Jag har läst en massa om hur diagnosen går till och mycket om as. Men jag kan inte hitta något om vad som händer efter (och om) att man fått diagnosen. Påverkar det ens liv på något vis eller får man bara ett diplom av en läkare..? Jag har hört om en som fick sitt körkort indraget.

Ledsen om det blir många frågor på en gång men i korthet undrar jag vad konsekvenserna av att få en diagnos är. Om det nu är några vilket annars gör det hela rätt onödigt.

Hej och välkommen hit!

Det är nog olika. Behöver du någon hjälp (med studier, arbete, sjukersättning, LSS etc)?

Här är en tidigare tråd om positiva och negativa följder:
http://www.aspergerforum.se/fordelar-vs-nackdelar-med-en-diagnos-t12557.html

Välkommen!

Det är nog väldigt individuellt hur en Asperger diagnos påverkar ens liv.

Själv har jag körkort och har inte fått det indraget. Kan inte se varför jag skulle få det
heller eftersom jag haft det i 17 år och inte varit med om nån olycka eller annat.
Jag kör väl lite "vilt" men.

Med diagnos så får du ansöka om stöd enligt LSS tex. kan vara bra.

LSS länk:
http://www.socialstyrelsen.se/regelverk ... etillvissa

ja i mitt fall så ansågs inte jag längre ha nåt att erbjuda arbetsmarknaden.så nu går jag på sjukersättning och bostadstillägg.det vart väl resultatet för mig.det enda som finns nu är meningslös Daglig Verksamhet.Detta gäller som sagt MITT egna fall och behöver inte gälla alla.Det finns dom som har bra jobb oxå.

Vad är LSS?

Spleling skrev:Vad är LSS?

Stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), lagen om.

Kolla denna länken eller googla på "LSS"


http://www.socialstyrelsen.se/regelverk/lagarochforordningar/lagenomstodochservicetillvissa

Jag orkar inte riktigt läsa alla länkar genast. Tar dem allt eftersom det finns tid och ork istället. Det finns en hel del vettigt skrivet här.

Betyder det i princip att man får möjlighet till en massa olika hjälpinstanser? Såna brukar ställa motkrav..

Kan ni inte berätta en anekdot?

Spleling skrev:Betyder det i princip att man får möjlighet till en massa olika hjälpinstanser? Såna brukar ställa motkrav..

Jup.

Jag fick min diagnos i januari förra året. Nu har jag sjukpension, kontaktperson via LSS, haft hjälp att ordna rutiner kring sonen, ska få boendestöd.

Har inte hänt nått alls egentligen.
Fick min diagnos i början på Mars, var och pratade med habiliteringen på "nya" orten (som jag bott i 6+ månader) först i Maj.

Kuratorn där lät typ sur över att jag var där. Hon tyckte väl att jag var för "högfungerande". Börja med terapi och social träning på aspergercentrum? ja det får jag vänta med i minst 6 månader. Hjälp med ekonomin får jag inte heller fast jag inte har inkomst: "vänd dig till socialkontoret när du varken har råd med mat eller boende" sa hon. LSS-bostad - "det kan vi inte hjälpa dig med här, vänd dig till LSS" sa hon. Det enda jag fick var telefonnummer till LSS-handläggare och tips om att vända mig till arbetsförmedlingen för unga funktionshindrade.

LSS-handläggaren går inte att få kontakt med - jag har ringt säkert 10 gånger och även lämnat mitt nummer. När hon väl ringde sen efter flera dagar så missade jag samtalet. Hur fan ska jag få kontakt när vi inte kan bestämma en tid? För jag behöver verkligen en tid. Jag kan inte spontant ta emot något jävla samtal från en soc-tant när jag exempelvis är på stan, när farsan är hemma osv. Jag har sagt till dom att jag tycker det är jobbigt att kontakta myndigheter men det sket dom fullständigt i - ALLT ska man göra själv och hjälp får man be om på sina bara knän.

Och arbetsförmedlingen vill inte ha med mig och göra. 26åringar är "för gamla" för dom. Vänd dig till vanliga arbetsförledmingen eller "piss off" fick jag till svar.

T.o.m. psykologen på det där jävla mötet sa att allt hon kunde erbjuda var 10-minuterssamtal. Annan typ av stöd får jag ta med biståndshandläggare.

Börjar bli allt mer less på att leva helt enkelt. Jag tog beslutet att utredas just för att jag trodde att jag skulle få hjälp med att hantera så mycket SKIT i mitt liv men så är inte fallet. Allt ska man göra själv - fast man gång på gång säger att man inte orkar.

Känner detsamma just nu. Pratar med LSS och dom är kärringar hela bunten, nedlåtande och jävliga, säger saker som "du förstår väl att vi inte jobbar så" och "regelverket ser ut så". Min psykiater och min psykolog är ljus i mörkret och försöker skriva intyg så fort de kan för att pressa LSS.

OT, men jag måste klaga på jävla skit CSN också. Efter min sjukskrivning för krisreaktion i vintras är det nu andra gången de missar att jag beviljats sjukperiod av Försäkringskassan så nu vill de inte ge mig mer än ett par tusen de närmaste månaderna. Totalt jävla haveri. Jag kommer ju få en till krisreaktion om jag msået handskas med att de jävlas såhär.

Det pinsammaste av allt är att jag gråter i telefonen för jag känner mig så maktlös.

Jag blir väldigt sugen att svara "ingenting" på frågan. Men "det är individuellt" kommer närmre sanningen. För mig innebar diagnosen en förklaring - den var till för min egen insikt helt enkelt. Utöver det är den inte till någon personlig nytta för mig. Jag har inga insatser och sjukersättning hade jag beviljats även utan diagnos då jag i huvudsak är handikappad till följd av skadorna efter en långvarig depression.

Så, vad som händer efter diagnos är upp till dig och vilka insatser du kan behöva nyttja. För egen del fick jag en diagnos och skickades hem, ungefär.

Det är inga direkt upplyftande historier ni kommer med om än intressanta och rätt lärorika. Jag läste fyra sidor i "Fördelar vs nackdelar med en diagnos", men det besvarar inte riktigt min fråga om vad som händer rent praktiskt om man verkligen blir diagnostiserad med as eller något annat åt det hållet. Jag läste introduktionsPDFen om LSS men det verkar i mångt och mycket vara till för gravt utvecklingsstörda och det är jag ju definitivt inte. Utöver det så är det värsta jag vet tanter som säger "Jåå"..

Jag var arbetslös och satt hemma i fyra år och söp och knarkade förutom när jag var hos psyk.. Ja psyk-vad? Psykolog var det inte. De flesta var st-läkare eller psykiatriker.
Sen flyttade jag och skaffade ett telefonförsäljarjobb som jag sa upp mig ifrån efter två månader. Satt själv ett tag och tog sen truckkort och har alldeles nyss fått heltidsjobb på logent (en bemanningsfirma) som skickade mig till ett lager där jag kanske kan få heltidsanställning vilket både, rent praktiskt, är det bästa tänkbara och faktiskt inte alls otrivsamt men samtidigt känns det helt sjukt att jobba heltid och viga sitt liv åt att göra i ordning ett lager trots att jag egentligen har bra mycket högre ambitioner. Det ger pengar i alla fall vilket jag saknat för länge. Soc betalar ju inte ut som de ska om man inte gör allt som man ska snarare än så som borde om man följer deras anvisningar..

Jag vill egentligen bli diagnostiserad då jag känner igen mig i väldigt mycket som sägs om as, det som fick mig att verkligen fundera över det var de rent fysiska sakerna som ljus och ljudkänslighet och (jag läste det någonstans) konstig gångstil.

Grejjen är att jag undrar om det egentligen är till min fördel eller nackdel att få en sån diagnos oavsett om jag vet ifall jag uppfyller kriterierna eller ej. Det mesta man kan läsa om det handlar om hur det är att förstå en massa saker hos sig själv vilket visst är bra men jag undrar mer hur och om det utspelar sig i världen.. Kommer det ett aspieombud och presenterar Asberga där saker och ting fungerar på ett sätt som går att vara en del av och man hittar spontant för att det är ordnat efter en sann logik.. Eller kommer det ett ombud med en spruta och en tvångströja?..

Jag tycker inte det verkar som du har någon nytta av en AS-diagnos i nuläget. Du har jobb och kan försörja dig - du behöver alltså inte sjukersättning och DV. Du ska ha nytta av en diagnos för att få genomgå en utredning.

Boendestöd och kontaktperson verkar du inte heller behöva, och det kan man för övrigt få även utan AS-diagnos. (Om du däremot har ADHD el ADD så skulle du kunna få mediciner mot det.)

Så läs hellre på mer om AS och försök träffa aspergare. Du kan också ha aspergerdrag utan att ha så många att du uppfyller diagnoskriterierna.

Men jag har ju bara jobbat sen i Onsdags.. Innan dess har jag suttit ensam hemma i tre år utan något över huvud taget.

Ja, då hoppas jag det går bra med jobbet!

Alien skrev: Du ska ha nytta av en diagnos för att få genomgå en utredning.

Är det din personliga åsikt?

Nej, det är praxis.

Hur vet man om man kommer att ha nytta av att bli diagnostiserad?

Jag har en massa problem som gör att jag inte kan leva ordentligt och många av dem verkar kunna förklaras med as. Just nu går det faktiskt lite bättre för mig men att säga att jag klarar mig bra är lite tidigt efter tre dagars provanställning även om jag hittills tycker att det fungerar helt ok.

Det är ju lite det jag försöker ta reda på genom att skriva. Skulle det vara en bra sak att ta reda på eller kostar det mer än det smakar?

Jag har förstås läst en hel del om aspergers. Från och till i fyra år. Sammanlagt blir det rätt många timmar om man tex. jämför med en kurs i skolan.

Man måste ha problem av sina aspergersymtom för att uppfylla diagnoskriterierna. Har du massa aspergersymtom men inte lider av det, så ska man inte ha diagnos.

Vad är då kriterierna för att ett problem ska vara aspergerrelaterat?

Man kan tydligen få ett bedömningssamtal, som ev kan leda vidare till utredning:
post547645.html#p547645

MsTibbs skrev:Man måste ha problem av sina aspergersymtom för att uppfylla diagnoskriterierna. Har du massa aspergersymtom men inte lider av det, så ska man inte ha diagnos.

Vad menar du med "lider av det"?