Efter ett ryck av googlande på depression började jag fundera. Jag träffade på följande:

"Depression är ingen kroppslig sjukdom som beror på någon bakterie eller virus, och man kan inte heller säga att det är en sjukdom som beror på någon brist eller något fel i hjärnan. Istället brukar man beskriva depression som ett tillstånd som en person hamnar i och som ofta har flera olika orsaker." ....

"Psykologiskt är en av de vanligaste orsakerna till depression och nedstämdhet att man saknar tillräcklig positiv stimulans i vardagen. Det händer helt enkelt för få roliga, engagerande saker i ens liv under en period. Från att ha haft en balans mellan sådant som är påfrestande eller tråkigt och sådant som är roligt och ger energi så hamnar man i en situation där det tråkiga och påfrestande tar överhanden. Det mår ingen människa bra av, och nedstämdhet och trötthet kommer som en följd." ...

(Från följande sida http://www.kbtteamet.se/Depression111.htm)

Jag uppfattar påståendena ovan som underliga.. som jag förstått det kan depression vara en rent fysisk sjukdom som inte har någon koppling till specifika händelser eller förändringar. Är det jag som fått saker om bakfoten?
Vidare känns det som om man hävdar att människor som blir deprimerade blir det för att de inte har tillräckligt roligt (för att förenkla det hela). Det känns minst sagt ... konstigt.

Detta är alltså en sida om behandling vid depression och (som alltid nu för tiden) föreslås antingen medicinering eller KBT (eller en kombination av båda). Om dessa båda är de behandlingar som finns att tillgå måste det väl finnas en mängd depressioner som inte är behandlingsbara alls, eller tänker jag fel då?

Hur ser ni på behandling vid depression samt orsaker till depression?

Mina depperioder kommer i skov. Har medicin och psykolog.

Komplicerat... Jag tror att det är vanligt att ens första depression har sin grund i något som har hänt och som utlöser det hela, men det behöver inte nödvändigtvis vara någon väldigt stor sak. Antagligen är vi olika predisponerade; vissa av oss är mer sköra än andra. En etablerad sanning nu, vad jag förstår, är att långvarig obehandlad depression ger en ökad sårbarhet för framtida depressioner. När man väl är deprimerad finns det en kemisk obalans i hjärnan som gör att man inte kan "ta sig i kragen" och "rycka upp sig", alltså ta sig ur depressionen med egen viljekraft.

Jag tror att jag har en kronisk obalans mellan olika signalsubstanser som gör att jag har lätt för att utveckla depressioner. Det behövs inte mycket alls. Jag har svårt för att ta motgångar och negativa bemötanden och har ett (lättriggat) samvete som inte är av denna världen. Jag blir även deprimerad av så lite som att det inte händer någonting som sticker ut, eller att jag får för lite dagsljus. Första gången jag fick diagnosen depression var något år efter att min pappa tagit sitt liv. Jag tror dock att jag kan ha varit deprimerad tidigare, redan som barn. Olika former av psykisk ohälsa finns i min släkt på båda sidor.

Jag medicinerar mot mina depressioner. Jag tycker inte att det är värdigt att behöva ta sig ur en depression utan medicin, om man svarar bra på medicin. Det tar för lång tid och har ett alldeles för högt pris. Jag har även gått i terapi (psykodynamiskt) och det fungerade väldigt bra för mig, då det fick mig att börja hitta till en självkänsla som inte bara är kopplad till vad jag presterar (men den är fortfarande väldigt skör och min terapeut har flyttat). Det allra mest effektiva botemedlet mot depression är enligt min erfarenhet förälskelse. Dock är risken stor att man dimper ned igen efter att ruset lagt sig.

First off - skönt att höra att mediciner och terapi fungerar för dig Tintomara (även om det är mindre lyckat att din terapeut flyttat).

Jag kollade upp psykodynamisk terapi och snubblade över följande exempel:

Exempel

En kvinna söker psykoterapi på grund av nedstämdhet och trötthet. Hon har så långt tillbaka hon kan minnas ”servat” andra, tagit på sig många uppgifter och visat en stor omsorg om andra. Varje försök att säga nej eller begära något för egen del har lett till ”dåligt samvete”.

I terapin känner hon ett ansvar för att inte vara besvärlig för terapeuten och oroar sig en del över det.

Ur ett psykodynamiskt perspektiv är det viktigt att förstå och analysera de känslor och konflikter som ligger bakom kvinnans beteende och symtom. Vad fruktar hon skulle hända om hon inte längre ställer upp? Vilka känslor undviker hon genom att alltid ”offra sig” för andra? Hur ser sambandet ut mellan hennes tidiga relationer och det sätt på vilket hon förhåller sig till andra (och till terapeuten) idag?

Om kvinnan genom psykoterapin får insikt om de mekanismer som ligger bakom hennes beteende och med hjälp av terapeuten får bearbeta dessa, kan det leda till att hon mer medvetet och konstruktivt kan balansera omsorgen om andra med omsorgen om de egna behoven.

(Från följande sida: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=36&Psykodynamisk+psykoterapi)

Detta leder mig till en följdfråga. Är det möjligt att med tankar förändra sina känslor? Kan känslor (t.ex dåligt samvete) förändras eller försvinna för att man får insikt i varför man känner på det vis man gör?

Jag har den erfarenheten (egen) att påtvingad brist på avkoppling och inget eller för få tillfälle(n) att ta sig tid att bygga upp inre trygghet och tillförsikt skapar depression med allt vad det innebär av stress och nedsatt immunförsvar.

tahlia skrev:Kan känslor (t.ex dåligt samvete) förändras eller försvinna för att man får insikt i varför man känner på det vis man gör?

Helt klart (nej inga utlägg )

DIProgan skrev:

tahlia skrev:Kan känslor (t.ex dåligt samvete) förändras eller försvinna för att man får insikt i varför man känner på det vis man gör?

Helt klart (nej inga utlägg )

Joooo, utlägg. ;P
Det väcker nämligen frågan, hur ända in i... då?

tahlia skrev:Detta leder mig till en följdfråga. Är det möjligt att med tankar förändra sina känslor? Kan känslor (t.ex dåligt samvete) förändras eller försvinna för att man får insikt i varför man känner på det vis man gör?

Ja, faktiskt. Det kräver att man särskådar kopplingen mellan känslorna och det som föranleder dem. Då kan man resonera sig fram till att det faktiskt inte finns några skäl att ta på sig skulden i ett visst sammanhang, utan att känslorna snarare kan härledas till ett mönster som man upprepar om och om igen. Det ger åtminstone distans till känslorna - man kan konstatera att man har dem men inse att det har sina förklaringar, och därmed välja att inte låta dem ta över.

Det kan också vara så att man på enkel väg kan göra något åt något som leder vägen mot det som ger skuldkänslor. Jag lärde mig t.ex. att jag faktiskt kunde säga till min mamma att jag inte ville prata längre i telefonen, istället för att bli irriterad på henne för att hon babblade så länge, vilket ledde till att vi blev osams och jag fick skuldkänslor. Det hade faktiskt inte slagit mig att jag själv kan avsluta ett samtal eller på andra sätt sätta gränser för min egen skull i relation till andra (nu är det i sanningens namn inte så lätt att avsluta ett telefonsamtal med min mamma även om man säger till, men det går något bättre än om man inte gör det alls).

Vilket sammanträffande.. Idag zonade jag ut i två timmar på jobbet med att klicka runt på wikipedia och läsa om depression. Patient HM är intressant för kirurgerna opererade bort hans hippocampus för att bota honom från hans epileptiska anfall. Det ledde till att han drabbades av amnesi och inte kunde lagra nya minnen äldre än 10 minuter. Elchocksterapi (ECT) inducerar epileptiska anfall i patienter som lider av svåra depressioner. En vanlig biverkning av terapin är minnesförlust och att neuroner i hippocampus dör men att den samtidigt stimulerar till nybildning av neuroner. Dock är ECT vad jag förstått mycket effektiv mot depressioner vilket väl är anledningen till att den används.

En tes skulle kunna vara att samma del av hjärnan som styr hur man mår, styr ens långtidsminne. Samt att depression förgiftar cellerna och därför automatiskt förvärrar situationen. ECT gallrar då bort "sjuka" neuroner så att friska kan ta plats istället.

Man kan i djurförsök få djur deprimerade. Ex: Learned helplessness och Social defeat. Då utsätter de djuret för något plågsamt i specifika sammanhang vilket skapar en förändring i djurets beteende som håller i sig även efter det plågsamma har tagits bort. Det skulle kunna förklara varför många människor fortsätter vara deprimerade även när anledningen till depressionen har försvunnit.

Björne - Jag fick ECT vid min första depression. När det sattes in var jag på kanten till katatoni. Efter två veckors behandling satt jag i det gemensamma utrymmet på sjukhuset tillsammans med två andra och skrattade, såg på tv och åt pizza. En drastisk förändring och ett kraftigt lyft alltså. Efter ett par månader började effekten avta och jag började sakta sjunka nedåt igen.

Den förklaringen jag fick inför ECT var att det frigör ämnen i hjärnan som gör att vi mår bättre - ungefär det seratonin i SSRI är till för att göra mao, bara mycket mer och mycket snabbare. Effekten kan dock bevisligen avta och vissa människor får ECT-behandlingar kontinueligt i syfte att hålla nivåerna uppe.

Läste också Tintomaras inlägg och insåg samtidigt att jag blir lite för ivrig när jag startar en tråd på det här viset.

När jag startade tråden valde jag att göra den utan någon speciell personlig koppling i syfte att undvika det resultat som sådana här trådar har givit för mig tidigare. När jag nu ändå riskerar att hamna i samma fälla kan jag dra grunden i det hela.

Jag börjar närma mig punkten där jag är desperat efter en behandling som faktiskt fungerar. Klart är att jag inte kommer att orka vänta ut många fler nedgångar och depressiva episoder, klart är också att de återkommer om och om igen.
Jag har tidigare provat ett otal mediciner och tre psykologer - inget av det nämnda har hjälpt och vissa mediciner skickade mig nedåt snarare än uppåt.

I Tintomaras exempel finns inga fel - känslor kan man förändra och välja. För min del blir det dock till ett "känslor ska man kunna förändra och välja". För se däri ligger mitt grundproblem - jag har aldrig kunnat välja en känsla någonsin. De bara kommer och de kommer med besked. I många fall har jag hela bakgrunden till varför jag känner eller reagerar på ett specifikt sätt. Tyvärr ändrar det inte min reaktion eller känsla, de finns där helt oavsett orsak.

Jag ser gärna att ämnet fortsätter diskuteras. Det finns många här som har erfarenhet av depression och antagligen ett flertal som lever mitt i den - det är fullt möjligt att vidare diskussioner kan ge båda sidor en hel del.
För egen del är risken stor att det bara blir ett upprepat mönster, så jag ska försöka hålla mig till att enbart läsa.

tahlia skrev:

"Psykologiskt är en av de vanligaste orsakerna till depression och nedstämdhet att man saknar tillräcklig positiv stimulans i vardagen. Det händer helt enkelt för få roliga, engagerande saker i ens liv under en period. Från att ha haft en balans mellan sådant som är påfrestande eller tråkigt och sådant som är roligt och ger energi så hamnar man i en situation där det tråkiga och påfrestande tar överhanden. Det mår ingen människa bra av, och nedstämdhet och trötthet kommer som en följd." ...

Jag tycker detta verkar väldigt förenklat. När jag befunnit mig i depression har jag kunnat må bättre bara genom att ändra kemin i hjärnan med hjälp av antidepp utan att ändra något i mitt liv vad gäller stimulans osv. Däremot när jag försökt stimulera mig själv genom att göra saker som jag tänker är intressanta och givande har jag snarare mått sämre av det, eftersom jag saknat förmåga att känna glädje och inte alls kunnat uppskatta aktiviteterna.

Fast det är klart, citatet handlar inte om botemedel från depression utan om orsakerna, något som jag i mitt fall har svårare att reda ut. Men jag tror inte att mitt liv var särskilt tråkigt när jag blev deprimerad. Snarare var jag extremt aktiv i saker som jag brann för och ville lite för mycket.

Tintomara Ariadne skrev:Då kan man resonera sig fram till att det faktiskt inte finns några skäl att ta på sig skulden i ett visst sammanhang, utan att känslorna snarare kan härledas till ett mönster som man upprepar om och om igen. Det ger åtminstone distans till känslorna - man kan konstatera att man har dem men inse att det har sina förklaringar, och därmed välja att inte låta dem ta över.

För mig funkar det inte att rationellt tänka bort känslor. Jag kan resonera mig fram till att jag inte har någon anledning att känna t ex skuld i ett visst sammanhang. Ändå känner jag det, men jag borde inte. Det som händer är att jag liksom ogiltigförklarar känslan, vilket inte hjälper mig.

Jag känner att jag vill förtydliga lite. Det jag skrev tidigare kan tolkas så fel.

Att jag under terapi har kunnat få distans till känslor på det sätt som jag beskrev var bara tack vare att det redan hade vänt. Jag hade medicinerat och (efter att medicinen kickat in) förälskat mig (ett mönster som upprepar sig i mitt liv är att jag tar mig ur depressioner genom att förälska mig). När jag befann mig som djupast i depressionen fanns det inte på kartan att jag skulle kunna resonera rationellt kring mina känslor. Då hade jag en helt förändrad syn både på mig själv och på världen och var fullständigt personlighetsförändrad. Ingen logik i världen hjälpte; jag kunde vända precis vad som helst till ett bevis på hur usel och värdelös jag var som människa. Och känslorna uppslukade mig totalt, och förlamade mig.

Om inte ens ECT-behandlingen hjälper längre tror jag knappast att terapi räcker. Enbart terapi skulle inte ha räckt för mig heller.

För övrigt har jag inte kunnat upprätthålla allt jag åstadkom i terapin. Jag skulle behöva gå igen. Det är så lätt att trilla tillbaka i gamla mönster.

Jag känner för dig Tahlia och önskar så att jag kunde tipsa om någon mirakelkur (men allt jag kan komma med är att byta medicin, terapi, EyeQ och dagsljus - och det förmår nog inte så långt när du har det så tungt).

tahlia skrev: För min del blir det dock till ett "känslor ska man kunna förändra och välja". För se däri ligger mitt grundproblem - jag har aldrig kunnat välja en känsla någonsin. De bara kommer och de kommer med besked. I många fall har jag hela bakgrunden till varför jag känner eller reagerar på ett specifikt sätt. Tyvärr ändrar det inte min reaktion eller känsla, de finns där helt oavsett orsak.

Känner igen mig massor i detta.

Jag kan svara initialt på behandling, både medicin och terapi. I terapi handlar det mycket om min vilja att vara till lags och visa mig duktig. Men efter ett tag blir det inget mer och sedan brukar terapin ta slut. Medicinering har jag själv tagit initiativ till att avsluta pga biverkningar eller utebliven/avtagande verkan.

Jag kan inte sluta känna det jag känner och det menade min senaste terapeut inte heller är troligt att jag någonsin kommer att kunna. Det var KBT och den gick mycket ut på att tolka om situationer där jag kände framförallt skam och hur värdelös jag är genom att resonera om att känslor inte behöver vara "sanningen". Det jag skulle träna på var att komma på alternativa tankar som motsade de automatiska tankarna som följer på de framfarande känslorna. Alltså känslorna kommer att finnas där, det går inte att lära om eller ta bort dem, men hur jag tänker om dem kan jag förändra och det är ett stort jobb som aldrig tar slut. Självklart orkar jag inte alla gånger att ta mig igenom detta resonerande och rationella tänkande om känslorna och de tankar som följer med dem. Extra svårt är det att leta alternativa tankar när det skulle behövas som mest.

Jag kan inte minnas en tid då jag inte haft depression. Så antingen hade jag redan lärt mig, likt djuren i experimenten, att det inte var någon idé eller så är det något medfött. Uppväxtmiljön talar för det förra, men vad säger att det är hugget i sten?

Jag har inte läst igenom hela tråden men brukar inte depression i regel vara en reaktion på en massa traumatiska saker?

När jag menar traumatiska saker så tänker jag mer på att man har levt under stress och ångest under en längre tid och att det mynnar ut i en depression. Sen tänker jag också på att sorg efter någon näras bortgång, Bli av med jobbet, dålig ekonomi som tär på psyket att inte ha råd med hyran eller inte ha råd att köpa saker till sina barn eller bjuda ut sin älskade på krogen eller vad som helst kan få vilken mäniska som helst att bli deprimerad?

Sen är väll depressionen biokemiskt förankrad att om man har en viss sårbarhet så kan alla dom här faktorerna som jag räknade upp sätta en obalans i signalämnen? De signalämnen jag har fattat det som spelar roll vid depression är seratonin, nodroadrenalin och dopamin.

Fröken Fräken skrev:När jag befunnit mig i depression har jag kunnat må bättre bara genom att ändra kemin i hjärnan med hjälp av antidepp utan att ändra något i mitt liv vad gäller stimulans osv.

Antidepp fungerar bäst genom att använda medicinen för att skapa ork att åtgärda det som faktiskt är fel i livet. Jag tror inte att en människa mår bra i längden av att bara äta antidepp utan att faktiskt ta tag (eventuellt med hjälp av utomstående) att åtgärda det som orsakar depressionen.

wuwei skrev:Jag kan inte sluta känna det jag känner och det menade min senaste terapeut inte heller är troligt att jag någonsin kommer att kunna.

Det kan låta underligt, men det där (och även texten som följde) hjälpte mig lite. Att få bekräftat att man inte bara är "fel" utan att det är fullt möjligt att faktiskt inte medvetet kunna välja eller förändra känslor hade varit trevligt. Jag tänker suga åt mig lite bekräftelse, dels från dig wuwei (eftersom du är ett levande bevis på att jag inte är ensam) och från din terapeut eftersom jag själv alltid bara fått höra att jag är vrång och avig samt att det visst går att bla bla... etc.

Ja, konstigt nog så hjälpte det mig det där med att det troligen inte kommer att förändras. Innan hade jag förväntningar eller hopp om att jag skulle sluta känna som jag gör i många situationer.

Jag hade också förhoppningar om att andra människor skulle förändras och läkaren sa till mig att det vore bra för mig att släppa det hoppet eftersom det tog livet av mig. "Inse att de där personerna inte kommer att förändras". Kändes först fruktansvärt, men sedan befriande. För det var ju mina förhoppningar om en förändring som gjorde att det gjorde ont i mig varje gång de där andra visade att de fortsatte som förut.

wuwei skrev:...
Jag kan inte sluta känna det jag känner och det menade min senaste terapeut inte heller är troligt att jag någonsin kommer att kunna. Det var KBT och den gick mycket ut på att tolka om situationer där jag kände framförallt skam och hur värdelös jag är genom att resonera om att känslor inte behöver vara "sanningen"....

Väldigt många känslor är ologiska.

slackern skrev:Jag har inte läst igenom hela tråden men brukar inte depression i regel vara en reaktion på en massa traumatiska saker?

När jag menar traumatiska saker så tänker jag mer på att man har levt under stress och ångest under en längre tid och att det mynnar ut i en depression. Sen tänker jag också på att sorg efter någon näras bortgång, Bli av med jobbet, dålig ekonomi som tär på psyket att inte ha råd med hyran eller inte ha råd att köpa saker till sina barn eller bjuda ut sin älskade på krogen eller vad som helst kan få vilken mäniska som helst att bli deprimerad?

Sen är väll depressionen biokemiskt förankrad att om man har en viss sårbarhet så kan alla dom här faktorerna som jag räknade upp sätta en obalans i signalämnen? De signalämnen jag har fattat det som spelar roll vid depression är seratonin, nodroadrenalin och dopamin.

Låter som en rätt bra sammanfattning på vad riktig depression vill säga; med "riktig" menar jag en "klinisk" (även om jag just nu är osäker över det ordets innebörd men jag har hört många läkare använda det) eller, som du skrev "biokemisk" depression.

Ju mer kunskaperna om hjärnans kemi och biologi växer, desto bättre liv kan människor som drabbas av depression få. Min bild - främst genom mina samtal med min psykiater - är att läkarna till stor del verkar famla i blindo i frågor om t.ex. signalämnen. Jag tyckte min psykiaters okunskap på lyste igenom på ett nästan pinsamt sätt när jag ställde frågor om SSRI.

(Ska iväg, skriver mer senare)

barracuber skrev:

slackern skrev:Jag har inte läst igenom hela tråden men brukar inte depression i regel vara en reaktion på en massa traumatiska saker?

När jag menar traumatiska saker så tänker jag mer på att man har levt under stress och ångest under en längre tid och att det mynnar ut i en depression. Sen tänker jag också på att sorg efter någon näras bortgång, Bli av med jobbet, dålig ekonomi som tär på psyket att inte ha råd med hyran eller inte ha råd att köpa saker till sina barn eller bjuda ut sin älskade på krogen eller vad som helst kan få vilken mäniska som helst att bli deprimerad?

Sen är väll depressionen biokemiskt förankrad att om man har en viss sårbarhet så kan alla dom här faktorerna som jag räknade upp sätta en obalans i signalämnen? De signalämnen jag har fattat det som spelar roll vid depression är seratonin, nodroadrenalin och dopamin.

Låter som en rätt bra sammanfattning på vad riktig depression vill säga; med "riktig" menar jag en "klinisk" (även om jag just nu är osäker över det ordets innebörd men jag har hört många läkare använda det) eller, som du skrev "biokemisk" depression.

Ju mer kunskaperna om hjärnans kemi och biologi växer, desto bättre liv kan människor som drabbas av depression få. Min bild - främst genom mina samtal med min psykiater - är att läkarna till stor del verkar famla i blindo i frågor om t.ex. signalämnen. Jag tyckte min psykiaters okunskap på lyste igenom på ett nästan pinsamt sätt när jag ställde frågor om SSRI.

(Ska iväg, skriver mer senare)

OK tack för din input stressa inte för mycket nu när du ska iväg.

Men det tycks ju onekligen finnas människor som blir deprimerad utan att deras situation har påverkat. Tänker nu t.ex människor som drabbas av säsongsdepresioner - varje år inträffar en depressiv period under hösten/våren (de vanligaste) helt oavsett hur personens liv ser ut för tillfället.
Ska jag dra det till mig själv är de depressiva perioderna oftast totalt ologiska. Saker runt mig är bra, det är lugnt, allt fungerar, solen skiner och det är sommar och varmt... och jag blir deprimerad. Vad sjutton beror det på?

Det känns för mig logiskt att depression likaväl kan vara fysisk som psykologisk (så att säga). Alla delar av vår kropp kan insjukna utan att vårt känsloliv har någon inverkan alls, varför skulle inte hjärnan kunna göra detsamma?

tahlia skrev:Men det tycks ju onekligen finnas människor som blir deprimerad utan att deras situation har påverkat. Tänker nu t.ex människor som drabbas av säsongsdepresioner - varje år inträffar en depressiv period under hösten/våren (de vanligaste) helt oavsett hur personens liv ser ut för tillfället.
Ska jag dra det till mig själv är de depressiva perioderna oftast totalt ologiska. Saker runt mig är bra, det är lugnt, allt fungerar, solen skiner och det är sommar och varmt... och jag blir deprimerad. Vad sjutton beror det på?

Det känns för mig logiskt att depression likaväl kan vara fysisk som psykologisk (så att säga). Alla delar av vår kropp kan insjukna utan att vårt känsloliv har någon inverkan alls, varför skulle inte hjärnan kunna göra detsamma?

Aha, sant att det finns årstidsbunden depression, blir själv nedstämd på senhösten vintern men jag skulle nog inte kalla det såpass allvarligt som en depression för min del.

Men det har jag hört att det beror på solljuset eller avsaknaden utav det. Tydligen ska det vara väldigt bra för den psykiskahälsan att vara ute i dagsljus under den mörka årstiden. Vissa landsting har eller har haft något som kallas för ljusterapi under vintern. Det innebär att man sitter i ett väldigt ljust rum med väldigt starka lampor. Det användes tydligen under Sovjettiden för folket som bodde långt norrut och i Sibirien så att de skulle härda ut eller något i den stilen.

Har också läst att om man har råkat ut för en depression så har man lättare att insjukna i det igen att sårbarheten ökar. Men man kan säkert få en depression utan att något utifrån som triggar igång eller man kanske är stressad utan att lägga märke till det att man gör fler saker än vad man egentligen orkar och till slut säger kroppen ifrån och man går in i väggen.

tahlia skrev:Men det tycks ju onekligen finnas människor som blir deprimerad utan att deras situation har påverkat. Tänker nu t.ex människor som drabbas av säsongsdepresioner - varje år inträffar en depressiv period under hösten/våren (de vanligaste) helt oavsett hur personens liv ser ut för tillfället.
Ska jag dra det till mig själv är de depressiva perioderna oftast totalt ologiska. Saker runt mig är bra, det är lugnt, allt fungerar, solen skiner och det är sommar och varmt... och jag blir deprimerad. Vad sjutton beror det på?

Att du har en hög predisposition (eller hur man nu säger) för biokemisk depression?

Jag tror mycket på det som Tintomara skrev om att obehandlad depression ökar risken för återfall och ökad känslighet.

tahlia skrev:Det känns för mig logiskt att depression likaväl kan vara fysisk som psykologisk (så att säga). Alla delar av vår kropp kan insjukna utan att vårt känsloliv har någon inverkan alls, varför skulle inte hjärnan kunna göra detsamma?

Med risk för att låta flummig:

Om själen (dvs det mentala) inte mår bra går skalet (dvs kroppen) sönder.

(Den typen av sjukdomar brukar kallas för psykosomatiska sjukdomar). Första gången jag stötte på den teorin var på nittiotalet när den diskuterades mycket och jag hade mina värsta mentala kriser. På 2000-talet har jag dock sällan hört den nämnas. Utan att vara proffs har jag alltid tyckt att det låter ganska rimlig.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykosomatisk

Dessutom är det ju alltför uppenbart att det motsatta också gäller:

Om kroppen inte mår bra påverkar det själen.

Inget nobelpris där.