Specialintresse=glädje?
37 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Re: Specialintresse=glädje?
När jag pysslar med mina intressen är min energi obegränsad och jag märker inte hur tiden flyger fram. Jag kan upptäcka att jag hållit på i flera timmar fast det bara känts som en kort stund. Jag känner väl inte alltid glädje när jag gör det, men jag trivs helt klart bra!
- svartamolnet
- Inlägg: 1232
- Anslöt: 2009-09-25
Re: Specialintresse=glädje?
Fröken Fräken skrev:Jag håller på och lurar på, om saker som jag gör kan klassas som specialintresse eller inte. Grejen är att jag inte sysslar med dessa intressen bara för att jag mår bra av det. Till en stor del så är det ganska tvångsmässigt och det finns en rejäl dos prestationsångest med i bilden. Jag har väldigt svårt att acceptera att inte göra mitt absolut bästa när jag gör någonting. Det har säkert delvis med min dåliga självkänsla att göra.
Vad tänker ni om detta? Är det alltid glädjefyllt för er att syssla med ert specialintresse, eller kan det bli till ett tvång? Har ni någon gång ”bränt ut er” genom att hålla på med specialintresset?
Jag kan inte se att jag skulle ha något specialintresse egentligen, inget jag lägger mycket tid på alls, allra helst inte nu.
Visst jag har tränat mycket med häst förr, men där är det precis som du beskriver aldrig aldrig bra nog, så det har bara trasat sönder mig mer.
Hatar mig själv och mitt usla självförtroende/självkänsla.
Re: Specialintresse=glädje?
Jag kan helt klart önska att jag hade "bättre" specialintressen dvs. mer produktiva intressen med vetenskaplig inriktning eller åtminstone något som bringade in pengar men det är så jobbigt att tänka på det längre stunder så blir sällan det. Det går upp och ner hur nöjd jag är med mina rätt så permanenta intressen.
Re: Specialintresse=glädje?
Fröken Fräken skrev:Vad tänker ni om detta? Är det alltid glädjefyllt för er att syssla med ert specialintresse, eller kan det bli till ett tvång? Har ni någon gång ”bränt ut er” genom att hålla på med specialintresset?
Nej mina specialintressen är inte alltid av glädje. Jag kör så hårt så jag spottar blod vad jag än gör hehe.
Har som specialintresse att designa dataspel. Det gjorde mig utbränd ett antal gånger. Det var tvångsmässigt för mig och är.
Re: Specialintresse=glädje?
Man kan nog inte kalla mina intressen för "specialintressen" för jag är inte besatt och sysslar inte bara med en sak. När jag var liten hade jag nog vad som kan kallas specialintressen dock. Dinosaurier och insekter bl,a.
Re: Specialintresse=glädje?
För mig är det en svårslagen känsla när jag är hyperfokuserad och verkligen intensivt sysslar med mitt intresse. Tid och rum försvinner. Det går inte riktigt att jämföra med t.ex. kärlek och andra känslor, som definitivt har en egen existens och kan vara oerhört intensiva i sig själva.
Men i mitt intresse är jag ett med datorn, mitt medvetande blir en del av maskinen. Är liksom i mitt rätta element och simmar som en delfin i snabb fart och med hög precision genom outforskade underbara korallrev.
Men i mitt intresse är jag ett med datorn, mitt medvetande blir en del av maskinen. Är liksom i mitt rätta element och simmar som en delfin i snabb fart och med hög precision genom outforskade underbara korallrev.
Re: Specialintresse=glädje?
ca skrev:Men i mitt intresse är jag ett med datorn, mitt medvetande blir en del av maskinen. Är liksom i mitt rätta element och simmar som en delfin i snabb fart och med hög precision genom outforskade underbara korallrev.
Började osökt tänka på Joakim von Anka... ("Gräva sig igenom pengarna som en mullvad, tumla i dem som en delfin, kasta upp dem i luften och låta dem regna ned över mig...") Undrar om han har AS? Kalle har nog en släng ADHD iaf.
Re: Specialintresse=glädje?
För min del känner jag även ångest inför mina specialintressen då jag inte kan hålla på med de så mycket som jag vill pga att jag inte kan koncentrera mig så länge jag vill och få in allt jag vill inom ämnet. Det är väldigt ångestbildande och frustrerande och får mig att känna mig dum. Jag kan ju inte ens "sköta" mig med det jag gillar så det jag inte gillar blir det värre med-
- KaosPrinsessa
- Inlägg: 3153
- Anslöt: 2010-10-10
- Ort: Cardiff, Wales
Re: Specialintresse=glädje?
Ett annat specialintresse jag har är humor. Det ger mig enorm glädje. Räddar mitt liv.
Re: Specialintresse=glädje?
Mina specialintressen är:
Språk
Djur och natur
World of Warcraft.
Språk är inte destruktivt, tvärtom så lär jag mig något som är av nytta bara för att jag älskar det. Jag fick MVG i Engelska A och B utan att plugga Engelska ens i grundskolan (jag är självlärd via musik, film och böcker), samma med Svenskan.
Djur och natur är ett specialintresse jag har men förnuftet säger mig att jag ska hålla det på måttlig nivå...akvarium, en hund och någon form av smådjur i en bur samt en katt...där stannar det! Om jag INTE intalade mig själv detta och INTE hade sunt förnuft så skulle jag ta mig an hittehundar, hittekatter, oönskade gnagare och så vidare till förbannelse. Det är ett destruktivt specialintresse dock, särskilt när det gäller hund då hundar blir sjuka och gamla...jag har MYCKET svårt att hantera döden när den kommer till någon jag älskar, det finns gånger då jag måste tillrättavisa mig själv för att sluta tänka "Jag borde följa med och fortsätta ta hand om honom!!" när det gäller hunden jag har nu som jag har haft sedan 13 års ålder.
World Of Warcraft är mitt mest destruktiva specialintresse. Jag kan ALLT om spelet. Ursprung, historia, Lore (spelets saga), hur man spelar och bygger karaktärerna, hur bossar fungerar och vad som ska hända i spelet.
DETTA är destruktivt, skapar stress och har faktiskt fått mig att gråta då jag går in för något till 110% och detta spel handlar mycket om tur..ett tag var jag bäst på servern i mitt område (som djurälskare spelar jag "Hunter", som håller sig med djur och skjuter saker i ansiktet) och jag raidade (döda bossar) tills ögonen blödde.
Detta har jag fått lära mig av med. Jag måste sopa undan stressen, sluta lägga ner hela min själ i ett spel som inte leder någonvart och helt enkelt slappna av..problemet är att WoW är en verklighetsflykt och för mig är sådant MYCKET tilltalande.
Så..specialintressen kan vara himmel och helvete för mig. Därför aktar jag mig noga för att dra på mig fler intressen.
Språk
Djur och natur
World of Warcraft.
Språk är inte destruktivt, tvärtom så lär jag mig något som är av nytta bara för att jag älskar det. Jag fick MVG i Engelska A och B utan att plugga Engelska ens i grundskolan (jag är självlärd via musik, film och böcker), samma med Svenskan.
Djur och natur är ett specialintresse jag har men förnuftet säger mig att jag ska hålla det på måttlig nivå...akvarium, en hund och någon form av smådjur i en bur samt en katt...där stannar det! Om jag INTE intalade mig själv detta och INTE hade sunt förnuft så skulle jag ta mig an hittehundar, hittekatter, oönskade gnagare och så vidare till förbannelse. Det är ett destruktivt specialintresse dock, särskilt när det gäller hund då hundar blir sjuka och gamla...jag har MYCKET svårt att hantera döden när den kommer till någon jag älskar, det finns gånger då jag måste tillrättavisa mig själv för att sluta tänka "Jag borde följa med och fortsätta ta hand om honom!!" när det gäller hunden jag har nu som jag har haft sedan 13 års ålder.
World Of Warcraft är mitt mest destruktiva specialintresse. Jag kan ALLT om spelet. Ursprung, historia, Lore (spelets saga), hur man spelar och bygger karaktärerna, hur bossar fungerar och vad som ska hända i spelet.
DETTA är destruktivt, skapar stress och har faktiskt fått mig att gråta då jag går in för något till 110% och detta spel handlar mycket om tur..ett tag var jag bäst på servern i mitt område (som djurälskare spelar jag "Hunter", som håller sig med djur och skjuter saker i ansiktet) och jag raidade (döda bossar) tills ögonen blödde.
Detta har jag fått lära mig av med. Jag måste sopa undan stressen, sluta lägga ner hela min själ i ett spel som inte leder någonvart och helt enkelt slappna av..problemet är att WoW är en verklighetsflykt och för mig är sådant MYCKET tilltalande.
Så..specialintressen kan vara himmel och helvete för mig. Därför aktar jag mig noga för att dra på mig fler intressen.
Re: Specialintresse=glädje?
Jotta, kan tillägga att jag känner mig lyckligt lottad som har ett specialintresse jag kan tjäna mitt uppehälle på. Förutsatt att jag hanterar det rätt dvs. Men inser också att det är fullt likvärdigt med att snöa in i vilket annat intresse som helst. Varken du eller jag "valde" ju att bli så omåttligt fokuserade på just de här sakerna, skillnaden ligger bara i hur samhället värderar våra kunskaper. Ev. skulle du bli en superb speltestare/GM men det kräver en hel del mer tur och inriktad motivation att få ett SÅ specifikt jobb jämfört med mitt antagligen. Du skulle kanske kunna omsätta just den passionen i något annat? Programmeringen är verklighetsflykt även den.. jag bor där inne i koden, på deltid.
Re: Specialintresse=glädje?
Glädje
Avkoppling
Verklighetsflykt
Besatthet
Det är mina anledningar till varför jag lägger ner så mycket tid på det jag tycker om och tycker är intressant.
Avkoppling
Verklighetsflykt
Besatthet
Det är mina anledningar till varför jag lägger ner så mycket tid på det jag tycker om och tycker är intressant.
- Deadly_Nightshade
- Inlägg: 881
- Anslöt: 2009-07-03
- Ort: Stockholm
Re: Specialintresse=glädje?
Jag har haft ett specialintresse när jag gick i lågstadiet och det var svampar läste väldigt många böcker och kunde namnen utantill och hur dom såg ut det intresset försvann tyvärr men jag går ut och plockar och det gör mig glad . Sen så såg jag ormar på datorn och då köpte jag mig en bok om ormar och tittade i den fler än en gång fast det intresset tog slut fort
- totizedger
- Inlägg: 116
- Anslöt: 2011-05-22
Återgå till Övriga Aspergerfrågor