Alien skrev:

slackern skrev:

Alien skrev:De som inte har diagnos här på AF (som jag) är under utredning el misstänker att de har AS. Här är några omröstningar:

papper-pa-aspergerdiagnos-t12189.html

as-diagnos-t12190.html

tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-t7384.html

Nu förstår jag inte hur du menar i den här tråden säger du att du inte har AS diagnos? i en annan tråd säger du att du har AS? Så vilket stämmer? Eller hur menar du? Eller har du ingen officiell diagnos?

Jag menade "som jag har".

Aha då är jag med tack för att du svarade på min fråga.

Bror Duktig skrev:Ser ut att ha blivit något liknande en felsyftning där.

Alien har AS-diagnos, och jag ser en luddighetssyftning i meningen ovan. "De som inte har diagnos här på AF (som jag)" ska nog tolkas som "de som inte har AS-diagnos som jag", som även det kanske blir luddigt. Men Alien har ju skrivit många gånger om sin diagnos och utredning.

Tack för att du svarade och förklarade.

sanny skrev:Väntar fortfarande på svar om second opinion blir av.

Missnöjd är väl inte rätt ord riktigt.
Jag tvivlar på att jag har social fobi eftersom mina problem i vardagen är så stora och har att göra med att förstå människors avsikter och kanske att jag utvecklat detta som en följd för att jag alltid kännt mig obekväm och smått panikslagen i o m att ajg inte vet hur och när och varför jag ska reagera på andra.

Depression ser jag som en följd av att ständigt vara missförstådd och ensam.
Och dragit slutsatsen att jag inte får plats i detta samhället och isolerat mig.


En annan sak; när jag sa till utredaren att jag kände en känsla av samförstånd för första gången då jag träffade en släkting som har asperger så frågade hon mig skeptiskt hur jag kunde veta att det var det jag kände.
Va?
Ska inte hon förstå det?

Hon ville få det till att det var en tillfällighet.
Hela utredningen kändes som om hon misstrodde mig och jag kände mig anklagad för att ljuga.

Vid särskiljning av fobiska drag till skillnad från mentaliseringssvårigheter kan man utforska (hos sig själv) huruvida det handlar om rädsla för dömande eller andra negativa konsekvenser som skulle ske vid kontakt med andra, eller om det handlar om en 'overload' när intrycken blir för överväldigande. Men det är trist att du känner dig oförstådd och ifrågasatt och hoppas att detta inte varit avsikten hos din psykolog. Dock kan vissa frågor (som handlar om att försöka reda ut förmåga till insikt) ibland uppfattas som ifrågasättande snarare än utforskande. Men detta ska man kunna förmedla på ett tydligt sätt tycks juh.

Tycker ju annars tråden spårat ur lite? Ytterst få inlägg som är relaterade till TS org.topic?

Sanny skrev:

Sanny skrev:En annan sak; när jag sa till utredaren att jag kände en känsla av samförstånd för första gången då jag träffade en släkting som har asperger så frågade hon mig skeptiskt hur jag kunde veta att det var det jag kände.

En professionell behandlare skulle aldrig svara så.

Men en utredare...? Var finns de och vilken utbildning har de?


Moderator mnordgren: Lade till citatruta.

segdeg skrev:@ sanny

Tack för att du delar med dig, saknar ord..., håller tummarna för att du skall få ett bättre bemötande,
(helst korrekt)

Mvh segdeg

+1

Sigvard Lingh skrev:Sanny skrev: "En annan sak; när jag sa till utredaren att jag kände en känsla av samförstånd för första gången då jag träffade en släkting som har asperger så frågade hon mig skeptiskt hur jag kunde veta att det var det jag kände."

En professionell behandlare skulle aldrig svara så.

Men en utredare...? Var finns de och vilken utbildning har de?

Enligt min erfarenhet av patientgruppen as, så ligger ju mycket av problematiken i 'bristen' i mentalisering och således förstå undertoner och avsikter i kommunikation. Därför är det EXTRA viktigt med tydlighet och rakhet när det kommer till utredningsbiten, men trots detta så 'missförstås' ofta fakta frågor som ifrågasättande. Jag frågar alltid mina patienter både under utredning och i behandling och bedömningar om varför de tror att det är på ett visst sätt, som att 'varför tror du att du har asperger?' ' vad får dig att tro att något är fel på dig?' osv, I SYFTE ATT UTREDA PATIENTENS FÖRMÅGA ATT RESONERA, INSIKT OCH AVSIKT, inte att ifrågasätta pats kompetens. Detta är en nyckelfråga i flera sammanhang och OM en patient helt missuppfattar detta så bidrar ju det även till den kliniska bilden. Och nej jag menar inte att alla missuppfattar och att ingen utredare faktiskt ifrågasätter...

mar0der skrev:

Sigvard Lingh skrev:Sanny skrev: "En annan sak; när jag sa till utredaren att jag kände en känsla av samförstånd för första gången då jag träffade en släkting som har asperger så frågade hon mig skeptiskt hur jag kunde veta att det var det jag kände."

En professionell behandlare skulle aldrig svara så.

Men en utredare...? Var finns de och vilken utbildning har de?

Enligt min erfarenhet av patientgruppen as, så ligger ju mycket av problematiken i 'bristen' i mentalisering och således förstå undertoner och avsikter i kommunikation. Därför är det EXTRA viktigt med tydlighet och rakhet när det kommer till utredningsbiten, men trots detta så 'missförstås' ofta fakta frågor som ifrågasättande. Jag frågar alltid mina patienter både under utredning och i behandling och bedömningar om varför de tror att det är på ett visst sätt, som att 'varför tror du att du har asperger?' ' vad får dig att tro att något är fel på dig?' osv, I SYFTE ATT UTREDA PATIENTENS FÖRMÅGA ATT RESONERA, INSIKT OCH AVSIKT, inte att ifrågasätta pats kompetens. Detta är en nyckelfråga i flera sammanhang och OM en patient helt missuppfattar detta så bidrar ju det även till den kliniska bilden. Och nej jag menar inte att alla missuppfattar och att ingen utredare faktiskt ifrågasätter...

Tack för klockren förklaring.

mar0der skrev:Enligt min erfarenhet av patientgruppen as, så ligger ju mycket av problematiken i 'bristen' i mentalisering och således förstå undertoner och avsikter i kommunikation. Därför är det EXTRA viktigt med tydlighet och rakhet när det kommer till utredningsbiten, men trots detta så 'missförstås' ofta fakta frågor som ifrågasättande. Jag frågar alltid mina patienter både under utredning och i behandling och bedömningar om varför de tror att det är på ett visst sätt, som att 'varför tror du att du har asperger?' ' vad får dig att tro att något är fel på dig?' osv, I SYFTE ATT UTREDA PATIENTENS FÖRMÅGA ATT RESONERA, INSIKT OCH AVSIKT, inte att ifrågasätta pats kompetens. Detta är en nyckelfråga i flera sammanhang och OM en patient helt missuppfattar detta så bidrar ju det även till den kliniska bilden. Och nej jag menar inte att alla missuppfattar och att ingen utredare faktiskt ifrågasätter...

Missuppfattningar sker hela tiden. Det svåra med att mötas av just den där typen av frågor är för mig att jag ofta blivit ifrågasatt många gånger. "Varför gjorde du så, är du inte klok?" "Så kan/får du inte tänka". "Som alla vet, så gör man si (eller så), så du är antingen dum eller elak/valfritt nedsättande/ som inte gör på det viset"

"Vad får dig att tro att något är fel på dig?" är en typisk sådan fråga som jag skulle reagera på.

Var ska jag börja? Ska jag dra hela min historia med de exempel jag kommer på när andra människor låtit påskina att det är fel på mig? Är utredaren ännu en av dessa som mest verkar vara ute efter att trycka ned mig? Om jag drar alltihop kommer det bara att avfärdas det med "det där är ju bara låg självkänsla", vilket det mycket väl kan vara, men hur stärker det mig att få höra det?
Hur skiljer utredaren på om det jag berättar är min missuppfattning av andras intentioner, min dåliga självkänsla, min förmåga att minnas alla oförrätter eller min förvirring över hur andra kan veta hur de ska bete sig när jag helt uppenbarligen, dömt av bemötandet jag uppfattat att jag fått, inte vet. Allt är ju sammanblandat, går det verkligen att särskilja?

Man kan bli paranoid om man blivit mycket utsatt för kränkningar och ifrågasättande, det kan också vara något som "bara" existerar i huvudet på en. Jag kan ha min uppfattning och utredaren gör sig en annan. Jag behöver inte nödvändigtvis ha rätt och utredaren fel och tvärtom. Men det är önskvärt att jag blir bemött som om min uppfattning ändå har giltighet eftersom det är där jag befinner mig just nu.

Frågan kan också vara provocerande därför att det kanske inte är så att jag anser att det är något FEL på mig. Då kan det också bli svårt att svara. Jag har problem vilka jag har uppmärksammat och/eller uppmärksammats på. Att ha problem är inte samma sak som att det är något fel på en. Det kan vara så att det är omgivningen det är "fel" på eller åtminstone hur omgivningen gör, vilket visar sig om den ändrar sitt bemötande. Det kan också vara så att om jag får lära mig att göra annorlunda så blir det lättare för mig och kanske även för omgivningen.

Bara för att ge några exempel på sådant som i alla fall inte jag lyckades sätta ord på under min utredning.

Även jag håller tummarna för sanny. Och hoppas h@n inte känner sig undandskuffad i sin egen tråd.

Spårat ur, mar0der? Tyvärr ja, i förhållande till trådskaparens ärende; men uppenbarligen finns det ett tryck att diskutera det här, särskilt när man för en gångs skull får med åtminstone någon yrkesperson i diskussionen. Det går att dela tråden om någon finner ut hur det kan göras och talar om det för moderatorerna.

mar0der skrev:men trots detta så 'missförstås' ofta fakta frågor som ifrågasättande.

Om jag förstår dig rätt menade du personalens frågor här. I så fall måste jag, med risk för att verka tjatig, påpeka att det gäller i högsta grad åt båda håll. Det verkar som en klassiker att den vanliga, mindre kunniga personal man som (misstänkt) aspergare ofta får hålla tillgodo med tolkar ens egna faktafrågor, behov av rakhet och öppenhet och också eventuella pålästhet och osminkade sätt att förmedla frukterna av en självanalys, som både i sig och för både den kliniska bilden kan vara värd att lyssna på, som näsvist ifrågasättande.

Detta ovanpå de fördomar om patienters inneboende omdömeslöshet, som tycks vara ett axiom för många i vården, och som tycks särskilt drabba dem som anser att den som "vill ha" aspergerdiagnos är suspekt redan därför. Så länge det är som det är måste man trycka på den sidan av saken också, med risk för att verka tjatig. Det kan vara så i sannys fall, jag hoppas innerligt att det inte är det.

Zombie skrev:... Så länge det är som det är måste man trycka på den sidan av saken också, med risk för att verka tjatig. Det kan vara så i sannys fall, jag hoppas innerligt att det inte är det.

Ja, jag tycker den sidan av myntet väger väldigt tungt i detta forum, vilket jag naturligtvis har förståelse för, och där jag försökt ge en nyanserad bild utifrån mina erfarenheter. Men ibland får jag (när jag läser i detta forum) känslan av en 'ovilja' att försöka förstå hur utredare och bedömare tänker utan man har redan bilden klar för sig att psykiatrins personal är inkompetenta? Och jag, då också med risk för upprepning, har påtalat dessa brister men på samma sätt jag försöker förstå mina patienters frustration över dåligt bemötande och upplevelse av att bli oförstådd så hade jag hoppats på en förståelse för hur exempelvis VISSA beteenden (som frågor av behandlare) kan ha en utredande avsikt och inte avser att trycka ner eller misstänkliggöra personen i fråga.

wuwei skrev:Missuppfattningar sker hela tiden. Det svåra med att mötas av just den där typen av frågor är för mig att jag ofta blivit ifrågasatt många gånger. "Varför gjorde du så, är du inte klok?" "Så kan/får du inte tänka". "Som alla vet, så gör man si (eller så), så du är antingen dum eller elak/valfritt nedsättande/ som inte gör på det viset"

"Vad får dig att tro att något är fel på dig?" är en typisk sådan fråga som jag skulle reagera på.

Var ska jag börja? Ska jag dra hela min historia med de exempel jag kommer på när andra människor låtit påskina att det är fel på mig? Är utredaren ännu en av dessa som mest verkar vara ute efter att trycka ned mig? Om jag drar alltihop kommer det bara att avfärdas det med "det där är ju bara låg självkänsla", vilket det mycket väl kan vara, men hur stärker det mig att få höra det?
Hur skiljer utredaren på om det jag berättar är min missuppfattning av andras intentioner, min dåliga självkänsla, min förmåga att minnas alla oförrätter eller min förvirring över hur andra kan veta hur de ska bete sig när jag helt uppenbarligen, dömt av bemötandet jag uppfattat att jag fått, inte vet. Allt är ju sammanblandat, går det verkligen att särskilja?

Man kan bli paranoid om man blivit mycket utsatt för kränkningar och ifrågasättande, det kan också vara något som "bara" existerar i huvudet på en. Jag kan ha min uppfattning och utredaren gör sig en annan. Jag behöver inte nödvändigtvis ha rätt och utredaren fel och tvärtom. Men det är önskvärt att jag blir bemött som om min uppfattning ändå har giltighet eftersom det är där jag befinner mig just nu.

Frågan kan också vara provocerande därför att det kanske inte är så att jag anser att det är något FEL på mig. Då kan det också bli svårt att svara. Jag har problem vilka jag har uppmärksammat och/eller uppmärksammats på. Att ha problem är inte samma sak som att det är något fel på en. Det kan vara så att det är omgivningen det är "fel" på eller åtminstone hur omgivningen gör, vilket visar sig om den ändrar sitt bemötande. Det kan också vara så att om jag får lära mig att göra annorlunda så blir det lättare för mig och kanske även för omgivningen.

Bara för att ge några exempel på sådant som i alla fall inte jag lyckades sätta ord på under min utredning.

Tack för din redogörelse av upplevelse. Och jag kan inte svara för alla utredare men personligen skulle jag ställa en fråga som 'varför tror du att du har asperger' inte i syfte att enbart plocka fram fakta-kriterier, utan för att höra om den dåliga självkänslan som eventuellt förmedlas kan knytas an till den problematik som beskrivs av personen i övrigt. Om dock patienten missuppfattat frågan och 'låser sig', då h*n tar det som ett ifrågasättande kommer det ge mig en skev bild av vad det handlar om och DÅ kan min bedömning bli ofullständig.

Och ja, man kan särskilja kliniskt på huruvida missuppfattningar eller bristande mentaliseringsförmåga förmedlas eller om det handlar om något annat. Men det förutsätter att man får redogjort för sig så noggrant som möjligt.

Slutligen är det verkligen beklagligt att höra hur en del av er blivit bemötta med misstänksamhet och ifrågasättande som en direkt konsekvens av inkompetens.

mar0der skrev:Ja, jag tycker den sidan av myntet väger väldigt tungt i detta forum, vilket jag naturligtvis har förståelse för, och där jag försökt ge en nyanserad bild utifrån mina erfarenheter.

Visst. Och det uppskattar jag mycket.

Men jag kan ju inte veta hur mycket du läser här. Eller hur mycket du (eller någon annan som kommer utifrån och ramlar in i ett sammanhang som det här, som redan har pågått länge) ser av den nyanserade bild som redan finns här. Jag vet inte vilka just du har fått intryck ger en obalanserad bild till vårdens nackdel. Givetvis finns det de som gör det, men det finns också de som är obalanserade åt andra hållet. Sådant får man räkna med. Men jag tror också det finns de som mycket väl kan se komplikationerna åt båda håll, även när de yttrar sig "vårdkritiskt". Och åtminstone jag finner det viktigt att få en diskussion om de sakerna när hit för en gångs skull kommer en från vården. Inte för att använda den personen som slagpåse eller projektionsduk, utan för att våra erfarenheter måste spridas där. (Dock antagligen framför allt bland dem som aldrig skulle komma hit — så brukar det ju vara.)

Men, när man inte på någotdera hållet vet hur det här ter sig för den andra kan det lätt bli så att man slår in öppna dörrar och tror varandra om mindre insikter än vad man har. Vet faktiskt inte hur man går vidare från det till en diskussion med större förtroende för varandras... forumbeläsenhet eller omdöme. Det är för mig ett experiment, och jag tycker det är synd att inte flera med, ska jag för enkelhetens skull säga "en kritisk men balanserad syn" på vården, deltar. Många har väl tröttnat.

mar0der skrev:Men ibland får jag (när jag läser i detta forum) känslan av en 'ovilja' att försöka förstå hur utredare och bedömare tänker utan man har redan bilden klar för sig att psykiatrins personal är inkompetenta? Och jag, då också med risk för upprepning, har påtalat dessa brister men på samma sätt jag försöker förstå mina patienters frustration över dåligt bemötande och upplevelse av att bli oförstådd så hade jag hoppats på en förståelse för hur exempelvis VISSA beteenden (som frågor av behandlare) kan ha en utredande avsikt och inte avser att trycka ner eller misstänkliggöra personen i fråga.

För min del: det där med behandlarfrågor visste jag redan. Borde förstås ha skrivit det. (Och därmed naturligtvis inte mindre värdefullt att du talade om det.) Mycket av det jag, Bror Duktig och andra skriver bygger på insikter på den nivån. Och på ett intresse av dem, alltså i motsats till att racka ner på någon nidbild. Men sådant kan man inte poängtera på nytt i varje inlägg, och när det så kommer en ny till forumet som faktiskt inte kan veta var man står... så är man inte van vid att deklarera sina in- och åsikter från grunden. (Ursäkta om det låter pretentiöst, har svårt nog att hitta några ord alls).

Zombie skrev:Många har väl tröttnat.

... redan tidigare alltså.

Lite blir det också en fråga om hur frågeställaren betonar frågan, och vad som kommer efteråt, alltså hur läkaren visar att han tolkar eller spinner vidare på frågan och dess svar. Att bete sig ifrågasättande, eller möjlig att tolka som ifrågasättande, och inte säga något efter, är svårtolkat (om det inte är rent ifrågasättande), särskilt av aspergare.

Min sista läkare kunde fråga så här: "haha, och varför tror du att DU skulle ha detta?" med en synbart glad min.

En läkare före det frågade (när jag sade att jag var deprimerad): "och vad får dig att tro något sådant?" Jag letade febrilt i hjärnan efter symptomlista på depression för att ta upp något som stämde på mig eftersom jag vis av erfarenheten inte säger det som kommer för mig först (som antingen blir helt fel, eller så blir hjärnan blank). Jag svarade därefter "jag har fått mycket svårare att komma igång med städning och sådant" eftersom det var ett symptom jag hade, och som jag hade läst var typiskt. "Ja, hahaha, finns ingen som gillar att städa vettu, men alla har inte depression för det". Efter detta frågades inget mer om depression och besöket avslutades.

Som ni ser, så skriver jag med en del "haha", och om något sådant är med, så förändras ju genast betydelsen och kan lätt kännas kränkande. Visserligen har aspergare ofta svårt för att tolka, men man missar sällan uppenbart glada miner och skratt.

Jag kan också tillägga att jag har haft med mig ledsagare på alla träffar förutom det jag beskrev först här, och ledsagarna tycker ungefär likadant. Tre olika har varit med, och alla har reagerat och tyckt att det har varit för forcerade möten, otrevligt bemötande, inte tagit patienter på allvar o.s.v. Och då handlar det om flera olika läkare dessutom och att ledsagarna haft erfarenheter av samma psykiatriker med andra patienter. (Nu handlar det inte enbart om den här typen av frågor som vi diskuterar här.) Jag vet också att jag har haft otur, då jag läst i mottagningens gästbok där det stod illa/dåliga saker om alla de jag har träffat utom en, men gott om flera som jag aldrig fick träffa. Så jag menar inte alls att alla psykiatriker är skit.

Min utredare för AS frågade mig ungefär "hur kom det sig att du begärde att få bli utredd". Det tycker jag är klart bättre än att fråga en fråga som så uppenbart kan misstolkas (särskilt av aspergare, och särskilt av människor som blivit misstrodda hela livet). Mitt svar på utredarens rätt bra ställda fråga, var dock ett irriterat "men det var ju min läkare som remitterade mig! Det sade jag ju!"

Det finns så många som redan skrivit det bättre och nu har käre Zombie gjort det igen, så jag behöver bara nicka instämmande där tack & lov, för själv känner jag mig "körd i bott".

Självklart har jag full förståelse för hur svårt det kan vara för vårdgivarna i väldigt många olika situationer (har en uppväxt där jag har fått höra både det ena och det andra från den gruppen om man säger så) och i den situation vi nu talar/skriver om, NPF-utredningens, har jag det givetvis också!
Det är ju dock lika svårt för oss vårdtagare (om inte svårare, eftersom vi ändå lider av vår problematik annars skulle vi ju inte söka t.ex. en utredning) i denna situatuion får man väl ändå lov att poängtera starkt!?

Det är väl just p.g.a. dessa svårigheter det är så förbaskat viktigt att vi tillsammans (vårdgivare - vårdtagare) försöker hitta ett gemensamt språk, tar oss tid att lyssna, begrunda och kanske också lära av våra olika kunskaper/erfarenheter!?
Vårdgivarna har sin utbildning visst, men vi vårdtagare har erfarenhet (kanske även en massa utbildning) och är alltså inte alltid helt "tappade bakom en vagn".

Orkar inte mer, så ... slut i rutan!

Sigvard Lingh skrev:En professionell behandlare skulle aldrig svara så.
Men en utredare...? Var finns de och vilken utbildning har de?

Nu kan jag svara på min egen fråga från igår. I dagens nummer av Läkartidningen har Sven Britton, 72 år, professor emeritus, skrivit: "Det är oförenligt med läkareden att läkaren lämnar avgörande insatser för patientens tillfrisknande till outbildade, anonyma tjänstemän med politisk instruktion om restriktion."

Hela artikeln: http://www.lakartidningen.se/07engine.p ... leId=16564

biologic skrev:Jag har gått hos psykoterapeuter sedan jag var 16 år gammal. Fått diagnosen social fobi, de har även misstänkt AS och bipolär sjukdom.

Det finns ju massor med olika behandlingsmetoder mot social fobi, t.ex. kbt. Har du fått någon behandling och har den hjälpt? Om inte då kan du väl inte ha social fobi?

Sigvard Lingh skrev:En professionell behandlare skulle aldrig svara så.
Men en utredare...? Var finns de och vilken utbildning har de?

En som utreder NPF kan kallas utredare (en utredare utreder ) och ska vara psykolog eller spec.läkare i psykiatri. Mina NPF-utredare var en psykolog och en överläkare i psykiatri och fanns på en Neuropsykiatrisk enhet.
Så nu vet du det. (Konstigt förresten att du som psykolog inte visste detta )

Zima33 skrev:En som utreder NPF kan kallas utredare (en utredare utreder ) och ska vara psykolog eller spec.läkare i psykiatri. Mina NPF-utredare var en psykolog och en överläkare i psykiatri och fanns på en Neuropsykiatrisk enhet.
Så nu vet du det. (Konstigt förresten att du som psykolog inte visste detta )

Varför det? Jag jobbar inte på landsting eller motsvarande.

Vadan detta hackande?

Sigvard Lingh skrev:

Zima33 skrev:En som utreder NPF kan kallas utredare (en utredare utreder ) och ska vara psykolog eller spec.läkare i psykiatri. Mina NPF-utredare var en psykolog och en överläkare i psykiatri och fanns på en Neuropsykiatrisk enhet.
Så nu vet du det. (Konstigt förresten att du som psykolog inte visste detta )

Varför det? Jag jobbar inte på landsting eller motsvarande.

Vadan detta hackande?

Hackande? Nu förstår jag inte Man måste inte jobba på landsting o dyl. för att veta något sånt och du verkar rätt insatt i sånt här så jag hade faktiskt väntat mig att du visste en sån sak.

Zima33 skrev:

Sigvard Lingh skrev:

Zima33 skrev:En som utreder NPF kan kallas utredare (en utredare utreder ) och ska vara psykolog eller spec.läkare i psykiatri. Mina NPF-utredare var en psykolog och en överläkare i psykiatri och fanns på en Neuropsykiatrisk enhet.
Så nu vet du det. (Konstigt förresten att du som psykolog inte visste detta )

Varför det? Jag jobbar inte på landsting eller motsvarande.

Vadan detta hackande?

Hackande? Nu förstår jag inte Man måste inte jobba på landsting o dyl. för att veta något sånt och du verkar rätt insatt i sånt här så jag hade faktiskt väntat mig att du visste en sån sak.

Till och med jag som jobbar på neuropsykiatriskt specialist team kan känna viss förvirring i arbetsmetoder och konstelationer eftersom det ser så olika ut, men en konsensus håller på att arbetas fram, så förstår lite Sigvards 'okunskap'.

@Bror Duktig

Det du tar upp är ingen nyhet inom psykiatrin och är även en intern konflikt på vissa håll i landet; dvs bristande förmåga till bemötande hos psykiatriker. Vissa är extremt duktiga på detta. Andra är helt kassa och till viss del kan man förstå det då deras jobb är att leta efter symtom som uppfyller kriterier eftersom deras vetenskapssyn baseras på detta.

Psykologer har en djupare förståelse för att bemötande är en central och grundläggande del i att få genuin information ur sin patient (visst finns det idioter inom psykologkåren med). Det pågår iaf i min region både utvärdering men även betoning på att bemötande med patienter, att få till en allians, förtroende är grundläggnade för att överhuvudtaget kunna diagnosticera, om än viktigare vid behandling och utredning.

Jag hoppas att det kommer bli bättre med tiden när denna kunskap sprids men det motarbetas av läkarbristen och där man då plockar in hyrläkare som stannar ett par veckor och sedan stafettar vidare. Som sagt, landstinget är en seg och långsam maskin, men ser man tillbaka och jämför bara 10 år så kan man se en enorm skillnad i både bemötande och kompetens, så nog allt händer det saker