Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Glömde en del av svaret nyss:
Hur aspergare är funtade. Aspergare kan vara extremt olika; problemen kan gälla så olika saker, och även där de gäller samma sak kan de slå så extremt olika, att det inte går att sätta på någon enkel formel som man kan vänta sig att inte, i dagsläget, ovanligt duktiga specialister ska kunna förstå eller greppa. Det problemet kommer inte att bli mindre i DSM:s kommande samlingsdiagnos. Men det är ett problem som måste hanteras så länge diagnosmakarna inte finner grund för att istället dela upp tillståndet i småbitar.
Dessa förkättrade saker "empati" och "självinsikt" är förträffliga exempel på det. Snart sagt alla har bestämda åsikter om hur aspergare är i de avseendena, som rakt av utesluter en stor mängd av oss från en diagnos vi uppfyller kriterierna för. Andra exempel kan gälla i vilken utsträckning vi kan inhämta färdigheter senare i livet, och i vad mån och proportion det i så fall sker genom försenad genuin utveckling respektive genom kompensation.
mar0der skrev:Vilka är de sammanhangen och fenomenen?
Hur aspergare är funtade. Aspergare kan vara extremt olika; problemen kan gälla så olika saker, och även där de gäller samma sak kan de slå så extremt olika, att det inte går att sätta på någon enkel formel som man kan vänta sig att inte, i dagsläget, ovanligt duktiga specialister ska kunna förstå eller greppa. Det problemet kommer inte att bli mindre i DSM:s kommande samlingsdiagnos. Men det är ett problem som måste hanteras så länge diagnosmakarna inte finner grund för att istället dela upp tillståndet i småbitar.
Dessa förkättrade saker "empati" och "självinsikt" är förträffliga exempel på det. Snart sagt alla har bestämda åsikter om hur aspergare är i de avseendena, som rakt av utesluter en stor mängd av oss från en diagnos vi uppfyller kriterierna för. Andra exempel kan gälla i vilken utsträckning vi kan inhämta färdigheter senare i livet, och i vad mån och proportion det i så fall sker genom försenad genuin utveckling respektive genom kompensation.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Wine skrev:Zombie, du verkar ta åt dig personligt av det jag skriver. Jag skrev att det KAN vara så att man saknar självinsikt och att det då kan vara ett problem vid en utredning då man kanske har läst in sig på något, en diagnos man tycker stämmer men man kanske inte har tagit i beaktande att det kan finnas andra förklaringsmodeller till de problem man upplever. Eftersom man kanske själv inte är utbildad inom medicin så kanske man då inte heller vet att det kan finnas andra alternativa förklaringar eller diagnoser.
Har själv många gånger upplevt att jag trott mig vara på ett visst sätt men att andra upplevt mig annorlunda. Är det inte rätt vanligt vid AS att man får höra av andra att det är problem med vissa beteenden som man kanske själv inte alltid har tänkt på att man hade. För mig var det inget problem eller något jag tänkte på själv att jag var tystlåten eller att jag var dålig på ögonkontakt t.ex. innan andra började kommentera det. Då först blev det ett problem.
Nej, jag tog inte åt mig personligt. Däremot antog jag att det du skrev hängde samman med liknande saker du har skrivit tidigare i direkt diskussion med oss jag nämnde och ville därför passa på, utan att förneka att det kan vara som du skrev, att framkasta tanken att det kanske också kan vara som jag skrev.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-13 21:40:13, redigerad totalt 3 gånger.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
@ wine
Så ditt spammande om oscannade psykopater kan förklaras av dina självupplevda alternativa förklaringar
vad är empati värt, på en skala av rätt och fel.
Så ditt spammande om oscannade psykopater kan förklaras av dina självupplevda alternativa förklaringar
vad är empati värt, på en skala av rätt och fel.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
segdeg skrev:@ wine
Så ditt spammande om oscannade psykopater kan förklaras av dina självupplevda alternativa förklaringar
vad är empati värt, på en skala av rätt och fel.
Mitt inlägg handlade inte om empati utan om att det kan vara svårt med självinsikt.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Wine skrev:segdeg skrev:@ wine
Så ditt spammande om oscannade psykopater kan förklaras av dina självupplevda alternativa förklaringar
vad är empati värt, på en skala av rätt och fel.
Mitt inlägg handlade inte om empati utan om att det kan vara svårt med självinsikt.
intressant, hänger inte med där, exemplet på bristande självinsikt belyste väl psykopatens bristande empati?
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Wine skrev:Har själv många gånger upplevt att jag trott mig vara på ett visst sätt men att andra upplevt mig annorlunda. Är det inte rätt vanligt vid AS att man får höra av andra att det är problem med vissa beteenden som man kanske själv inte alltid har tänkt på att man hade. För mig var det inget problem eller något jag tänkte på själv att jag var tystlåten eller att jag var dålig på ögonkontakt t.ex. innan andra började kommentera det. Då först blev det ett problem.
Visst. Sådant kan många av oss vittna om, jag med. Men vad det har med självinsikt att göra är ingen enkel fråga. Både självinsikt och självdistans kan vara så många olika saker, och samma slag är kanske inte ens relevanta till exempel i en vardagssituation med ytliga bekanta, under ansvar för ett jobb, i ett djupt personligt samtal med bästisen eller i besöksstolen hos en NPF-utredare.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
segdeg skrev:Wine skrev:segdeg skrev:@ wine
Så ditt spammande om oscannade psykopater kan förklaras av dina självupplevda alternativa förklaringar
vad är empati värt, på en skala av rätt och fel.
Mitt inlägg handlade inte om empati utan om att det kan vara svårt med självinsikt.
intressant, hänger inte med där, exemplet på bristande självinsikt belyste väl psykopatens bristande empati?
Sär här skrev jag:
"Har skrivit ett inlägg om det förut och jag tror att det kan vara en av orsakerna till att en del blir missnöjda då de inte får utredning eller den diagnos de har läst in sig på och anser att sina problem beror på.
Att ha dålig självinsikt är säkert inte ovanligt. SVT Vetenskapens Värld har sänt en serie om tre delar producerad av BBC, "IN I VÅRT PSYKE" om empati:
http://svt.se/2.109843/1.2307878/in_i_vart_psyke
I programmet visas bland annat att empati går att mäta i hjärnan via "scanning". Denna metod används bl.a. för att sätta diagnos på psykopater men även på andra människor. Programledaren fick skatta sin egen förmåga att känna empati för olika saker och trodde att han var mer empatisk än vad det sedan visade sig att han var. Programledaren överskattade sin empatiska förmåga och var inte så empatisk som han trodde att han var innan han utsattes för mätningarna. Han blev rekommenderad att han kanske inte skulle berätta resultatet av mätningarna för sin fru."
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
@wine
en undran om var i det exemplet, säger något om bristande självinsikter och vårdsökandes upplevda svårigheter med att få en begriplig kommunikation. Är det brist på självinsikt? kan det finnas andra hinder? är kunskaperna tillförlitliga på samtliga nivåer, är det din mening eller om du kallar det åsikt så får det väl vara det.
empatiskt är den i alla fall inte, och det är min åsikt om dina inlägg när det kommer till Diagnos m.m
en undran om var i det exemplet, säger något om bristande självinsikter och vårdsökandes upplevda svårigheter med att få en begriplig kommunikation. Är det brist på självinsikt? kan det finnas andra hinder? är kunskaperna tillförlitliga på samtliga nivåer, är det din mening eller om du kallar det åsikt så får det väl vara det.
empatiskt är den i alla fall inte, och det är min åsikt om dina inlägg när det kommer till Diagnos m.m
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
mar0der skrev:Jag vill att du ska veta att du ALDRIG kan få en diagnos emot din vilja. Sen är det just schizotyp och schizoid persdrag som 'blandas' ihop med autism men det är när man just sätter sig in i patientens värld som man kan upptäcka skillnaden. Tråkigt att höra att du inte blir hörd av din psykolog. Anledningen till att jag skrev som jag gjorde är att jag i mitt yrke stöter på väldigt många patienter som inte kan acceptera att de INTE uppfyller kriterier för as eller får till en utredning att de låter sin frustration gå ut över oss. Och då talar jag faktiskt om fall där det faktiskt INTE är en npf. Så jag säger inte att ni här skulle tillhöra den gruppen
Tack så mycket för svaret och jag ska som sagt prata med herr neuropsykologen igen nästa månad, om han sedan tar sig lite mer tid att fundera över min version av delar av min problematik, tja det återstå att se det.
Jag mår bedrövligt dåligt just nu, så jag ber om ursäkt för att jag skrev i affekt här igår, lät min frustration gå ut över bl.a. dig mar0der, men även över er andra som tog del av svamlet.
Kanske var det dock just ett litet sådant "utbrott" jag var i behov av, så tack för möjligheten och hoppas att ingen tagit illa vid sig!?
Tusen tack för bekräftelsen av lilla mig, Zombie och Bror Duktig!
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
segdeg skrev:@wine
en undran om var i det exemplet, säger något om bristande självinsikter och vårdsökandes upplevda svårigheter med att få en begriplig kommunikation. Är det brist på självinsikt? kan det finnas andra hinder? är kunskaperna tillförlitliga på samtliga nivåer, är det din mening eller om du kallar det åsikt så får det väl vara det.
empatiskt är den i alla fall inte, och det är min åsikt om dina inlägg när det kommer till Diagnos m.m
Är det oempatiskt att undra om missnöje eller missförstånd med diagnostisering ibland kan bero på bristande självinsikt hos patienten? Så fenomenet hypokondri finns då inte heller?
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Zombie skrev:Wine skrev:Har själv många gånger upplevt att jag trott mig vara på ett visst sätt men att andra upplevt mig annorlunda. Är det inte rätt vanligt vid AS att man får höra av andra att det är problem med vissa beteenden som man kanske själv inte alltid har tänkt på att man hade. För mig var det inget problem eller något jag tänkte på själv att jag var tystlåten eller att jag var dålig på ögonkontakt t.ex. innan andra började kommentera det. Då först blev det ett problem.
Visst. Sådant kan många av oss vittna om, jag med. Men vad det har med självinsikt att göra är ingen enkel fråga. Både självinsikt och självdistans kan vara så många olika saker, och samma slag är kanske inte ens relevanta till exempel i en vardagssituation med ytliga bekanta, under ansvar för ett jobb, i ett djupt personligt samtal med bästisen eller i besöksstolen hos en NPF-utredare.
En aspekt till, som jag glömde igår och som jag har fått ett starkt intryck att även fackfolket lätt glömmer, är att se till att ha adekvata referenspunkter till det man säger. För att kunna göra det med aspergare måste man kunna se enter som sådana utifrån. Hur många enter kan det? Det är ett av flera skäl till att det vore så bra om de av oss som kan vara hågade att bli NPF-forskare också bleve det.
Den som är ungefär som andra behöver inga större självinsikter för att klara sig i normala sammanhang. Vi är väl rätt många som har blivit överraskade över vilken dålig självkännedom "folk i allmänhet" ofta visar sig ha, när det väl blir kris och den förmågan plötsligt är påkallad. Men det syns alltså inte förrän då; hos en aspergare som beter sig konstigt, från kroppsspråk och enstaka repliker till en orubblig egen världsbild som gör allt familjeliv till ett helvete, är det kris hela tiden.
Om särskilt den senare aspergaren kan man då tycka att den borde märka eller göra något; men då förväxlar man vad som är uppenbart för en själv utifrån med vad man ser inifrån, vilket kan vara något helt annat, och vilket man kan se i en krissituation att det kan vara även för en vanligtvis välanpassad ent. Man underskattar antagligen också alla människors behov av något att stå på i sitt sociala varande och svårigheterna att byta något så grundläggande som en sådan plattform — särskilt som enter nästan aldrig behöver byta sådana plattformar på så grundläggande plan som man (inte bara enter utan även andra aspergare) kanske till och med rutinmässigt kräver av en aspergare. (Man har "dålig empati", och det även som ent.) Det är också lätt hänt att man förväxlar dålig social blick, rigiditet och dålig självinsikt med varandra — lättare hänt än inte hänt, törs jag nog påstå. Till det kommer kanske att man heller inte har en susning om vilka grader av vanlig emotionell otrygghet och stress aspergaren kan tvingas leva i och hur mycket energi sådant kan ta, som kanske med lämpligare impulser, eller med bättre vanor etablerade från början, kunde ha lagts på personlig utveckling.
Det här skriver jag inte för att hävda någon tes att vi "egentligen kan allt som enter kan", utan för att peka på viktiga olösta problem i sammanhang som är mycket komplexare än vad som allmänt antas.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Diagnosen Hypokondri ? orkar inte kolla upp DSM och dylikt, fenomenet får du förklara kanske en semantisk tankevurpa, vad det nu har att göra med missnöje och missförstånd etc
Annars är det en ganska väl utbredd uppfattning, du vill förfäkta, att förminska det som inte är synbart och förenkla det som är svårt (varför länka till en populärvetenskaplig urkund som inte är kontrollerat fungerande och dessutom OT vad frågan anbelangar) här hade jag helst tigit och låtit tråden vara för att följa TS-intentioner, ev tackat mar0der för klargörande svar ang Huvudmannaskap Juridik Journalfrågor och Diagnoskriterier,m.m
Hade även velat tacka mar0der för dialogen med BrorDuktig och för svar till Bali, även tacka Zombie då det är välgörande att få ta del av den tid ork som inte är så självklar.
men jag skriver istället tack @wine
Annars är det en ganska väl utbredd uppfattning, du vill förfäkta, att förminska det som inte är synbart och förenkla det som är svårt (varför länka till en populärvetenskaplig urkund som inte är kontrollerat fungerande och dessutom OT vad frågan anbelangar) här hade jag helst tigit och låtit tråden vara för att följa TS-intentioner, ev tackat mar0der för klargörande svar ang Huvudmannaskap Juridik Journalfrågor och Diagnoskriterier,m.m
Hade även velat tacka mar0der för dialogen med BrorDuktig och för svar till Bali, även tacka Zombie då det är välgörande att få ta del av den tid ork som inte är så självklar.
men jag skriver istället tack @wine
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Skickade in en flera sidor lång beskrivning av alla mina svårigheter, och träffade en överläkare i psykiatri för ett första samtal. Har nog aldrig känt mig så frustrerad!
Det första han sa var att han bara hade läst en del av det jag hade skrivit. "Nu kanske du undrar varför", sade han. Jo, för att han tyckte att det var konstigt att jag var så säker på att det var just AS. Han hade aldrig träffat mig innan, och jag hade bett om en specifik utredning för just AS/autismspektrumstörning. Han ifrågasatte allt jag sade, log menande mot mig och sade att jag kanske vinklade mina problem mot aspergers, fick dem att passa in i en mall för att jag "så gärna ville det". Han hade inte träffat mig mer än fem minuter!
Han undrade varför jag var så säker på att det var just AS, och pekade på sin stora bok med diagnoser och sa att han säkert kunde få mig att passa in på NÅGONTING de flesta diagnoserna... "Jo det kan du säkert", sade jag. "Jag har läst om andra diagnoser, men de stämmer inte alls så bra. Just Aspergers stämmer dock in till 90%, efter vad jag har läst på forum och i böcker samt diskuterat med personer som har diagnosen. Hade du läst min lista så hade du sett det".
Han frågade gång på gång varför jag ville ha diagnosen, men nöjde sig inte med mitt svar som var; "För att förstå mig själv bättre, få svar på alla år av utanförskap och för att få verktygen till att förändra de delar av mig som är lite sämre". Då började han undra vad det var för verktyg jag pratade om... Det skall väl han veta?
Så frågade han om det fanns någonting i min lista som INTE passade in på Aspergers, som om jag suttit och hittat på allt bara för att få en diagnos! "Ja", sade jag. "Det finns det." Och så fick jag exemplifiera! Det är dock sådan jag ÄR, inte någonting jag har vridit på för att passa in i någon jäkla mall. Anledningen till att jag var där var just för att jag inte passar in i samhällets mall!
Han ifrågasatte allt jag sade, ifrågasatte till och med att jag blivit mobbad i skolan. Det hade jag kanske bara inbillat mig(!?). Han ifrågasatte den diagnosen som jag faktiskt har, d.v.s. social fobi. Frågade varför jag hade fått den diagnosen, trots att jag just suttit och berättat om alla mina sociala problem.
Vidare så frågade han mig om jag kanske "bara var godtrogen och naiv", när jag försökte förklara mina problem med att förstå andra människors intentioner. När jag berättade att andra brukar se mig som lite udda, tyst och "konstig" och att jag ofta blir lite utfryst så frågade han om jag inte bara inbillade mig det.
Att jag hade heltidsjobb som gick hyfsat bra och att jag hade en sambo sedan tre år tillbaka var också någonting som tydligen tydde på att jag inte skulle ha AS. Jag berättade att min bror, som också har heltidsjobb och familj, skall göra en utredning för AS och ADHD, och att hans psykolog preliminärt sagt att det lutar åt att han har det. Berättade även att min mamma har samma AS-liknande problem, åt vilket han replikerade "Jaha, men då kanske ni har pratat mycket om detta med varandra", som att vi bara ville vara lite speciella...
Berättade även att en psykolog på BUP misstänkte AS hos mig redan 2003, varpå han genast ifrågasatte varför denne misstänkte det. Då berättade jag om mina udda, ingående specialintressen, vilket han inte verkade bry sig om. Jag sa även att min mamma och jag hade förutfattade meningar om AS på den tiden, och att vi inte visste vad det innebar att ha AS. Vi trodde att det var som "vanlig" autism, d.v.s. att man satt helt okontaktbar och gungade. Att vi därför inte gick vidare med utredning. "Jaha", sa han. "Och nu har ni det alla tre plötsligt"...
Berättade om specifika problem som även många här på forumet har beskrivit, de verkade han också avfärda som "icke-AS"-relaterade, fast han inte sa det rent ut. Trots att forummedlemmars psykologer/psykiatriker uppenbarligen har beskrivit dessa som AS-"symptom".
Jag berättade också om mina problem med att komma ihåg saker, som t.ex. att ta mediciner, trots att jag ställt alarm. "Vad ska vi göra åt det då?" svarade han.
Jag: "Jag förstår att det är frustrerande för er psykologer..."
Han, irriterat: "Jag är inte psykolog!"
Jag: "...förlåt, PSYKIATRIKER, att det kommer någon som har 'läst i böcker och på internet' och tror att de har en diagnos. Men det är som att en rullgardin har dragits upp för mig, hela mitt liv har förklarats. Inte bara mitt liv, utan även mina släktingars."
Han: "Skulle du bli lättad om du inte fick diagnosen?"
Jag: "Nej, det skulle kännas som om jag 'bara var konstig' då. Det kan ju finnas en rimlig förklaring på mina problem och min uppväxt. Det kanske är något annat än AS, det vet ju inte jag."
Han: "Det bekymrar mig. De flesta skulle nog svara att de skulle bli lättade".
Ja, det är väl klart att de flesta hade blivit lättade, om man känner att det inte är rätt. Det finns ju sådana enorma fördomar om AS och autism...
MEN, till sist sade han att han inte kunde veta till 100% att jag inte hade AS, men att han inte fick den uppfattningen (han träffade mig bara en stund och hade som sagt inte ens läst min lista, det tyckte han var "konstigt", att "prata utifrån en lista", fast jag sa att jag aldrig hade kommit ihåg allt om jag inte skrivit ned det). Han avbröt mig hela tiden så att jag inte fick komma till slutpoänger. Kanske AS-drag och ångestsyndrom sekundärt, sade han. Men han visste inte, det kunde vara annorlunda. Han poängterade dock att vi kanske hade annorlunda synsätt på det hela då hans patienter hade grav Aspergers. Kändes som om han medvetet inte läste min lista för att han var irriterad på att jag själv hade försökt ställa diagnos! Jag kände mig i alla fall dumförklarad.
Jag fick i alla fall två självskattningsformulär, och han vill gärna träffa mig igen. Nu kommer han väl tro att jag har "fuskat" med ifyllningen och överdrivit...
Det första han sa var att han bara hade läst en del av det jag hade skrivit. "Nu kanske du undrar varför", sade han. Jo, för att han tyckte att det var konstigt att jag var så säker på att det var just AS. Han hade aldrig träffat mig innan, och jag hade bett om en specifik utredning för just AS/autismspektrumstörning. Han ifrågasatte allt jag sade, log menande mot mig och sade att jag kanske vinklade mina problem mot aspergers, fick dem att passa in i en mall för att jag "så gärna ville det". Han hade inte träffat mig mer än fem minuter!
Han undrade varför jag var så säker på att det var just AS, och pekade på sin stora bok med diagnoser och sa att han säkert kunde få mig att passa in på NÅGONTING de flesta diagnoserna... "Jo det kan du säkert", sade jag. "Jag har läst om andra diagnoser, men de stämmer inte alls så bra. Just Aspergers stämmer dock in till 90%, efter vad jag har läst på forum och i böcker samt diskuterat med personer som har diagnosen. Hade du läst min lista så hade du sett det".
Han frågade gång på gång varför jag ville ha diagnosen, men nöjde sig inte med mitt svar som var; "För att förstå mig själv bättre, få svar på alla år av utanförskap och för att få verktygen till att förändra de delar av mig som är lite sämre". Då började han undra vad det var för verktyg jag pratade om... Det skall väl han veta?
Så frågade han om det fanns någonting i min lista som INTE passade in på Aspergers, som om jag suttit och hittat på allt bara för att få en diagnos! "Ja", sade jag. "Det finns det." Och så fick jag exemplifiera! Det är dock sådan jag ÄR, inte någonting jag har vridit på för att passa in i någon jäkla mall. Anledningen till att jag var där var just för att jag inte passar in i samhällets mall!
Han ifrågasatte allt jag sade, ifrågasatte till och med att jag blivit mobbad i skolan. Det hade jag kanske bara inbillat mig(!?). Han ifrågasatte den diagnosen som jag faktiskt har, d.v.s. social fobi. Frågade varför jag hade fått den diagnosen, trots att jag just suttit och berättat om alla mina sociala problem.
Vidare så frågade han mig om jag kanske "bara var godtrogen och naiv", när jag försökte förklara mina problem med att förstå andra människors intentioner. När jag berättade att andra brukar se mig som lite udda, tyst och "konstig" och att jag ofta blir lite utfryst så frågade han om jag inte bara inbillade mig det.
Att jag hade heltidsjobb som gick hyfsat bra och att jag hade en sambo sedan tre år tillbaka var också någonting som tydligen tydde på att jag inte skulle ha AS. Jag berättade att min bror, som också har heltidsjobb och familj, skall göra en utredning för AS och ADHD, och att hans psykolog preliminärt sagt att det lutar åt att han har det. Berättade även att min mamma har samma AS-liknande problem, åt vilket han replikerade "Jaha, men då kanske ni har pratat mycket om detta med varandra", som att vi bara ville vara lite speciella...
Berättade även att en psykolog på BUP misstänkte AS hos mig redan 2003, varpå han genast ifrågasatte varför denne misstänkte det. Då berättade jag om mina udda, ingående specialintressen, vilket han inte verkade bry sig om. Jag sa även att min mamma och jag hade förutfattade meningar om AS på den tiden, och att vi inte visste vad det innebar att ha AS. Vi trodde att det var som "vanlig" autism, d.v.s. att man satt helt okontaktbar och gungade. Att vi därför inte gick vidare med utredning. "Jaha", sa han. "Och nu har ni det alla tre plötsligt"...
Berättade om specifika problem som även många här på forumet har beskrivit, de verkade han också avfärda som "icke-AS"-relaterade, fast han inte sa det rent ut. Trots att forummedlemmars psykologer/psykiatriker uppenbarligen har beskrivit dessa som AS-"symptom".
Jag berättade också om mina problem med att komma ihåg saker, som t.ex. att ta mediciner, trots att jag ställt alarm. "Vad ska vi göra åt det då?" svarade han.
Jag: "Jag förstår att det är frustrerande för er psykologer..."
Han, irriterat: "Jag är inte psykolog!"
Jag: "...förlåt, PSYKIATRIKER, att det kommer någon som har 'läst i böcker och på internet' och tror att de har en diagnos. Men det är som att en rullgardin har dragits upp för mig, hela mitt liv har förklarats. Inte bara mitt liv, utan även mina släktingars."
Han: "Skulle du bli lättad om du inte fick diagnosen?"
Jag: "Nej, det skulle kännas som om jag 'bara var konstig' då. Det kan ju finnas en rimlig förklaring på mina problem och min uppväxt. Det kanske är något annat än AS, det vet ju inte jag."
Han: "Det bekymrar mig. De flesta skulle nog svara att de skulle bli lättade".
Ja, det är väl klart att de flesta hade blivit lättade, om man känner att det inte är rätt. Det finns ju sådana enorma fördomar om AS och autism...
MEN, till sist sade han att han inte kunde veta till 100% att jag inte hade AS, men att han inte fick den uppfattningen (han träffade mig bara en stund och hade som sagt inte ens läst min lista, det tyckte han var "konstigt", att "prata utifrån en lista", fast jag sa att jag aldrig hade kommit ihåg allt om jag inte skrivit ned det). Han avbröt mig hela tiden så att jag inte fick komma till slutpoänger. Kanske AS-drag och ångestsyndrom sekundärt, sade han. Men han visste inte, det kunde vara annorlunda. Han poängterade dock att vi kanske hade annorlunda synsätt på det hela då hans patienter hade grav Aspergers. Kändes som om han medvetet inte läste min lista för att han var irriterad på att jag själv hade försökt ställa diagnos! Jag kände mig i alla fall dumförklarad.
Jag fick i alla fall två självskattningsformulär, och han vill gärna träffa mig igen. Nu kommer han väl tro att jag har "fuskat" med ifyllningen och överdrivit...
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
@biologic
Orkade inte läsa hela din text, men början bevisade att det var en idiot du träffade som inte begriper vad Asperger är och att man kan fungera ganska bra, till en viss gräns med jobb och familj (det finns flera här på forumet som har/haft både jobb och familj, däribland mig själv)!
Fy fan för sådana puckon!
Orkade inte läsa hela din text, men början bevisade att det var en idiot du träffade som inte begriper vad Asperger är och att man kan fungera ganska bra, till en viss gräns med jobb och familj (det finns flera här på forumet som har/haft både jobb och familj, däribland mig själv)!
Fy fan för sådana puckon!
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
@ biologic
OT/Mycket talar för att Dr.Psyk har NPF/AS utan specefik Personlighetsstörning.
Mvh Leg.deg
OT/Mycket talar för att Dr.Psyk har NPF/AS utan specefik Personlighetsstörning.
Mvh Leg.deg
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
@Miche
Problemet var att ju mer jag försökte förklara, ju mer obstinat blev han. Han verkar bara ha träffat och utrett de som har riktigt grav AS. Men iaf, jag får vara glad att jag fick ett formulär.
Problemet var att ju mer jag försökte förklara, ju mer obstinat blev han. Han verkar bara ha träffat och utrett de som har riktigt grav AS. Men iaf, jag får vara glad att jag fick ett formulär.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
segdeg skrev:@ biologic
OT/Mycket talar för att Dr.Psyk har NPF/AS utan specefik Personlighetsstörning.
Mvh Leg.deg
Troligtvis... Jag blir bara så... så arg på inkompetensen. Nåja, jag är inte psykiatriker (ej heller psykolog), så vad vet jag, en vanlig lekman?
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
@ biologic
Seriöst: jag har själv talat talat med den här sortens Auktoriserade Puckon, rigida är dem då dem tycks lärt sin läxa en gång och har svårt att lära om. Dem har sin inställning bekräftad i sina erfarenheter av bristfällig egen fortbildning som kolliderar med dem nya rön och landvinningar, Forskningen presenterar runt om i världen, Grav AS torde peka på Grav Autism som i diagnosdjungeln är något helt annat än AS/HFA.
Vem vet han kanske läser ditt beskrivning och lär sig nå't nytt, innan ni träffas nästa gång.
Ha det bra, vågar inte skriva Lycka Till , så det får bli Break A Leg oss oprofessionella skådisar emellan.
Mvh DegLeg
Seriöst: jag har själv talat talat med den här sortens Auktoriserade Puckon, rigida är dem då dem tycks lärt sin läxa en gång och har svårt att lära om. Dem har sin inställning bekräftad i sina erfarenheter av bristfällig egen fortbildning som kolliderar med dem nya rön och landvinningar, Forskningen presenterar runt om i världen, Grav AS torde peka på Grav Autism som i diagnosdjungeln är något helt annat än AS/HFA.
Vem vet han kanske läser ditt beskrivning och lär sig nå't nytt, innan ni träffas nästa gång.
Ha det bra, vågar inte skriva Lycka Till , så det får bli Break A Leg oss oprofessionella skådisar emellan.
Mvh DegLeg
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Han var inte NPF-specialiserad väl? Verkar bättre att skicka in en egenremiss till ett NPF-team direkt, så att man vet att det är någon godtagbar nivå på lägsta möjliga kompetens.
Det är väl möjligt att göra så? Slippa förhandsbedömas eller helt utredas av ngn som inte behöver ha nästan någon kunskap alls om NPF.
Min gamla läkare som jag skrev att jag träffade igen, sade till mig att sociala problem är bara en mycket liten del av AS. I stället är det tvång AS till största delen handlar om, menade den personen. Överläkare, mycket duktig sådan. Men uppenbarligen inte helt påläst på senare år (personen gick i pension förra året, 75 år gammal). Jag ska inte säga för onda saker om den läkaren, eftersom det är den enda psykiatriker som verkligen ställt upp för mig. Även om det nu ledde till att jag fick diagnos senare än nödvändigt.
Det är väl möjligt att göra så? Slippa förhandsbedömas eller helt utredas av ngn som inte behöver ha nästan någon kunskap alls om NPF.
Min gamla läkare som jag skrev att jag träffade igen, sade till mig att sociala problem är bara en mycket liten del av AS. I stället är det tvång AS till största delen handlar om, menade den personen. Överläkare, mycket duktig sådan. Men uppenbarligen inte helt påläst på senare år (personen gick i pension förra året, 75 år gammal). Jag ska inte säga för onda saker om den läkaren, eftersom det är den enda psykiatriker som verkligen ställt upp för mig. Även om det nu ledde till att jag fick diagnos senare än nödvändigt.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Bror Duktig skrev:Han var inte NPF-specialiserad väl? Verkar bättre att skicka in en egenremiss till ett NPF-team direkt, så att man vet att det är någon godtagbar nivå på lägsta möjliga kompetens.
Min gamla läkare som jag skrev att jag träffade igen, sade till mig att sociala problem är bara en mycket liten del av AS. I stället är det tvång AS till största delen handlar om, menade den personen. Överläkare, mycket duktig sådan. Men uppenbarligen inte helt påläst på senare år (personen gick i pension förra året, 75 år gammal).
Han verkar onekligen inte ha varit det, nej. Jag skickade bara in egenremiss till landstingets psykiatriska mottagning, så jag fick ta grisen i säcken (det hade han nog inte tyckt varit tecken på aspergers, att jag inte bokstavligt talat tog en gris i en säck).
Hum, nej, din gamla läkare verkar nog ha blandat ihop lite diagnoser där. Som OCD, exempelvis, men det är nog inte så lätt med alla dessa nymodigheter som dyker upp.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Verkar alltså som om den här läkaren ansåg sig veta precis vad AS är och verkligen inte kände något behov av fortbildning i det; särskilt inte av någon femtioelfte gynnare som kommer och begär en diagnos som ingen människa vid sunda vätskor vill ha frivilligt, på grundval av några romantiska griller h@n har läst sig till på nätet. Om det stämmer (på ett ungefär) så torde det väl vara bara att kallt räkna med att det här försöket kanske inte resulterar i någon kompetent bedömning och i så fall remittera sig till specialister nästa gång, som BD säger. Och naturligtvis påtala den här jeppens inkompetens om man orkar.
Vet bara inte om man får remittera sig till några specialister när det enligt mar0der tydligen är så att allmänpsykiatrin ska ta hand om alla fall utom de "svåraste" (som de i så fall själva remitterar vidare?) Hur gör man i så fall för att komma runt stolpskotten, om man kanske inte heller vill ta alla risker och nackdelar med privat utredning?
För den som inte orkar läsa mina länkar, det är ju sådana här berättelser forumet vimlar av.
Vet bara inte om man får remittera sig till några specialister när det enligt mar0der tydligen är så att allmänpsykiatrin ska ta hand om alla fall utom de "svåraste" (som de i så fall själva remitterar vidare?) Hur gör man i så fall för att komma runt stolpskotten, om man kanske inte heller vill ta alla risker och nackdelar med privat utredning?
För den som inte orkar läsa mina länkar, det är ju sådana här berättelser forumet vimlar av.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-17 1:00:58, redigerad totalt 3 gånger.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Det officiella sättet att diagnosicera Asperger (DSM-systemet som jag inte kan instämma i) baserar sig på följande fem punkter:
* begränsad förmåga till socialt umgänge
* speciella begränsade intressen
* tvångsmässighet och speciella rutiner
* tal-, språk- och kommunikationsproblem
* motorisk klumpighet.
* begränsad förmåga till socialt umgänge
* speciella begränsade intressen
* tvångsmässighet och speciella rutiner
* tal-, språk- och kommunikationsproblem
* motorisk klumpighet.
- Sigvard Lingh
- Inlägg: 240
- Anslöt: 2011-04-23
- Ort: Uppsala
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Zombie skrev:särskilt inte av någon femtioelfte gynnare som kommer och begär en diagnos som ingen människa vid sunda vätskor vill ha frivilligt, på grundval av några romantiska griller h@n har läst sig till på nätet.
Nu måste jag ärligt säga att jag inte riktigt förstod om det var menat som ironi, eller om du verkligen tror att jag anser att det är en 'underbar' diagnos. Om du tror att jag vill ha diagnosen bara för att känna mig speciell och lite sådär "härligt unik" genom att sälla mig till en lite udda skara människor, som någon slags identitetssökande tonåring... då har du fel. Jag vill bara veta varför jag är som jag är och har varit som jag har varit. Vill ha det svart på vitt, så att jag kan gå vidare i mitt liv med de rätta verktygen. Kanske jag har AS, kanske jag inte har det. Men jag vill ha en ärlig, opartisk bedömning, inte ett direkt avfärdande från någon som aldrig ens har pratat med mig eller vet någonting om mig.
Hade jag gjort NPF-utredningen som de funderade på när jag var 17 år men som jag då totalvägrade, så kanske min skolgång inte hade blivit så misslyckad. Vem vet? Men man skall inte gräva ned sig i det förflutna.
Återgå till Aspergare och vården