I 2-3 dagar gick jag och var fokuserad och ledsen. Jag gick och pratade om att det alltid är något fel med mig, att jag är en vandrande sjukdom som alltid kommer vara det. Det lade sig dock ganska snabbt, jag läste ju minst sagt en del de första dagarna efter diagnosen var fastställd - och tänkte en hel del. Och under två års tid har jag gått igenom mitt liv mer än ett par gånger, jag har analyserat situationer och lärt mig minnas många känslor och tankegångar (inte fullständiga och säkert något ofrivilligt men oundvikligt modiferade) som funnits vid olika händelser i mitt liv osv. Att tänka rationellt kring det hela har hjälpt mig väldigt mycket, och det har även gjort att jag idag reagerar mindre känslomässigt vid missförstånd och annat. Men så här reagerade min familj:

Min moder reagerade genom förnekelse och hänvisade ständigt till min tidigare diagnos. Jag förklarade allting och förklarade även varför den diagnosen kan ha missvisat och varför jag idag fick den diagnosen jag har. Idag har förnekelse gått till anklagelse, mer eller mindre. Numera är varje missförstånd p g a min diagnos. NÅVÄL, det är säkert en bidragande orsak - men knappast den enda.

Min näst äldsta broder sa "Ah, okej" - vi delar många drag så vi tänker båda "det är vad det är". Det är ingen big deal liksom, vi fokuserar inte på det. Vi kan båda känna oss ganska svåra i sociala sammanhang, men vi har sjukt roligt tillsammans. Vi båda har en "wicked sense of humour" och vi bryr oss inte om att prata om hur andra människor är, ser ut, vad de äter, vad de säger, hur de pratar eller något sådant där. Så vi har mycket roligt tillsammans.

Min äldsta broder har jag inte sagt något till, men han har sedan länge förstått att jag har problem med att ta kontakt med andra människor och för mig själv framåt med hjälp av myndigheter och sådant där. Han dömer mig inte även om jag fortfarande bor hos min moder. Och han är stenhård när det gäller "do it yourself"-arbetsmoral. Ödmjuk och förstående när det gäller mig dock.

Vi är alla uppväxta med en "adapt to any given situation"-attityd. Har dock varit svårast för mig, men jag ligger ändå på en ganska hög nivå.

De som har haft störst problem med min diagnos är delar av min familj. Jag har fått höra att jag gömmer mig bakom en diagnos. Att jag flyr mina problem med mediciner. Att jag inte tar ansvar för mina problem och bearbetar mina trauman genom terapi osv. Att försäkringskassan villigt har gått med på att försörja mig för att jag inte har lust att arbeta. Jag har fått höra antydningar om att jag har en personlighetsstörning och är psykopat. Man kan säga att jag idag har en ansträngd relation till dessa familjemedlemmar.

Men så hemskt nisse! Mina föräldrar är nyfikna på att lära sig mer.

Jo, det har varit hemskt. Men jag har förstått vad menas med begreppet projektion inom psykologin. Jag antar att jag har haft otur och är uppväxt i fel familj.

Jag har inte fått diagnosen men jag väntar på min andra utredning,
men däremot har frågan varit uppe innan och min mamma blir extremt förolämpad å mina vägnar och verkar inte ens vilja tänka tanken på att jag skulle kunna ha en diagnos inom autismspektrar, hon accepterade dock min DAMP-diagnos även om hon tycker att jag "kommit över det" vilket bara visar att hon inte känner mig så väl.
Jag skulle tro det på något sätt hänger ihop med min lillebror som är autistisk och utveckligsstörd och som aldrig kommer att kunna klara sig själv, att lämna honom ensam är som att lämna ett förskolebarn ensamt, det kan gå bra om man har tur.
Antingen det eller så är det för att eftersom vi har olika biologiska pappor skulle det vara hennes "fel".

Min yngsta bror skulle troligen vara helt lugn med det hela både han och hans fästmö.

Min bonussyster skulle inte bli ett dugg förvånad eftersom hon har hjälpt mig att driva för en ny utredning.

Min pappa skulle om han levt troligtvis lånat hem en bibba böcker i ämnet för att ta reda mer och ta reda på vad som skiljer diagnoserna åt.

Övriga familj och släkt har jag ingen aning om hur de skulle reagera.

Men jag antar att habiliteringen tyckte att det låg något i vad vi sa eftersom jag beviljades en andra utredning.

Min mor kallar det "den där sjukdomen" begriper liksom inte vad det är, hon är över 80 år så det är som det är. Min bror och min syster begriper att de själva har mer eller mindre drag av Asperger, min andra syster säger/tycker ingenting efter som jag inte tål henne och inte pratat med henne på 15 år. Min pappa är död och tycker (vad jag vet ) ingenting men han var garanterat aspergian men fick aldrig reda på det.
Min kära särbo säger att jag är lat och tokig och utnyttjar diagnosen för att slippa jobba, men vad hon tycker skiter jag i

Min "pappa" var instämmande. Min mamma var mer på "jaja det är inte så farligt, vi har andra med autism i familjen" (fastän inget sagt innan alls).
Hur som helst har inga tagit det seriöst och tycker det bara är en fix ide och det går över.

Mina föräldrar blev inte särskilt förvånande, mer "aha, det är därför han är annorlunda". Nu får jag stötta min systerdotter som fick diagnosen i tidig ålder och hon får förståelse även av familjen som redan gått igenom en sådan uppväxt oförstående.

Mina föräldrar tror det är "en fas", eller "en ny fixering" bara. Jag kan ju aldrig släppa vad jag gillar men det ändrar sig helt plötsligt till nåt annat, trotts att dom läst broschyrer och varit på öppet hus (morsan) så "vet dom bäst" även om dom inte säger det rakt ut. Ena stunden verkar dom acceptera det, andra vill dom inte veta av diagnosen/mig. Jag får t.ex. inte träffa vänner och släkt, det var på nåder jag fick gå på mormors begravning, och då var jag helt slut av att "uppföra mig".

gillar denna tråd
jag är 46
pappa verkar lugnad men förstår inte riktigt
mamma ser bekymrad ut, förstående och förstår att hon själv har det
syster verkar förstå och ser nog en hel del hos sin dotter
värre med en del vänner varav ett par st. som blivit rentav fientliga
hoppas hitta nya vänner här
själv pendlar jag extremt mellan totallycka av att förstå mig själv
och total självmuppifieringstortyrångest

sluta anstränga er så oerhört, då kanske ditt rätta JAG kommer fram istället?

Jag Fick min diagnos som 44 åring, o ingen i familjen reagerar på det, utom då min lillasyster som numera inte skäms för att gå med mej i affärer nu när hon vet att jag inte dummar mej utan att jag ÄR sån Så för mej har diagnosen (som läkaren för övrigt frågade OM hon fick skriva in i journalen) varit en lättnad för mej.

Nu har jag fått diagnosen och Mamma har fått reda på den. Vi kom fram till att det var bättre än att hon råkade läsa det på Facebook eller så.

Först min lillebror och hans fästmö. Som jag trodde var de helt lugna och glada att jag fått en diagnos jag kan känna igen mig i.

Bonussyrran ringde Mamma. Det gick oväntat bra, hon tog det hela väl. Lillebror sa att hon lärt sig lite mer om autism den senaste tiden. Eller mer hur stora variationer det finns.

Så nu har mellanbror och jag samma diagnos men det är väldigt stor skillnad. Vi står väldigt långt ifrån varandra på "funktionsskalan"

Den enda Mamma kände att hon måste få ur sig när hon fick beskedet var "det vet vi var hon fått ifrån"

Kära Moder man vet inte om det är ärftligt och skulle det vara det finns det mycket värre saker man kan ärva. Visst det komplicerar livet men man lever inte i ständig smärta, kroppen bryts inte ner förtid så man dör ung eller så. Andas, glöm inte att andas.
Det är inte hela världen. Även om det skulle vara ett arv från "dina gener" spelar det ingen roll det är som det är.

Är 47 år och har inte ens hunnit sätta igång processen att få diagnos. Men jag ringde min gamla mamma och berättade att jag hade starka misstankar om AS och frågade hur jag var som barn. Hon berättade att jag helst var för mig själv etc etc etc. och försökte svara på mina frågor så gott hon kunde.

Hon berättade också att de flera gånger hade funderat att starta en psykutredning av mig på 60-talet när jag var barn. Hon sade också att hon kände till AS lite grann.

Efter detta samtal ringde hon upp efter 10 minuter och var jätteorolig att hon berättat för mycket och sade "du ville väl att jag skulle svara ärligt?".

Ytterligare en stund senare ringde hon och försvarade, ganska aggresivt, att de inte startat en psykutredning och att jag inte skulle anklaga henne för det.

Min tokiga söta mamma

Jag tror min poäng är att det rör upp mycket känslor för familjemedlemmar Så här när jag läser vad jag skrivit i efterhand.

Det blev bara positiva reaktioner bland min familj.Jag har alltid haft bra stöd från familjen och detta är inget undantag.

Positiva reaktioner?

Hur då?

Jag hade ju fått svar på varför jag hade vissa svårigheter.och sen att det fanns hjälp att få.Det var ingen som ville förneka mina diagnoser i alla fall.Dom behandlar mig som innan jag fick mina diagnoser.Som vanligt alltså.

Först och främst skriver jag - Välkommen till Forumet, Gerard!!!
Rolig gammal mamma du verkar ha.

Inför min utredning frågade de som skulle göra den om jag ville att de skulle intervjua mina föräldrar. Naturligtvis, svarade jag och förklarade lite hur de är samt föreslog att de skulle åka hem till dem.

Min mor har sedan jag fick diagnosen då och då frågat, "Vad säger de?" och även om jag förstår vad det är hon menar (jag har gått och pratat med en psykolog via habiliteringen) så kan jag ändå inte ge henne något svar för hon vill typ veta om det finns någon "bot" för min "sjukdom" och så vidare. Min far har jag aldrig talat med på något djupare plan. De har bägge två betydande drag av AS men har ändå kunnat leva ett vanligt liv som hemmafru och förvärvsarbetare. De är dock lite kufiska. Min bror är också lite underlig men har ändå lyckats väl i yrkeskarriären.

Mina föräldrar och två bröder tog det jättebra. Diagnosen var inget som förvånade någon. Vi hade pratat om det tidigare. Jag tror att mina föräldrar fick lite skuldkänslor, att de kände att de borde misstänkt det tidigare, sett till att jag fick en diagnos redan som barn, och så vidare. Vänner, pojkvän och "svärmor" har också reagerat bra, men jag gör ett medvetet urval av vilka människor jag berättar det för. Tror jag att någon kommer att reagera negativt håller jag tyst om diagnosen.

När jag förde min misstanke på tal var min mamma först väldigt skeptisk, eftersom jag inte hade skruvat isär radioapparater som barn (!). Jag förklarade och förklarade samt lånade henne torATandets grundbok om asperger. Hon lyssnade och läste, och fick en aha-upplevelse. Sedan blev hon väldigt intresserad, så vi har pratat mycket om vad det innebär och mycket har fallit på plats. Vår relation har blivit bättre eftersom vi kan ta saker mindre personligt. Nu har ju jag även ADHD och Tourette (också diagnos i vuxen ålder), men det var det aldrig någon diskussion om eftersom mamma var mer insatt i vad det innebär.

Min brorsa verkar inte tycka att det är någon big deal. Jag har väl alltid varit samma gamla excentriska storasyrra.

Knappt någon reaktion alls. Jag har alltid tagit hand om mig själv och knappt haft nån familj.

Har ungefär aldrig begärt nåt "stöd" från min familj. Jag har stöttat dom dock. Passar mig bra
att stötta andra men knappt få nåt stöd tillbaka. Jag fixar alltid allt själv och ger mig inte
förrän det är fixat och jag nu vill nåt.

(kan bero på att alla i familjen lever i sin egen lilla värld på de flesta sätt, narcissister)

Jag fick min diagnos för bara ca 1 månad sedan. Skickade ett par infohäften som jag köpt till mamma och min syrra. Vad syrran tyckte vet jag inte riktigt men mamma slukade böckerna och sa att hon nu hade minst massa saker med mig som liten som hon nu kan se var tydligt avvikande och autistisk. Tror min familj blev lite lugnare av diagnosen, fast de tror fortfarande att jag en dag ska bli normal.. eller mamma gör iaf.
Syrran jobbar på ett serviceboende och tycker att jag och mina problem liknar en tjej där väldigt mkt och hon har damp och vad jag har läst så är damp väldigt likt en blanding av AS/HFA och adhd. ADHD har jag förmodligen men får inget säkert svar förens 20 juli. Och ja jag vet att damp egentligen är ADHD + DCD/dyspraxi, men när man läser om det så verkar det väldigt likt adhd + as.

Fick min diagnos för 2 år sedan i vuxen ålder. Min familj har sedan dess inte ställt en enda fråga om det och inte frågat hur jag mår.

Mina vänner vet om det, accepterar det, undrar dock inte något om det. Det känns skönt, men ibland skulle jag uppskatta om någon i min familj eller bland mina vänner frågade hur allting är - i relation till diagnosen. Åtminstone ibland, för ibland känner jag att man behöver prata av sig med någon om de knepiga situationerna, tankarna, händelserna som kan uppstå!

Men det kanske detta forum kan täcka upp, dock