...eller hatar att leva överhuvudtaget kanske jag ska säga?
Jag är inte suicid - jag är bara så jävla less på all SKIT i livet. Jag orkar inte med den totala bristen på kontraster i mitt liv: det är bara en ständigt flödande ström av skit som kastas i ansiktet på mig. De mikroskopiska och kortvariga ljusglimtar som dyker upp räcker inte för att kompensera bort allt elände.

Lite bakgrund:
Jag flyttade hemifrån vid 20 års ålder mest för att komma bort från en jobbig familjesituation. Familjen föll samman mer eller mindre! Alla vi fyra som förr var en "familj" har det idag allmänt jävla dåligt och är i konstant lidande - jag själv inkluderad.
Jag började studera på ett universitet: ett program jag nu i efterhand inser att jag inte var 100% intresserad utav. Utöver detta så fullkomligt "sög" programmet, skolan, kurserna, många lärare och t.o.m. de examinatorer som hade "hand om" mitt examensarbete.

Kontentan av det högskole-eländet är att jag tog 4 års CSN-stöd (lån och bidrag) för att få ihop poäng för 3 år, och "nästan" få en examen som egentligen bara kräver 2 års studier. Jag skriver nästan eftersom jag har gjort examensarbetet, redovisat, skickat in rapport, opponerat och ja, hela den skiten - men ändå inte fått något godkänt arbete eftersom examinatorerna är inkompetenta eller ignorerar mig. Det gick så långt att CSN misstänkte mig för bidragsfusk eftersom första examinatorn ej hade registrerat mitt arbete på ja... flera månader fast jag sagt till honom flera gånger och på olika sätt genom olika medier. Mina "poäng" blev registrerade samma dag som CSN var minuter ifrån en polisanmälan - och då först efter att jag fått en ny examinator tilldelad. Jag klarade mig med nöd och näppe med andra ord.

Under denna period så var jag mycket deprimerad. Dels pga dessa skitstudier och för att jag var fruktansvärt ensam - men också för att jag var under en process av självobservation. Det var under denna process jag till slut kom till slutsatsen att jag troligen har AS. Under denna period spelade jag World of Warcraft i 4 år för att klara av depressionen. Det var min stora distraktion och det hjälpte enormt.

Less på skolan så sökte jag in på en yrkeshögskola för spelutveckling - då spel varit mitt "specialintresse" under hela livet. Jag tog en stor risk och flyttade dit innan jag kom in - och jag fick en plats! Nu började allting vända - eller ja jag kunde iaf se ett ljus i andra änden av tunneln. Denna skola var fantastisk på alla sätt och vis: undervisningen, lärarna och framför allt de klasskamrater jag hade. Det var tack vare dessa människor som jag lärde mig mycket om mig själv och den sociala dynamik jag klarar av - och det var tack vare dessa som jag började värdesätta vänskap på riktigt.

Ljuset i andra änden blev starkare när det var dags att söka praktikplats. Jag och en annan kille hade turen att bli rekryterade av ett av sveriges största spelföretag. Jag flyttade till Stockholm och började arbeta med "drömjobbet" helt enkelt, och jag bodde som inneboende hos min far - och gör fortfarande det. Och detta levnadssätt är allt annat än aspie-anpassat. Det har varit grymt jobbigt för mig att leva så här, att inte ha tillgång till frihet, privatliv, ensamhet och min "riktiga" dator. Min far kommer jag väldigt bra överens med så det är inte han det är fel på: det är mitt liv, min situation och mitt handikapp som gör detta jobbigt. "Jag vill inte leva så här!" tänkte jag för mig själv under de månader jag praktiserade. Men jag såg det där ljusskenet i andra änden av tunneln och hur det bara blev starkare och starkare. Jag insåg att precis allting skulle lösa sig om jag fick jobb där.

Med ett jobb så hade jag haft råd med en andrahandslägenhet, och således fått min frihet, mitt privatliv, ensamhet, min dator och ja... trygghet helt enkelt. En STOR dos trygghet - både ekonomisk och social. Det var detta som höll uppe mitt hopp under alla dessa månader. Allting på företaget var toppen på alla sätt och vis då företaget verkligen värnar om sina anställda. Dessutom gick allting bra för företaget och det nyanställdes mycket under dessa månader, och speltiteln vi arbetade på fick bara mer och mer beröm. Samtidigt som detta så sa våran chef/arbetsledare upprepade gånger hur nöjd han var över mig och den andra praktikantens arbete. Toppen, ljuset i andra änden av tunneln blev bara starkare, och starkare... äntligen... snart så slipper jag leva så här.

Idag, 2 dagar innan min praktikperiod är över så fick jag beskedet att dom inte kommer anställa mig - varken nu eller i höst. Det fanns/finns bara en plats i deras arbetslag och det gick till... ja gissa vem? Den andra praktikanten.
Det var som ett knytnävsslag i ansiktet. Att snubbla på benen PRECIS innan mållinjen. Jag har aldrig varit så besviken i hela mitt liv. Varför fick han anställning och inte jag när vi prestationsmässigt var lika? Efter att ha analyserat detta så insåg jag att han har varit bra mycket mer social än mig: han går ofta ut och äter lunch med några av de andra (hur han nu har råd med det), och umgås dessutom med Lead grafikern på fritiden (sportar och har sig). Eftersom vi båda har likvärdig kompetens så är det sociala den enda faktorn som finns kvar.

Ljuset i andra änden av tunneln var ett tåg... som Kafka varnade för.

Så nu är jag arbetslös, fattig, har ingen inkomst, inga besparingar, har ingen rätt att få CSN-stöd, har inget eget boende, inget socialt kontaktnät som kan tipsa om jobb, ingen dator kraftfull nog för grafiska projekt - INGET. Jag mår skit helt enkelt. Och hela tiden säger jag till mig själv, att det blev så här pga mitt handikapp. Hade jag betett mig "normalt" så hade mina chanser varit bra mycket högre...

Jag hatar att vara vuxen för det innebär konstanta problem, konstant osäkerhet och massa annan skit som jag helt enkelt inte orkar med. Jag HATAR den här stressen och att känna mig så jävla... inträngd och fångad. Jag känner hur jag bara bli mer och mer deprimerad - hur ska jag nu orka ta tag i allt de viktiga i mitt liv?

Nästa fredag ska jag till habiliteringen (har redan diagnos) och jag funderar på att ta med detta jag har skrivit till dem, så att de förstår hur illa det är för mig. Fan vad ledsen jag är på den här SKITEN!

24:e Maj
Idag fick jag reda på att företaget har anställt en annan person som praktiserade där.
Så när min praktik var över och dom sa att det bara fanns möjlighet att anställa en praktikant - dvs att dom bara hade möjlighet att anställa den klasskompis som jag arbetade sida vid sida med i 6 månader - så ljög dom. För nu har dom anställt ytterligare en av mina fd klasskompisar (en annan snubbe som jobbade på ett annat projekt).

Känner mig riktigt jävla värdelös nu...

Moderator mnordgren: redigerade inlägget på trådstartarens begäran.

Ja, ta med det här! Det är bra formulerat. Jag hoppas verkligen att du kan få bra stöd och hjälp.

Du har väl sett till att få bra referenser från din praktikplats? Tufft att behöva be om det när man blivit så besviken, men det kan ju vara väldigt bra att ha. Uppenbarligen har du gjort ett väldigt bra jobb.

Jag har också många gånger känt att jag inte vill vara vuxen. Ibland suger det verkligen.

Du har ju "rest dej innan". Jag tror du kan göra det igen. Kort sagt.

Fortsätter man andas och gör så gott man kan brukar det dyka upp:
"windows of opportunity"

Om och när det sker så hugger man som en kobra. Ungefär.

Upp med dig igen! Den andra praktikanten var nog mer social, må så vara.. Det är lite som naturligt urval; du får inte sticka ut eller något sådant. Även om du är bättre på arbetet men mindre social så är samhället format som så att den som är mest "normal" oftast är den som får såna möjligheter.

Du måste ta dig upp och kanske praktisera på ett annat ställe eller så. Det är skitjobbigt, men du måste försöka, inte minst nu när du mår kasst, show those fuckers!

Tintomara Ariadne skrev:Du har väl sett till att få bra refer

Ja jo, jag får ju det och dom har sagt att dom ska hjälpa på andra sett - t.ex. höra sig om i "branschen" osv. Men det mesta lät bara som någon förbannad form av "tröst"-prat - när jag väl satt där. Men i efterhand så tror jag att dom menade det.

Det är så svårt att se det från andras perspektiv bara.

Hundralappen skrev:Upp med dig igen! Den andra praktikanten var nog mer social, må så vara.. Det är lite som naturligt urval; du får inte sticka ut eller något sådant. Även om du är bättre på arbetet men mindre social så är samhället format som så att den som är mest "normal" oftast är den som får såna möjligheter.

Du måste ta dig upp och kanske praktisera på ett annat ställe eller så. Det är skitjobbigt, men du måste försöka, inte minst nu när du mår kasst, show those fuckers!

Naturligt urval har du fullkomligt rätt i. Och det är det som är så himla tråkigt - det som jag är less på här i livet. För när det kommer till naturligt urval så har en aspie nästan alltid undertag känns det som - just för att samhället kräver att man ska vara så social, stark och självständig hela tiden.

Och jag säger inte att jag ger upp - jag säger bara att jag är så fruktansvärt less på att aldrig få den belöning jag så länge har väntat och hoppats på. Det är inte kul att få en 6 månaders "rundtur" i paradiset och sen hamna i den här jävla situationen igen, som nu är ÄNNU värre än tidigare.

Deadly_Nightshade skrev:Naturligt urval har du fullkomligt rätt i. Och det är det som är så himla tråkigt - det som jag är less på här i livet. För när det kommer till naturligt urval så har en aspie nästan alltid undertag känns det som - just för att samhället kräver att man ska vara så social, stark och självständig hela tiden.

Och jag säger inte att jag ger upp - jag säger bara att jag är så fruktansvärt less på att aldrig få den belöning jag så länge har väntat och hoppats på. Det är inte kul att få en 6 månaders "rundtur" i paradiset och sen hamna i den här jävla situationen igen, som nu är ÄNNU värre än tidigare.

Du får se det som en bra erfarenhet och satsa igen, även om det är svårt.

Deadly_Nightshade skrev:Jag hatar att vara vuxen för det innebär konstanta problem, konstant osäkerhet och massa annan skit som jag helt enkelt inte orkar med. Jag HATAR den här stressen och att känna mig så jävla... inträngd och fångad.

Det känner jag igen mig väldigt mycket i. Man ska passa in i en mall som jag inte trivs alls i. Är man inte en öppen och självsäker person kommer man ingen vart i dagens samhälle. Men det är ju bara så. Tröstlöst och jävligt. Man får vara glad för det lilla man har att vara glad för.


Moderator: Lagade trasigt citat.

Hundralappen skrev:Du får se det som en bra erfarenhet och satsa igen, även om det är svårt.

+1

Här är en till som har det jävligt, inte för att det är någon tröst. Efter några lönebidragsjobb sitter jag här arbetslös igen och ekonomin är totalt kraschad. Vi kanske blir vräkta snart och då vet jag inte vart vi ska ta vägen. Men det är inte meningen att kapa din tråd. Vet inte ens varför jag skriver... Jag har ju inget uppmuntrande att säga ändå.
Men vi får väl försöka kämpa vidare på något sätt. Till slut dyker något upp antar jag.

Det är ingen fara.
Jag vet själv hur svårt det är att tänka på andra när man själv har det svårt och allt är åt helvete - jag är likadan nämligen.
Jag vet också att det finns andra som har det värre - men jag tycker inte man kan hålla på och jämföra lidande och prata om svältande barn och hela den skiten. Lidande är RELATIVT och personligt, eftersom alla är olika och har levt olika liv och blivit utsatta för olika saker.

Som barn så tycker jag att jag blev direkt lurad över hur "fantastiskt" livet är. Nu som vuxen vet jag bättre och känner bara stark bitterhet åt att jag tvingades hit till denna värld...

Deadly_Nightshade skrev:Som barn så tycker jag att jag blev direkt lurad över hur "fantastiskt" livet är. Nu som vuxen vet jag bättre och känner bara stark bitterhet åt att jag tvingades hit till denna värld...

Klockrent skrivet! Önskar jag kunde formulera mig lika bra som dig.

Men det finns faktiskt vissa saker i livet som är bra, även om det knappast väger upp mot det dåliga. Jag har varit i ungefär samma situation som dig. Arbetslöshet med ostadig ekonomi tär väldigt mycket på en. Men det brukar alltid lösa sig i slutet även om det innebär mycket kämpande och lidande på vägen.

Du borde väl åtminstonde kunna ansöka om socialbidrag? Jag vet att det är skämmigt som fan och det sista man vill göra, men att ha lite pengar på kontot gör att det känns lite bättre i alla fall.

gemini skrev:Du borde väl åtminstonde kunna ansöka om socialbidrag? Jag vet att det är skämmigt som fan och det sista man vill göra, men att ha lite pengar på kontot gör att det känns lite bättre i alla fall.

Det värsta är om de sätter igång med en massa förbannad verksamhet så som någon larvig form av arbetspraktik eller annat så som att tvingas söka jobb.

Jag har lyckats undvika det hittills, men det är ju lite lättare för mig eftersom jag jobbat i 30 år med avancerade grejer och hävdade att det jag ska göra ska vara kompetenshöjande (enligt deras regler) och det skiten de skulle erbjuda mig var definitivt inte kompetenshöjande för fem öre.

Annars går det att leva med socbidrag.

el ahrairah skrev:... Man ska passa in i en mall som jag inte trivs alls i. Är man inte en öppen och självsäker person kommer man ingen vart i dagens samhälle. Men det är ju bara så. Tröstlöst och jävligt. Man får vara glad för det lilla man har att vara glad för.

+1000 på det.

Miche skrev:Det värsta är om de sätter igång med en massa förbannad verksamhet så som någon larvig form av arbetspraktik eller annat så som att tvingas söka jobb.

Been there, done that. Inte det roligaste direkt, men samtidigt kan det ge motivation till att söka jobb eller börja plugga, vilket det antagligen är meningen att det ska vara.

gemini skrev:

Miche skrev:Det värsta är om de sätter igång med en massa förbannad verksamhet så som någon larvig form av arbetspraktik eller annat så som att tvingas söka jobb.

Been there, done that. Inte det roligaste direkt, men samtidigt kan det ge motivation till att söka jobb eller börja plugga, vilket det antagligen är meningen att det ska vara.

Jag är motiverad som fan att söka jobb (och jag söker en hel del), men anser att något jävla DV eller FAS (eller vad skiten nu kallas) bara kommer att skjuta mig i sank så att mitt liv går fullständigt åt helvete.

Mina krafter går just nu åt till att hålla mitt liv rullande, att gå upp tidigt som fan på morgonen för att göra något fullständigt meningslöst skulle sänka min psykiska hälsa totalt.

Gör ont att läsa. Jag är själv praktikant nu på ett företag och jag är livrädd för att den andra praktikanten (vi är två) ska få jobb i höst och inte jag. Nu är det en väldigt bra arbetsplats med bra kollegor, som är förstående för mitt sätt att fungera, men jag känner mig så extremt i underläge och känner att jag inte kommer orka med att "börja om" igen i höst med nya projekt av något slag. Jag har pluggat, jobbat, varit i AMS-åtgärder och jag är så jävla trött på att aldrig få chansen att stanna kvar i något mer varaktigt, och jag är, som sagt väldigt rädd för att inte få chansen till jobb nu, särskilt som det skulle kännas knäckande att bli omsprungen av en person som är dryga trettio år äldre än jag och är en käck aktivitetsmänniska som har många bollar i luften... Jag vill inget hellre än att få göra rätt för mig och ha en plats att gå till och arbeta, så får jag inte chansen nu kommer det bli en otroligt jobbig sits att börja om ifrån... igen.

Henkkalexi skrev:Gör ont att läsa. Jag är själv praktikant nu på ett företag och jag är livrädd för att den andra praktikanten (vi är två) ska få jobb i höst och inte jag. Nu är det en väldigt bra arbetsplats med bra kollegor, som är förstående för mitt sätt att fungera, men jag känner mig så extremt i underläge och känner att jag inte kommer orka med att "börja om" igen i höst med nya projekt av något slag. Jag har pluggat, jobbat, varit i AMS-åtgärder och jag är så jävla trött på att aldrig få chansen att stanna kvar i något mer varaktigt, och jag är, som sagt väldigt rädd för att inte få chansen till jobb nu, särskilt som det skulle kännas knäckande att bli omsprungen av en person som är dryga trettio år äldre än jag och är en käck aktivitetsmänniska som har många bollar i luften... Jag vill inget hellre än att få göra rätt för mig och ha en plats att gå till och arbeta, så får jag inte chansen nu kommer det bli en otroligt jobbig sits att börja om ifrån... igen.

Åh, jag hoppas hoppas hoppas att du får stanna kvar!

Tintomara Ariadne skrev:

Henkkalexi skrev:Gör ont att läsa. Jag är själv praktikant nu på ett företag och jag är livrädd för att den andra praktikanten (vi är två) ska få jobb i höst och inte jag. Nu är det en väldigt bra arbetsplats med bra kollegor, som är förstående för mitt sätt att fungera, men jag känner mig så extremt i underläge och känner att jag inte kommer orka med att "börja om" igen i höst med nya projekt av något slag. Jag har pluggat, jobbat, varit i AMS-åtgärder och jag är så jävla trött på att aldrig få chansen att stanna kvar i något mer varaktigt, och jag är, som sagt väldigt rädd för att inte få chansen till jobb nu, särskilt som det skulle kännas knäckande att bli omsprungen av en person som är dryga trettio år äldre än jag och är en käck aktivitetsmänniska som har många bollar i luften... Jag vill inget hellre än att få göra rätt för mig och ha en plats att gå till och arbeta, så får jag inte chansen nu kommer det bli en otroligt jobbig sits att börja om ifrån... igen.

Åh, jag hoppas hoppas hoppas att du får stanna kvar!

Tack, men cynisk som jag är så vågar jag inte ropa gay förrän jag har ett papper med bläckpåskrifter i handen där det verkligen står att jag är anställd. Det dumma är väl att man känner ett sådant hot, särskilt med tanke på att den andra praktikantet verkligen är en trevlig människa som det går lätt att samarbeta med jag gärna skulle ha som kollega.
Men jag antar att det är någon slags överlevnadsinstinkt som kickat igång...

Idag fick jag reda på att företaget har anställt en annan person som praktiserade där.
Så när min praktik var över och dom sa att det bara fanns möjlighet att anställa en praktikant - dvs att dom bara hade möjlighet att anställa den klasskompis som jag arbetade sida vid sida med i 6 månader - så ljög dom. För nu har dom anställt ytterligare en av mina fd klasskompisar (en annan snubbe som jobbade på ett annat projekt).

Känner mig riktigt jävla värdelös nu...

Usch. Fan va jobbigt! Har inget klokt att säga. Bli bara arg när jag hör hur folk beter sig.

Nämen, fy, vilken dålig stil av dem! Jag blir också arg.

Nu kanske jag har betett mig felaktigt (vore inte första gången trots allt) men jag mailade en av företagets HR managers (den som tillsammans med min chef meddelade mig det här jävla bullshit-beslutet). Detta skrev jag:

Hej %namn0

Jag praktiserade som 3D-artist i 6 månader på %företaget nyligen (Projekt X - %namn1 projekt), och denna praktikperiod gick ut i början av Maj.
När denna praktik var över så meddelade ni - både du och %namn1 - att %företaget ej hade möjlighet att anställa mer än en praktikant, och att jag dragit kortaste strået.
Ni sa även att det inte fanns någon möjlighet att jobba på något av de andra projekten utöver Project X, men att ni skulle höra av er om det blev något tillgängligt.
Två veckor efter detta så får jag reda på att %namn2 (praktiserade i en annan arbetsgrupp, och sen sista veckan på %företaget) har fått provanställning.

Och nu undrar jag varför ni först säger en sak, och sen gör en annan? Jag vill gärna ha en förklaring på varför ni behandlat mig på det här sättet. Så som jag
ser det så finns det bara en av två orsaker: antingen har ni ingen koll på det ni gör och det ni utlovar - eller så behövde ni bara en ursäkt för att sparka ut mig.
Jag har dock tendens att missuppfatta saker så snälla, rätta mig och förklara läget.

/Deadly_Nightshade

Jag får väl framstå som en gnällspik då men jag tänker fan inte tolerera att folk behandlar mig på det här sättet.

Deadly_Nightshade skrev:Nu kanske jag har betett mig felaktigt (vore inte första gången trots allt) men jag mailade en av företagets HR managers (den som tillsammans med min chef meddelade mig det här jävla bullshit-beslutet).

Bra gjort och bra formulerat!

Miche skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Nu kanske jag har betett mig felaktigt (vore inte första gången trots allt) men jag mailade en av företagets HR managers (den som tillsammans med min chef meddelade mig det här jävla bullshit-beslutet).

Bra gjort och bra formulerat!

+1