Jag fyllde år igår och det fick mig att tänka på och minnas hur svår denna dag alltid varit för mig.
Jag kan säga att det har inget att göra med åldersnoja eller kriser, utan det här handlar om något helt annat.
Kvällen innan min födelsedag har jag brukat bli väldigt deppig för att det ställs så mycket krav på mig, så och den här gången...
Jag avskyr helt enkelt att stå i fokus. Dessutom så tycker jag att det är så jobbigt då man "måste" firas, för att familj och vänner så gärna vill det. De vill ju visa att de älskar en och uppskattar en och det kan jag förstå, men det jag tycker är så jobbigt är att detta måste fokuseras till en enda dag på året och då måste den dagen bli så otroligt bra, fin, rolig, uppskattad etc. etc.
Jag tänker på alla de dagar då jag har önskat att någon skulle finnas där och jag skulle slippa den där eländiga ensamheten...Nu när man fyller år så tvingas man att ta emot folk, bjuda på något, ta hand om alla, plocka fram och plocka undan efteråt, diska etc. Det är svårt för alla att förstå hur mycket detta tar på krafterna

Tyvärr avundas jag även mina väninnor som klarar av dessa situationer med glans och inte har något som helst problem att ha en 20-30pers hemma på middag och kaffe??? Alltså, jag skulle också vilja kunna bjuda hem alla mina nära och kära vid sådana här tillfällen, men det går bara inte. Jag orkar inte med det...
Nu har vi i min familj ordnat så att det är väldigt lugnt och stilla när jag fyller år, det var bara jag och mina föräldrar + en väninna och hennes pojke men detta blir ändå för mycket och jag får dåligt samvete och känner mig så otacksam. Min mamma älskar dessutom att göra överraskningar, roliga paket mm och jag vet att det är något som hon verkligen ser fram emot, men jag gör det ju tyvärr inte...

Är det någon annan som känner igen detta fenomen? Något tips kanske?

@ Amari

Inget bra tips tyvärr, kan bara säga att för egen del, är det ligga lågt som gäller.

Minns lokaltidningarnas "All Uppvaktning undanbedes på min bemärkelsedag" om bemärkelsedagen var utsatt med ort datum, fick man försöka gissa att det var någon som inte ville bli bortglömd, den som ville känna sig säker på att inte uppvaktas Annonserade sig "Bortrest" mm


Tror ändå att ärlighet vinner i längden oavsett om man väljer att jobba med sin "scen skräck" /underliggande problematik? Eller uppfinner lämpliga strategier för att smita undan.

Det hindrar ju inte att man är snäll mot sig själv och kanske tar risken och bjuder några vänner på ett mindre Kalas/tillställning utan att vännerna blir invigda i orsaken till det lite X-tra festliga för dagen?

För egen del behöver jag dagen till reflektion och kanske bokslut/vända sida,det är ju ändå min dag men brukar utan särskilda förväntningar vara tillgänglig för att göra någon annan glad en annan dag.

Mvh segDag

Ett grattis i efterskott glömde jag

Mvh Bättre sendeg än Alldeg

Tack så mycket segdeg, både för gratulationen och kommentaren!

Jag har faktiskt haft ett långt samtal med min mamma i kväll om detta ämne och jag fick en väldigt fin respons från henne. Jag blir så lycklig då jag blir förstådd utan att det blir en massa dumma frågor eller kommentarer kring hur jag känner om något.
Vi kom överens om att nästa år så ska jag få valmöjligheten att välja hur jag själv vill ha det, att jag ska ta min tid att reflektera om jag har ork och energi för att fira eller om vi behöver ta det någon annan dag istället. Det här gjorde att min ångest som jag gått och burit nu flera dagar släppte och jag kunde slappna av istället.
Fantastiskt det känns att ha förstående familj! Jag ska anamma detta tänk på alla sådana tillfällen som uppkommer och i fortsättningen ska jag verkligen reflektera över hur och vad jag känner och sedan våga vara ärlig och berätta det. Kanske är det så att det finns många som inte kommer att förstå, men huvudsaken är att jag får förståelse från mina nära och kära.
Det jag hade mest ångest för när vi började undersöka saken var att jag tycker att det är så jobbigt att alltid vara den som inte kan, inte vill, inte orkar, inte törs, inte klarar av något, att vara den som är besvärlig, som medför negativ energi, den som ställer till problem eller förstör. Detta var vad jag gick och bar på inuti mig själv och då frågade mamma om det var så att jag trodde att det var så hon uppfattade mig? Ja, så var det ju när jag riktigt kände efter, men när vi hade pratat om det så insåg jag ju att det mest handlade om mina egna hjärnspöken och inte hur verkligheten ser ut...

Ja, så här har jag haft det kring min födelsedag och det har sugit musten ur mig. Nu är jag helt slut och tänker gå och vila...
Skriv gärna och berätta om någon känner igen sig i mitt tänk...

Amari

Jag hatar att bli "firad" på min födelsedag och jag ogillar födelsedagar, även andras födelsedagar. Kan vara att jag inte riktigt förstår grejen med att att man ska vara snäll, trevlig och ge en present på dagen då någon föddes. Det är konstigt hur personer man inte pratat med på drygt ett år plötsligt hör av sig för att gratulera en. Vad hände med alla andra dagarna på året? Tanken är god men jag tycker det är på gränsen till hyckleri i många fall...

Jag tycker inte om att stå i fokus och tvingas öppna presenter och förväntas vara tacksam för det man får. På samma sätt tycker jag inte om att se andra i samma situation även om de kanske tycker om att stå i fokus så klarar jag inte av att ge bort presenter som de kanske inte kommer att tycka om.

Nej, bjud mig på middag istället eller låt mig bjuda på middag, det är ju ändå min dag.
Jag vill ha en opretentiös födelsedag.

Ja jag avskyr mina födelsedagar också. Jag brukar helst knappt fira den alls. Jag har det så "lyxigt". Stå i centrum avskyr jag som pesten.

Jag ser ingen mening att avundas någon som "orkar/vill" ha kalas med 30 personer, eftersom
jag själv inte vill ha det så.

Jag tycker d e skönt att inte ha en stor släkt, familj eller många vänner som förväntar sig bli bjudna. Likaså har jag tur med att inga oinbjudna brukar komma för att överraska och gratulera

Jag vill bli bjuden på middag på stan m min lilla familj när jag fyller år.

Mina enstaka vänner träffar jag gärna, men då några dagar eller veckor efter födelsedagen (varför ta allt samtidigt när man kan sprida ut det..). I lugn o ro får jag rå om den personen som vill gratulera och jag brukar ibland bjuda på fika hemma (när jag orkar- innebär ju även att jag behöver orka handla, städa, diska - organisera o planera m a o ) alt att jag bjuder på middag på favoritrestaurangen.

Jag jobbar på d, men tycker fortf d innebär en viss stress att fylla år.

Det bästa med att fylla år är att man kan önska sig saker som man inte har råd, möjlighet, intresse etc. att införskaffa själv. Så har det nog alltid varit

Tack för era kommentarer! Jag är glad att jag nu har pratat med min familj om hur jag vill ha det kommande födelsedagar, så att jag slipper stressen med det. Jag tycker ni alla har en poäng i att man kan bli bjuden på en god middag hemma eller ute istället, beroende på vad man orkar med just den dagen. Om det inte passar just på födelsedagen så har iallafall inte jag några problem med att fira den någon annan dag då orken är större.
Det var iallafall givande att höra att det är fler än jag som känner så här och att man inte är ensam om det...
Ha det gott!
Amari

Jag förbjöd mina föräldrar att bjuda till kalas redan när jag var sju åtta år. Ibland var man klok redan som valp!

Det låter ju jättebra att du kunde prata om det och bli förstådd, det är inte alltid man orkar sådant, men när man väl gör det är det något att leva på.

/g