Jotta skrev:

treeman skrev:du kanske ändrar dej också när du blir äldre. Vem vet.

Just den meningen har jag personligen fått höra sedan 15 års ålder...

Ja, den är en klassiker. Fast de börjar lägga av med den när de inser att man är över 30.

Jag skulle gärna ha en liten snorunge eller två, men jag är inte intresserad av att leva i tvåsamhet med en man, så det är lite svårt...
Dessutom tror jag att det är bäst för alla parter om jag aldrig skaffar barn. Jävlar vad den ungen skulle få mycket defekter. Det skulle bli Elefantmannen 2.0.

Jag ska sterilisera mig i juni för att inte göra misstaget att behålla då jag vet att mina val är många men gör det som är rätt & för mig är det att inte göra en abort vilket har inträffat. Och jag vet att jag är inte skulle hantera ett barn om inte annat skulle jag må fruktasnvärt dåligt i resten av mitt liv & det skulle gå ut över allt. Jag flyger ju i luften nästan när hunden gnäller o skrapar på dörren.

DIProgan skrev:Låt även folk använda blatte, hora och bögjävel. Du säger helt enkelt åt folk att det är ok att vara rasister (mot barn).

Vet du vad ordet "rasist" innebär? Slå upp det. För att vara ärlig så kan jag faktiskt inte bry mig mindre vilka ord folk använder, så länge de inte slänger orden i ansiktet på någon annan. Men då är jag inte en liten självutnämnd polis heller.

Du säger åt andra att växa upp, men du visar inte prov på särskilt mogen acceptans och kunskap själv. Tyvärr. Kasta inte sten i glashus. För övrigt kan du kanske tänka efter både en och två gånger innan du säger att just jag skulle säga att det är OK för folk att vara rasister...du trampar rejält i klaveret kan jag säga.

Xzirie skrev:Ja, den är en klassiker. Fast de börjar lägga av med den när de inser att man är över 30.

Den där barnabingon har med SAMTLIGA argument som man får höra när man inte vill ha barn . Tror jag ska skriva ut den och skicka till de som tjatar mest på mig.

Jag tycker inte om barn eftersom de är så oförutsägbara. Höga ljud är det värsta jag vet, och barn tenderar ju att vara högljudda... Jag tror helt enkelt inte att jag skulle bli en bra förälder, eftersom jag inte tycker att det är vare sig roligt, charmigt eller gulligt med barn.

Problemet som jag ser det är att en del människor som har barn blir så förskräckligt sura om man säger att man inte tänkt bli förälder. De är väldigt snabba med att ta sitt beslut i försvar och blir förnärmade å sin egna vägnar, som om det var en kritik mot deras egna ungar.

För övrigt borde de som vurmar för barn ta sig en ordentlig funderare på om de ens är lämpliga som föräldrar. Alldeles för många barn har föräldrar som är allt annat än goda och kärleksfulla, och att med den statistiken ändå påstå att jag (eller någon annan) kan bli en bra förälder och kommer bli så himla lycklig bara barnet är fött, det är likvärdigt med en magisterexamen i självbedrägeri.

Vuxna människor borde ge blanka fan i att skaffa barn så lättvindigt. Det är ett eget liv det handlar om, inte en förlängning av föräldern eller en pryl. Det är ett förbaskat ansvar och så länge folk inte vågar vara ärliga mot sig själva och omgivningen om huruvida de faktiskt är kapabla att ta det ansvaret på ett bra sätt, så kommer människor att fara illa. Bara för att man är trettio år, har ett bra förhållande och fast jobb så är man inte lämpad för ett föräldraskap.

Jotta skrev:

Xzirie skrev:Ja, den är en klassiker. Fast de börjar lägga av med den när de inser att man är över 30.

Den där barnabingon har med SAMTLIGA argument som man får höra när man inte vill ha barn . Tror jag ska skriva ut den och skicka till de som tjatar mest på mig.

märkligt att folk försöker övertala andre att skaffa barn...

Jag tror att den där svårigheten att acceptera andra människors val är väldigt utbredd. Vi har samma behov men varierande sätt att hantera dem och olika behov varierar i styrka mellan olika personer samt över tid. Många har en tendens att tycka att deras eget sätt att känna och resonera är det (enda) rätta och i fallet med folk som tjatar om att man "borde" eller "kommer att vilja" skaffa barn så talar de mer om sina egna behov och hur de hanterar dem än lyssnar på den som inte vill. De kan t ex tycka att barn bidrar till att berika livet och tycka att det borde alla få uppleva. Att den de har framför sig har all rätt att själv få välja sina mål och drömmar tappas bort. De gör övertramp. Bristande empati, kan man väl säga.

Anledningen till varför man inte vill skulle jag önska var av liten betydelse, det borde räcka med att man inte vill. Men jag förmodar att den som inte vill ha barn tusen gånger hellre får frågan om varför de inte vill med ett accepterande av vilket svar de än ger (under förutsättning att svaret inte innehåller saker som är direkt olagliga eller så) än att bli utsatt för alla dessa argument och pikar.

"Hatar barn" väcker givetvis känslor. Det blir svårt för den som läser eller hör det att uppfatta att det kanske gäller (vanliga) beteenden som kan förekomma bland barn och som de flesta nog kan hålla med om att de är påfrestande för t ex öron, ögon och tålamod.

En del som inte vill ha barn går också över gränsen och börjar ifrågasätta de som vill ha eller de som har barn och deras förståndsgåvor/bidrag till överbefolkningen/egoism/försök att skaffa sig förlängningar av sig själv etc. Det är motsvarigheten till dessa som säger att "du kommer att ändra dig" och liknande.

wuwei skrev:Jag tror att den där svårigheten att acceptera andra människors val är väldigt utbredd. Vi har samma behov men varierande sätt att hantera dem och olika behov varierar i styrka mellan olika personer samt över tid. Många har en tendens att tycka att deras eget sätt att känna och resonera är det (enda) rätta och i fallet med folk som tjatar om att man "borde" eller "kommer att vilja" skaffa barn så talar de mer om sina egna behov och hur de hanterar dem än lyssnar på den som inte vill. De kan t ex tycka att barn bidrar till att berika livet och tycka att det borde alla få uppleva. Att den de har framför sig har all rätt att själv få välja sina mål och drömmar tappas bort. De gör övertramp. Bristande empati, kan man väl säga.

Anledningen till varför man inte vill skulle jag önska var av liten betydelse, det borde räcka med att man inte vill. Men jag förmodar att den som inte vill ha barn tusen gånger hellre får frågan om varför de inte vill med ett accepterande av vilket svar de än ger (under förutsättning att svaret inte innehåller saker som är direkt olagliga eller så) än att bli utsatt för alla dessa argument och pikar.

"Hatar barn" väcker givetvis känslor. Det blir svårt för den som läser eller hör det att uppfatta att det kanske gäller (vanliga) beteenden som kan förekomma bland barn och som de flesta nog kan hålla med om att de är påfrestande för t ex öron, ögon och tålamod.

En del som inte vill ha barn går också över gränsen och börjar ifrågasätta de som vill ha eller de som har barn och deras förståndsgåvor/bidrag till överbefolkningen/egoism/försök att skaffa sig förlängningar av sig själv etc. Det är motsvarigheten till dessa som säger att "du kommer att ändra dig" och liknande.

Klokt inlägg som vanligt.

Det är därför jag brukar poängtera att jag inte hatar barn utan snarare att jag inte kan med dem/förstår mig på dem och att jag inte heller känner någon som helst längtan efter att bli förälder. Däremot så tycker jag sådana som älskar barn ska skaffa dem just för att jag får för mig att de kan bli väldigt bra föräldrar och få lyckliga barn. Personer som planerar att skaffa barn bara för att "det ingår" tycker jag borde fundera på om de verkligen vill ha barn. Jag har träffat en sådan person och jag har verkligen inte fått uppfattningen att de människan är barnkär på något sätt och vis. Jag frågade faktiskt NN om NN gillade barn och svaret var något i stil med; "Man SKA ju ha barn." Detta tycker jag är ett konstigt resonemang till varför man ska skaffa barn.

Därmed inte sagt att en person som resonerar som den som sa att barn är något man SKA ha, inte kan bli en fantastisk förälder. Faktum är att min mamma tillhör denna kategori och vi har pratat om detta. Jag har frågat henne då vi har diskuterat just mig och min irritation över att folk är helt övertygade om att jag kommer vilja ha barn i framtiden. Hon har svarat att om hon hade vuxit upp idag så hade hon antagligen inte skaffat barn. Hon har även betonat att hon inte ångrar att hon har fått oss (vilket jag vet att hon inte gör).

Jag vill som sagt var inte ha barn och helst inte ha alltför mycket med främmande barn att göra (mina syskonbarn accepterar jag betydligt bättre), men däremot så klarar jag INTE av när barn far illa. På den punkten så likställer jag dem med djur. Detta kan låta som att jag nerväderar barn, men det gör jag inte. Det som jag jämställer är deras oskuld och deras beroende av oss "vuxna". När dessa "vuxna" skadar ett barn eller djur så blir jag förbannad!

Mitt förhållande till barn är komplicerat.

Jag ogillar också barn.
Det är för mycket "dryga saker" över dom. Och jag kommer aldrig vilja ha barn själv.

Jotta skrev:

DIProgan skrev:Låt även folk använda blatte, hora och bögjävel. Du säger helt enkelt åt folk att det är ok att vara rasister (mot barn).

Vet du vad ordet "rasist" innebär? Slå upp det. För att vara ärlig så kan jag faktiskt inte bry mig mindre vilka ord folk använder, så länge de inte slänger orden i ansiktet på någon annan. Men då är jag inte en liten självutnämnd polis heller.

Du säger åt andra att växa upp, men du visar inte prov på särskilt mogen acceptans och kunskap själv. Tyvärr. Kasta inte sten i glashus. För övrigt kan du kanske tänka efter både en och två gånger innan du säger att just jag skulle säga att det är OK för folk att vara rasister...du trampar rejält i klaveret kan jag säga.

När någon kastar skit på de svaga - för det är vad barn är, det kan du argumentera dig blå på utan att ändra - så sätter jag ner foten och det kommer du inte undan med här på forumet hur mycket du än skriker "tuffa" saker som att du "inte bryr dig", "polis" eller anmärker på hur ord används trots att du förstår. Det gör dig bara småaktig och uppenbart argumentlös. Vilken hudfärg du har eller vart du kommer ifrån är helt ointressant för när du säger sånt här skit är du en jubelidiot som ska veta att du tänker som en åsna och potentiellt kan såra andra som inte alls är värda din skit.

Flashback är nog mer din stil. Fullt med samvetslösa där.

Neko-chan skrev:Hård titel men ja, jag verkligen avskyr personer med Downs syndrom, vet inte dock om de har med min AS att göra eller inte, men mina kompisar som inte har AS tycker personer med Downs syndrom kan vara gulliga, roliga m.m, medan jag stör mig i varenda cell av min existens på dom...

Personer med Downs syndrom skriker, lyssnar inte, vad man än säger eller gör är dom lika dumma, jag har inget tålamod med personer med Downs syndrom, de tar slut så fort jag ser en person med Downs syndrom

Jag undrar, hur skulle ni ha reagerat om Neko-Chan skrivit såhär istället?

Nefarious skrev:

Neko-chan skrev:Hård titel men ja, jag verkligen avskyr personer med Downs syndrom, vet inte dock om de har med min AS att göra eller inte, men mina kompisar som inte har AS tycker personer med Downs syndrom kan vara gulliga, roliga m.m, medan jag stör mig i varenda cell av min existens på dom...

Personer med Downs syndrom skriker, lyssnar inte, vad man än säger eller gör är dom lika dumma, jag har inget tålamod med personer med Downs syndrom, de tar slut så fort jag ser en person med Downs syndrom

Jag undrar, hur skulle ni ha reagerat om Neko-Chan skrivit såhär istället?

Bra poäng och tydlig.

weasley skrev:Barn skriker i ena änden, skiter i den andra och är praktfulla ögontjänare som ler sockersött när mamma är med men som är förjävliga dretungar när föräldrarna vänt ryggen till.

Jag skulle vilja påstå att det är tvärtom när föräldrarna är med så är det trots och skrik. När några andra vuxna säger till som tex dagispersonal eller lärare så reagerar barn med större respekt.

slackern skrev:

weasley skrev:Barn skriker i ena änden, skiter i den andra och är praktfulla ögontjänare som ler sockersött när mamma är med men som är förjävliga dretungar när föräldrarna vänt ryggen till.

Jag skulle vilja påstå att det är tvärtom när föräldrarna är med så är det trots och skrik. När några andra vuxna säger till som tex dagispersonal eller lärare så reagerar barn med större respekt.

Mestadels fast ibland reagerar barn mest bara på sina föräldrar och då ofta föräldrar som skriker med fulla lungors kraft för att på något sätt blåsa barnet dit de vill ha dem. Uppfostran är väl dock ett annat ämne kan jag tycka.

DIProgan skrev:

slackern skrev:

weasley skrev:Barn skriker i ena änden, skiter i den andra och är praktfulla ögontjänare som ler sockersött när mamma är med men som är förjävliga dretungar när föräldrarna vänt ryggen till.

Jag skulle vilja påstå att det är tvärtom när föräldrarna är med så är det trots och skrik. När några andra vuxna säger till som tex dagispersonal eller lärare så reagerar barn med större respekt.

Mestadels fast ibland reagerar barn mest bara på sina föräldrar och då ofta föräldrar som skriker med fulla lungors kraft för att på något sätt blåsa barnet dit de vill ha dem. Uppfostran är väl dock ett annat ämne kan jag tycka.

Aha sant fast då är det nötter till föräldrar som uppfostrar dom med hjälp utav terror.

Ville bara inflika att även jag ogillar ("hatar" är ganska starkt) barn! Jag tycker att de är okej så länge de är jättesmå och är TYSTA. Då kan de vara gulliga.

Men jag ogillar ännu mer barns föräldrar som inte respekterar sin omgivning, som när de är på stan eller t.ex. sitter på ett matställe. Ungen kan ligga och skrika utan att mamman gör något, för de är upptagna med att prata med sin väninna istället. Eller så låter de ungen springa omkring och välta massa saker, störa andra inne i restauranten, m.m. Sånt avskyr jag verkligen, och det brukar kunna göra mig förbannad.

En gång när jag kom på cykel så mötte jag en hel skock med mammor som var ute och gick med sina barn. Alla de andra mammorna flyttade sig till sidan av vägen, förutom en. Hon gick och daltade med sin unge mitt i vägen. Jag fick bromsa och krångla för att ta mig förbi, och mamman sa bara gulligt till den lilla dottern: "du går lite fel här! oj oj, du går visst lite fel här!".

Då vände jag mig om på cykeln, spände blicken i morsans ögon och röt: "DET ÄR INTE UNGEN SOM GÅR FEL".

Sen cyklade jag därifrån iskallt. Ibland är man cool.

Jag hatar inte barn. De är helt OK när de

1) håller truten
2) klarar att leka själva
3) inte måste aktiveras av vuxna hela tiden
4) inte är mina
5) har kommit upp i 18-årsåldern

Om barn under 18 inte är mina är de inte mitt ansvar och jag kan närsomhelst lämpa äver skrikhalsen till dess föräldrar.
Har de fyllt 18 brukar det oftast gå att föra någon slags diskussion med dem om annat än "Max kaka" och "tiiiiitta på bjööööörnen i booooken tuddeluddenuttnutt".

Det kan faktiskt vara småskoj att vara barnvakt åt småttingar om de är glada och självgående och inte ylar för minsta lilla. Men som sagt: ska de trilskas och böla är det oerhört praktiskt att pytsa över dem till föräldrarna som får ta hand om eventuella bajskorvar, osynliga "jätteblåmärken" och annat som hör småfolk till.

Jag vägrar dock att läsa infantila dumheter som Max kaka. Ska jag läsa för barn får det bli lite bättre böcker än så. Biggles kanske. Bara för att jag har systerdöttrar betyder inte det att jag måste förutsätta att de ska bli hårfrisörskor. En av dem tror jag skulle bli en eminent kapten.

Justja, det är roligt att läsa Sven Lindkvists böcker också. Det finns så mkt att titta på i dem. Och Tintin är oerhört vältecknad - lite finkultur har aldrig skadat någon.

Som mamma till ett jobbigt npf-barn blir jag ledsen av den här tråden. Både han och jag är visst oönskade irritationsmoment för alla väluppfostrade aspies.

Det där har jag väntat på.
Föräldrar till barn med diagnoser och/eller svårigheter av olika slag blir tvungna att skaffa sig rejält tjock hud till följd av andra människors totala oförmåga att tänka ett steg till.

Angelic Fruitcake skrev:Som mamma till ett jobbigt npf-barn blir jag ledsen av den här tråden. Både han och jag är visst oönskade irritationsmoment för alla väluppfostrade aspies.

Inte alla. Om nu jag och flera andra jag vet är "väluppfostrade" (även i den här tråden).

Jag vet inte om någon har skrivit det tidigare men:

Barn är också människor. De är individer precis som du och jag, med sina egna personligheter.

Precis som med vuxna trivs jag bättre med vissa barn än med andra. Min personliga erfarenhet är (och jag är mamma till tre barn) att AS-barn är mig begripligare än NT-barn.

Småbarn är, överlag, väldigt besvärliga. Speciellt innan de lärt sig att prata så att man förstår vad de säger och vill. Men då kan man alltid hålla i åtanke att detta lilla besvärliga småbarn blir det folk av också, så småningom.

Jag brukar filma och fotografera mina småbarn mycket. Det är kul och titta på efteråt, när den jobbiga småbarnstiden är slut.

Fyraåringar och tioåringar är ofta väldigt trevliga. Men det är naturligtvis också beroende på person.

Jag är lika litet "barnkär" som jag är "pensionärkär". Folk är folk, och folk är olika.

Angelic Fruitcake skrev:Som mamma till ett jobbigt npf-barn blir jag ledsen av den här tråden. Både han och jag är visst oönskade irritationsmoment för alla väluppfostrade aspies.

Ta inte åt dig! Av vad jag har läst om dig och ditt barn så älskar du honom och gör verkligen ditt bästa som mamma (kan man begära något mer av en förälder egentligen). Precis som jag har påpekat i flera av mina inlägg så är det folk som älskar barn som bör skaffa dem medans personer som jag inte ska bli mamma. Jag kan även säga att jag har MER tålamod med "diagnosbarn" än "normala" barn just för att de har ett medfött funktionshinder som kan förklara en hel del av deras beteenden (förklara, inte ursäkta, en otroligt stor skillnad).

Inte tillhör jag kategorin "väluppfostrade aspies" heller. Jag var en (ursäkta uttrycket) skitunge när jag var liten; uppkäftig, bråkig och elak. Mamma fick skämmas över mig mer än en gång och jag tycker så synd om min storasyster som jag behandlade som min personliga slav.

Skickar en cyberkram till dig och din son.