underjord:

Det har jag faktiskt inget bra svar på. Har funderat på det själv, faktiskt. Ull är ju rätt självklart att man kan tänka ut att "det där vore nog kjempegrejt att göra en kofta av" - men lin? Det är ju inga ENKLA moment att fixa sej ens en tvättlapp i lin.

Linne är trots detta mystiska och tidsödande beredande ett av de allra allra äldsta tygslagen som finns. Man har hittat 10.000 år gamla linnerester i Europa, och märkligt nog är de äldsta europeiska ylleresterna bara ca 4000 år gamla! Det kan bero på att linne är mycket mer motståndskraftigt mot tidens gång än ylle, men det är ändå en mystiskt stor skillnad.

Lin är tex resistent mot de allra flesta textilätande baggar och kryp. Det tål värme och fuktighet väldigt bra, men kan mögla om det måste ligga för länge i sådan miljö. Det är ganska känsligt för vikning, man ska inte förvara linnetyg vikt utan rullat på rullar av tidningspapper eller särskilda tygrullar.

Ull åas är smaskens för alla textilätande baggar och kryp, det tål inte värme och möglar väldigt lätt om det förvaras fuktigt. Ull kan faktiskt mögla om det ligger inneslutet i en plastpåse (tex för att skydda den mot baggar)!! Därför ska yllegarner allra helst förvaras i papperspåsar eller pappkartonger.

För att sväva ut lite och samtidigt anknyta till mitt förra inlägg kan jag berätta att bomull också är en väldigt gammal textilväxt. Här är det, liksom för ullen, ganska lätt att tänka sej hur de kom på att använda just bomull. Bomull sitter nämligen i klasar på bomullsplantan, så det är bara plocka av bomullstussarna, kamma, spinna och väva så är det klart.
Bomullsplantan växer i Asien, Afrika och Amerika, och de äldsta fynden av bomull är ca 8000 år och kommer från Sydamerika. Indien hade också bomullsproduktion igång väldigt tidigt, men till Europa kom bomullen först på medeltiden. Då var det värsta lyxen!
Nu är bomull tvärtom det billigaste och absolut vanligaste av textilierna. Ett klart effektivare skördesätt för bomull än för någon annan textilproducent är orsaken till det. Tyvärr betyder det också att just bomullsodlingar utsätts för stora mängder bekämpningsmedel och andra gifter för att få så stor "yield" som möjligt.

Ännu en anledning till att bomull är så billigt beror på att man lätt och smidigt kan använda barnarbetare och/eller gravt underbetalda personer för hjälp med skördning. Ska man handla etiskt och miljövänligt är det alltså lämpligast att handla ylle eller linne. Ull och lin är svåra att sätta barnarbetare på. Bägge slagen kräver tränade ögon och vana händer genom hela tillverkningsprocessen, något inte barn har. Bomull åas kan vem som helst plocka; det är bara gå och rycka tussar.

På samma sätt är det inte billigare att sticka sina egna kläder själv; nej tvärtom kan det faktiskt vara dyrare! Detta beror på att ull och lin är såpass krävande material. Fåren kräver ompyssel för att ullen ska bli så fin som möjligt. Lin växer inte bra med bekämpningsmedel i marken. Detta, tillsammans med det faktum att skördandet, kardandet och spinnandet tar tid och kräver erfarenhet gör att garn i 100% naturmaterial helt enkelt är dyrare än det man handlar i affären*. Oftast är iofs det man handlar i affären uppblandat med syntet, eller tom helt syntetiskt.

Tyg däremot, är lätt att sätta barn i arbete med. Där krävs det inte så mycket av personalen, de ska bara kolla så vävandet av tyget funkar, sen är det klart. Därför är det oftast väldigt mkt billigare att sy själv. I bomull då förståss. Ylle- och lintyger är fortfarande väldigt dyra.

Eftersom syntetmaterial inte ser himlen förrän de kommit ut ur provröret så tar jag inte upp dem så noga här. Ibland kan dock tyg i syntetmaterial vara dyrare än bomullstyg. Detta beror också på att bomull är såpass exploaterat som det är. Syntet-tygerna måste framställas genom kemiska processer, till vilka det krävs någotsånär kunnig personal. Bomull har inte dessa behov.


*Bra exempel på hur yllegarner och ylletyger kräver kunskap:
För att få ett fint och lyxigt kashmirtyg kan man inte ha med några täckhår i garnet utan bara underull. Täckhåren på kashmirgeten är nämligen väldigt sträva och omysiga. För att slippa sortera bort täckhåren för hand, efter att ha klippt hela geten, finns det därför många som väljer att -kamma- ut underullen. Detta kan man göra en gång per år; när geten fäller vinterpälsen. Är man oerfaren, måste man kamma geten kanske tre veckor innan man fått all underull. Erfarna kammare kan dock göra detta på ungefär en vecka, eftersom de ser när underullen släpper.

vetej skrev:Den här tråden är fylld med humor om man är tillräckligt mottaglig. Det finns inget bättre än folk som är hardcore-intresserade av något.

Sant, jag håller på att garva knäna av mig åt vissa inlägg. Samtidigt finns både djupt kunnande och vördnad för detta i tråden. Det är vackert egentligen.

Tonzon, ditt inlägg om sumobrottning var mycket intressant!
Berätta gärna om deras träning, vad de äter, om de fightats mot andra sorters kampsportsutövare mm. Deras teknik torde vara otroligt effektiv irl, inbillar jag mig. Styrka, tyngd, stryktålighet & beslutsamhet som accelererar snabbt. Skulle de nå framgång i K1 eller UFC?

KrigarSjäl skrev:Tonzon, ditt inlägg om sumobrottning var mycket intressant!
Berätta gärna om deras träning, vad de äter, om de fightats mot andra sorters kampsportsutövare mm. Deras teknik torde vara otroligt effektiv irl, inbillar jag mig. Styrka, tyngd, stryktålighet & beslutsamhet som accelererar snabbt. Skulle de nå framgång i K1 eller UFC?

En av de största nutida sumohjältarna har tävlat eller tävlar i K1.

Om han var en hjälplös sopa så skulle han inte ens fått vara med, så någon framgång måste han ha haft..

I den matchen som jag såg så blev han dock totalt förnedrad och utslagen av en "riktig fighter"..

Vem är det som avses? Jag tänker på fighten mellan Akebono och Bob Sapp, och sistnämnda är väl egentligen ingen gudabenådad fighter, utan klarar sig så bra som han gör enbart pga sin storlek.

nallen skrev:Samtidigt finns både djupt kunnande och vördnad för detta i tråden. Det är vackert egentligen.

Jag tycker alltid att det är intressant att läsa om saker när de berättas om av någon som brinner för ämnet och kan mycket om det och då spelar det heller ingen roll hur obskyrt ämnet är. Det är väl nörden i mig som tilltalas av den kunskap som förmedlas.

weasley skrev:Linne är trots detta mystiska och tidsödande beredande ett av de allra allra äldsta tygslagen som finns. Man har hittat 10.000 år gamla linnerester i Europa, och märkligt nog är de äldsta europeiska ylleresterna bara ca 4000 år gamla!

Coolt!

Det kanske var en långsam process. Om man jämför med dagens datorer, så utvecklades de ju inte över en natt. Annars skulle man ju kunna ställa samma fråga hur tusan de kom på att kombinera kisel, germanium och koppar på just det sätt som krävdes för att man skulle kunna skapa en logisk krets som den ser ut idag.

KrigarSjäl skrev:Tonzon, ditt inlägg om sumobrottning var mycket intressant!
Berätta gärna om deras träning, vad de äter, om de fightats mot andra sorters kampsportsutövare mm. Deras teknik torde vara otroligt effektiv irl, inbillar jag mig. Styrka, tyngd, stryktålighet & beslutsamhet som accelererar snabbt. Skulle de nå framgång i K1 eller UFC?

Jag har inte tid riktigt nu att skriva om det, men jag kommer att skriva ett längre inlägg till, nu när det fanns lite intresse.

Angående Akabono. De sista två åren i Sumon var han mycket skadad och tävlade inte. Han var helt ur form och vann sina matcher i stort sett på sin vikt. Men när han fick lägga av med sumon så hade han inte någon rörlighet. Smidigheten var som borta, han förflyttade inte sin kropp. När han ställde upp i K1 så var det på grund av att han är mycket populär i Japan. Men det var pinsamt att se honom. Men han var ganska avdankad.
Av de som är i sumon idag tror jag att där finns en 5 eller 6 stycken som jag skulle tro skulle göra bra ifrån sig i K1. Men då måste dessa träna på ett annorlunda sätt, för annars skulle de inte orka. En sumomatch avgörs i snitt på 5 sekunder. De har byggt sina kroppar på att vara extremt explosiva. Men går en match i en eller två minuter så är de helt slut. De skulle inte klara tre ronder med tre minuter vardera. Utom de som jag tänker på. En del av dessa har en sådan vinnarskalle att de inte skulle ge upp och de är väldigt starka. Andra jag tänker på är europeer och tränar mycket styrketräning, något som inte är traditionellt accepterat i Japan.

Akebono vägde över 200 kilo. Men de som man räknar till de klassiska jättarna väger och vägde runt 140-145 kilo. Där ligger idealvikten för en riktigt bra sumobrottare. Det är rätt intressant att flera av de som räknas som bäst genom tiderna var söner till fiskare. De växte upp och hjälpte till på båten och fick en mycket bra balans.

Sumobrottare får inte ställa upp i någon annan kampsport om de håller på med sumo.

Det kommer mer om träning och mat. Jag hinner som sagt inte att skriva så mycket idag.

KrigarSjäl skrev:Vem är det som avses? Jag tänker på fighten mellan Akebono och Bob Sapp, och sistnämnda är väl egentligen ingen gudabenådad fighter, utan klarar sig så bra som han gör enbart pga sin storlek.

Tro mig när jag säger att jag inte talar om Bob Sapp när jag refererar till en "riktig fighter".

Finns ett gäng med duktiga killar en bit över 100 kilo med kapacitet att knocka både Akebono och Sapp tack vare överlägsen teknik, snabbhet och uthållighet..

underjord skrev:

nallen skrev:Samtidigt finns både djupt kunnande och vördnad för detta i tråden. Det är vackert egentligen.

Jag tycker alltid att det är intressant att läsa om saker när de berättas om av någon som brinner för ämnet och kan mycket om det och då spelar det heller ingen roll hur obskyrt ämnet är. Det är väl nörden i mig som tilltalas av den kunskap som förmedlas.

Ojojojoj. Jag håller med till 100%!

När någon är insatt i ett ämne på RIKTIGT spelar det nog ingen roll vad det handlar om; jag tycker det är -oerhört- intressant att höra personen prata/skriva om det.

Av de som har skrivit seriösa inlägg här tex, skulle jag jättegärna få mer information. Sumobrottning, piptillverkning och miniatyrskulptering exempelvis! Så jäkla coola saker! Jag vill veta mer!

Sumobrottning igen. Träning och mat var det. Jag översätter information som finns på nätet till svenska och ger kommentarer. För jag känner till en del träningsdelar men inte alla, så here goes.

Shiko: En fotstampnings övning som stärker höfterna och benen. De flesta sumobrottarna gör runt 500 per dag.

Teppo: En övning för armarna och axlarna. Sumobrottare slår med flata handen på en stor träpåle. Träpålen rör sig inte när de slår på den.

Suriashi: Ännu en ben övning, som görs i en hukande position med händerna böjda vid armbågarna. Sedan glider han fötterna framåt, eventuellt benen.

Matawari: En stretchövning, där sumobrottaren sitter på golvet med sina ben så brett skilda åt som möjligt, och sedan luta framåt tills magen rör vid golvet. För att åstakomma detta behövs det oftast hjälp (se videoklipp) av andra sumobrottare.

Utmaningsmatcher: Dessa matcher gör efter att man värmt upp. De är precis som de man ser i turneringar, fast utan cermonier. Här får också lägre rankade möta högre rankade sumobrottare.





Hård träning.



Faktiskt en rolig uppvärmning.


En av de japanska toppsumobrottarens träning.

Man börjar dagen från klockan fem på morgonen till klockan nio på morgonen. Ju högre rankad du är desto längre får du sova. Man börjar med träningen direkt. För det är svårt att träna så hårt med mat i magen. Så ingen frukost. När man äter middag så kan en sumobrottare sätta i sig motsvarande fem till tio gånger en normalportion. Ofta går man och lägger sig efter maten och sover, för att kroppen skall ta åt sig så mycket av maten som möjligt. Man sover ungefär i tre timmar.

Traditionellt äter en sumobrottare en stuvning som kallas för chanko-nabe. Den innehåller någon form av kött, vilket kan variera mellan fisk, seefood (kommer inte ihåg vad det heter på svenska), kykling, griskött och nötkött. Till detta serveras ris och grönsaker. Målet är rikt på protein för att man skall öka i vikt eller i alla fall behålla sin vikt. Men denna maträtt är inte fettbildande i sig. Det är mängden mat som gör den fettbildande.

Man dricker ofta mycket öl. Kortisonet ökar när man dricker öl och det gör så att kroppen lagrar fettet runt midjan. En typisk ölmage.



Här visas hur man gör traditionell sumomat. Jag tror att europen som är med i inslaget är en sumobrottare från estland. Det framgick även att han lagade en godare stuvning än kocken enligt provsmakaren.

Det som är intressant med när man väljer ut sumobrottare så väljer man inte feta barn eller ungdomar. Detta för att de anser att feta barn inte har något intresse av att röra på sig, så dessa skulle inte bli bra sumobrottare eftersom de inte kommer träna tillräckligt hårt.

Det finns en träningsform till som inte ses med så goda ögon av sumoförbundet, eftersom det bryter mot det traditionella. Det är tyngdlyftning. En del sumobrottare styrketränar regelbundet.

Sayonara - T

En enkel lösning på ett vackert samband...

(1+q)(1+q^2)(1+q^3)(1+q^4)(1+q^5)(1+q^6)...=
(1-q^2/(1-q))(1-q^4/(1-q^2))(1-q^6/(1-q^3))(1-q^8/(1-q^4))(1-q^10/(1-q^5))(1-q^12/(1-q^6))...=
((1-q)(1-q^3)(1-q^5)(1-q^7)...)^-1

Med andra ord antalet sätt att skriva ett positivt heltal n som en summa av distinkta positiva heltal är ekvivalent med antalet sätt att skriva n som en summa av positiva udda heltal.

Eulers Theorem är det första kända inom partitioner av heltal. En gren av den additiva talteorin som är mycket vacker. I bevisen möter man ofta tekniker som kretsar kring genererande funktioner, Gaussiska polynom,q-Pochhammer symboler, bijektioner (ofta med Ferrer diagram), m.m.

Jag tycker partitioner besegrar den klassiska talteorin för den har en mer visuell karaktär som gör den mer exakt och tydlig.

Vi vet mycket om heltalens multiplikativa egenskaper
men deras additiva strukturer?
Bevisa: 2n=p+q , där p och q är primtal är sant för alla n>5 tex

På senare tid har även Modulära former (som bland annat var högrelevant för beviset av Fermat's sista "Theorem", Taniyama-shimura conjecture...) har även krypit in i heltalspartitionernas värld med signifikanta konsekvenser.

Jag återkommer med Bressoud's bijektion och Franklin's bijektion.
Senare kanske även ett annat Theorem som ännu är ett påstående...
jag jobbar på beviset...

------------------------------

Moderatorn:

Snyggade till formatteringen.

Det var ett tag sedan jag plitade ner något här, så jag tänkte ta upp mitt andra stora intresse förutom stickning och garn; kärnkraft och tillhörande frågor. Eftersom det är ett så otroligt stort ämne blir det antagligen en liten följetong.

För att börja från början startar jag med kärnbränslet.

Det finns flera isotoper som fungerar som kärnbränsle, men den mest kända är nog U-235. Den är inte särskilt vanlig i uranmalm, så för att kunna använda malmen måste den anrikas först.
Att man måste göra detta beror på att de allra flesta reaktorer är byggda så att de inte kan upprätthålla kärnreaktionen på egen hand om inte bränslet innehåller ett tröskelvärde av tillgängliga neutroner. U-235 är lätt att påverka genom att bombardera det med neutroner, medan U-238 är svårare att dela. Delningen innebär att det formas nya ämnen och att några neutroner smiter iväg och fortsätter klyvningsproceduren på annat håll. U-238 däremot behåller gärna en extra neutron. Detta är dock inte enbart dåligt, vilket jag skriver mer om längre fram.

Anrikningen ökar halten U-235 i det brutna uranet, från knappt en procent upp till 5% i vissa fall. Det är en ganska dyr process att anrika uran. I processen upphettas uranmalmen och genomgår olika fasomvandlingar och kemiska reaktioner tills man får en urangas, uranflourid. När den centrifugeras kommer tyngdskillnaden i isotoperna att skilja den lättare U-235 från den tyngre U-238. U-235 avskiljs via ett uttag i centrifugen och genomgår sedan ytterligare kemiska reaktioner tills man får urandioxidpulver. Detta pressas och formas till pellets.
Den tyngre isotopblandningen är det som kallas "utarmat uran" (depleted uranium) och som kan användas till olika militära ändamål. Uran är nämligen en väldigt speciell metall.
Beroende på reaktortyp fylls sedan en metalltub med pellets och blir en bränslestav till en reaktor. De olika reaktortyperna kräver olika antal stavar; en kokvattenreaktor behöver ungefär dubbelt så många bränslestavar som en tryckvattenreaktor tex.

Eftersom energin i en reaktor kommer från kringflygande neutroner, är materialvalet alltid väldigt viktigt, oavsett vad det gäller. Materialet måste vara genomsläppligt för neutroner, det måste vara väldigt korrosionsbeständigt och tåla höga temperaturer. Dessutom beror det också på typen av reaktor.
För bränslestavarna används zirkoniumlegeringar (zirkalloy) i många reaktorer. En bränslestav till en sådan reaktor är alltså en zirkalloytub med urandioxidpellets i. Helium tillsätts, för att skapa en inert miljö så inte urandioxiden reagerar med syre och skapar oönskade biprodukter.

När bränslestavarna sitter på plats i reaktorhärden kan energiutvinningen börja. De olika reaktorerna ser olika ut, och har bränslestavarna placerade på olika ställen, men gemensamt är att de har

#bränsle
#moderatorämne
#kylämne

I vissa reaktorer är moderatorämnet och kylämnet samma sak. Detta är fallet i de svenska reaktorerna; där är det vanligt vatten som fungerar som moderator och kylare.
En moderator är det som saktar ner neutroner. Att man har en sådan beror på att ju långsammare neutronerna rör sej, desto större chans är det att de träffar på en atomkärna som de kan klyva. Neutroner som är sålunda nedsaktade brukar kallas termiska neutroner.
Vissa reaktorer arbetar med tungt vatten istället för vanligt vatten. Tungt vatten innehåller en extra neutron vilket gör att vattnet är lite tyngre än vanligt vatten. Detta medför att neutronerna har svårare att ta sej fram i det tunga vattnet och gör i sin tur att moderationen är effektivare. Tungt vatten är dock väldigt dyrt att framställa och går inte att utvinna på naturlig väg i större omfattning till ett rimligt pris.

När den första neutronskuren satt igång reaktorn kommer det fissila U-235 att klyvas och sända ut skurar av neutroner samtidigt som det bildas massor av märkliga ämnen av varierande radioaktivitet. Neutronerna som frigörs saktas ner av moderatorn (vanligt vatten, i svenska kärnkraftverk) och sätter igång klyvningar av fler kärnor i andra bränslestavar. Vanliga restprodukter som bildas, när atomkärnorna stabiliserats något efter den inledande delningen, är;

Ce-137
Sr-90
I-131

Det U-238 som finns i bränslestavarna absorberar gärna en neutron eller två, för att sedan sönderfalla till Pu-239. Detta är den plutoniumisotop man kan göra kärnvapen av.
I ett vanligt kärnkraftverk produceras sällan vapendugligt plutonium utan att kärnbränslesoporna måste genomgå en rejäl anrikning först. Det finns dock speciella reaktorer som kan producera stora mängder Pu. De gamla sovjetiska reaktorerna var byggda för att kunna producera Pu. Teoretiskt går det att producera vapendugligt Pu även i svenska kärnkraftverk men då får inte bränslet köras mer än någon månad. Efter det blir nämligen halten Pu-240 alldeles för hög. Pu-240 vill man INTE ha i ett vapen eftersom den spontant faller sönder och alltså kan orsaka en kärnvapenexplosion vid vilket ögonblick som helst. En mycket osäker isotop alltså!
Pu-239 vill man dock ha i ett kärnkraftverk också. Den kan nämligen fissioneras vidare. Via olika neutroninfångningar och sönderfall kommer energin alltmer komma från plutoniets sönderfall, ju längre kärnbränslet används.

När bränslet innehåller för mycket radioaktivt skräp måste det bytas ut. Det är sällan man byter bränslestavar pga att U-235 och/eller Pu-239 tagit slut. Snarare är det för att antalet icke fissionerbara kärnor är så stort att reaktionerna inte kan upprätthållas längre. Tänker man på att varje U-235 kan ge upphov till minst två nya kärnor vid en delning (kärnor som i sin tur kan dela sej) så förstår man snabbt varför det kan bli på det viset.

För att byta bränsle måste de allra flesta reaktorer stängas av. Bränslet tas ut ur sitt ställe i härden och förs till mellanlagringsplatsen. Här får den mest akuta radioaktiviteten avklinga under det att stavarna kyls. Vid det här laget är zirkalloytuberna fyllda av en sörja av radioaktiva ämnen. Även själva metallen kan ibland bli radioaktiv eftersom uranet kan ha reagerat med någon orenhet på tubens insida och bildat något underligt halvmaterial.
Oftast förvaras kärnbränslet i stora vattentankar omgivna med betong och bly tills det värsta klingat av. Det kan ta uppåt 30 år innan det är redo att föras till slutförvaring i Sverige.
I andra länder kan dock detta kärnbränsle återanvändas efter en enklare behandling, nu när de värsta föroreningarna är borta. Det blandas sen med lite anrikat uran och blir det sk MOX-bränslet. MOX = Mixed OXide fuel. På det viset ser man till att använda bränslet mycket effektivare än man gör i Sverige. Dessutom minskar radioaktiviteten en del. Det som är mest radioaktivt i kärnbränslet (det man skrämmer små barn med alltså) är nämligen Pu och dess isotoper. I Sverige grävs dessa ner i marken eftersom man inte får utveckla kärnkraften här, enligt lag.

I Kanada finns det dessutom reaktorer som kan köra på nästan vilken smörja som helst. De är riktigt fina konstruktioner! CANDU-reaktorn kan köra på vanligt, icke anrikat, uran, likväl som blandade plutoniumisotoper och annat avfall. I Kanada kan man alltså köpa upp andra länders kärnbränsleavfall billigt och köra dem någon vända i de egenuppfunna reaktorerna och på så vis få gräsligt billig el samtidigt som mycket av det plutonium som annars skulle gått till vapen då försvinner. Faktum är att de reaktorerna används för att destruera de kärnvapen man hittar genom olika internationella operationer och/eller nedrustningsavtal.

När man analyserar kärnbränsle brukar man tala om dess livscykel, dvs vägen från gruva till bränsle och slutligen till slutförvar. Svenska reaktorer tar anrikat uran i ena änden och spottar ur sej kärnbränsle i andra änden. Där tar cykeln slut. Många andra länder har en liknande process, dvs bränsle in -> skräp ut. Skillnaden är att dessa länder har möjligheten att upparbeta skräpet så att det går att använda igen, kanske i en MOX-reaktor. Vissa av de gamla reaktortyperna går att bygga om så de kan köras på MOX. Anledningen till att alla bränslen inte funkar i alla reaktorer är för att koncentrationen av neutroner varierar från konstruktion till konstruktion.

Aliens versus Predator! både spelen och filmen, samt alien filmerna och predator filmerna.
Alien är bra, lite ologisk ibland. Aliens (2an) är en typisk fortsättning, det finns nu massvis med xenomorpher istället för 1. tredje filmen är det 1 xenomorph igen tillsammans med fler människor än i 1an, fast nu är dom helt obeväpnade. Alien 4 suger och borde inte ses.
Predator är en halvbra film, men jag gillar den pga att det är första filmen, och lol arnold swartsnegger i huvudrollen.
Predator 2 suger, en predator nu i stadsmiljö. Människorna beteer sig som idioter och inte ett dugg realistiskt, och så den obligatoriska sex scenen som ska dra till sig yngre tittare. >:(. Det mest positiva i filmen är tanten som agerar forskare. Hon är cool.

Alien vs Predator (filmen) är ganska dåligt gjord, spelen är baserade på Alien universumet med Predator tillagt. I filmen är det tvärt om. Och till råga på allt så utspelas det i ett fult tempel.

Referenser. Finns en del roliga sådana. I aliens (2an) så minns jag (inte 100% säker) att en marinsoldat säger "You want a piece of me? huh?" och på båda Predator filmerna så nämns "You are a ugly son of a bitch."
Alien vs predator så säger en människa när han blir anfallen av en xenomorph "You want a piece of me? huh? You ugly son of a bitch!"
I predator 2 så ramlar huvudpersonen in i ett predatorskepp, där ser han en trofé vägg med dödskallar på, vissa mänskliga. Bland dom finns ett som är misstänkt likt en xenomorph
Alien vs Predator (filmen) så sponsras expeditionen av Weyland corporation, helt klart en referens till Weyland Yutani corp som bland annat äger fraktskeppet nostromo i Alien. Till råga på allt så spelas företags ägaren av samma skådespelare som spelade androiden i Alien 2 och 3.

Alien vs Predator 2 kommer på bio i januari nånstans.

Weasley: en lite petimeterdetalj så här på nattkröken;
Det är inte bara det att Pu-240 gärna sönderfaller på oönskade sätt (alfa-sönderfall med en halveringstid på 6500 år), den isotopen är dessutom (eftersom den har en jämn-jämn nukleidkonfiguration) varken "fissile" eller "fissionable", d.v.s Pu-240 kan inte klyvas vare sig med termiska eller snabba neutroner. Isotopen kan alltså inte på nåt vettigt sätt bidra till att hålla kedjereaktionen gående. Däremot är den fertil och kan således absorbera neutroner och bilda Pu-241 som i sin tur betasönderfaller (med en halveringstid på ungefär 13 år) till Am-241om den inte stimuleras till klyvning innan, Pu-241 är "fissile", vilken reaktion som inträffar beror av neutronspektrat i reaktorn.

Såvitt jag kan förstå kan inte heller Am-241 klyvas med termiska neutroner utan kedjan måste drivas ända till Cm-243 för att hitta nästa "fissile" isotop, vilket leder till en nettoförlust av minst tre neutroner per sådan reaktionskedja. Dessutom är tvärsnittet för flera reaktioner i denna kedja pyttelitet för termiska neutroner.

Ah, vilket påminner mej om att jag vill skriva lite om olika reaktorer!

Reaktorer kan grovt delas in i modererade och icke-modererade typer. De modererade reaktorerna innehåller någon sorts ämne som saktar ner neutronerna och därmed gör att chansen för fission av atomkärnorna ökar. Moderatorn kan bestå av lite olika material:

1) Vanligt vatten.
2) Tungt vatten.
3) Grafit.
4) Övriga ämnen.

Som jag skrev förut så används bara vanligt vatten i de svenska reaktorerna. Det är det billigaste alternativet av alla. Tungt vatten är bättre på att moderera neutroner, men är dyrt att framställa. Den riktigt stora fördelen med vattenmoderering är att vattnet även kan användas som kylmedel, något som gör reaktorn ännu billigare att bygga och driva.
Grafit användes i de gamla sovjetiska kraftverken. Det är ett bra material för att sakta ner neutroner, men det är riktigt dåligt på att kyla.
Bland de övriga ämnena kan nämnas flytande salter. Dessa är väldigt effektiva moderatorer, men de kräver försiktig hantering eftersom de lätt kan orsaka korrosion. Pga detta är det sällsynt med reaktorer modererade av dessa ämnen, det är mest mindre forskningsreaktorer som experimenterar med sådana moderatorer.

Av de vattenmodererade/~kylda reaktorerna finns det några underkategorier: Tryckvattenreaktor (PWR - Pressure Water Reactor) och Kokvattenreaktor (BWR - Boiling Water Reactor). I Sverige finns bägge typerna: Ringhals är PWR/BWR, de övriga är BWR.

En reaktor gör i princip den enkla uppgiften att den värmer upp någon sorts medium, varpå denna värme översätts till elektrisk ström genom att mediet fås att driva en hoper turbiner. Skillnaden mellan kärnkraften och att värma ett medium (vatten!) över öppen eld är i stort sett bara att man får extremt mycket mer "eld" ur en kärnreaktor! Det som motsvarar den öppna elden är reaktorhärden. Här är ett stort antal bränslestavar samlade på en relativt liten yta. De är sedan omgivna av moderatorn.

Hursomhelst; En PWR har två separata system. Ett för uppvärmning av vattnet och ett som driver turbinerna. Reaktorhärden är omgiven av vatten och hela rummet är trycksatt så att vattnet kan hålla sej flytande även vid höga temperaturer. Det riktigt varma vattnet cirkulerar runt ett system med kallare vatten -> det kallare vattnet värms upp -> det kallare vattnet kan sedan driva turbinerna.

En BWR har däremot bara ett enda system. En stor tank innehåller både reaktorhärd och vatten. Vattnet börjar koka när det blir tillräckligt varmt, varpå det förångas och leds iväg för att driva turbinerna. När det sålunda kylts ned, återförs det till reaktorhärden så det kan kyla den igen. Detta är den absolut enklaste designen av reaktor.

Den kanadensiska CANDU är en reaktor modererad med tungt vatten och trycksatt. Designen kallas PHWR - Pressurized Heavy Water Reactor. Istället för att ha reaktorhärden och moderatorn i en enda tank, ligger bränslestavarna i trycksatta tuber. Detta gör att man kan byta ut enstaka tuber vid behov, något som gör reaktorn väldigt effektiv i utnyttjandet av bränslet!
Användandet av tungt vatten gör dessutom att CANDU kan köras på många olika sorters bränsle. Det tunga vattnet är nämligen effektivare som moderator och klarar därför av att få så många neutroner till rätt hastighet att reaktorn kan hålla igång en reaktion utan att bränslet behöver anrikas eller upparbetas.

--------------------------

Grafitmodererade reaktorer finns i större mängder bara i gamla Sovjet. Konstruktionen påminner om en CANDU, med bränslestavarna i trycksatta tuber som kan bytas ut vid behov, ja tom medan reaktorn är igång! Denna konstruktion är speciellt utformad för att kunna producera Pu-239 för kärnvapen. Bränslet får nämligen inte köras för länge eftersom Pu-239 då skulle försvinna, alltså är det nödvändigt att kunna byta stavar när man beräknat att andelen Pu-239 är precis lagom.
Att moderera en reaktor med grafit visade sej dock inte vara särskilt säkert, vilket Tjernobyl talade om för oss. Detta beror på två saker:

1) Grafitens modererande förmåga är konstant, till skillnad från vattnets. När vattnet värms upp (pga den energi som fissionerna avger), försvinner en del av den modererande förmågan, eftersom vattnets täthet minskar => det blir färre molekyler per volymsenhet för neutronerna att krocka med. (Krock = nedsaktning = chans för vidare fission av andra kärnor ökar = reaktionen kommer att fortgå. Inte krock = ingen nedsaktning = chans för fission minskar = reaktionen avstannar.) Eftersom grafiten inte fungerar så, betyder det att ju fler neutroner som avges, desto fler fissioner kommer ske.

2) Grafit kyler inte reaktorhärden. För att kyla används därför - vatten. Detta vatten var inneslutet i bränsletuberna.

Med tanke på ovanstående är detta ett väldigt instabilt system. Grafiten är alltså moderator. Föreställ dej den som ett stort block med massor av hål i. Varje hål rymmer en bränsletub. Bränsletuben innehåller en bränslestav samt kylmediet vatten. När vattnet värms upp, minskar tätheten och fler snabba neutroner slipper igenom. Men eftersom grafiten är moderator kommer dessa neutroner att saktas ner och fortsätta kärnreaktionen nån annanstans. Då avges det mer värme, vilket får vattnet att förångas => ännu fler snabba neutroner släpps förbi bränsletuben. Men återigen är grafiten där och modererar och ser till att reaktionen upprätthålls. När vattnet är förångat är dess kylningseffekt minimal, vilket naturligtvis inte alls är bra. Bränsletuben innehåller alltså förångat och röhett vatten under stort tryck, en bränslestav som är i princip helt okyld och där en kärnreaktion kan pågå utan nämnvärda förhinder. Allt detta omgivet av grafit som brinner vid omkring 700 grader i närvaro av syre.

Skött på rätt sätt var det dock en ypperlig källa till Pu-239...

Några grafitmodererade reaktorer finns i övriga världen, men där består kylningen av koldioxidgas (reaktorkonstruktionen kallas på engelska AGR - Advanced Gas-cooled Reactor), vilket inte alls gör dem lika farliga som RMBK, som de sovjetiska reaktorerna heter. Konstruktionen är dock väldigt stor och klumpig, och de är dyra att bygga. Faktum är att RMBK ofta inte ens hade det omgivande hölje av stål och betong som vi är vana att tänka på från bilderna av de svenska kärnkraftverken. RMBK var helt enkelt för stora för att det skulle vara görligt att klä in dem ordentligt när de byggdes.

HÄR är för övrigt en liten historia om två modiga piloter som höll på att krascha ett stridsflygplan in i en AGR i Skottland.

Storbritannien var faktiskt de som utvecklade metoden med grafitmoderering, i de sk Magnox-reaktorerna. De hade dock alla koldioxid som kylare. Namnet Magnox syftar på den metall bränslestavarna gjordes av - en speciell form av magnesiumoxid. Visserligen kan dessa reaktorer köras på naturlig uranmalm, men kringkostnaderna är såpass stora att det numera bara finns två liknande reaktorer kvar.

--------------------

Omodererade reaktorer, sk brid-reaktorer arbetar i närvaro av en kylare. Eftersom dessa är svåra att kontrollera, är det inte många av denna reaktortyp som används för stora energibehov. Däremot är de användbara i mindre format, tex i ubåtsmotorer.
Det finns några kommersiella reaktorer av den här sorten. De kyls ibland av flytande metall, helst bly. Bly är en utmärkt kylare i kärnreaktorn. Den skyddar automatiskt mot radioaktivitet, den är genomsläpplig för neutroner och det är en bra värmeledare. Tyvärr är bly dyrt och det finns vissa problem kring hanteringen av så stora mängder. Natrium har funnits vara en bra ersättare, men eftersom Na exploderar när det kommer i kontakt med vatten är det inte helt riskfritt.

----------------------

Jag hoppas det är någon som har några frågor, annars glömmer jag nog bort att berätta minst hälften av allt spännande som gömmer sej i en reaktor! :-D

Fortsättning följer...

Ahh - äntligen har jag tid att posta nånting i denna härliga tråd. Jag börjar med att mjukstarta lite med surdeg:

Surdeg är jästsvampar och mjölksyrebakterier som samlever i en blandning av mjöl och vatten. En bra surdegskultur har en "bra" blandning av jästsvamp och mjölksyrebakterier, vilket gör att svampen har stor jäskraft men att bakterierna inte tar över och försurar hela kulturen. Dessa mikroorganismer lever på näringsämnena i mjölet, och äter ganska snabbt upp dem, så en kultur måste antingen matas ganska ofta eller kylas så att ätandet avtar. Man kan ha en kultur i kylskåp under flera veckor utan att den tar skada.

Det finns vilda jästsvampar runt omkring i vår miljö, så för att starta en surdegskultur så räcker det att blanda mjöl och vatten och vänta ett par dar. Lämplig mängd är ca 1 dl vatten och 1 dl mjöl. Rågmjöl ger den bästa stamkulturen. Andra mjölsorter brukar gå ganska bra, men det bildas lätt gul "hooch" på ytan och börjar lukta lite konstigt, även om bakegenskaperna är rätt bra. Lättflytande gul eller ofärgad vätska på ytan betyder absolut inte att kulturen är misslyckad!
För att göra sin surdeg blandar man lämpligt en del rågmjöl med en del ljummet vatten (ca 37 grader) och låter stå varmt (ca 20 grader), till exempel ovanpå ett kylskåp, över natten. 1 dl rågmjöl och 1 dl vatten är en bra utgångspunkt. Man kan också tillsätta 1 msk honung om man vill. Förvara surdegen i ett kärl som rymmer minst en halv liter. Kärlet ska vara av trä, plåt eller glas då degen kan ta smak av plast. Täck över kärlet med ett lock på glänt eller med en duk. Blanda dagen efter ner ytterligare en del rågmjöl och vatten. På tredje dagen ska degen ha börjat bubbla ordentligt och luktar surt. Har ingenting hänt är det bäst att börja om. Surdegen kan nu delas och kylas i en dryg vecka eller frysas i ett knappt halvår. Spara alltid minst 1/2 dl till förökning.

En växande surdegskultur måste underhållas regelbundet. Ta fram burken, ta bort allt utom 1-2 matskedar (och baka med det som tas bort, förstås!), fyll på med 1 dl mjöl och 1 dl ljummet vatten, låt stå i rumstemperatur, minst 20° i 8-12 timmar. Efter detta bör kulturen vara som mest aktiv, och just då ska man ställa in den i kylen för längre förvaring. Man kan alltså inte förnya surdegen precis innan man ställer in den i kylen, utan den ska vara skummig och fin. I kylen kan den sen stå 1-2 veckor utan problem. Vill man ha den där längre tid får man räkna med ett par omgångar av "matning" innan den kommer igång.
Ibland behöver man mata kulturen utan att ha möjlighet att baka bröd av det som man häller bort. Har man inte tid att göra bröd kan man då använda det till pannkakssmet. I med ett par ägg, lite mjölk, och kanske lite mer mjöl, beroende på konsistensen.
Använd alltid bara ljummet vatten till degen, även under bakningen, eftersom kyla bromsar bakterietillväxten.

Man vänjer sig efter ett tag vid hur kulturen ska se ut. Tecken att leta efter hos en bra kultur är skummiga bubblor på ytan och viss jäsning.

Recept:
Blanda en del vatten och en del rågmjöl med den gamla surdegen och låt stå i rumstemperatur över natten. Ta ut 1 dl surdeg och blanda med lika delar ljummet vatten och rågmjöl. Låt jäsa över natten (4-12 timmar). Degen ska vara ganska lös, men inte som en välling. Tillsätt 2-3 tsk salt och vetemjöl eller rågmjöl tills degen uppnått normal konsistens. Forma till bröd och lägg i smorda limpformar. Låt eventuellt jäsa ytterligare några timmar (20 min - 8 tim) i kylskåp eller rumstemperatur. Grädda i ugn på 200 grader 35-45 minuter. Låt brödet svalna i handdukar.

Som jag tidigare skrivit i denna tråd så brukar jag skulptera figurer ungefär i skalan 3 cm, mestadels fantasyfigurer med epoxyleror. Detta hänger ihop med mitt intresse för figurspel men det ska jag inte gå in på här, mer än att det var det som fick mig intresserad av att skulptera i denna skala.

Typiskt för skulpterande i denna skala är att man bör ha mycket tålamod. Det tar tid att få till detaljer och den rätta ytfinishen, dels bör man också vänta medan varven tills en del man jobbat på stelnar innan man kan börja på nästa. Annars är sannolikheten hög att man råkar komma åt en ostelnad del och förstör den med fingrarna. Epoxyleror är självhärdande, processen tar ungefär ett par timmar, men den kan snabbas på betydligt om man använder en ugn. (Själv använder jag en kaffeburk av plåt med en skrivbordslampa över och det kortar ned härdningstiden till 15-30 minuter vilket är till stor hjälp.) Under skulpteringens gång bör man ha vatten och kanske vaselin till hands, med hjälp av detta håller man ytan slätare och ser till att verktyg och fingrar inte fastnar i leran lika lätt.

Det är betydligt lättare att visa processen med bilder än med text. Här syns det första steget, en bit ståltråd som man böjer till och märker ut viktiga ställen som t.ex. knän, höftleder osv. Självklart är detta inte alls så avancerat som ett riktigt skelett, men det är till stor hjälp. Utan de rätta proportionerna i början blir det svårt att få figuren att se bra ut. Studier av anatomi är ett måste liksom i alla sammanhang då man skulpterar figurativt. Jag vill dock understryka att jag fortfarande är en novis inom detta hantverk.

http://s151.photobucket.com/albums/s126 ... elett1.jpg

Här har det tillkommit former, en bra idé är att låta detta tidiga lager stelna och sedan böja till figurens pose. Leran som använts här är av epoxy och heter Brownstuff. Den rekomenderas främst när man ska göra hårda, skarpa kanter, vilket kommer särskilt väl till pass när man gör vapen. Annars finns det inget särskilt skäl till att jag använde den i det här fallet, den var helt enkelt närmast till hands.

http://s151.photobucket.com/albums/s126 ... elett2.jpg

Här har jag böjt till skelettet och lagt till muskler och annat. Observera att det finns en del jack och ojämna partier på ytan. Jag kommer att fortsätta arbeta på den för att jämna till ytan och få den slätare, möjligen kommer jag att lägga på ett lager med kläder. (gör man det spelar det såklart lite mindre roll om ytan är ojämn som här)

http://s151.photobucket.com/albums/s126 ... elett3.jpg

Här syns en annan figur. Lerorna jag använt är av olika färger, och jag har även blandat leror med varandra, därav variationen på färgerna. Observera att figuren inte är målad, det är lerorna som ser ut så här. Vill man så går det naturligtvis att måla med vanliga modellfärger, men jag brukar inte göra det eftersom det gör att man inte kan gjuta av figuren. Det finns olika sätt att göra det, man kan anlita en professionell gjutare, eller så kan man göra det själv, av t.ex. silikongummi som härdas i rumstemperatur. Det senare har jag inte för avsikt att prova eftersom det verkar för komplicerat, men jag gör det kanske i framtiden.

http://s151.photobucket.com/albums/s126 ... gubbe1.jpg

Apropå "feminint" klingande nymodigheter, som jag varit inne på i tugget om namnlagen i feminismtråden är också vår nya tronföljd ett extremt nytt påfund, som det inte ens har kunnat fastställas någon verklig term för.

Motsatserna till agnatiskt - som följer manslinjen - är cognatisk när det gäller alla ättlingar oavsett kön, eller matrilinjär när det gäller enbart kvinnosidan. Men cognatisk tronföljd var redan den etablerade termen för sådan tronföljd där kvinnor också kunde ärva tronen om det inte fanns någon bror alls i den aktuella kungafamiljen, systemet man har sedan länge i England och valde att införa i Danmark så sent som 1953.

Tronen ärvs alltså av äldsta dottern om det bara föds döttrar, men föds det väl en son i familjen så går han före sina äldre systrar. Detta heter cognatisk tronföljd, så den helt nya varianten att faktiskt äldsta barnet alltid ärver tronen oavsett kön brukar kallas "fullt cognatisk tronföljd". Återstår att se om det går till hävderna som den verkliga termen.

Ska jag hylla det agnatiska skicket lika hårt borde jag kanske vara emot vår tronföljd också, och har kanske varit det, men... nej, det är ett vettigt system för vår tid, om något sådant var priset för att ens få behålla monarkin.

Dock kom införandet att ske tidsmässigt på ett sätt som gör att jag underkänner att Victoria är vår blivande regent. Carl Philip hann födas som kronprins innan systemet ens hade ändrats, och innan man ens hade haft den första riksdagsomröstningen. Här struntade riksdagen och all lagberedning i att ändringen plötsligt faktiskt handlade om att beröva en laglig kronprins hans position som kronprins, en detalj som är så fundamental att grundlagsändringen som sådan enligt internationell rätt faktiskt troligen inte skulle anses juridiskt hållbar. Skulle det prövas skulle resultatet troligen faktiskt bli att den tidigare successionsordningen skulle förklaras inte vederbörligen avskaffad utan återinträdde. Victorias smala lycka är att Carl Philip är nöjd med sakernas tillstånd och skitglad att slippa bli kung.

Men det kan öppna för intressanta fejder i framtiden! Ett läge där Carl Philips då levande äldsta barns äldsta barns äldsta barns...., oavsett kön, anser sig vara den laglige regenten, då han/hon anser att ändringen till det nya systemet var formellt riktigt, men att inte den laglige kronprinsen kunde berövas sitt kronprinsskap, utan att tronföljden gäller från och med Carl Philip och därefter alltid ska ärvas av det äldsta barnet.

Och samtidigt kan Carl Philips äldste sons äldste sons äldste son... i samma tidevarv anse att hela ändringen var ogiltig, och att därför den gamla tronföljden ska gälla och kronan ärvas av de äldsta sönerna, och alltså anser denne sig vara rättmätig kung.

Jag skulle nog ge den förstnämnda Carl Philip-ättlingen mest rätt i ett sådant läge.

Men det låter väldigt hypotetiskt, förhoppningsvis kommer situationen aldrig att uppstå...

Här var lite om ett av mina specialintressen... jag har haft planer på ett inlägg i den här tråden om ett annat, men hittade inte tråden just då. Nu kommer det nog snart...

Skickar in lite av det jag skrev i min egen gamla muskelbils-tråd här, bara för att jag tycker om att mala på om mitt. Det är kul att muskelbilar är något som är på väg tillbaka. Dodge kommer ju rerelease:a Challenger under 2008. Synd dock att den inte kommer för europa-marknaden så vill man ha en sådan så får man försöka importera den hit själv. Undrar just hur krångligt det är? Priset beräknat till ca 250.000 kr. Kul är att de lyckats med designen och bevarandet av attitiden från den gamla Challengern, speciellt att de behållt de så muskelbilstypiska infällda framlysena.

Dodge Challenger 70:
[img]http://www.carbodydesign.com/archive/2006/01/16-dodge-challenger-concept/Dodge%20Challenger%20lg.jpg[/img]

Dodge Challenger 08:


---

Tyvärr tycker inte jag att Dodge lyckats lika bra med rereleasen av Dodge Charger. Jag tycker att den nya Chargern ser ju kastrerad ut jämfört med orginalet. Fyradörrars, vafan! Det ser ut som om man kastrerat stackarn, försoffat den i en Volvofabrik för att sedan ha blivit förtvivlad över vad man gjort mot stackarn och i panik skickat den på träningsläger hos MTV och Pimp My Ride. Resultatet blir någon slags Volvo med luftintag. Nä, det var bättre förr i detta fall.

Dodge Charger 70:


Dodge Charger 07:
[img]http://files.conceptcarz.com/img/Dodge/dodge_charger_SRT8_superbee_07_manu_01.jpg[/img]

Pemer skrev:Men det kan öppna för intressanta fejder i framtiden! Ett läge där Carl Philips då levande äldsta barns äldsta barns äldsta barns...., oavsett kön, anser sig vara den laglige regenten...

Så länge kommer vi nog inte ha monarkin kvar!

laddar ner film och spelar tv spel mm..

piratbay gillar jag väldigt mycket..

sedan så gillar man SSR medicin..

Bjäbbmonstret skrev:

Pemer skrev:Men det kan öppna för intressanta fejder i framtiden! Ett läge där Carl Philips då levande äldsta barns äldsta barns äldsta barns...., oavsett kön, anser sig vara den laglige regenten...

Så länge kommer vi nog inte ha monarkin kvar!

Nej, det är nog sant, dessutom.

När jag ändå är igång så måste jag också slänga in en bild från kultfilmen Vanishing point från 1971.Den vita 1970 Dodge Challenger med 440-motor som Kowalski rattar.



Och jag känner att jag nu också ska ta och ha med Mustang Shelby GT500.



Dock har jag inte någon vidare koll på Mustang. Har mest hittills kollat in Mopar Muscle, dvs. Chryslerkoncernens muskelbilar (Dodge, Plymouth etc...)