Nu låter detta med "mogen ålder" rätt idiotiskt men, men..

Jag är 37. Har ingen officiell diagnos, men ska utredas igen. Mina barn har diagnoser allihop.
Jag känner mig vrängd ut och in, utmattad ända in till benavskrapsnivå och min hjärna fungerar inte längre.

Jag har alltid haft många särdrag som stämmer in på en aspergerdiagnos, men tidigare visste jag inte att det var så, jag visste bara att andra människor upplever mig som underlig och att framförallt kvinnor inte vill vara vän med mig (för att nämna ett par saker). Jag har (tyvärr, får jag väl säga) en förmåga, som jag ironiskt på senare år börjat kalla min "superkraft". Jag är alldeles för bra på att stå ut. Som jag har förstått och sett hos andra så är det verkligen inte vanligt hos aspergare, och kan ju förklara att jag inte har någon diagnos än, men det har hos mig tagit sig så extrema former att det har förstört ca 20 år av mitt liv, möjliggjort att jag nu befinner mig i ett yrke jag inte kan med eller orkar klara av och lite annat. Hela min existens är numera utbränd och bortbränd och jag har ingenting kvar att ta av.

Min fråga är; finns det andra som har befunnit sig i liknande situationer, och hur gjorde ni för att komma till rätta med alla problem?
Jag har inte ekonomisk möjlighet att vara sjukskriven, jag har barn, är separerad och betalar underhåll på flera tusen. Men jag oroar mig för att dö ifrån mina barn, det antal hälsoproblem jag lider av ökar hela tiden och jag orkar inte med att både ta hand om barn, sköta mig själv och vara vuxen i min egen lägenhet samt arbeta.
Det här är inget "ååå det är så jobbigt att jobba"-gnäll, jag behöver imput och konkreta ideér.

Pls

Man kan ju vara rädd för förändringar, så att man står ut med en situation man egentligen inte trivs med. Det skulle vara ganska typiskt en aspergare som är rädd för förändringar (säger inte att alla är det, för vi är ju olika).

Har tyvärr inga råd när det gäller jobb. Jag har aldrig klarat av att behålla något jobb själv. Antingen säger jag upp mig av olika anledningar eller så blir jobbet inte förlängt.

svartamolnet skrev:Man kan ju vara rädd för förändringar, så att man står ut med en situation man egentligen inte trivs med. Det skulle vara ganska typiskt en aspergare som är rädd för förändringar (säger inte att alla är det, för vi är ju olika).

Har tyvärr inga råd när det gäller jobb. Jag har aldrig klarat av att behålla något jobb själv. Antingen säger jag upp mig av olika anledningar eller så blir jobbet inte förlängt.

Du kan ha rätt i det där med rädsla för förändringar. Sedan tror jag att jag på omedveten nivå har haft mitt ex som en slags personlig assistent eller hur man ska uttrycka det. Jag själv har svårt att klara sånt som att hålla reda på och betala räkningar osv, men så länge det fanns någon som gjorde det (och skällde på mig för att jag inte gjorde det) så funkade ju den biten. Mitt jobb har varit en speciell historia, jag har på pappret en riktigt bra CV, många års erfarenhet inom mitt område och goda omdömen.

Tittar man närmare så är det på det viset att jag inte hann jobba särskilt länge på min första arbetsplats innan jag blev sjukskriven, sen jobbade jag lite till, och blev gravid, samt sjukskriven. Sedan var jag mammaledig, jobbade lite, gravid och sjukskriven igen, mammaledig, osv. När jag kom till baka till jobbet orkade jag inte mycket. Så efter ett tag tänkte jag att jag skulle studera vidare, ta mig mot ett yrkesområde jag kunde klara bättre. Tyvätt lät jag mig övertalas till att läsa vidare inom befintligt område istället. Efter studier på 2 år bytte jag jobb, blev rekryterad och skulle få fast. Det gick inte. Var så konsult och blev såsmåningom varslad, för att sedan byta firma och nu ha ett fint uppdrag och allt. Och jag håller givetvis på att bryta ihop här med.

Nu ser jag att jag springer iväg i skrivandet igen, ber om ursäkt för det.
Tack för din input, jag letar vidare om vad jag ska ta mig till.

ring psykakuten och säg att du inte orkar mer och tänker ta livet av dig, jag är rätt säker på att du kommer få den hjälp du behöver då

Känner igen mig i att ständigt balansera på gränsen till psykbryt till följd av att försöka få både jobb, föräldraskap, samboskap och behovet av "egentid" att fungera och gå ihop.
Har inte hittat någon bra metod än.

När det gäller arbete så har jag valt att vara timsanställd men det är inget jag rekommenderar pga. den otrygghet det medför på olika plan. Att pussla ihop och stå ut har bara resulterat i att jag sjunkit djupare ner i utmattningen och har nu ännu svårare att hitta en väg ut ur det här.

Vad är din första prioritet, elaur, arbetet, föräldraskapet eller något annat?

Jag förstår att det känns som moment 22 då mycket är avhängigt av att ekonomin går ihop.
Men samtidigt är nog det enda sättet att ta reda på hur man ska gå vidare, att faktiskt bestämma sig för vad prioritet ett ska vara och sedan utgå ifrån det, vad det än innebär.

Be om hjälp och säg att det är för dina barns skull - för det är ju viktigt för dem att du orkar. Jag har också "stått ut" väldigt länge, jobbar heltid har barn (fast bara ett) växelvis boende, pendlar, har inga familjemedlemmar när som kan hjälpa till, orkar inte sköta hemmet fullt ut (det blir bara värre och värre).

Min son (6 år) är nu under utredning och behöver stöd med just sådant som jag har svårt för. Jag har sagt att jag gärna vill ha hjälp med det, för hans skull. Och jag får det! Fast du kanske redan har hjälp, eftersom alla dina barn har diagnoser? Men betona just att du själv också har problem - kombinationen kanske kan motivera ytterligare stöd. Jag hoppas för egen del även på att få boendestöd framöver (nydiagnostiserad). Kanske kan det vara något?

Hur ser det ut med stöd på din arbetsplats? Många har ju tyvärr väldigt dåliga erfarenheter på det området. Där har jag haft tur. Även om jag har ett på många sätt krävande arbete, så finns det mycket förståelse och viss flexibilitet i och med mina diagnoser. Är det möjligt att du skulle kunna tala med någon på din arbetsplats som kan underlätta för dig, genom att ta bort en del "energitjuvar" bland dina arbetsuppgifter eller så?

Förhoppningsvis kommer du genom din utredning att bli berättigad till en hel del stöd, via habilitering och/eller LSS. Jag har förstått att det kan se väldigt olika ut, men man kan ju ha tur och få bra hjälp. För egen del är jag försiktigt positiv.

Du skall inte behöva ha det så här! Du har samma rätt som andra att inte bara överleva, utan också leva.

Tack för alla svar.
Jag har sedan tidigare en tid bokad för att påbörja en ny utredning så kanske kan det hjälpa en bit på vägen.
Tyvärr är jag ständigt drabbad av en förlamande skräck för att bli fråntagen mina barn om jag skulle skrika för högt efter hjälp. Jag har insett dock att jag kanske måste skrika litegrann i allafall.

Hej Elaur!

Jag känner igen jättemycket av det som du skriver. Jag är också en 37-årig frånskild mamma med en yrkeskarriär som utifrån sett ser riktigt lyckad ut. Men verkligheten har sett ut ungefär som det du beskrev. Jag har varit mammaledig, sjukskriven för depression, mammaledig igen osv, och därför har jag kunnat "komma undan" med att prestera uselt på jobbet. Jag har alltid varit lite udda tror jag och jag känner igen det där med att kvinnor inte vill vara vän med mig. Eller så vill de, fast jag inte fattar signalerna. Det är svårt.

Jag har också varit väldigt bra på att stå ut. Jag har svårt för att uppfatta mina egna känslor och därför fattar jag ofta väldigt rationella beslut, men tyvärr är det ju inte alltid det på ytan mest logiska valet som är bäst för en. Sen är det väl en fråga om kommunikation också. Jag har nog ibland svårt att få andra att förstå när jag är missnöjd med saker eftersom jag inte verkar tillräckligt missnöjd. Det verkar som om man ibland måste vara tjatig och göra känslomässiga utspel för att få andra att förstå att man faktiskt menar det man säger, och det är jag dålig på.

Hur som helst så bytte jag jobb för ett par år sen och när jag märkte att ingenting egentligen verkade förändras, jag klarade inte av det nya jobbet heller trots att jag har helt rätt bakgrund, så kände jag att något måste göras. Eftersom jag har släktingar med ADHD-diagnos så tänkte jag att det kanske var det som var problemet, så jag vände mig till vårdcentralen och sa att jag ville ha en remiss för utredning, vilket jag också fick. Utredningen visade att jag inte har ADHD (även om jag har en del drag) men däremot Asperger.

För mig har det blivit jättelyckat. Jag har berättat för min chef om utredningen och jag upplever att jag får ett jättebra stöd från chefen och företagshälsan med att hitta arbetsformer som funkar. Och ingen har på minsta vis antytt att jag skulle vara en olämplig förälder pga min diagnos.

När jag fick min diagnos (AS), så blev jag genast föreslagen att habiliteringen skulle kunna se över det här med om jag behövde avlastning och stöd vid de tillfällen jag har mitt barn hos mig. Det var aldrig tal om att jag på något sätt skulle vara olämplig. Jag har dock inte behövt ta hjälp av hab.

Jag känner även igen en hel del annat som ni andra skriver ovan. Även jag gjorde några radikala förändringar i mitt liv då jag kände att jag inte orkade längre, men upptäckte att det inte förändrade så mycket. Det var först efter det att jag fått diagnos som mycket föll på plats och sedan dess har livet i stort blivit mycket mer hanterbart, tycker jag.

elaur skrev:Nu låter detta med "mogen ålder" rätt idiotiskt men, men..

Jag är 37. Har ingen officiell diagnos, men ska utredas igen. Mina barn har diagnoser allihop. Jag känner mig vrängd ut och in, utmattad ända in till benavskrapsnivå och min hjärna fungerar inte längre.

Jag har alltid haft många särdrag som stämmer in på en aspergerdiagnos, men tidigare visste jag inte att det var så, jag visste bara att andra människor upplever mig som underlig och att framförallt kvinnor inte vill vara vän med mig (för att nämna ett par saker). Jag har (tyvärr, får jag väl säga) en förmåga, som jag ironiskt på senare år börjat kalla min "superkraft". Jag är alldeles för bra på att stå ut. Som jag har förstått och sett hos andra så är det verkligen inte vanligt hos aspergare, och kan ju förklara att jag inte har någon diagnos än, men det har hos mig tagit sig så extrema former att det har förstört ca 20 år av mitt liv, möjliggjort att jag nu befinner mig i ett yrke jag inte kan med eller orkar klara av och lite annat. Hela min existens är numera utbränd och bortbränd och jag har ingenting kvar att ta av.

Min fråga är; finns det andra som har befunnit sig i liknande situationer, och hur gjorde ni för att komma till rätta med alla problem?
Jag har inte ekonomisk möjlighet att vara sjukskriven, jag har barn, är separerad och betalar underhåll på flera tusen. Men jag oroar mig för att dö ifrån mina barn, det antal hälsoproblem jag lider av ökar hela tiden och jag orkar inte med att både ta hand om barn, sköta mig själv och vara vuxen i min egen lägenhet samt arbeta.
Det här är inget "ååå det är så jobbigt att jobba"-gnäll, jag behöver imput och konkreta ideér.

Pls

Jag var också för bra på att stå ut. Jag var en känslig själ som fick stå ut med för mycket. Det resulterade i ett totalt psykiskt samanbrott, flera turer in och ut på avdelningar och en tung, tung behandling. Jag lever ett slags liv idag där jag är sjuk men ändå frisk. Lite lite friskare med tiden kanske. Jag accepterar idag i regel inte att kompromissa med min personlighet och hur jag är. Jag har gett upp så mycket, förlorat så mycket, så många år, att jag idag inte har mycket mer att förlora. Så vad har jag då att förlora på att vara mig själv? Inte mycket. Man lever en gång. 1 gång.