Misstänker att det är väldigt vanligt bland entisar att ljuga för att stanna hemma, men det är nog mer beroende på fest kvällen innan...

Jag har en trygghetsanställning som skolvaktmästare och i anställningen ingår som en anpassning för mig att jag när jag är trött kan gå hem utan löneavdrag . Det känns jätteskönt för vissa dagar orkar jag inte hela arbetstiden ut.

OjOj, vad jag känner igen mig i dessa beskrivningar. Jag blir väldigt trött, en trötthet som känns som en matthet i hela kroppen, samtidigt som adrenalin tycks hålla musklerna i spänn. Kan inte kanalisera energin. Alla intryck blir mycket störande. Ofta med huvudvärk.

Men jag kan inte ljuga och har under alla år tvingat mig till skola och arbete. Hur trött jag än varit. Även med huvudvärk. Det är bara när influensa slagit till som jag stannat hemma. Till saken hör att den lättare får tag när immunförsvar dämpas av stress.

Gör inte som jag! Minska, sluta, innan det är för sent. Som någon skrev är utbrändhet en vanlig följd efter år av stress. Det tar många år att bli utbränd. Det tar många att bli normal. Om man nu någonsin blir det.

Jag har försökt många sätt att klara av stress. Att minska allt som inte var absolut nödvändigt för att behålla arbete. Men utbrändheten gör en oförmögen att ens klara det lilla man vill klara. Om det så är att betala räkningar eller klara de enklaste arbetsuppgifter.

Min enda lösning blev, och då var jag tvungen, att leva långsammare och minska ambitioner. Kropp och hjärna sa ifrån, slog av med kraftiga minnesförluster.

Men för att återknyta till ämnet; gör vad som helst för att undvika utbrändhet. Visst kan man ljuga, men lögnen är som skadlig syra som fräter mer på den som ljuger.

Så ljug inte. Säg stopp. Ändra hela livssituationen. Minska ambitioner.

När jag läser inläggen här, är jag så enormt lycklig att ha fått förtidspension, eller vad det heter nuförtiden. Fattig som en kyrkråtta, inte kunna bo där man vill, inte ha råd med något, absolut inte bil, väger lätt jämfört med att förlora hjärna och kropp.

Men jag kan göra allt som är viktigt. Leva med solen, sova ordentligt, röra mig mycket i naturen, söka tystnad, läsa böcker, äta i lugn och ro. Hade råd köpa cykel.

Visst utbrändhet sitter i och jag har efter tio år fortfarande en låg tröskel för stress. Den kanske aldrig höjs. Klarar inte mycket, som att träffa folk mer än någon timma.

Men livet är nu mitt. Jag kan glädja mig åt alla saker kroppen är frisk i.

Så ljug inte. Ändra hela livsstuationen.

Ljugandet blir en teater som till sist får ett alldeles för högt pris när man kraschar för att man inte kan hålla alla lögnerna i huvudet. Så sjukt att pressa sig så för att passa in i mallen...

Nu har jag flyttat (flytt) långt, långt bort från alla släktkalas, alla "vänninor", alla affärer där man alltid stötte på folk man glömt namnet på, långt bort från grannar och måsten. Ett nytt blad och ett nytt liv!

Vården tycker att jag "isolerar mig"...själv orkade jag inte spelet längre...skulle man se mig i ett AS-perspektiv är det kanske inte så konstigt att man heller är själv...

Har fruktansvärt dygnsrytm och skippar ofta de 1-2 första timmarna i skolan, speciellt på måndagar då jag inte kan gå och lägga mig tidigt på söndagar.

Marabou skrev:Brukar ni ibland bli så trötta att ni måste stanna hemma från jobb/skola för att vila och helt enkelt inte gå in i väggen?

Känner ni igen er, eller är det bara så att jag är lat?

Jag gör det. Vid tillfällena jag är öppen om anledningen tas jag som lat, lögnare, opålitlig, nonchalant, egoistiskt, egocentrisk, trotsig m.m. (människor är förvånansvärt påhittiga med dessa adjektiv om det finns 1 liten imperfekt anledning)
Så "Varför öht vara ärlig från första början om något alls?", har jag bittert konstaterat många gånger.


Att komma med en diskret sjukanmälan fungerar på arbetsplatser där sjukintyget får dröja några dagar.

Anna med fyra skrev:Jag fungerar väldigt bra i klassrummet, går in i en roll, vet precis vad jag ska säga och göra. Nästan, i alla fall. Utanför klassrummet fungerar jag inte, raster, utflykter med elever, föräldramöten och liknande är en pina och jag blir väldigt underlägsen mina arbetskollegor.

Du är inte ensam Anna. Utbildade mig och arbetade några år som ämneslärare år.6-9, men som ett resultat av det du beskriver ovan samt mycket annat i livet blev det "sociala trycket" samt alla kamoflage jag varit tvungen att ta till för att överleva till slut alldeles för krävande, vilket resulterat i en utmattningsliknande depression som varat i närmare 1000 dagar. I mitt fall var också avgränsning av arbetsuppgifter ett problem, min förkärlek åt undervisningsämnena såg tyvärr få gränser. Skrev läromedel på kvällarna och var mycket strikt och noggrann i undervisningsplaneringen som kände till få begränsningar. Jag hoppas att mitt inlägg inte tolkas som att jag klagar över min situation, utan detta inlägg skrivs av omtanke. Jag ser gärna att så få som möjligt oavsett yrke låter det gå så långt som det jag beskriver ovan, vilket var mitt syfte bakom att skriva inlägget.

Sköt om er därute!

Vänligen
/Elysium

Aspelino skrev:Så ljug inte. Ändra hela livsstuationen.

Tack för dina visdomsord!

Jo, jag blir precis lika trött, och då tar jag mig inte ur sängen. Som tur är har jag oreglerad arbetstid, så det spelar ingen roll när på dygnet jag gör eller vilken veckodag jag gör mina erbetsuppgifter, om jag inte har ett möte inbokat. Jag skulle aldrig fixa ett arbete där jag alltid måste vara tillgänglig på kontorstid. Och det är lätt att hamna efter så mycket att det är näst intill omöjligt att komma ikapp (jag befinner mig där just nu).

Jag tycker att det är modigt att ta upp den här frågan, för det är viktigt att det kommer fram vilket pris vi betalar och hur sköra vi är. Samtidigt finns det säkert en och annan som kan läsa in annat i frågan, och missar skillnaden jämfört med "vanlig" trötthet.

När jag jobbade så tog jag ingen lång sammahängande semester utan sparade mina semesterdagar så att jag kunde ta ut en dag då och då. Utan den möjligheten hade jag inte orkat. När jag hade ett jobb som inte tillät detta blev jag sjuk på riktigt. Önskar jag hade vetat om då att jag hade NPF och nedsatt ork, då hade jag varit mer noggrann med vad jag sökte för arbeten.

När jag gick i skolan stannade jag ofta hemma så fort jag var det minsta förkyld, eftersom jag inte trivdes i skolan och den gjorde mig trött och gav mig ofta huvudvärk. Då visste jag inte att jag hade NPF.

När jag har jobbat har jag varit på sådana platser där jag känt att jag ställer till det för mycket för andra om jag stannat hemma, så därför har jag ofta släpat mig dit när jag egentligen borde ha stannat hemma.

Känner igen mig. Jag gjorde sådär hela tiden under mina universitetsstudier för att "undfly" social interaktion -_-

Sen när jag började studera något jag verkligen brann för så stannade jag nästan aldrig hemma av denna anledning - men det hände.

Vill även tillägga att jag ibland ljuger för att slippa umgås med folk, så det är inte bara för att jag är trött som jag gör detta.

Mina ursäkter är alltid många, skolkade hela 7an till 9an. Samt nu är man 22 & undviker allt som inte passa sig just då för min del.