Min 6-åring har troligtvis AS och ska snart utredas/diagnostiseras. I.o.m. detta har jag läst massor om AS här på forumet och ca ett 20-tal böcker i ämnet. Jag känner igen mig själv väldigt mycket och har lärt mig massor om mig själv. Jag funderade lite på om jag själv kanske också borde utredas, men lade snabbt bort de tankarna eftersom jag fick veta att det var över 4-års kö för vuxna här och att fler inte fick ställa sig på kön.
Men förra veckan var jag hos en kurator som berättade att det inte längre finns någon kö här och att hon ev. kan remittera mig dit. Så nu måste jag fundera på allvar om detta.


Så frågan är om jag kan ha någon glädje av en diagnos eller om det på något sätt kan skada?
Jag är lite orolig eftersom jag läst historier (bl.a. här på forumet) om personer som inte ansetts lämpliga som föräldrar. Jag har själv 2 små barn.


Jag vet inte om själva insikten om en diagnos förändrar så mycket för mig eftersom jag har analyserat mig väldigt mycket och jag tror att jag känner till de flesta av mina problem. Fast vad vet jag? Det kanske inte alls är som jag tror? Kanske kan det vara bra att ha styrkor och svagheter på papper också, eftersom jag ibland tänker att jag nog inbillar mig eftersom jag läst så mycket om AS? Kanske skulle min man bli hjälpt av att förstå mig bättre?


Jag tillhör nog dem som utåt sett verkar ganska normala, fast jag känner mig inte sådan på insidan. Jag känner mig mer och mer annorlunda. När jag var yngre kände jag visserligen mig utanför hela tiden men jag är nog mer annorlunda nu. Jag tror det är för att det jobbigt och stressigt omkring mig nuförtiden. Allt har ju t.ex. blivit mycket jobbigare sedan jag fick barn… Eller var jag helt enkelt omedveten om mycket när jag var yngre?


Jag är också orolig för att de skulle nonchalera mig om jag kom för att utredas och säga typ: ” Du kan väl inte ha AS, du som har en högskoleutbildning, är gift, har barn och jobb?”

Men allt är ju inte som det verkar utåt:

* Visst har jag högskoleutbildning, t.o.m. flera. Men jag jobbar inte med vad jag utbildat mig till.

* Jag har en man som får ta hand om mig och hemmet och försörja mig.

* Jag har två barn som jag älskar, men som jag knappt orkar med vissa dagar. Fast jag och andra tycker att jag är väldigt bra med barn egentligen. Dessutom tror jag att jag förstår mina barn bättre eftersom jag har liknande svårigheter. Men ljudnivån är hemsk eftersom 6-åringen skriker mycket, får utbrott och bankar på saker hela tiden. Och jag är ju ljudkänslig och kan också få utbrott… De är dessutom sjuka mycket och det är alltid jag som för vara hemma med dem då. Men jag har ett stort behov av att få vara i fred.

* Jag har aldrig haft en tillsvidareantällning trots att jag är 35 år. Jag jobbar nu i mitt eget företag hemifrån, men har svårt att få något gjort och vet inte hur jag ska sälja in mina tjänster. Jag har inte tjänat några pengar på flera år. Ofta fastnar jag istället med att surfa och läsa om t.ex. AS eller något annat intresse. Jag pluggar också på distans. Att ha eget företag gör ju att jag får ha barnen på dagis. Men jag får skuldkänslor varje dag när jag inte lyckas få något gjort. Egentligen har vi inte råd att ha dem på dagis, men jag skulle aldrig orka annars.

* Hemmet förfaller och det är svårt att ta tag i hushållsgöromål.

* Hälsan förfaller och jag är överviktigt pga en annan diagnos. Men vi lyckas inte planera vettig mat trots att vi försöker gång på gång. (Vi har testat med en matkasse man kan få hemlevererad och det fungerar mycket bättre, men är för dyrt.) På dagarna när jag är själv hemma glömmer jag ofta bort att äta. Jag lyckas aldrig ta mig ut för att röra på mig.

* Sömnen är väl heller inget vidare. Tankarna bara snurrar i huvudet när jag ska sova och det kan ta 1-2 timmar innan jag lyckas oavsett vilken tid på dygnet jag lägger mig. Sedan är jag alltid trött på dagarna. När jag har hämtat barnen på dagis kan jag knappt hålla mig vaken och somnar ibland på soffan samtidigt som jag försöker leka med dem.

Men på vilket sätt skulle jag kunna få hjälp? Vilka erfarenheter har ni andra av stöd och hjälp?

Detta blev väldigt långt, så jag hoppas att någon orkar läsa detta…

Hej och välkommen, såg att det var ditt 4:e inlägg.

VilsenVilja skrev:..
Jag är också orolig för att de skulle nonchalera mig om jag kom för att utredas och säga typ: ” Du kan väl inte ha AS, du som har en högskoleutbildning, är gift, har barn och jobb?”
..

Du vore isf inte den första, här finns flera som har den typen av erfarenheter, jag är själv en. Så på det här forumet finns det mycket att hämta.

Läste bara ditt inlägg som hastigast, läser mer i eftermiddag, ska iväg nu!

Jag har läst och känner igen mig! Jag fick min diagnos förra året. Tack vare den kunde jag ansöka om stöd via LSS. Har fått en trevlig kontaktperson och ska få något som heter boendestöd. De hjälper en att komma i gång med disk, städning och tvätt. Mig ska de även stötta då jag är ensam med sonen och ska laga mat. Jag klarar inte av att göra två saker samtidigt eftersom jag blir stressad och tappar fokus, blir irriterad.

vallesmamma skrev:Jag har läst och känner igen mig! Jag fick min diagnos förra året. Tack vare den kunde jag ansöka om stöd via LSS. Har fått en trevlig kontaktperson och ska få något som heter boendestöd. De hjälper en att komma i gång med disk, städning och tvätt. Mig ska de även stötta då jag är ensam med sonen och ska laga mat. Jag klarar inte av att göra två saker samtidigt eftersom jag blir stressad och tappar fokus, blir irriterad.

Vad gör en kontaktperson egentligen?

Hej!
I mitt fall har det bara varit positivt med en diagnos. Jag blev nyligen utredd (är 24 år). Jag förstår mig själv mycket bättre nu när jag vet vad som är "felet" och att få veta mina styrkor och svagheter. Jag går fortfarande och pratar med min psykolog som utredde mig och hon ger tips och stöd hur jag kan må bättre etc. Man kan ju prata med vilken psykolog som helst men det är mycket bättre (tycker jag i mitt fall iaf) att ha sin egna psykolog/utredare för den personen har fått lära känna dig och får reda precis hur du fungerar i.o.m en grundlig utredning.

Man får även vissa rättigheter i samband med diagnos. Jag har inte hunnit få så mycket erfarenhet av det än men min situation just nu är att komma på vad jag vill göra i framtiden. De tipsade mig om att arbetsförmedlingen har personer som är specialiserade på folk med funktionsnedsättning (tror jag vad jag vill på än så länge...!) Jag gick in på ams.se och kollade vad de har att erbjuda. Det som jag tyckte verkade intressant var att du som har npf kan få stöd i att starta eget företag, och de kan bidra med upp till 60 000 kr. Det ska jag kolla upp eftersom jag är intresserad av att starta mitt eget företag men har aldrig kommit igång.

Ett av mina huvudproblem är sociala kontakter. Då fick jag tipset om att få en så kallad övningskompis (via LSS). Jag får se hur det blir med det, jag har inte testat det än. Man får även rätt till viss sjukpenning/aktivitetsersättning, man får rätt till en kurator som hjälper en med myndigheter när det gäller hur man ska få sina pengar man har rätt till när man har diagnos. etc.

Det var mina erfarenheter hittills.

@VilsenVilja

Bara som info: jag har anmält mig själv för att ha" kapat" din tråd och börjat snacka en massa arbetsfrågor. Iofs hakade jag på Kapuni men jag var den som skrev mest

Jag och andra moddare tittar på detta - det kommer antagligen bli så att vi delar av "jobbsnacket" till en annan tråd som vi lägger i underavdelningen Studier o Arbete.

Bara så du vet. Fortsätt gärna skriv