Rubriken är citat av en sång, därav engelskan. Har blivit dumpat igen, därav "heartache". Mitt längsta förhållande var med en amerikan. Vi pratade bara engelska, varför jag lätt tänker på engelska.

Men just nu kan jag inte tänka alls. I mig finns det stora frusna isiga tårar som är en livstid gamla. Bara kärlek skulle kunna få mig att gråta ut dem. Men den där parkärleken är inte till för mig, tydligen, eftersom jag är annorlunda.

Är det någon idé att försöka över huvud taget?

Min senaste flopp var en internetkontakt. Han bor bara sju mil bort men ville bara tala med mig på telefon, i stället för att träffas. Visst, han hade sett mig en gång. Då stod jag på scenen och sjöng mina egna sånger (aspergare som jag är). Vacker, begåvad, musikalisk och alldeles bedårande.

Visst, men efter en "intervju" på ca 18 timmar sammanlagt var jag sågad. Hade förstås sagt något som var väldigt O-neurotypiskt.

Amerikanska/engelska män går det att få kontakt med eftersom de snabbt utsätter mig för "courting", dvs uppvaktning med tusen rosor och restaurangbesök. Men svenskarna utsätter mig omedelbart för en kylig analys: SÅÅÅÅ???? VEM ÄR DU - egentligen?!

Vilken aspergare överlever denna djupanalys och lyckas komma ut med OK-stämpel i ändan, som dockan i disneyfilmen på julafton?

Vi har ju så många aspi-egenskaper som är riktigt fina - varför räcker jag/vi så sällan till ändå? Svenskarna är fullständigt besatta av sitt normalitetsjagande. Är kanske Sverige ett av de tuffaste länderna att bo i för en aspergare, vi som alltid avviker från mängden?

Om jag inte hade mitt autistiska (vuxna) barn att tänka på så skulle jag bara sticka iväg (nyblonderad förstås) till ett av alla de länder där en vacker kvinna inte nödvändigtvis måste analyseras sönder.

If you fail, try again.
Love is out there, somewhere.

Den tjommen verkar ha varit mer intresserad av sina egna drömmar och föreställningar än av dig. I så fall - ingen förlust!

Känner igen mig mycket i det du antyder att det i Sverige inte verkar vara någon norm av courting. Och man frågar sig vilket av könen som har instigerat den utvecklingen - själv är jag ju en rimligen mer än genomsnittligt romantiskt sinnad man, som generellt inte upplever att sådana sidor når fram till kvinnorna, och i sig tillåts vara någon positiv delfaktor alls i kvinnornas bedömning av män, utan att helt andra saker verkar betyda fasen så mycket mer.

Men så sänder jag väl också ut alldeles förvrängda signaler i och med detta AS... och det är väl där någonstans som vi aspies (eller i varje fall vissas aspies med just precis rätt sorts fel?) - av bägge kön - ådrar oss detta kyliga analyserande "SÅÅÅÅ???? VEM ÄR DU - egentligen?!" snarare än kan bli sedda för de vi faktiskt är. Eller har potential att vara, om vi bara kunde nå fram till de där andra.

Kyligt är rätta ordet. Just kyligt är definitivt hur jag upplever ragg- och dejtingkulturen. Tror det ligger oerhört mycket i dina ord om normalitetsjagande. Sverige är ju för fan ett land, och svenskarna ett folk, av jämställdhets- och jämlikhetsiver i just betydelsen att alla verkligen ska vara lika...

Varm kram från huvudstadstrakten...

Jag tycker att Sverige verkar vara ett bra land att vara udda i. Jag hade inte viljat vara bisexull i de flesta länder utanför "västvärlden". Det är också få länder som bryr sig om fysiskt/psykiskt udda folk så bra som Sverige.

Courting?
Dating?
Importade NT saker.
"Att lära känna varandra" är en annan sak.
Det är an ömsesidig och i alla avseenden jämlik sak.

Men det är som sagt NT:erna som har dille på att krånglifiera allt sådant, och när man tror man har fattat "reglerna" så gäller de inte ändå, för då kan NT:erna läsa varandra riktigt bra men inte oss som är lite annorlunda, så för oss blir det ändå mest bara pannkaka...

Bjäbbmonstret skrev:Den tjommen verkar ha varit mer intresserad av sina egna drömmar och föreställningar än av dig. I så fall - ingen förlust!

Tack för de tröstande orden! Kanske har du rätt...
Vi har ju alla våra drömmar och förälskelsen är ju mest av allt en illusion, ett underbart tillstånd där gudarna låter oss glömma vilka vi egentligen är och får oss att se varandra som gudar och gudinnor, tills vi trillat ned från molnen. Och det går ju rätt så fort.

Men det gäller ju för mig som aspergare att inte väcka upp den där mannen ur hans töckniga drömmar för snabbt genom att kasta ur mig någon aspig "sanning", ev, omgjord till ett häftigt skämt (enligt mig), men en aspergares humor och en neurotyps kan nog skilja sig åt rätt mycket.

Egentligen talar vi ju inte samma språk. I Holland gick jag hem rätt så bra. Inte konstigt alls. Jag pratar ju inte holländska, så ofta höll jag tyst (!!!!) om personen på puben inte kunde engelska. Mycket klädsamt för en aspergare: tystnaden alltså.

Om jag bara höll käften så skulle folk rent av kunna tro att jag var NORMAL.

Ganesh skrev:Courting?
Dating?
Importade NT saker.
"Att lära känna varandra" är en annan sak.
Det är an ömsesidig och i alla avseenden jämlik sak.

Ursäkta om jag använder utländska här, men jag delgav en personlig erfarenhet av couting/uppvaktning som jag råkat bli föremål för, dels av en canadensare, dels av en skotte.

Faktum kvarstår: när det gäller svenska män biter jag i gräset/går inte hem/blir underkänd/sönderkritiserad - innan jag fått en ärlig chans att visa vad jag går för. Många av oss är ju faktiskt riktigt SNÄLLA!

Mina förhållanden med ovanstående snubbar strandade dock till sist, dels p g a ett reumatiskt, tungt skov (mitt), dels p g a att skottarna tydligen är ett tämligen alkoholiserat folk, uppfött på whisky.

Nothing is perfect, but it is nice trying - to LOVE!

Sverige är numera accepterande gentemot sexuellt avvikande människor. Det är ju jättebra fast Sverige anses av finländarna, enl en nylig undersökning, vara Normalitetens högborg, där dissar man nissar som avviker det allra minsta.

Jag yttrar mig utifrån personlig erfarenhet av möten med andra nationaliteter.

Debbido skrev:

Ganesh skrev:Courting?
Dating?
Importade NT saker.
"Att lära känna varandra" är en annan sak.
Det är an ömsesidig och i alla avseenden jämlik sak.

Ursäkta om jag använder utländska här, men jag delgav en personlig erfarenhet av couting/uppvaktning som jag råkat bli föremål för, dels av en canadensare, dels av en skotte.

Faktum kvarstår: när det gäller svenska män biter jag i gräset/går inte hem/blir underkänd/sönderkritiserad - innan jag fått en ärlig chans att visa vad jag går för. Många av oss är ju faktiskt riktigt SNÄLLA!

Mina förhållanden med ovanstående snubbar strandade dock till sist, dels p g a ett reumatiskt, tungt skov (mitt), dels p g a att skottarna tydligen är ett tämligen alkoholiserat folk, uppfött på whisky.

Nothing is perfect, but it is nice trying - to LOVE!

Sverige är numera accepterande gentemot sexuellt avvikande människor. Det är ju jättebra fast Sverige anses av finländarna, enl en nylig undersökning, vara Normalitetens högborg, där dissar man nissar som avviker det allra minsta.

Jag yttrar mig utifrån personlig erfarenhet av möten med andra nationaliteter.

Sverige är knepigt.
Sverige är så att säge ett enfrågeland. En fråga år gången. Nu är det sexuelle minoriteter. Men för oss som befinner oss i den sexuella majoriteten, men den NPF-mässiga minoriteten, blir det komplicerat. Vi är samtidigt i majoriteten och minoriteten.

Ja, det var väldigt på pricken!

Ja, vi är en minoritet och borde fridlysas, inte avrättas!

Min son tillhörde en minoritetsgrupp (dyslexi, autism) som inte platsade på det Nya Gymnasiet. Detta sades vara: En skola för ALLA! Vilken komplett bullshit!

Vilken idiot kan komma på idén att stoppa alla sorters klossar genom ett enda runt hål?!? En skola för alla, här ska vi alla stöpas i samma form, här ska vi alla gå till universitet, här ska vi alla bli akademiker. Hur kan ett helt folkslag acceptera såna idiotiska tankar?

Jag är sällsynt, sällsynt...sällsynta djur blir fridlysta men sällsynta hjärnor blir stämplade "störd". Okey, jag känner mig faktiskt störd av att inte få känna hur fint det är att få nåden av vara sällsynt.

Vi sitter i samma båt, min autistiske son och jag och sjunger: Nothing but heartache, love is just a fools game... Kunde kanske bli autisternas nationalsång? (Fast det finns ju lyckligt gifta autister också förstås, några i alla fall...)

Vi tror att vi är såå humanitära och såå fördomsfria i Sverige, men det vi har att komma med jämfört med andra länder är tjusiga regelverk & fler tjänstemän per capita. Normalitet är adelsmärket i det här riket. "Du får vara hur du vill, här är alla välkomna. Bara du är som oss."
Fascismen lever, skulle jag vilja påstå.

KrigarSjäl skrev:Vi tror att vi är såå humanitära och såå fördomsfria i Sverige, men det vi har att komma med jämfört med andra länder är tjusiga regelverk & fler tjänstemän per capita. Normalitet är adelsmärket i det här riket. "Du får vara hur du vill, här är alla välkomna. Bara du är som oss."
Fascismen lever, skulle jag vilja påstå.

ABSOLUT (vodka)! Sverige är likriktningens land och har gott om lik, då vi tillhör de mer självmordstäta bland länderna.

Live and let live! Måste jag emigrera till California för att få vara UNIK?

Debbido skrev:

KrigarSjäl skrev:Vi tror att vi är såå humanitära och såå fördomsfria i Sverige, men det vi har att komma med jämfört med andra länder är tjusiga regelverk & fler tjänstemän per capita. Normalitet är adelsmärket i det här riket. "Du får vara hur du vill, här är alla välkomna. Bara du är som oss."
Fascismen lever, skulle jag vilja påstå.

ABSOLUT (vodka)! Sverige är likriktningens land och har gott om lik, då vi tillhör de mer självmordstäta bland länderna.

Live and let live! Måste jag emigrera till California för att få vara UNIK?

Tror faktiskt att man kan komma undan med att vara udda i stan (Stockholm). Men visstjag har drömt om att emigrera till staterna ganska länge...det är en deprimerande tanke att tillbringa resten av sitt liv i en avkrok. Jag vill vara nära händelsernas centrum, känna pulsen, ha ett stort utbud, kunna ägna mig åt mina intressen. Inte sitta och uggla på den skånska vischan. Om jag inte haft mina aspergerproblem & haft bättre ekonomi hade jag dragit för länge sedan. Vilken känsla det vore att räcka fingret åt den här regionen för att aldrig återvända! Bondeland är inget för mig...de kan behålla sin dialekt & sin drängkultur...

Debbido skrev:Amerikanska/engelska män går det att få kontakt med eftersom de snabbt utsätter mig för "courting", dvs uppvaktning med tusen rosor och restaurangbesök. Men svenskarna utsätter mig omedelbart för en kylig analys: SÅÅÅÅ???? VEM ÄR DU - egentligen?!

Vilken aspergare överlever denna djupanalys och lyckas komma ut med OK-stämpel i ändan, som dockan i disneyfilmen på julafton?

Vi har ju så många aspi-egenskaper som är riktigt fina - varför räcker jag/vi så sällan till ändå? Svenskarna är fullständigt besatta av sitt normalitetsjagande. Är kanske Sverige ett av de tuffaste länderna att bo i för en aspergare, vi som alltid avviker från mängden?

Om jag inte hade mitt autistiska (vuxna) barn att tänka på så skulle jag bara sticka iväg (nyblonderad förstås) till ett av alla de länder där en vacker kvinna inte nödvändigtvis måste analyseras sönder.

Ja, utlänningar verkar vara säkrast att satsa på. Då är man ursäktad iom att man inte kan engelska perfekt. Kan inte han det heller, så är det kanske ännu bättre. Det tar längre tid att bli "avslöjad", under tiden har kanske verklig kärlek uppstått.

Jag skulle säga att Sverige är ett av de svåraste länderna för alla avvikande, vad det än gäller. T ex för invandrare. Många har vittnat om hur svårt det är att få nån djupare kontakt med svenskarna. Och så länge man bryter så räknas man inte som "riktig svensk". Det ständiga kravet på "social kompetens" tolkas också som "att vara som alla andra". När det gäller arbetssökande invandrare så utgår man från att de saknar "kulturell kompetens", om de så bott i Sverige sen de var barn.

Men eftersom aspiemännen verkar vara fler än aspiekvinnorna, kanske du skulle söka bland andra aspies, inom och utom Sverige?

Jovisst, en aspergare kunde kanske funka om han inte har svåra motoriska problem och tummen mitt i handen. Själv har jag så sjuka händer att ett liv rent praktiskt med en totalt opraktisk man stöter på svårigheter. (Har testat)

Sedan gäller det ju att vi kan hitta en hyfsad dialog. Har en AS-vän som alltid avbryter mig efter fyra sekunder. Suck!

Har däremot en ny, fin väninna med ADD och aspergerdrag. Vi funkar bra som vänner.

Varför inte en "date" mellan Debbido och Pemer...?
*väntar med spänning på rapporten efteråt* :)

Life is heartake.

Jag försöker anpassa mig efter mig själv och bli nöjd med mig själv innan jag ger mig ut på jakt efter en själsfriend. Vilket jag inte är ännu.

I Sverige skall allt vara lagom. Lagom är bäst. Men om man inte är lagom- då är det dåligt. Jag fattar inte

Ensamflickan skrev:Varför inte en "date" mellan Debbido och Pemer...?
*väntar med spänning på rapporten efteråt* :)

Intressant uppslag! Men du och jag och Debbido är nog för gamla enligt hans kriterier.

Tonzon skrev:Jag försöker anpassa mig efter mig själv och bli nöjd med mig själv innan jag ger mig ut på jakt efter en själsfriend. Vilket jag inte är ännu.

Så känner jag också...
Just nu har jag ingenting att ge - förutom pust och stön och gnäll om hur jävligt allting är - och det är inte det jag vill ge en annan människa.
Men det ska bli skönt den dagen jag kommit igenom det här, och kan ta emot och ge kärlek igen, till en partner

På tok för stort avstånd för dejtande för min del. Men tanken var söt. *ler*

Ensamflickan skrev:Varför inte en "date" mellan Debbido och Pemer...?
*väntar med spänning på rapporten efteråt* :)

Tack för omtanken! Men förutom att jag inte blivit uppvaktad av Pemer, förutom att det är långt mellan Tullinge o Uddevalla så är jag faktiskt en gammal antikvitet på 56 år! Undrar hur och var man ser hur åldrarna på oss som är här? Ser inte att det framgår av profilen?

Förresten det här med ålder och asperger är ett relationsproblem i sig - vi blir ju aldrig gamla! Och om jag lägger ut mig på någon kontaktsida, tja, då ramlar det ner svar från idel 60-70-åringar för min del.

Men herregud, jag har ju knappt vuxit ur puberteten ännu! Jag kör moped som en vettvilling, trimmad förstås, och lever ett allmänt vilt och rebelliskt liv. Vad sjutton ska jag med en gammal gubbe till??? Lyssna på dragspelsmusik tillsammans eller, ännu värre, Vikingarna? Hur får jag upp honom på diskogolvet??

Vi aspergare är ju ålderslösa och har gränsöverskridande relationer med folk i olika åldrar. När jag sitter där med mitt babysläta ansikte och naivblå ögon , på dejten, och stirrar in i de där livlösa 60-års-ögonen som skymtar mellan slokande ögonlock, påsar och bekymrade rynkor överallt, då tänker jag: "Jösses, vad ska jag ha en sån där till? Jag tänder nog lika lätt på en gatlykta, kanske lättare t o m".

Sen säger jag ajöss, trycker ner hjälmen, gör en burnout och fräser iväg hem till gitaren o gör en ny låt.

Tonzon skrev:Life is heartake.

Jag försöker anpassa mig efter mig själv och bli nöjd med mig själv innan jag ger mig ut på jakt efter en själsfriend. Vilket jag inte är ännu.

I Sverige skall allt vara lagom. Lagom är bäst. Men om man inte är lagom- då är det dåligt. Jag fattar inte

Om jag ska vänta på att först bli nöjd med mig själv misstänker jag att tiden hinner rinna ut ur mitt timglas. Antingen faller någon för min förödande, genialiska savantcharm, trots multihandikapp, eller så faller jag för liemannens slag.
"Love is just a fools game" står det i sången som tråden kallas för. Bara dårar ger sig in i kärlekens spel. Övriga blir tibetanska munkar, besatta av något Projekt, vittrar sönder av bitterhet eller drunknar i depression.

När jag blivit kär i mig själv tror jag inte att jag behöver någon annan.

Men i Holland ha de sexsamariter....dee ee kanske ingen dum idé???? Va?