Hej!

När jag var liten sa jag alltid daddel. När jag var på en resa i spanien så började mina föräldrar prata med sina vänner och dom kom in i en hetsig diskussion hurvida det heter daddel eller dadel (läs dessa ord som daddel - snabbt d och dadel - långt a). Efter en stund kontrade min far med, som är för att man säger dadel med långt a; "vadå? Säger du saddel med eller?" (Syftade på sadel). Och då slog det mig, det borde väl egentligen uttalas dadel med långt a?

Paddel borde ju annars heta padel?


Vet att merparten utalar det daddel, men varför har det blivit så?

Hundralappen skrev:Vet att merparten utalar det daddel, men varför har det blivit så?

Hellquist ger följande förklaring:

http://runeberg.org/svetym/0172.html

biformen med -dd- beroende på samma i lånord vanliga förlängning som i t. ex. gadda, krydda;

Hundralappen skrev:Hej!

När jag var liten sa jag alltid daddel. När jag var på en resa i spanien så började mina föräldrar prata med sina vänner och dom kom in i en hetsig diskussion hurvida det heter daddel eller dadel (läs dessa ord som daddel - snabbt d och dadel - långt a). Efter en stund kontrade min far med, som är för att man säger dadel med långt a; "vadå? Säger du saddel med eller?" (Syftade på sadel). Och då slog det mig, det borde väl egentligen uttalas dadel med långt a?

Paddel borde ju annars heta padel?


Vet att merparten utalar det daddel, men varför har det blivit så?

Jag säger da-del fast inte så ofta eftersom jag tycker de smakar pyton.

Alla språk har sina små ojämnheter, och det här är en av svenskans. Lånord tenderar än idag att förses med korta tryckstarka vokaler och därmed långa konsonanter efter dem, medan stavningen kan gå andra vägar — som att hämtas från det långivande språket.

Fast samma stavningsproblem finns också i inhemska ord. Hur många uttalar hade och dom (som i domstol) som de stavas? En del gör det — jag vet på rak arm en del götalänningar för hade och dalfolk och finlandssvenskar för dom — men de flesta säger nog hadde och domm. I hade vet jag inte på rak arm vad det beror på — kanske samma skillnad i behandlingen av fornsvenskans kortstavighet som går igen i formerna hane (huvudsakligen götaländsk) och hanne (huvudsakligen svealändsk), kanske olika behandling av tomrummet efter det v-ljud som en gång fanns där (hafði, hafdhe...); i dom beror det på att vokalen en gång var lång hos alla "svensk"talande.

edit: Man (könet) är ett annat exempel. Och kan. Båda har kort vokal från början. Ordet man har en krånglig historia som någon annan får nysta i; men kanske för det, troligare för kan, kan stavningen bero på att ordet så ofta används trycksvagt (obetonat).

Zombie skrev:dom

Stavningsregeln för enstaviga ord med kort vokal och koda bestående av /m/ är att slutkonsonanten inte dubbleras om det inte finns ett annat ord som skiljer sig därifrån enbart i vokallängd.
∴ <lamm> eftersom /la:m/, <damm> eftersom /da:m/ och <ramm> eftersom /ra:m/ men <kam> eftersom */ka:m/, <stam> eftersom */sta:m/ och <glam> eftersom */gla:m/.

Det är en jättekorkad regel, som man borde ha förstått att nya lånord som rom 'zigenare' och boom skulle komma att skapa undantag i. Men dom stavas alltså som det uttalas.

Jodå. Men den stavningsregeln formulerades efter, och på grund av, den ljudövergång jag syftade på i de dominerande (inte alla) varieteterna av svenska: förkortningen av tryckstark lång vokal före -m.

Far min tror detta är nått stockholmsinspirerat som kommit senaste tio åren.

Som typ att dom säger räddisor och röbettor. Kan detta stämma?

Hundralappen skrev:Far min tror detta är nått stockholmsinspirerat som kommit senaste tio åren.

Som typ att dom säger räddisor och röbettor. Kan detta stämma?

Jag föddes i Nyköping (och växte upp i skogen ca 15 km utanför )och bodde där till 18 års ålder. Jag säger daddel och räddisor men rödbetor. Säger oftast (tror jag, folk har i alla fall anmärkt på det) honom likt Rolle Stoltz, vilket jag också nyss hörde min mor säga. Hoonåmm.
Daddel för dadel lärde jag mig säga någon gång på 1970-talet. Mer än 10 år sedan.
Felstavningarna är avsiktliga för att illustrera hur jag uttalar orden.

Sedan har vi kex och "chäx", samt lakrits och "lackris". Frågade lite människor på stan i Stockholm, de höll med om att det uttalas "kecks" och "laakris". Här nere i söder är det dock tvärtom.

Trådens tre språkvetare säger säkert många kloka saker. Som tur är hittar vi amatörer svaret på uttalsfrågan i klartext i HGJ's länk: Det heter daddel.

Jag säger daddel men stavar dadel för något annat vore inte klokt.

Hur är det med pluralformen då, jag pratar inte ofta om dadlar, men säger nog oftast dadlar men en daddel, fattar inte varför jag är så inkonsekvent...