Here Goes:

Jag är så rädd, ledsen och ensam så det finns inte.
De senaste veckorna har jag bara gråtit och gråtit efter min diagnos (AS + ADD) och vandrat runt i ett osannolikt kaos.

Ni förstår, jag har läst ofantliga mängder med information, i princip allt som jag kunnat hitta (och tro mig, jag hittar och processerar information som den värsta galna savanten).

Borsett från det så har jag läst ett antal böcker sedan tidigare runt Asperger, flera avhandlingar etc. etc. Ad nauseam.

Jag har sett det fina och jag har sett det fula.

Jag har ett välbetalt och högt kvaliciferat jobb och till synes ordnade förhållanden. Men jag är annorlunda.... Det visste jag ju redan, men det har inte så mycket med min diagnos att göra eller de problem jag därigenom haft...NEJ, det är mer övergripande än så. Jag har ingen samhörighet med andra människor inom autismspektrumet - och tro mig - jag har läst igenom stora delar av detta forum och andra - men NEJ - jag hör inte *hemma*, bland mina sk. likar.

Alla människor är ju individer. Jag vet inte om det för att jag vandrat en stig som nog jävligt få vandrat som gjort mig till en individ som varken platsar bland neurotyper eller autister - eller för den delen någon annan grupp, sammanslutning eller sammanhang.

Jag som sagt AS och blev utredd av personer inom Gillbergs team.
Och visst! Jag fyller diagnoskriterierna....MEN.... Utanför diagnoskriterierna så har jag väldigt få av de syndrom man oftast förknippar med aspies. Ex. så dricker jag sprit (för mycket ibland), ljuger som en borstbindare, gråter i smyg, snusar dygnet runt, hatar människor...Ja det fortsätter väldigt länge....Har inte mage att skriva om allt vad jag gör eller *gud förbjude* vad jag tänker. 'nuf said att jag är den totala motbilden för vad som anses vara en politisk korrekt person! and that's the simple plain truth!

...Och ändå någonstans så är jag så inkapabel (utöver mitt arbete) att jag inte ens kan sköta de simplaste saker som hör till vardagen - och med det menas ALLT som tillhör vardagen - ja och fritiden också!

We are alike but yet so disalike *lost

Du är samma person som förut. Det som har förändrats är din kunskap om dig själv. Att du har fått en förklaring på att du inte fixar vissa saker innebär inte att du har fått svårare att fixa dem än förut. Har du tur har du fått en mer realistisk bild av dig själv. För övrigt finns det ju en del här som har jobb och vad man kallar ordnade förhållanden så kanske har du lite mer gemensamt med en del av dessa än med andra.

Om du är duktig på att processa kunskap så fortsätt processa - det är lugnande. Det kanske finns annan närliggande information som kan göra dig på bättre humör. Hur har du det med sömnen?

Säger en som egentligen inte vet nånting.

lost skrev:Jag är så rädd, ledsen och ensam så det finns inte.

Så långt är det nog inget ovanligt för många med AS.

Jag har ett välbetalt och högt kvaliciferat jobb och till synes ordnade förhållanden.

Inte heller så ovanligt för AS.

Jag har ingen samhörighet med andra människor inom autismspektrumet - och tro mig - jag har läst igenom stora delar av detta forum och andra - men NEJ - jag hör inte *hemma*, bland mina sk. likar.

Då är frågan på vilket/vilka sätt du känner dig annorlunda?

Utanför diagnoskriterierna så har väldigt få av de syndrom man oftast förknippar med aspies. Ex. så dricker jag sprit (för mycket ibland), ljuger som en borstbindare, gråter i smyg, snusar dygnet runt, hatar människor

Jag vet inte om det är så märkligt heller? Det finns väl många här på forumet som dricker ganska friskt och snusar eller röker som bortsbindare etc. Överhuvudtaget verkar det ganska vanligt att man nyttjar en eller annan form av droger (inte nödvändigtvis fysiska sådana som sprit, knark och tobak) för att hantera sin AS och de problem som hör till.

Att gråta är knappast ovanligt heller, utan gissningsvis ganska vanligt pga. de problem AS ofta känner. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit hemma och storgråtit för att jag har känt mig så ensam och utanför. (Dock har det inte varit något större problem för min del sedan jag började ta antidepressiv medicin)

Även om det sägs att AS brukar vara väldigt ärliga så finns det väl inget som säger att inte vissa kan vara tvärtom? En fråga är också på vilket sätt och i vilka situationer du ljuger? Även om jag kanske vanligen har svårt att ljuga medvetet och kanske är för ärlig så har jag också ett motsatt beteende ibland, där jag ljuger för att dölja mina problem. I synnerhet gäller detta när jag försöker undvika stress genom att försöka tacka nej eller smita ifrån något. Sedan jag blev utbränd har det också blivit vanligt att jag ljuger ofrivilligt för att jag tror och hoppas att jag ska orka med att göra saker men det sedan inte blir så.

Nu försöker jag inte påstås att just vi skulle vara väldigt lika eller ha precis samma problem, utan bara visa på att vissa av de saker du nämner kanske inte är så ovanliga och konstiga ändå.

...Och ändå någonstans så är jag så inkapabel (utöver mitt arbete) att jag inte ens kan sköta de simplaste saker som hör till vardagen - och med det menas ALLT som tillhör vardagen - ja och fritiden också!

Men det är väl också ett ganska typisk AS-beteende?

Hur har du det med sömnen?

Inget som benzo inte kan bota!

Om du är duktig på att processa kunskap så fortsätt processa - det är lugnande. Det kanske finns annan närliggande information som kan göra dig på bättre humör

Lite vakuum på det området just nu. Har ju redan gjort de mest intressanta grejerna som psykologi,filosofi och religion...Det vill säga västerländsk sådan, kan inte skaka fram intresse för Buddhism, Hinduism o så...Islam ,dess rötter historia - och nytid - orkar jag inte med mera - för då blir jag bara förbannad och jag gillar inte att vara förbannad för saker går sönder och jag blöder och haltar runt....

lost skrev: för då blir jag bara förbannad och jag gillar inte att vara förbannad för saker går sönder och jag blöder och haltar runt....

Skadar du dig själv?

lost skrev:

Hur har du det med sömnen?

Inget som benzo inte kan bota!

Okej. Benzo verkar vara ett effektivt jävla skit som är det enda som hjälper ibland.

lost skrev:

Om du är duktig på att processa kunskap så fortsätt processa - det är lugnande. Det kanske finns annan närliggande information som kan göra dig på bättre humör

Lite vakuum på det området just nu. Har ju redan gjort de mest intressanta grejerna som psykologi,filosofi och religion...Det vill säga västerländsk sådan, kan inte skaka fram intresse för Buddhism, Hinduism o så...Islam ,dess rötter historia - och nytid - orkar jag inte med mera - för då blir jag bara förbannad och jag gillar inte att vara förbannad för saker går sönder och jag blöder och haltar runt....

Är det någon som kan hitta ett förslag på ett lämpligt intressant men ej för upprörande ämne åt Lost att processa?

Bjäbbmonstret skrev:Är det någon som kan hitta ett förslag på ett lämpligt intressant men ej för upprörande ämne åt Lost att processa?

Det finns väl hur många ämnen som helst att välja mellan. Vad som sedan passar just lost är svårt att veta. Några förslag:

Konsthistoria, matematik, nationalekonomi (skulle jag vilja ta tag i själv någon gång, men det finns så mycket annat intressant), antikens historia...

Skadar du dig själv?

Ja. Dvs inte andra.

Det var egentligen ett dåligt exempel, visserligen så skadar jag mig själv när jag blir överstressad, oftast då när man pratar till mig när jag absolut inte vill höra något.

Exemplet jag tog fram var när jag forskat 7 timmar medan jag drack sprit.

Är det någon som kan hitta ett förslag på ett lämpligt intressant men ej för upprörande ämne åt Lost att processa?

Vänta nu... Jag processerar autism och Asperger Syndrom specifikt just nu. Sedan så processerar jag alla dessa jävla känslor som det frambringar -vilket innebär (ni som varit där) att behöva bearbeta hela sitt liv om och om igen. Det är fan en skitjobbbig process att sortera igenom vad som hör var, vad är AS vad är inte....Den satans jävla jobbigaste biten är att jag för i helevete inte växte upp i ett normalt hem eller under normala förhållanden. Hur fan sorterar jag sådant?

lost skrev:

Är det någon som kan hitta ett förslag på ett lämpligt intressant men ej för upprörande ämne åt Lost att processa?

Vänta nu... Jag processerar autism och Asperger Syndrom specifikt just nu. Sedan så processerar jag alla dessa jävla känslor som det frambringar -vilket innebär (ni som varit där) att behöva bearbeta hela sitt liv om och om igen. Det är fan en skitjobbbig process att sortera igenom vad som hör var, vad är AS vad är inte....Den satans jävla jobbigaste biten är att jag för i helevete inte växte upp i ett normalt hem eller under normala förhållanden. Hur fan sorterar jag sådant?

Skaffa en AS-kunnig nisse att bolla med? Så du inte fastnar i cirkelresonemang?

@kvasir

Även om det sägs att AS brukar vara väldigt ärliga så finns det väl inget som säger att inte vissa kan vara tvärtom? En fråga är också på vilket sätt och i vilka situationer du ljuger? Även om jag kanske vanligen har svårt att ljuga medvetet och kanske är för ärlig så har jag också ett motsatt beteende ibland, där jag ljuger för att dölja mina problem. I synnerhet gäller detta när jag försöker undvika stress genom att försöka tacka nej eller smita ifrån något. Sedan jag blev utbränd har det också blivit vanligt att jag ljuger ofrivilligt för att jag tror och hoppas att jag ska orka med att göra saker men det sedan inte blir så.

du nämner kanske inte är så ovanliga och konstiga ändå.

Yep. Jag ljuger för att överleva i världen. Det är så vanligt att knappast ens behöver tänka på det....Vanliga grejer, som hur julen var, vad jag gjorde i helgen etc.. Då helt reflexmässigt så ljuger jag bara rakt upp och ned vad som hänt.... Det har egentligen inte stört mig så mycket eftersom jag knappt ens tänkt på det.... Men NU nu är jag så jäkla förbannad över att jag varit så feg att jag tagit till något sådant, men sedan igen så förstår jag mig...Jag vet inte vad jag skall göra...

Haha, hela mitt yrkesliv är en bluff (socialt sett). Jag berättade om diagnosen ivf till en **'ehhhh**' kändis? inom mitt område (IT). Han tog det rätt bra tror jag, sade Gott Nytt År.... eller så... Shit jag babblar på......GRRRR

lost skrev:

Skadar du dig själv?

Ja. Dvs inte andra.

Det var egentligen ett dåligt exempel, visserligen så skadar jag mig själv när jag blir överstressad, oftast då när man pratar till mig när jag absolut inte vill höra något.

Exemplet jag tog fram var när jag forskat 7 timmar medan jag drack sprit.

På vilka sätt skadar du dig själv?

Får man fråga hur gammal du är?

Du är i en omställningsperiod i ditt liv just nu. Verkar jättebra att du babblar på. Jag tror dock inte på att ditt yrkesliv har varit en stor bluff. De har ju bevisligen fortsatt att ge dig betalt, eller hur?

Att tro att du ska orka processa något annat än det här är kanske för mycket, men jag tänkte bara om du tycker att du behöver något annat att byta av med så du inte bara fastnar.

Finns andra projekt man kan sätta igång med som inte kräver så mycket tankeförmåga. Exempelvis ordna upp sin eventuellt skivsamling eller sortera om böckerna i bokhyllan eller något sådant. Eller systematiskt sätta igång och lyssna på alla skivorna.

Kära LOST,
Jag fick också min diagnos nyss och reagerade ungefär på samma sätt som du, chockartat. Kunde inte heller känna igen mig särskilt väl i andra aspergare.

MEN det är ju så att vi aspergare är extrema individualister och med andra ord är var och en av oss extremt unik. Alla människor är ju iofs unika men vi aspergare, som inte lär oss de sociala koderna särskilt väl, utvecklas inte till flockdjur utan till superindividualister.

Vi aspergare är LIKA varandra på det sättet av vi är OLIKA alla andra människor, inklusive andra aspergare.

Tonåringar imiterar varandras beteenden in absurdum för att bli vanliga homo sapiens, smälta in i just vår kultur.

Själv försökte jag ingenting. Växte åt mitt eget håll och blev "the original and only DEBBIDO". Det finns bara en som jag, och bara EN SOM DU!!!

Inte konstigt då att du inte känner igen dig i andra aspergare.
Välkommen in i superindividualisternas skara!

Själv har jag haft vanliga (och ovanliga) jobb, familj och barn. Asperger betyder ju högfungerande autism. Så om vi jämför oss med de lågfungernade autisterna finner vi inte många gemensamma drag. Dessvärre är de böcker vi vuxna har till förfogande ofta böcker som omfattar hela autistspektrat, och DÅ blir också jag rejält förvirrad.

Du och jag fungerar ju på en hög nivå - wow!

Remember Einstein!

PS. Vi kan visst supa och härja, om vi vill!

lost skrev:

Är det någon som kan hitta ett förslag på ett lämpligt intressant men ej för upprörande ämne åt Lost att processa?

Vänta nu... Jag processerar autism och Asperger Syndrom specifikt just nu. Sedan så processerar jag alla dessa jävla känslor som det frambringar -vilket innebär (ni som varit där) att behöva bearbeta hela sitt liv om och om igen. Det är fan en skitjobbbig process att sortera igenom vad som hör var, vad är AS vad är inte....Den satans jävla jobbigaste biten är att jag för i helevete inte växte upp i ett normalt hem eller under normala förhållanden. Hur fan sorterar jag sådant?

Jag tror att de flesta här känner igen sig i det du skriver...
Inte för att det mildrar din frustration, kanske - eller för att det blir lättare för dig...
Men lost är du inte - inte här...
Så jag kan för nu bara säga Välkommen och hoppas att det kommer att ge dig något att skriva av dig här.
Alla lika - alla olika

@Debido

Vi aspergare är LIKA varandra på det sättet av vi är OLIKA alla andra människor, inklusive andra aspergare

....Jo jag förstår det. Men det är inte bara AS problemetaik jag har (och då ignorerar jag min ADD för den kan ju medicneras rätt bra). Jag kommer från en oerhört jobbig uppväxt med stora själsliga skador. Du fattar väl att det inte går prata om sådant i ett publikt forum?

@Bjäbbmonstret

Finns andra projekt man kan sätta igång med som inte kräver så mycket tankeförmåga. Exempelvis ordna upp sin eventuellt skivsamling eller sortera om böckerna i bokhyllan eller något sådant. Eller systematiskt sätta igång och lyssna på alla skivorna.

Du menar väl, jag förstår det Men det du skriver är förolämpande, jag hoppas du också inser det. Men det är OK - du menade det inte så.

@Cyborg

På vilka sätt skadar du dig själv?

Får man fråga hur gammal du är?

Inget extravagant. Dunkar huvudet i väggen eller knynävarna mot en vägg, slår mig i huvudet (vanligast). Varför frågar du?

Jag är mellan 30 och 40 som jag sagt i en annan tråd. Vafrör frågar du?
(Förtsår att det implicit indikerar att jag är 35, men det är jag inte)

@MsTibbs

Skaffa en AS-kunnig nisse att bolla med? Så du inte fastnar i cirkelresonemang?

"Skaffa". Det fungerar inte så. Jag förstår vad du menar med risken för cirkelresonemang - jag inbillar mig att vara en logisk person som aktivt motarbetar detta och andra "logical fallacies".

Hej Lost

I din mer eller mindre akuta situation vill jag komma med ett litet konkret tips nämligen promenader. Kanske låter töntigt men tvinga dig ut minst en timme varje dag! Det ska helst vara i skogen (finns kanske nåt elljusspår där du bor) så du inte blir distraherad av människor/bilar/ljud etc.

De första dagarna är svåra men efter bara nån vecka kan det bli ett tvångsmässigt behov som ger din hjärna en chans att börja sortera begreppen. Den kommer alldeles av sig själv att konstruktivt börja bearbeta situationen utan din aktiva medverkan. Du behöver inte längre "processa".

Du kommer kanske att se det hela lite mer "ovanifrån" och kanske kommer du att se ett litet ljus i tunneln efter bara en vecka.

Funkar bra för mig och kanske för dig.

mvh

Jag har befunnit mig i bearbetningsfasens början sedan september månad. Har läst en hel del, men för övrigt har bitarna fallit på plats dygnet runt. Medan man sover bearbetas mycket material. Jag matar in lite information och sedan går det runt av sig självt och ut ramlar så småningom en slutsats, ett AHA!

Nu förstår jag varför det var si eller så tidigare i mitt liv, eller nu.

De psykiska problemen finns ju där också för många av oss p g a mobbing, inte bara i skolan utan ofta tyvärr även i kärnfamiljen. Min mamma accepterade inte alls att jag var som jag var. Jag var ingen "riktig" flicka. Det kanske inte går att skriva så i ett publikt forum - vad vet jag? Jag är inte bra på sociala regler. Men jag är bra på att tala sanning.

Jag försöker reda ut vad som är personlighetsstörning eller autism eller reumatism eller tinnitus eller Sjögrens syndrom eller biverkningar eller anemi eller dfkjgdflfgk .....men det går ju inte. Jag är faktiskt en helhet. Jag är dessutom något större än mina diagnoser. Jag är MÄNNISKA.

Jag har bevarat aspieegenskaperna i mitt hjärta och kastat resten av kunskaperna i papperskorgen, i stort sett. Jag är en galant savant. Denna lott har jag fått, so what?

Du LOST - we are all lost, in this djungle of life. Just you whatch out for big snakes and crocodiles - and you will be all right!

Jag fick min diagnos i december. Jag bearbetar saken också mycket intensivt.

Det jag funderar på mest är hur jag skall få hjälp till ett bättre liv. Jag vill ha det bättre. Det är en drivkraft för mig.

Det är lätt att känna sig ensam, även bland andra. Jag ser mina begränsningar tydligare nu och de irriterar mig väldigt mycket. Det finns ingen annan som mig, så ingen kan förstå mig som jag. Men det är ganska skönt att vara anonym här och skriva av sig, det man vågar. -T

Med risk för att upprepa vad andra har sagt så fick även jag en akut panikliknande situation när jag fick min diagnos.
Jag gick igenom allt från lättnad till total förnekelse. Det händer fortfarande att sådana tankar kommer upp.
Du är inte ensam, även om jag mycket väl vet att det känns så i alla fall.

Jag har varit drogad 2½ vecka nu. På måndag börjar jobbet... Undrar hur jag klarar av det....Har rätt brutala ångestattacker på nätterna och dricker sprit under dagarna för att lindra oron och ångesten. Mitt benzo håller på att ta slut... Vad skall jag göra? (Prata inte om vård, det klarar jag inte av, måste lösa det här på egen hand).
Har blåmärken på knogarna när jag blev störd häromdagen, däremot så har såren efter glassplitter läkt ur rätt bra (det syns inte längre). Blåmärkerna förvinner nog också snart. Dom på kroppen syns ju inte så där är det OK. Måste dock ha mer benzo.... Orkar inte med ångesten.

För övrigt slutade jag tvärt med andidepp för vecka sedan. Skiten hjälper inte - och jag har ju numera förstått att det är ångesten som är det stora problemet.

Lite jobbigt att medicinera med alkohol. Biverkningarna (som ångest) är ju skitjobbigt samtidgt som det hjälper för stunden.

Det där låter inte bra. Har du alltid haft ångest? Eller är det något som kom el kom extra starkt iom diagnosen? Jag menar att om det har med diagnosen att göra så kanske du accepterar den och ångesten blir mindre?

lost skrev:För övrigt slutade jag tvärt med andidepp för vecka sedan. Skiten hjälper inte - och jag har ju numera förstått att det är ångesten som är det stora problemet.

Det där kan bero lite på vilken sort du tar också. Vissa antidepressiva mediciner fungerar bättre på ångest än andra, och så är det nog lite personligt också vad som fungerar. Själv har jag tagit Zoloft i många år och den anses ha en ganska bra effekt mot ångest, vilket jag också upplever.

Alien skrev:Det där låter inte bra. Har du alltid haft ångest? Eller är det något som kom el kom extra starkt iom diagnosen?

Alltid haft ångest. Men aldrig så illa som nu. Jag vet att en stor del är självfövållat, dvs det här med alkohol. Det mest irriterande är att jag har fruktansvärd ångest även när jag försöker trycka ned det med alkohol, som ex. nu. Vågar inte ta benzo just nu, för det är inte bra att kombinera....

En del av ångesten kan jag tillskriva min nyliga diagnos... Jag bara helt sonika kastade ut mitt jag eftersom den delvis var byggd på något som inte var sant. Jag insåg att det skulle bli svårt (speciellt med tanke på min sociala ställning) men tänkte, va fan! Det måste göras...och nu var en bra tid när jag hade semester 3 veckor - så det var rationellt att vara psykotisk nu hellre än senare. Var kanske även rationell när jag slog mig själv till en blodig massa så fort som möjligt- jag visste ju att jag skulle hinna läka tills jobbet.

Problemet är ju den att jag inte kunnat återbygga mig som jag hade planerat. Den här skiten tar ju mycket längre tid än jag beräknat. Så, min överlevnadsstrategi för den närmsta månaden är att få ADD medicin och Benzo så att att jag kan klara av mitt jobb. Sedan så är det krigsföring som har nästa prioritet (dvs. kriga för att få rätt LSS åtgärder). Någonstans därunder eller därefter så får jag ta itu med mitt omdefinierade liv.

Om du undrar, så har jag nästan till 100% av mitt liv arbetat med överlevnadsstrategier. Om jag äntligen slipper det, så vill jag hitta mig själv någonstans i skärvorna - kanske - för en gångs skull vara.

ps. Överlevnadsstrategier har fört mig dit jag är idag. Jag orkar inte berätta om hur svårt det har varit (och fortfarande är). Ibland så undrar jag om jag längre alls vill överleva....Testade en strypsnara för tränings skull (visste att den inte skulle hålla min kroppsvikt). Man blir alldeles blå och jävligt uppsvullen i ansiktet. Så nej, att skaffa en redig pistol där man bara trycker av är nog att föredra..... Jag lägger dom tankarna till sidan just nu. Jag är inte akut suicidal. Jag har bara extrem ångest.