Ja jag vet att jag skulle nog göra nåt riktigt dumt om jag hade barn.Sånt som de sociala myndeigheterna ska förhindra.Jag är inte våldsam men jag säker på att för at få ungen hålla käften skulle jag nog kunna slå den.vilket är vidrigt.Därför skaffar jag ej heller några barn.Såna som jag ska INTE ha barn.

Kudos till er som iaf inte försöker göra något ni inte kan. Det finns inget värre än folk som skaffar barn som de sedan inte förmår ta hand om. En del aspies verkar vara extra dåliga på att ta hand om barn och är man aspie själv är ju risken dessutom stor att man får ett extra krävande barn som både skriker mer än andra och måste göra allt på sitt eget sätt. Om man är rigid blir det väldigt svårt med ett autistiskt barn, som kräver mycket flexibilitet hos föräldern.

Jag hatar uppenbarligen inte barn, jag har ju två själv. Däremot är jag inte "barnkär". Jag gillar barn i ungefär samma utsträckning som vuxna. Barn som är 3 eller yngre gillar jag i allmänhet bättre, för de är fortfarande så socialt omedvetna och man kan vara sig själv med dem. Äldre barn ställer höga krav på vettig interaktion.

Men högljudda barn stör mig, liksom högljudda människor, hundar eller fordon. Har därför alltid musik i öronen.

Hade ett litet barn dragit mig i håret had jag nog bara gjort som jag gör när jag pratar med barn eller hundar, vänt mig om, tittat henne rakt i ögonen och sagt:

"Jag vill att du slutar med det där på en gång, annars förstör du." Sen får man ta det därifrån. Blir ungen ledsen kan man sätta sig i ögonhöjd och förklara, blir hon ilsk säger man bara något i stil med "Det är mitt hår, du får inte röra det och om du inte kan låta bli vill jag att du går din väg. Var är din mamma?"

Barn uppskattar rakhet och tydlighet. Ur den aspekten tror jag aspies funkar bättre med barn.

Angelic Fruitcake skrev:
Barn uppskattar rakhet och tydlighet. Ur den aspekten tror jag aspies funkar bättre med barn.

+1

Jag tycker inte heller om barn. Min sambo älskar barn, ler och är trevlig som få mot dessa små krabater!

Men vad ska man göra med barn? Jag är väldigt dålig på att "behandla" barn som barn. Jag är dålig på att vara snäll, men barn - av något skäl - älskar mig, dras till mig. Varje gång jag ser en liten krabat komma gående mot mig tänker jag, "Nej, säg inget-säg inget-säg inget".

Att jag inte tycker om att barn är högljudda är perceptionsstörningar (auditivt), och det vet jag eftersom detta gäller även högljudda vuxna. Ibland har jag t o m svårt att höra någons röst bara för att melodin eller tonen är jobbig att lyssna på. Ah, ni vet alltså.. *Suckar djupt* Hjärnan har sitt sätt att göra livet intressant.

----

Men jag har ett stort, stort, stort problem! Jag vet inte jag skulle kunna rengöra barnets ända och så där.. Jag tycker det verkar jäkligt oanständigt, och jag får rysningar och en känsla av stort obehag bara jag tänker tanken på det.

Jag har stora problem med att se människor i djupt sårbara situationer. Jag blir känslomässigt väldigt mjuk av att se situationen, att vara i situationen verkar vara påtagligt upprörande.

Förstår ni hur jag menar? Barnet är så försvarslöst och kan ännu inte föra sin talan, och där står man och ska rengöra för lillen så att den vårdas och tas om hand om. Men jag har sjukt svårt att se någon i försvarslös position.

VÄLDIGT svårt att förklara exakt hur jag menar utan att låta helt dum i huvudet.

---

I övrigt tror jag att jag har potential till att bli en bra fader, en bra förälder. Jag har en stark vilja att lära mig bli en bra förälder, att få erfarenheten, att lära mig det. Reproduktion och avkomma är vår spjutspets, vår mening. Och jag har en stark vilja att, om ett barn kommer till liv, försöka allt jag kan för att ge den ett bättre liv än min fader gav mig.

---

INNAN (om) jag skaffar barn ska jag ha en ekonomisk stabilitet och social trygghet. Och jag kommer läsa det som behövs när det närmar sig.

Thurizas skrev:Barn uppskattar rakhet och tydlighet. Ur den aspekten tror jag aspies funkar bättre med barn.

Där sa du något jag känner igen mig i. Jag må inte vilja ha med barn att göra, MEN...alla barn som möter mig blir stormförtjusta och folk i allmänhet tycker att jag har en god hand med barn vilket för mig är obegripligt.

Det som ligger bakom är nog helt enkelt att jag aldrig daltar, jag pratar tydligt med barn och använder ord och inga visor. Jag förställer inte rösten som man ofta ser folk göra när de ska ge en tillsägelse och jag kan även kosta på mig att låta lite elak, men aldrig ALDRIG säga något som skulle såra barnet personligen.

Den här aspien lyckades få en hel dagisklass att göra något som de utbildade fröknarna misslyckades kapitalt med..nämligen att sluta springa fram till främmande hundar! 7+ barn vek av från gruppen mot mig och hunden jag ibland passade kvällstid. Jag höjde handen och sa "Stopp!" och sedan förklarade jag i normala ordalag att den lilla hunden är rädd runt barn och den stora hunden (som är min) var sjuk och inte vill leka. Sedan tillade jag att om man springer fram mot främmande hundar så kan man bli biten. Nästa gång vi gick förbi den där dagisklassen så gick barnen som små ljus förbi ett annat ekipage med hund och ägare.

Det tråkiga i kråksången däremot är att jag fick spydiga kommentarer från en av fröknarna..en vuxen kvinna som inte har lärt sig vett och hyfs! Hon sa "Om dina hundar är så farliga så borde de inte vistas bland folk!"..barnen förstod vad jag sa bättre och mer nyanserat än vad hon gjorde, vuxna människan...

Bjäbbmonster
1: de är extremt töjbart så ungen stog 2-3 meter bort och drog
2: jag sa sluta på skarpen, och försökte dra loss håret men ungen höll i som de gällde livet
3: jag höll en 4 kg docka på vänster armen så jag fick kriga med endast högerarmen
4: hon höll på att börja skrika för minsta lilla så jag fick va försiktig för att inte bli anklagad för nått jag inte gjort

där har du anledningen

Har ni glömt att ni själva varit barn, ni som hatar dem? Hatar ni er själva också om ni ser tillbaka på de personer ni var då?

Jag tycker att många barn är jobbiga, men hat är ett starkt ord. Jag tycker inte om en del barn, det kan jag ärligt erkänna. Många är så ouppfostrade och respektlösa nuförtiden. Jag blir helt chockad när jag hör småungar på låg- och mellanstadiet skrika och svära på sina lärare. Det hade vi aldrig vågat när jag var liten och det är ändå inte så länge sedan. Man kan undra hur det ska gå med det här samhället när man ser sådant.

En gång skulle jag säga ifrån till ett barn som bråkade med ett annat barn när jag skulle lämna min son på dagis. "Du är inte min fröken" fick jag till svar. För en gångs skull blev jag inte stum av överraskning utan svarade "Nej, men jag är VUXEN". Sedan sade ungen inget mer och jag gick därifrån.

Mina egna barn är inte små änglar precis, men jag försöker åtminstone lära dem vanlig hyfs. Jag skulle skämmas ögonen ur mig om de uppförde sig som en del andra ungar gör.

svartamolnet skrev:Har ni glömt att ni själva varit barn, ni som hatar dem? Hatar ni er själva också om ni ser tillbaka på de personer ni var då?

Lol, spydighet värre?
Men jag betedde mig inte som en idiot, jag skrek inte och var dum som många är, och de är dom som skriker och är idiotiska jag vill slänga i sjön, är dom tysta och snälla går de bra.
Och jag tänker aldrig på när jag var liten, jag får inget utav de ändå, men ibland har mina kompisar viljat se filmer från när jag var liten...Jag hatar att se dom filmerna, tycker jag var korkad och levde i nån overklig värld, anser inte att de är jag riktigt

Visst accepterar jag folk varit små, men man behöver inte gilla de för de

Ni är medvetna om att ingen av er skulle vara här idag om era föräldrar resonerat som ni gör? Vidare undrar jag om ni anser er ha varit lika fruktansvärda och elaka när ni var barn, som ni anser att andra barn är.

Neko-chan skrev:

svartamolnet skrev:Har ni glömt att ni själva varit barn, ni som hatar dem? Hatar ni er själva också om ni ser tillbaka på de personer ni var då?

Lol, spydighet värre?
Men jag betedde mig inte som en idiot, jag skrek inte och var dum som många är, och de är dom som skriker och är idiotiska jag vill slänga i sjön, är dom tysta och snälla går de bra.
Och jag tänker aldrig på när jag var liten, jag får inget utav de ändå, men ibland har mina kompisar viljat se filmer från när jag var liten...Jag hatar att se dom filmerna, tycker jag var korkad och levde i nån overklig värld, anser inte att de är jag riktigt

Visst accepterar jag folk varit små, men man behöver inte gilla de för de

Ah.. nej självklart. Du var en ren ängel som barn, eller hur? Det är bara alla andra barn som är felande.

tahlia skrev:Ni är medvetna om att ingen av er skulle vara här idag om era föräldrar resonerat som ni gör? Vidare undrar jag om ni anser er ha varit lika fruktansvärda och elaka när ni var barn, som ni anser att andra barn är.

Jag är väl medveten om att jag inte skulle ha suttit här om mina föräldrar resonerat som jag, däremot anser jag mig inte ha det som krävs för att bli en bra förälder själv samt att jag inte har någon längtan efter att få barn. Jag hatar inte barn men jag har aldrig upplevt några moderskänslor ö.h.t. gentemot barn. Den enda eftergift jag lovat mig själv angående föräldraskap är att OM jag, på något mystiskt vis, skulle lyckas bli gravid så kommer jag aldrig göra abort. Det jag kommer att göra är att adoptera bort barnet för jag ska inte hända barn så enkelt är det.

Kunde jag resa tillbaka i tiden och träffa mig själv som barn så skulle jag ge mitt yngre jag en fet spark i ändan för jag gillar INTE hur jag var som barn. Jag var en liten skitunge rent ut sagt.

Tror jag varit en ganska dålig förälder, trots att jag har väldigt bra hand med små barn. När dom blev större funkade det inte så bra. Skulle dock inte kunna tänka bort dom.

Jag hatar inte barn och har svårt att förstå hur man kan döma ut varenda unge. Däremot hatar jag VISSA små snorungar, men det är inte för att de är barn. Det finns ljuvliga ungar och det finns vidriga ungar. Men jag tar alltid för givet att alla ungar hatar mig och bara är ute efter att säga hur ful och äcklig jag är, så jag håller mig borta från dem.
Förut var jag totalt BORTA med barn, men när jag var 17 fick jag en lillebror, så nu har jag fått min beskärda del av illvrål, sagoläsning, kojbyggen, vällingkladd, bajsblöjor och borttappade nappar. Min brorsa (som är snart 15 nu) var expert på att prutta ned hela blöjan varenda gång jag var barnvakt...

P.S. Min signatur är mest ironisk och kommer från Monsters Inc. Jag skrämmer inte barn med flit. Utom en gång när två tjejer i lågstadieåldern frågade vem jag var och jag lugnt svarade att jag var en häxa, he he. D.S.

tahlia skrev:

Neko-chan skrev:

svartamolnet skrev:Har ni glömt att ni själva varit barn, ni som hatar dem? Hatar ni er själva också om ni ser tillbaka på de personer ni var då?

Lol, spydighet värre?
Men jag betedde mig inte som en idiot, jag skrek inte och var dum som många är, och de är dom som skriker och är idiotiska jag vill slänga i sjön, är dom tysta och snälla går de bra.
Och jag tänker aldrig på när jag var liten, jag får inget utav de ändå, men ibland har mina kompisar viljat se filmer från när jag var liten...Jag hatar att se dom filmerna, tycker jag var korkad och levde i nån overklig värld, anser inte att de är jag riktigt

Visst accepterar jag folk varit små, men man behöver inte gilla de för de

Ah.. nej självklart. Du var en ren ängel som barn, eller hur? Det är bara alla andra barn som är felande.

Varför ska folk överdriva HELA jävla tiden? såklart jag inte var en ängel, DUH!

Jag trodde jag kunnde öppna upp om vad jag tycker på detta forumet, och att folk skulle fatta att jag inte menar ALLA, barn, eller att jag inte var en ÄNGEL, BLA BLA BLA, men tydligen var många här som normalt folk utan AS, ÖVERDRIVER om ALLT man skriver, och bara KLAGAR över MINSTA LILLA mening som går att FELTOLKA, herregud, de går inte att öppna sig nånstans, man blir bara klagad på, jag avregistrerar mig om detta fortsätter, ingen ide att vara med i en gemenskap när detta ska hända jämt, trodde folk hade mer vett här men nehe då...riktigt sorgligt faktiskt...ingen förståelse ens från sina egna

denna tråden är bäst den tas bort...folk bara börjar bråka

Neko-chan skrev:[...] folk bara börjar bråka

Diskussion är liksom meningen med ett diskussionsforum

Det blir ofta lite hätskt när man tar till kraftuttryck som "hatar" om saker som andra bryr sig mycket om. Jag rycker själv till om jag hör någon säga att den hatar katter till exempel. Jag är dock rätt säker på att de som gillar barn här är smarta nog att uppskatta att vi som inte gör det ger fan i att skaffa några.

Neko-chan skrev:Jag trodde jag kunnde öppna upp om vad jag tycker på detta forumet, och att folk skulle fatta att jag inte menar ALLA, barn, eller att jag inte var en ÄNGEL, BLA BLA BLA, men tydligen var många här som normalt folk utan AS, ÖVERDRIVER om ALLT man skriver, och bara KLAGAR över MINSTA LILLA mening som går att FELTOLKA, herregud, de går inte att öppna sig nånstans, man blir bara klagad på, jag avregistrerar mig om detta fortsätter, ingen ide att vara med i en gemenskap när detta ska hända jämt, trodde folk hade mer vett här men nehe då...riktigt sorgligt faktiskt...ingen förståelse ens från sina egna

denna tråden är bäst den tas bort...folk bara börjar bråka

Det är bara att öppna på, vi förstår vad du menar och du är inte ensam och du är väldigt välkommen här. Vi är många olika männisor här med ungefär lika många olika åsikter så det finns allt plats för fler.
För övrigt så sammafattar Xzirie det hela väldigt klokt.

Neko-chan skrev:ingen förståelse ens från sina egna

Aspergare är inte en homogen grupp även om en del elitister vill ha det så. De flesta säger vad de tycker, speciellt när de tycker något är fel så mycket fel blir det...

Förövrigt är det rent barnsligt av dig (pun intended) att tro att du ska få skoja runt och skapa stämning kring att hata personer och sedan inte få mothugg eftersom det så uppenbarligen finns de som älskar barn på forumet.

Inte så kul att hata längre då när man får skit själv.

nekochan skrev:

/...KLAGAR över MINSTA LILLA mening som går att FELTOLKA.../

Tyvärr är väl vi aspies lite för benägna att ta folk på orden ibland. Om du säger att du hatar barn kommer i alla fall jag tro att du hatar barn, även om du kanske menar att du tycker att vissa barn under vissa omständigheter är jobbiga.


Jag upprepar det jag sa tidigare i tråden, eftersom någon var inne på samma spår:

Som förälder är jag väldigt glad att folk inser sina begränsningar och inte försöker ge sig på att skaffa barn som de inte kan/vill ta hand om. Bortsett från stereotypa förväntningar finns det inget som säger att man måste skaffa barn. Lika bra att låta bli då, om man inte har lust eller förmåga att ta hand om dem.

Däremot lär nog alla som vistas i samhället bli tvungna att lära sig hantera barn i sin närvaro. De har lika mycket existensberättigande som någon annan. Dessutom är de både mer sårbara och mer maktlösa än de allra flesta vuxna, vilket kan vara värt att tänka på innan man "hatar" dem för att de inte beter sig som man tycker att de borde.

Jag gillar ungar när de är så gamla att de börjar förstå saker, typ 4-5 år och uppåt. Tonåringar och mindre barn är enbart jobbiga. Ogillar barnskrik och liknande. Jag tycker det kan vara kul att prata med barn, roligt att höra hur de ser på världen, och jag älskar att lyckas lära ett barn något nytt! Jag kan börja prata om solsystemet och rymden med dem, om olika länder, om djur eller något annat, men det är riktigt roligt när man märker att de förstått vad man sagt och lärt sig något nytt!

Föräldrar brukar hålla för ögonen på sina barn när jag går förbi, så antagligen ser jag lite läskig ut. Bästa citatet från en liten unge om mig: "Mamma, vad är det där för nåt?!"

Tycker de inte är så svårt att hålla en snäll diskution, och jag hatar barn när dom ska va jävliga, även om de är föräldrarnas fel, och sen säger jag bara att jag aldrig skrek som barn brukar och föredrog att umgås med vuxna bättre, så får jag ett påhopp att "ja jag var ju en liten ängel" ...diskutera gärna ämnet om barn, men överdriv inte om mig eller nått jag inte ens sa
om man inte har nått snällt att säga ska man inte säga nått alls, blev faktiskt ledsen över de Tahlia sa...så jag håller mig ifrån denna tråden nu

Tror inte hon menade så illa. Smileyn antyder att det var lite skämtsamt menat.

Jag tyckte att barn bara var jobbiga och ville inte ha några förrän jag var 20. Då plötsligt satte mamma-hormonerna igång och vid 21 hade jag mitt första barn.

Jag var usel på att ta hand om henne när hon var bebis. Vad jag än gjorde så skrek hon bara hela tiden och jag blev deprimerad. När hon blev större så att det gick att prata med henne gick det bra. Hon var lillgammal och man kunde förklara saker för henne, så det var aldrig några problem med henne då. Nu har jag två barn. Tjejen är 12 och killen 8.

Som mamma blir man nog lätt lite stött när någon annan skriver att den hatar barn, eftersom vi mammor (om det inte är något allvarligt fel på oss) älskar våra barn. Jag vill inte att någon ska hata mina barn bara för att de är barn. Fast jag skulle aldrig låta dem göra så som barnet gjorde med dig på tåget. Men det är föräldrarna man ska bli arg på tycker jag. Dålig stil att inte hålla koll på sin unge och säga ifrån när den gör något sådant! Eller var barnet ensamt på tåget?

earlydayminer skrev:Jag har stora problem med att se människor i djupt sårbara situationer. Jag blir känslomässigt väldigt mjuk av att se situationen, att vara i situationen verkar vara påtagligt upprörande.

Förstår ni hur jag menar? Barnet är så försvarslöst och kan ännu inte föra sin talan, och där står man och ska rengöra för lillen så att den vårdas och tas om hand om. Men jag har sjukt svårt att se någon i försvarslös position.

VÄLDIGT svårt att förklara exakt hur jag menar utan att låta helt dum i huvudet.

Tror jag förstår vad du menar, jag känner också att jag kan bli alldeles mjuk i kroppen, svag och liksom handlingsförlamad eller bortkommen. Har känt mig dålig och svag som människa på grund av detta ibland, som att man får dåligt samvete för att man inte klarar av situationen och bara "fixar" det.