En sak jag gått och funderat på är 90-talet, det årtionde då jag växte upp. Visserligen var jag inte så gammal då, 1990 var jag endast 5 år gammal. Nåt som gnager mig är att andra årtionden som 60-, 70- och 80-talen känns igen betydligt lättare på modet, media, filmer etc. Men vad kännetecknar 90-talet? Det är som om hela årtiondet är svårt att få grepp om. (De som var äldre när det utspelade sig kanske ser det annorlunda). Min bild av 90-talet är hursomhelst att man ville bort från det man såg som 80-talets extrema smaklöshet och förordade en mer återhållsam hållning.

Händelserna var som bekant bla: östblocket faller, djup ekonomisk kris i Sverige, gulfkriget, kortvarig borgerlig regering och sedan s-styre, ny demokrati, hemdatorer och internet, krig i Jugoslavien etc.

http://www.youtube.com/watch?v=xf8beJji6zk


http://www.youtube.com/watch?v=XEPFUvdi ... re=related

Det är väl iofs så att man måste kolla närmare på det nuvarande årtiondet för att riktigt kunna förstå det föregående. Dock har jag inte vistats lika mycket bland människor under 2000-talet så tidsandan känner jag mig inte lika insatt i.

jag blandar säkert ihop 90-talet med 80-talet..så jag kan inte ge några fina exempel.. :/

Grungen - Nirvana, Pearl Jam...
Helt plötsligt var mitt utseende "inne" - för att ha varit borta ett antal år

90-talet det var då jag fick min första dator, som jag skruvade isär för att få reda 'hur den funkar' efter några dagar. Tror inte det är utav allmänt intresse men ändå

Den neonfärgade pagen. Minns jag rätt eller är det bara ett av mina få minnen utan sammanhang?

Ja, grungen är något jag också tänker på då jag minns 90-talet. Även The Church, The Go-Betweens, Robyn Hitchcock & the Egyptians och Violent femms. Svarta jeans och kläder, hennafärgat hår, dricka te på café (kan man ju göra nu med förstås), mönstrade skjortor och jodphurs (stavas det så?!). Finns säkert en massa mer, men detta är vad som dyker upp i huvudet just nu.

pointblank skrev:Ja, grungen är något jag också tänker på då jag minns 90-talet. Även The Church, The Go-Betweens, Robyn Hitchcock & the Egyptians och Violent femms. Svarta jeans och kläder, hennafärgat hår, dricka te på café (kan man ju göra nu med förstås), mönstrade skjortor och jodphurs (stavas det så?!). Finns säkert en massa mer, men detta är vad som dyker upp i huvudet just nu.

JAAA - Violent Femmes...

Rejvkulturens intåg i Sverige och den moralpanik som via kvällstidningar spreds över Sverige i samband med Docklands under 90-talets senare hälft.

Det speciella sound som byggnadens plåt och betong gav, att efter sista tonen spelats kl 10 på en söndagmorgon bli förvånad över att mötas av en vårdag utanför dörren då precis lämnat en festnatt. Det får nog bli min personliga sammanfattning av 90-talet. Årtiondet då jag var tonåring och hittade subkulturell tillhörighet.

Den 22:a december i år var det fem år sedan sista festen hölls på Docklands. Passande nog hette festen Termination och sist ut att spela för gott var svenska Vibrasphere. Då tyckte jag att det var ganska bra att det tog slut. De sista åren hade det då börjat mattas av och festerna kändes inte lika omsorgsfullt ordnade. Det är dock inte utan längtan till en natt ute på Finnboda varv som jag skriver detta. Ambivalent. Samtidigt som jag på smilbanden över hur kul jag hade där så känner jag sorg över att Sverige saknar en fast adress för technofester nuförtiden.

Polisen och Fritt forum (den organisation som drev Docklands) bedrev krig mellan 1996 och 2002. HSB vann då de ville bygga bostadsrätter. Nu har jag lite perspektiv till händelsena plus lite mer psykisk mognad, åtminstone hoppas och tror jag det. Ändå tycker jag att den massmediala reaktionen och myndigheters reakion i mångt och mycket var mycket lik reaktionen mot dansbane-eländet på 50-talet.

Det jag kommer ihåg mest är min högstadietid. När jag tog bussen varje morgon hade jag promenerat ungefär en kilometer, i alla väder, för att sedan kliva på bussen där det varje morgon spelades en Absolute Music-skiva. Samma skiva varenda jävla morgon. Samma debila amerikanska smörja. Samma glättiga, ytliga textrader. Och där satt jag, ibland genomblöt av regn & väder på väg till den hatade institutionen. Skinnskallemodet dök upp, plötsligt skulle det vara stålhättekängor & bomberjackor. Samtidigt som det skulle vara hiphop. Inför de tjattrande elevskarorna kände jag mig direkt artfrämmande. Vilket jag också var, skulle det visa sig. På det hela taget kändes den tiden som en slags kuvös, som en lagringsperiod, som ett ickeliv. Hemma hade pärona fullt sjå med att renovera gården vi flyttat till, sköta mina yngre syskon och allt som hör därtill. Jag existerade, det var allt. Det enda som hindrade självmordet var något slags revanschbegär. Man skulle rätta sig i ledet och lyda. Var det inte lärare och föräldrar, så var det skolgårdens märkliga sociala grammatika som krävde anpassning. Fritiden bestod i stort sett bara av leriga åkrar. Tristess, slitningar inom familjen, inga kompisar. Ingen flickvän. Jag mot hela jävla världen.

Jag bidade min tid, som det heter, och lyssnade på Metallica. Svarta albumet och Ride the Lightning. Jag tänker inte bli som dem.

Så tack Mor & Far, tack mina lärare, och tack alla ni, alla ni som har det så bra, Sverige, Sverige fosterland...

90-talet för mig är stilmässigt en total svart fläck. Jag kan inte komma på en enda grej som jag förknippar med just 90-tal, förutom möjligen värdelös musik.

Fast jag fyllde ringa 4 år 1980, så minns jag 80-talet mycket klarare och kan peka ut massor av saker som var typiskt för det årtiondet.

90-talet var antagligen enormt mainstream, med intetsägande mode och intetsägande musik, inget som gjorde något intryck liksom.

Men jag ser att några har exempel här ovan. Själv kommer jag inte på en enda fjuttig grej som jag direkt förknippar med det totalt anonyma årtiondet.

Nilecity 105,6.

Javisst, Krigarsjäl: Hiphopens totala intåg!
Och Rage Against the Machine...
Ectasyns intåg i landet...rökheroinet...och alla som dog...
och självklart dom som inte gjorde det...
Den totala solförmörkelsen 1999...Fantastisk upplevelse...

Sant! 90-talet var Killinggänget!

-Säga vad man vill om nittiotalet, men mainstream och anonymt var det i varje fall inte!

Murens fall, och ett helt nytt Europa.

Grunge, hip hop, skatare, techno/eurodisco, och hardcore.

Ekonomisk kris, inträdet i EU och stora nedmonteringar av välfärdssamhället,

neonkläder under den senare delen av årtiondet, "ekokläder" under den första halvan,

Metallicas "black album", Kurt Cobain, Soundgarden, Aqua m.m.

Pagefrisyrer på killar, men även killar med mörkt hår som gjorde halvsnagg, som färgades morotsgul utanpå, för att vara fortsatt mörk innerst.
Pentabrudar, "snobbtjejer" i skepparkavajer et.c.

Rejvfester, ecstasy och militanta veganer...

Kriget mellan Hells Angels och Bandidos

Spice girls och "pojkband" såsom NKOTB och Take that

Minimalism, med mycket metall, och enfärgade tapeter, vad gäller heminredning.

Sega mega drive, Super Nintendo, och under senare delen Playstation 1

Panika skrev:Javisst, Krigarsjäl: Hiphopens totala intåg!

Dessvärre, ja. Hiphop är negermusik, det mesta är ren skräpkultur som handlar om att köpa dyra märkeskläder, hasa ner brallorna till knävecken, bling-bling, beefs and hoes, pimps hit och pimps dit, använda ett slarvigt språk, tugga tuggummi etc...
En tydlig dumhetsmarkör, helt enkelt. Titta bara på dem, hur många tror ni man kan föra en intelligent diskussion med? Hela deras väsen fullkomligt skriker anti-intellektualism.
Innan ni skriker halsen av er vill jag påpeka att Tupac & Public Enemy utgör undantag, där finns det ett socialt budskap iaf. Men lik förbannat är det negerkultur, och det blir bara patetiskt när vita medelklasspojkar styr ut sig med ghettoattribut & viftar med fingrarna. Clowner är vad de är. Wiggers. Och nej, rasist är jag inte heller. Jag tycker däremot att man ska kalla saker vid sitt rätta namn. Hiphop är negermusik. Sen är det bara pk-människor som upprörs av ordet neger.

mnordgren skrev:En sak jag gått och funderat på är 90-talet, det årtionde då jag växte upp. Visserligen var jag inte så gammal då, 1990 var jag endast 5 år gammal. Nåt som gnager mig är att andra årtionden som 60-, 70- och 80-talen känns igen betydligt lättare på modet, media, filmer etc. Men vad kännetecknar 90-talet? Det är som om hela årtiondet är svårt att få grepp om. (De som var äldre när det utspelade sig kanske ser det annorlunda). Min bild av 90-talet är hursomhelst att man ville bort från det man såg som 80-talets extrema smaklöshet och förordade en mer återhållsam hållning.

Händelserna var som bekant bla: östblocket faller, djup ekonomisk kris i Sverige, gulfkriget, kortvarig borgerlig regering och sedan s-styre, ny demokrati, hemdatorer och internet, krig i Jugoslavien etc.

http://www.youtube.com/watch?v=xf8beJji6zk


http://www.youtube.com/watch?v=XEPFUvdi ... re=related

Det är väl iofs så att man måste kolla närmare på det nuvarande årtiondet för att riktigt kunna förstå det föregående. Dock har jag inte vistats lika mycket bland människor under 2000-talet så tidsandan känner jag mig inte lika insatt i.

Kommer ihåg Backstreet Boys och Spice Girls. Platåskorna som min dotter köpte. Linnen med bara magar. Annars är jag hopplös på att lägga märke till modegrejer. Kommer ihåg Estoniakatastrofen, jag kände en som omkom där.

För mig var 90-talet det hårdnande arbetslivet. Besparingar och effektiviseringar. Allt större krav på snabbhet, effektivitet och social kompetens. Önskan att komma hem i tid till familjen som krockade med allt jobb jag inte hunnit med under dan. Större vantrivsel på jobbet och större stress. Samtal med chefen att jag måste skärpa mig. Till slut samtalet att han ville att jag sökte mig ett annat jobb. Kris, samtal med personalavdelningen, omplacering. Nytt samtal med nya chefen efter 11 mån att jag inte fick stanna. Psykologsamtal. Nästa omplacering som avslutades med utbrändhet och att en annan fick mitt jobb.

Jag kanske är "för gammal", men jag tycker "kulturen" dog nånstans runt -93, -94... Efter det kom det bara en massa imitationer; remixer av gamla låtar - det skulle remixas i det oändliga...

Synthmusiken spårade ur, och plötsligt lät allt likadant: tung technorytm, en tjock ljudmatta av kraftigt distade gitarrer, distat skrik, (+ nåt enstaka "symboliskt blippigt" synthljud...) Vart tog den gamla hederliga "råsynthen" vägen?

För att inte tala om den s.k. "3:e punkvågen" - det där var inte punk!!!

* Den enda riktiga punkplatta som kom ut då, -94, var "Demolition23." (Både gruppnamn och skivtitel) (Det var de flesta av medlemmarna från Hanoi Rocks, från tidigt 80-tal...)
Once upon a time the world made sence
Now there's nothing straight enough to rebell against
("Hammersmith Palais") Samma ilska, samma känsla, som i den ursprungliga punken! (Fast nu mest uttråkade för att alla punkarna var borta...)

Kan passa i sammanhanget med texten till en annan kanonlåt av dem: "Nothin's alright"

Born in the age of altamont
Mommy was a hippie and Daddy was a drunk
They really believed that all you need is love
While they were lockin' for God
the streets were runnin' with blood
Now there ain't no one to trust

YOU'RE A 60'S BABY
AND NOTHIN'S ALRIGHT

Born in the age of disco junk
Mommy liked reptiles Daddy was a punk
They said there'll be no future for you
they did too much drugs
and made sure it came true
Now you're really born to loose

YOU'RE A 70'S BABY
AND NOTHIN'S ALRIGHT

Born in the age of take what you can get
Mommy and Daddy was a TV set
All they left you to remember them by
Is some poisoned water
and a hole in thy sky
And Russian Roulette sex

YOU'RE AN 80'S BABY
AND NOTHIN'S ALRIGHT

Snacka om att träffa "mitt i prick" om dessa årtionden... (Undrar just vad de skulle sagt om 90-talet...)

Krigarsjäl skrev:Så tack Mor & Far, tack mina lärare, och tack alla ni, alla ni som har det så bra, Sverige, Sverige fosterland...

Ja, Ebba Gröns första platta blir aldrig gammal! Den är precis lika aktuell idag, som -78! ...och jag har fått lära mig - att "jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra..."

Kristofer skrev:Polisen och Fritt forum (den organisation som drev Docklands) bedrev krig mellan 1996 och 2002.

Är det möjligen Frihetsfronten, och deras gamla svartklubb Tritnaha, som har återuppstått i ny skepnad? Polisrazzior stup i kvarten... Rekordet jag hörde talas om var, att en gång öppnade de igen - endast 15 minuter efter att snuten dragit...
(Fast de var bättre på den tiden, när de körde "sjyst" rockmusik... :wink: )


Om nån undrar: Ja, jag var både punkare och synthare på samma gång!!! (Det ansågs inte gå ihop... )

(Hiphopen tänker jag inte ens kommentera...)

90 - talet.

Gymnasiet med större frihet. Kärlek, visseligen olycklig men ändå.

Brun hårig rock som började med en brun halsduk.

Jobb. -> Egen företagare -> konkurs -> mer olycklig kärlek -> depression.
Flytt, flytt, flytt

December 99, blir av med jobbet, flyttar igen, sover 2 timmar om dagen, ensam och deprimerad och med skulder på mer än 1 miljon.

Ett nytt mellenium - jehanejintemer

Ensamflickan skrev:Synthmusiken spårade ur, och plötsligt lät allt likadant: tung technorytm, en tjock ljudmatta av kraftigt distade gitarrer, distat skrik, (+ nåt enstaka "symboliskt blippigt" synthljud...) Vart tog den gamla hederliga "råsynthen" vägen?

Kristofer skrev:Polisen och Fritt forum (den organisation som drev Docklands) bedrev krig mellan 1996 och 2002.

Är det möjligen Frihetsfronten, och deras gamla svartklubb Tritnaha, som har återuppstått i ny skepnad? Polisrazzior stup i kvarten... Rekordet jag hörde talas om var, att en gång öppnade de igen - endast 15 minuter efter att snuten dragit...

Jag håller helt med dig då det gäller synthen. Även om jag först för ca fyra år sedan bröjade intressera mig för synth.

Tritnaha drevs bla av Mats Hinse och Anders Varveus som också var huvudmännen bakom Docklands. (Är dock inte helt säker på om de var inblandade i Tritnaha). Fritt forum var en annan organisation än Frihetsfronten, men de blandades ofta ihop.

Ford kom med en herrans massa saker, vilket fick mig att undra varför 90-talet inte gjorde något som helst intryck på mig.
Kanske är det mig det är fel på? hmmm....

Ensamflickan skrev:Ja, Ebba Gröns första platta blir aldrig gammal! Den är precis lika aktuell idag, som -78! ...och jag har fått lära mig - att "jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra..."

...men konstigt nog mår jag dåligt idag, precis som jag gjorde igår...
Ebba är det enda svenska band som verkligen räknas.

Jag kanske har blivit gammal(nåja) och konservativ, men jag kommer nog aldrig att acceptera hiphop som riktig musik. Kanske mest av envishet.
Men personligen var det inte på 90-talet som jag blev medveten om denna musikstil, utan på 00-talet. På skolan (inte så stor) där jag gick var det inte många som var intresserade av den, förrän på slutet av årtiondet.

http://uk.youtube.com/watch?v=QmcKGcKW76M

Denna filmen sammanfattar mitt 90-tal.

Det blir ju inte konsekvent utan denna tråd

Jag ska posta ett längre inlägg senare.

För mig var 90-talet Rejvkulturen. Något som påverkat hela mitt liv, både positivt och negativt. Jag skulle ärligt talat inte ha viljat ha varit utan den.

På lördag är det party igen. Gick på min första fest som 17-åring, nu är jag 27 och får fortfarande ut lika mycket av en lyckad fest. (Precis som i andra företeelser så finns det bättre och sämre tillställningar)


Moderator Alien: Slog ihop med tidigare tråd om 90-talet.