Ja, är väldigt säker på att min pappa har någon form av autism. I mitt huvud har jag en pappa med autism, men sålänge han inte har en diagnos på papper fattar ingen.

Han är en väldigt snäll och bra pappa och omtyckt av många andra, gillar att hjälpa andra människor och är väldigt trevlig.

Smart är han också, men inte till vardags.

Problem är att,
- Han kan inte sköta sin hygien, som att dusha, raka sig, byta kläder osv. Måste alltid påminna honom.
- Inte förstår andra, han kan säga elaka saker utan att förstå att man blir ledsen. Det spelar ingen roll om man börjar gråta heller. Och han vägrar alltid säga förlåt. Han gör aldrig fel, enligt honom.
*Borttaget*
- Hans föräldrar hjälper honom med det mesta, trots att han är medelålders. Som att städa, köpa kläder, beställa klipptid, tvätta osv. Ibland tvingas jag också göra det. *Borttaget*
- Folk brukar reta mig och säga att min pappa är dum i huvudet.
- Han pratar mycket med andra människor, men är väldigt klumpig social. Konstigt tonläge, mycket "öhhh" "ehh" "ahh" "hmm" och pratar väldigt långsamt.
- När min mamma var gravid med mig, sa han till sina föräldrar att de skulle få ett barnbarn, när det typ bara var någon vecka tills jag skulle födas. De hade redan märkt det, men pappa trodde bara att de trodde mamma var tjock XD Dessutom sa han "*min mammas namn* ska ha barn" Så de trodde bara mamma skulle få barn och varit otrogen mot pappa.
- På BUP förklarade de min brors svårigheter, då förklarade de att han kanske inte bare kan sätta sig på en stol utan att fråga eller att någon säger till honom. Nästa gång vi var på BUP med mig kommer pappa lite sent, det är bara en stol som är ledig, ändå ställer han sig i dörröppningen, fumlande med armarna och säger: "öhh hmm, vad ska jag sitta?" Fanns EN ledig stol.
Med mera.

*Borttaget*

Dessutom har jag Asperger och min bror Autism.

Det är väldigt jobbigt för jag får ta så mycket ansvar och folk klagar på att jag hjälper pappa för lite. Vill egentligen bo hoss honom, men kan inte för jag klarar inte ansvaret. Vill även träffa honom oftare, men orkar inte, det blir alltid missförstånd.

Moderator: Tog bort en del uppgifter för att undvika att någon känner igen vederbörande.

Han kanske har autism av någon form. Låter lite så när man ser "helheten" i det du skrivit ovanför.

Han borde nog genongå en utredning i alla fall tycker jag.det skulle förvåna mig om han inte fick nån sån diagnos.

Har du pratat med din far om att AS/autism brukar vara ärftligt, och att det i så fall betyder att någon av föräldrarna har det? Det verkar inte som din mor bor med honom längre och därför faller ansvaret på dig.

Tack så jättemycket för svaren.

Jag har pratat med honom, men han uppfattar det som om jag tycker han är dum i huvudet. Han tycker liksom jag är elak mot honom genom att misstänka att han någon form av autism.

Ja precis, min lillebror speciellt, påminner just mycket om pappa. Min bror började gå när han var 6 månader och var övedriver hyper och livlig, och det var tydligen pappa också. Nu är båda två dock snarare inåtvända.

iheartme skrev:Tack så jättemycket för svaren.

Jag har pratat med honom, men han uppfattar det som om jag tycker han är dum i huvudet. Han tycker liksom jag är elak mot honom genom att misstänka att han någon form av autism.

Ja precis, min lillebror speciellt, påminner just mycket om pappa. Min bror började gå när han var 6 månader och var övedriver hyper och livlig, och det var tydligen pappa också. Nu är båda två dock snarare inåtvända.

Vad säger det om vad din pappa tycker om din bror, sitt eget barn, om han uppfattar det som ett påhopp att bli kallad något som hans eget barn har?

Det är svårt det där med att få vuxna människor att gå till psykologer eller vart de nu bör gå. En variant är att smuggla in information till honom i form av böcker eller annat som han kan råka läsa utan att du uttalat det men läsa kanske inte är hans grej.

Jag funderar på vad han skulle ha för nytta av en eventuell diagnos. Mår han bra? I så fall ser jag ingen anledning till att du skulle försöka övertala honom att genomgå en utredning om han inte är intresserad.

Laika skrev:Jag funderar på vad han skulle ha för nytta av en eventuell diagnos. Mår han bra? I så fall ser jag ingen anledning till att du skulle försöka övertala honom att genomgå en utredning om han inte är intresserad.

Kan hålla med till en viss del. han mår bra så länge han gör det på sitt vis. Däremot kan inte jag acceptera att jag mår dåligt pga honom, alltså han är en bra pappa, men jag har fått ta allt ansvar sedan jag var 9 år, och då har jag själv Asperger och ADHD. Jag VILL vara hoss honom mer, nu träffas vi inte alls mycket, men vill inte ta allt ansvar. Alla klagar på mig att jag ska hjälpa pappa att sätta upp gardiner, påminan honom om att dusha, byta kläder osv.

iheartme skrev:

Laika skrev:Jag funderar på vad han skulle ha för nytta av en eventuell diagnos. Mår han bra? I så fall ser jag ingen anledning till att du skulle försöka övertala honom att genomgå en utredning om han inte är intresserad.

Kan hålla med till en viss del. han mår bra så länge han gör det på sitt vis. Däremot kan inte jag acceptera att jag mår dåligt pga honom, alltså han är en bra pappa, men jag har fått ta allt ansvar sedan jag var 9 år, och då har jag själv Asperger och ADHD. Jag VILL vara hoss honom mer, nu träffas vi inte alls mycket, men vill inte ta allt ansvar. Alla klagar på mig att jag ska hjälpa pappa att sätta upp gardiner, påminan honom om att dusha, byta kläder osv.

Nu förstår jag genast problemet. Det är inte rimligt att du var tvungen att ta en massa ansvar redan som nioåring och behöver påminna din pappa om att sköta sin hygien. Har du berättat för honom vad du nyss skrev här? Att du tycker att det är svårt att träffa honom på grund av hans problem?