ovanstående.)

Till att börja med så beror inte din sambos del av det här på hans AS, även om han nu skulle ha det. Det beror på hans personlighet plus hans bakgrund plus hans variant av AS. En annan aspergare, med samma partner och i samma situation, skulle nog kunna bete sig annorlunda på väsentliga punkter — så brukar det vara.

Några andra lösryckta tankar utifrån din berättelse (och utan att ha läst hans):

Kan det vara så att hans stora bortovaro frestar mer på hans omställningsförmåga än vad den klarar — så att han inte klarar av att ställa om till närhetsläge igen? Eller att jobbet helt enkelt tar på honom så mycket att han sedan egentligen behöver vara ensam och ladda batterierna och inte klarar ett förhållande dessutom — fast han kanske gärna vill ha tryggheten i ett sådant?

Egoismen kan ju delvis bero på aspergersvårigheter som ont om krafter, dålig omställningsförmåga och otillräcklig träning i, kanske ren oförmåga, att ta andras perspektiv. Men just egoism måste inte sådant visa sig som. Samma sak med kylan och med den obenägenhet du alltid har upplevt att tala om känslor.

Och i den mån det där beror på asperger — ja, har man asperger så kan man ha svårt att identifiera och verbalisera vad man känner och kan behöva mer tid för det än vad ni "normalstörda" kanske väntar er; men därifrån till att aldrig göra det och till att (mer än rent tillfälligt) bara lämna partnern med en upplevelse av kyla och egoism? Jag är man med asperger och skulle själv inte stå ut med en partner som jag upplevde som kall, egoistisk och opratbar.

Att det var bättre i början kanske kan ha berott på att ni var förälskade och på att det lyckades bryta igenom en del av hans spärrar tillfälligt?

gebbacoconut skrev:Jag har inte vetat tidigare vad som åsamkat oss de problem vi haft förrän min sambo för cirka två månader sedan berättade att han har mest troligt har AS.

Han har ingen diagnos ställd av vården utan han tror själv att han har AS? I så fall behöver det inte alls vara AS. Hans beteende kan bero på något annat.

Så kan det naturligtvis också vara.

Jag vill inte ändra på något med honom, utan jag undrar mer hur det kommer sej att han förändrats så drastiskt. Och om det finns något sätt som jag inte vet hur man ska börja ett samtal så att han inte kan överreagera efter att jag knappt ens hunnit föra fram mina tankar/åsikter/funderingar. Det kan vara en enkel sak som en helt vanlig fråga jag hinner knappt ens ställa den innan han blivit arg.

Kunde jag vara säker på hans kärlek skulle jag stå ut med kylan, vilket jag vill vara, jag vill så gärna tro honom men allt han gjort senast månaderna motbevisar det. Jag har aldrig känt mej osäker på hans kärlek, jag vet att han aldrig skulle vara med någon annan det är inget sådant. Utan jag har börjat undra av vilka anledningar han är tillsammans med mej, då det känns som hans kärlek är som bortblåst.

Jag vill förstå honom, därför jag läser och läser om AS, men utan hans medverkan är det svårt att förstå honom eftersom alla människor är individer och fungerar olika. Jag vill vara ett stöd och hjälp. Jag finns alltid där för honom men han ser det inte på något sätt.