sanny skrev:Jag fick en diagnos till, förutom social fobi och depression, som jag inte förväntat mig. Därför blev jag erbjuden samtal.
I början av utredningen sa de att denna diagnos och asperger inte är möjliga.

Är det möjligen schizoid personlighetsstörning de pratade om?
Jag hade den diagnosen förut men nu iom att jag fick aspergerdiagnos så antar jag att de tar bort den andra eftersom man inte "kan" ha båda.
Hursom är det väl bättre att ha nåt du kan bli frisk ifrån?

@mar0der: Visst finns möjligheten att personen inte har autism/AS. Ingen menar väl något annat? Inte jag i alla fall.

Vad är det för "andra sida" du menar? Jag står inte på sidan "alla som vill utredas för AS ska ha diagnos annars går det fel till" och det är väl ingen som tycker så?

Men jag hoppas att alla förstår att läkare, utredare, psykologer, whatever är människor precis som alla andra, och gör diverse fel, tror att de vet allt o.s.v. Jag står fast vid att om man är missnöjd med en utredning, så kan man försöka få göra om den hos annan.

Och på tal om ifall det skulle ge ett annat resultat eller ej: jag vet fler än en som fått diagnos av en läkare, men inte av en annan. Läkarkåren själva säger dessutom sådant som att kvinnor ganska ofta blir feldiagnostiserade/felbedömda, eller så tycker de helt olika varandra t.ex. i fråga om hur specialintressen ska bedömas, hur kraftiga de måste vara, om intressen som NT kan ha, någonsin kan kallas specialintresse, om funktionen för specialintresse kan få visa sig på annat sätt o.s.v. Här är ju inte ens specialisterna överens.

Jag förstår inte vari motsättningen ligger. Att jag anser allt det ovan, betyder inte att jag på något sätt VET att TS har eller inte har en viss diagnos. Men med vetskapen om hur det kan gå till, så rekommenderar jag att man söker en second opinion om man klart och tydligt känner sig feltolkad eller felbdömd, eller att utredaren var mycket vag, osäker och ändrar sig hela tiden eller defensivt men intensivt försvarar sig när man ifrågasätter.

Hade jag inte varit hård på detta själv, så kunde jag sitta här och behandla min "hypokondri" i stället för att äta medicin mot den Borrelia jag fick TVINGA (eller "tjata-tjata-tjata") läkaren att testa mig för, och det visade sig att min "hypokondri" bestod av.

Bror Duktig skrev:med vetskapen om hur det kan gå till, så rekommenderar jag att man söker en second opinion om man klart och tydligt känner sig feltolkad eller felbdömd, eller att utredaren var mycket vag, osäker och ändrar sig hela tiden eller defensivt men intensivt försvarar sig när man ifrågasätter.

Det är just det. Alltför många gånger. Men det verkar vara rön av en sort som inte kan fås annat än genom någon form av egen erfarenhet. Tragiskt för alla som annars hade kunnat drabbas något lindrigare.

Instämmer också i det övriga BD skrev.

Är det att rekommendera slöseri med skattepengar? Den bördan är det inte ens hederligt att lägga på folk som redan är i nöd. (Ingen insinuation mot mar0der där, jag drar bara ut konsekvenserna.) Ansvaret för vad det kostar extra ligger på det yrkesfolk som inte fortbildar sig i sina jobb eller som tar på sig uppgifter de inte är pålästa i, på de chefer som låter det fortgå och på de politiker som inte låter vården få kosta. Hela vården: antagligen är det värt att än en gång poängtera att det inte är bara här det står illa till. (Liksom att ingen heller har påstått att det står illa till överallt.)

Bror Duktig skrev:@mar0der: Visst finns möjligheten att personen inte har autism/AS. Ingen menar väl något annat? Inte jag i alla fall.

Nej, jag har aldrig antytt att du skulle mena det heller? Därför jag inte citerade någon i det inlägget utan jag uttalade mig mer generellt utifrån. Varför tar du det personligt?

Bror Duktig skrev:Vad är det för "andra sida" du menar? Jag står inte på sidan "alla som vill utredas för AS ska ha diagnos annars går det fel till" och det är väl ingen som tycker så?

Nu tror jag du helt missuppfattat mig. Dels menar jag inte Dig. Dels menar jag att "andra sidan" är att ge en nyanserad bild. Inte antyda på en pajkastningstävling mellan två grupper. Jo, det är folk som tycker så. Jag möter dem varje dag och talar man i generella termer är det en ökad attityd med krav och missnöje hos patienter kring utredningar som ofta bottnar i en oförståelse för hur systemet ser ut som jag försöker förmedla. Sen vet jag att det finns brister i mängder som jag påpekat tidigare.

Bror Duktig skrev:Jag förstår inte vari motsättningen ligger. Att jag anser allt det ovan, betyder inte att jag på något sätt VET att TS har eller inte har en viss diagnos. Men med vetskapen om hur det kan gå till, så rekommenderar jag att man söker en second opinion om man klart och tydligt känner sig feltolkad eller felbdömd, eller att utredaren var mycket vag, osäker och ändrar sig hela tiden eller defensivt men intensivt försvarar sig när man ifrågasätter.

Vad hände här?? Du har tagit hela mitt inlägg personligt?? Jag gör en generell reflektion utifrån vad jag tycker mig kunna utläsa av trådens inlägg. Sen det här med att ifrågasätta. Låt mig förtydliga: Att fråga varför en patient vill ha diagnosen, är en standardiserad fråga utifrån intervjumall (den "måste" ställas!) som avser att svara på ett av kriterierna som jag nämde i mitt tidigare inlägg, om pat lider och hindras signifikant av sina symtom i den grad att det finns anledning att utreda. Om detta TOLKAS som ett ifrågasättande, så säger det kanske också en del om patientens inställning till att få diagnos, snarare än det kriteriemässiga behovet. Handlar det alltså om en jakt på diagnos, eller en jakt på förklaring till sina problem för om man tror att en uttalad diagnos 'löser' ens problem så har man nog missförstått syftet med diagnoser helt. Visserligen följer en del rättigheter till insatser (enl. personkrets 1) med en autismdiagnos och det är då EXTRA viktigt i denna frågeställning att reda ut att det finns ett reellt behov.


Än en gång får jag väl förtydliga att det finns rötägg inom psykiatrin som pga personlighetsskäl säkerligen bemöter patienter 'felaktigt' eller för oförstående och som dessutom brister i kompetens. Men faktum kvarstår och det är vad jag försökte lyfta fram i mitt inlägg.

mar0der skrev:Det uppkommer hela tiden en slags förväntan om att man har rätt till en neuropsykiatrisk utredning för att man vill 'veta' om man ha adhd/autism eller ej. Och det är ofta samma reaktion när man nekas, att utredare/bedömare är inkompetenta och att man blir orättvist behandlad. Finns inte möjligheten att man faktiskt inte har en neuropsykiatrisk problematik? Att vara påläst och känna igen sig i symtom är en sak. Det gör jag och måååånga andra dagligen i olika diagnoser, men varken jag eller de många andra känner någet behov av att leta upp ett namn på vad det är för 'fel' på mig. Varför inte? För de orsakar inte ett signifikant funktionshinder för oss i vardagen som är ett grundläggande kritierium för i stort sett alla diagnoser. Om detta vid bedömningssamtal (som en utredning ALLTID ska börja med) inte är tydligt, så finns ingen anledning att utreda. Och det vore direkt oetiskt att faktiskt dra igång utredningar (värda 20-30k kr) varje gång det kmomer någon som 'måste få veta' och således ta tid från de som verkligen behöver.

1. Man har inte RÄTT till en neuropsykiatrisk utredning. Man har rätt till en bedömning.

2. Att få veta som patient och ha mer eller mindre samtliga kritieri uppfyllda för diagnos är inte alltid ett skäl för att få bli utredd, hur konstigt det än låter för många.

Nej jag säger inte att du TS inte behöver en utredning. Men det är lite mer komplext vid bedömningar än man tror. Man måste titta på det objektiva, på fakta och inte bara på patientens subjektiva upplevelse av sina problem. Hade vi bara gått på subjektiva upplevlser för att avgöra graden av funktionshinder, skulle nog 80% av Sveriges befolkning klassas som psykiskt störda. Bedömare har ett ansvar att bedöma om det finns en anledning till utredning genom att dels titta på allmänna kriterier (som de flesta på detta forum säkert redan kan) men även det kvalitativa, dvs hur mycket personen lider i sin vardag av detta och hur en diagnos skulle kunna hjälpa honom/henne. Finns ingen sådan anledning, skulle bedömaren göra ett enormt yrkesfel att sätta igång en utredning ändå. Och ja det förekommer tyvärr pga av viss okunskap. Alltså att utredningar både sätts igång för 'lättvinnigt' och ibland missas där det hade behövts.

Tror jag trampar många på fötterna med detta inlägg. Men det är en verklighet och viktigt att faktiskt få höra den andra sidan av historien för att få en balans i åsikterna.

Kan det inte också vara så att förutom att många inte bara kan känna igen sig i mycket när man läser om olika diagnoser så kanske man också faktiskt ibland kan sakna självinsikt. Har också fattat det så att för att man överhuvudtaget taget ska få t.ex. en AS diagnos så måste det vara så att man har en signifikant nedsättning av förmågan att klara av sin vardag, arbete, skola, socialt m.m.

Wine skrev:Kan det inte också vara så att förutom att många inte bara kan känna igen sig i mycket när man läser om olika diagnoser så kanske man också faktiskt ibland kan sakna självinsikt. Har också fattat det så att för att man överhuvudtaget taget ska få t.ex. en AS diagnos så måste det innebära att man har en signifikant nedsättning av förmågan att klara av sin vardag, arbete, skola, socialt m.m.

Du har helt rätt. En del av de kognitiva bitarna som skiljer AS från andra är förmågan att 'byta perspektiv' och i detta ligger delvis förmågan att på ett 'objektivt sätt' beskriva sig själv som objekt i förhållande till andra objekt. Det är en kombination av "theory of mind/mentalisering" och "central coherense" som bidrar till detta. Om man inte känner till detta (vilket ibland en del läkare och andra yrkesprofessioner inte gör) så blir bemötandet olyckligt eftersom det då ofta uppstår missförstånd i kommunikationen.

@mar0der: Ja, delvis tar jag det personligt, eftersom jag är just den som skrivit mest i tråden om att få second opinion o.s.v. Delvis så kanske jag övertolkar då vissa resonemang förts en hel del gånger i andra trådar, varpå jag kanske för snabbt reagerar på inbanade gamla spår.

Och, jag ser att jag misstolkat en grej som du skrev, eftersom jag läste för snabbt på ett ställe och missade ett ord.

Och, sista: jag kan låta arg när jag försöker vara tydlig. Även i text. Det är inte min avsikt att "låta" hård eller arg, om jag gör det. Men jag vet att det blir så, oavsiktligt. Det har hänt att jag läst gamla egna inlägg utan att veta att det är jag som skrivit, och tänkt, "vad tvär personen verkar". Det blir visst lätt så när jag vill vara tydlig, och är engagerad på ett sätt som gör att jag glömmer att uttrycka mig så att jag inte verkar tvär.

Jag är rätt illa behandlad av vården, med många misstag (tack och lov inget riktigt allvarligt, utan jag har överlevt obehandlad, oupptäckt flerårig borrelia, felbehandlat hundbett som gav mig en ful fingerled, totalt felaktiga tolkningar av mina problem inom psykiatrin, klumpigt skött vid blindtarmsinflammation - det är inte alla som får skjutsas runt på akuten så länge utan att de fattar vad som står på när t.o.m. patienten själv föreslår blindtarm, läkare som "glömt" säga att provsvaren inte var bra) och kränkningar. Efter senaste åren har jag nästan noll förtroende för vården och att de ska använda sin kunskap på rätt sätt.

Så jag känner att det inte är helt fel att vara kritisk, och vända sig till annan läkare om man är osäker på att man får rätt svar. För mig var det t.ex. tur för min fingerled att jag fick komma till en ortoped som genast stoppade det som VC-läkaren sagt åt mig att göra.

Därför går jag igång lite när jag antingen hör dåliga saker om vården, eller om någon menar (eller antyder bara) att läkare har god kompetens.

mar0der, som du har märkt pågår en konflikt på forumet mellan två sidor som för närvarande inte kan tala med varandra. Jag försöker respektera att du inte har och inte ska behöva ha med den att göra, men när du skrev "trampa många på fötterna" utgick (även?) jag ifrån att du menade skribenter på forumet. Men det verkar som att du syftar på folk du träffar i jobbet. Bra så.

mar0der skrev:

Wine skrev:Kan det inte också vara så att förutom att många inte bara kan känna igen sig i mycket när man läser om olika diagnoser så kanske man också faktiskt ibland kan sakna självinsikt. Har också fattat det så att för att man överhuvudtaget taget ska få t.ex. en AS diagnos så måste det innebära att man har en signifikant nedsättning av förmågan att klara av sin vardag, arbete, skola, socialt m.m.

Du har helt rätt. En del av de kognitiva bitarna som skiljer AS från andra är förmågan att 'byta perspektiv' och i detta ligger delvis förmågan att på ett 'objektivt sätt' beskriva sig själv som objekt i förhållande till andra objekt. Det är en kombination av "theory of mind/mentalisering" och "central coherense" som bidrar till detta. Om man inte känner till detta (vilket ibland en del läkare och andra yrkesprofessioner inte gör) så blir bemötandet olyckligt eftersom det då ofta uppstår missförstånd i kommunikationen.

Ursäkta, men vad är det Wine har helt rätt i? Andra meningen och den första sådär i allmänhet? Då är det självklarheter för min del. Eller att aspergare generellt har sämre självinsikt än andra, som inte står rent ut men som jag har svårt att inte pussla ihop av Wines anmärkning och ditt svar? I så fall vill jag påstå att saken innehåller alldeles för många kvalitativa komplikationer (som du själv var inne på en del av i någon tråd häromveckan) och sammanvävningar av medfödda förmågor och saker man kan lära sig under livets gång för att kunna generaliseras så enkelt, och att det finns såpass gott om aspergare med ovanligt god självinsikt och självdistans — särskilt äldre men även en del unga — att vårdpersonal bör vara införstådd med det. (Det kan till och med vara så att aspighet bidrar till ovanligt god självdistans.) Vilket är ännu en av de saker många av oss härinne har smärtsamma erfarenheter av att doktor Dussin inte alls är införstådd med. Man blir helt enkelt inte trodd, och man blir det inte med hänvisning till aspergern, ingenting annat. Sedan kan inte jag sitta här och bevisa att jag och de andra jag talar om är minst lika omdömesgilla som vilken välteraperad "NT" som helst, men det vore skönt att mötas av en öppenhet för att det kan vara så.

Zombie skrev:mar0der, som du har märkt pågår en konflikt på forumet mellan två sidor som för närvarande inte kan tala med varandra. Jag försöker respektera att du inte har och inte ska behöva ha med den att göra, men när du skrev "trampa många på fötterna" utgick (även?) jag ifrån att du menade skribenter på forumet. Men det verkar som att du syftar på folk du träffar i jobbet. Bra så.

Nej, jag menade skribenter på forumet och ev. andra intresserade läsare av tråden. Vad är det för två sidor du syftar till som du försöker respektera att jag inte har att göra med?

Zombie skrev:Ursäkta, men vad är det Wine har helt rätt i? Andra meningen och den första sådär i allmänhet? Då är det självklarheter för min del. Eller att aspergare generellt har sämre självinsikt än andra, som inte står rent ut men som jag har svårt att inte pussla ihop av Wines anmärkning och ditt svar? I så fall vill jag påstå att saken innehåller alldeles för många kvalitativa komplikationer (som du själv var inne på en del av i någon tråd häromveckan) och sammanvävningar av medfödda förmågor och saker man kan lära sig under livets gång för att kunna generaliseras så enkelt, och att det finns såpass gott om aspergare med ovanligt god självinsikt och självdistans — särskilt äldre men även en del unga — att vårdpersonal bör vara införstådd med det. (Det kan till och med vara så att aspighet bidrar till ovanligt god självdistans.) Vilket är ännu en av de saker många av oss härinne har smärtsamma erfarenheter av att doktor Dussin inte alls är införstådd med. Man blir helt enkelt inte trodd, och man blir det inte med hänvisning till aspergern, ingenting annat. Sedan kan inte jag sitta här och bevisa att jag och de andra jag talar om är minst lika omdömesgilla som vilken välteraperad "NT" som helst, men det vore skönt att mötas av en öppenhet för att det kan vara så.

Man har genom forskning sett brister i olika kognitiva förmågor som kopplats till en viss grupp människor som givits diagnosen AS och som i sin 'råhet' kan bidra till svårigheter i självreflektion. Den 'kvalitativa komplikationen' du pratar om handlar enligt min uppfattning om att alla människor har en tendens och förmåga (i viss utsträckning) att anpassa sig och hitta strategier för att kompensera för sina brister. Personer som i vuxen ålder har svårt att fungera socialt pga AS kan ha hittat strategier och således 'lärt' sig hur de skall bete sig och säga i viss mån för att hantera sociala samspel. Att säga då att vissa med AS är bra på socialt samspel och vissa är sämre blir lite missvisande. Kliniskt så finns fortfarande bristen, men i vardagen fungerar den bättre. Det behöver alltså inte betyda att den funktionen inte är en brist utan det handlar om att man lärt sig strategier för att just hantera dem. Det är just detta en utredning syftar till, dvs att se bakom det 'inlärda beteendet' och se om det finns en brist i grunden eller om det faktiskt inte är ett problem.

Och är det inte ett problem (och således inte en inlärd strategi) så är det troligen så att huvudkritieriet för att kunna få diagnosen inte uppfylls. Det samma gäller även förmågan till självinsikt och självreflektion. Men jag vill även påpeka att det ligger en gradskala i detta. Vissa har extrema svårigheter med dessa kognitiva förmågor. Andra har mindre. Men när det inte är en kognitiv brist så faller ju även kriteriet för diagnosuppfyllning.

mar0der skrev:Nej, jag menade skribenter på forumet och ev. andra intresserade läsare av tråden. Vad är det för två sidor du syftar till som du försöker respektera att jag inte har att göra med?

Okej, du kanske inte har märkt det då. Jag har tidigare länkat till några trådar ur en mycket större hög:

tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-omrostning-t7384.html
dela-upp-as-i-lag-och-hogfungerande-t18072.html
min-lakare-sager-att-han-inte-tror-jag-har-asperger-for-t19426.html
utredning-igen-t19429.html

Här finns två som jag inte minns om jag har länkat till:

latt-asperger-t19608.html
kan-utredarna-ha-fel-t19733.html

Inte så att jag begär att någon ska läsa en massa bara för att jag länkar till det, men någon kort redogörelse orkar jag inte försöka mig på. (Bland annat på grund av den överhängande risken att motsidan skulle bli missnöjd med beskrivningen.) Och jag vet att tid kan vara en stor bristvara, men likafullt tror jag att fackfolk som är öppna och villiga att slipa sina verktyg kan hitta rätt mycket matnyttigt på det här forumet, som kanske inte finns att hitta på så många andra håll, om de läser det med ödmjukhet för patienternas egna erfarenheter och omdömesförmåga.

mar0der skrev:Man har genom forskning sett brister

[...]

så faller ju även kriteriet för diagnosuppfyllning.

Vet inte hur jag ska svara i detalj så att det blir förståeligt. En hel del av det jag vet finns att svara går nog inte heller att sammanfatta på några rader utan kräver en helt annan åskådlighet för att gå fram. I det stora kan jag väl säga att visst har du rätt i de sammanhang där dina resonemang är tillämpliga. Dock finns det sammanhang och fenomen som är mer mångfacetterade än så. De professionella verktyg som för närvarande finns är för grova enligt många aspergares erfarenheter; det är ett av skälen till att jag önskar att några av er faktiskt skulle fördjupa er i sådana erfarenheter, till exempel via det här forumet.

Zombie skrev:Och jag vet att tid kan vara en stor bristvara, men likafullt tror jag att fackfolk som är öppna och villiga att slipa sina verktyg kan hitta rätt mycket matnyttigt på det här forumet, som kanske inte finns att hitta på så många andra håll, om de läser det med ödmjukhet för patienternas egna erfarenheter och omdömesförmåga.

Zombie skrev:Dock finns det sammanhang och fenomen som är mer mångfacetterade än så. De professionella verktyg som för närvarande finns är för grova enligt många aspergares erfarenheter; det är ett av skälen till att jag önskar att några av er faktiskt skulle fördjupa er i sådana erfarenheter, till exempel via det här forumet.

Då menar jag givetvis inte "okritiskt anamma det jag och mina meningsfränder skriver" utan kritiskt men ödmjukt ta in helheten, hela spännvidden med alla dess komplikationer och lösa men icke förnekelsebara trådändar.

Bror Duktig skrev:@mar0der: Ja, delvis tar jag det personligt, eftersom jag är just den som skrivit mest i tråden om att få second opinion o.s.v. Delvis så kanske jag övertolkar då vissa resonemang förts en hel del gånger i andra trådar, varpå jag kanske för snabbt reagerar på inbanade gamla spår.

Och, jag ser att jag misstolkat en grej som du skrev, eftersom jag läste för snabbt på ett ställe och missade ett ord.

Och, sista: jag kan låta arg när jag försöker vara tydlig. Även i text. Det är inte min avsikt att "låta" hård eller arg, om jag gör det. Men jag vet att det blir så, oavsiktligt. Det har hänt att jag läst gamla egna inlägg utan att veta att det är jag som skrivit, och tänkt, "vad tvär personen verkar". Det blir visst lätt så när jag vill vara tydlig, och är engagerad på ett sätt som gör att jag glömmer att uttrycka mig så att jag inte verkar tvär.

Jag är rätt illa behandlad av vården, med många misstag (tack och lov inget riktigt allvarligt, utan jag har överlevt obehandlad, oupptäckt flerårig borrelia, felbehandlat hundbett som gav mig en ful fingerled, totalt felaktiga tolkningar av mina problem inom psykiatrin, klumpigt skött vid blindtarmsinflammation - det är inte alla som får skjutsas runt på akuten så länge utan att de fattar vad som står på när t.o.m. patienten själv föreslår blindtarm, läkare som "glömt" säga att provsvaren inte var bra) och kränkningar. Efter senaste åren har jag nästan noll förtroende för vården och att de ska använda sin kunskap på rätt sätt.

Så jag känner att det inte är helt fel att vara kritisk, och vända sig till annan läkare om man är osäker på att man får rätt svar. För mig var det t.ex. tur för min fingerled att jag fick komma till en ortoped som genast stoppade det som VC-läkaren sagt åt mig att göra.

Därför går jag igång lite när jag antingen hör dåliga saker om vården, eller om någon menar (eller antyder bara) att läkare har god kompetens.

Ingen fara. Jag förstår att man kan bli engagerad känslomässigt i diskussioner som är kopplade till ens egna negativa erfarenheter. Sen håller jag helt med dig att man SKA vara kritisk i olika avseenden och inte sluka allt med hull och hår och det jag försöker göra i detta är att förmedla en förståelse och kanske ibland förklaring (iaf försök) till hur 'vården' tänker och fungerar utifrån min erfarenhet som anställd inom just denna domän (det jag menade med andra sidan )

@Zombie (citerar så här för det är så krångligt och rörigt med quotefunktionen här tycker jag.)

När jag skummar igenom dina länkar antar jag de 'två sidorna' du syftar till handlar om en för och emot debatt. Det jag menade med 'den andra sidan' är alltså helt enkelt en bild av hur man tänker från psykiatrins sida

Sen skriver du så abstrakt (inget negativt menat) att jag blir förvirrad när jag läser. Tar mig tid att riktigt förstå vad du menar så bli inte arg om jag missförstår dig.

Du skriver "Dock finns det sammanhang och fenomen som är mer mångfacetterade än så. De professionella verktyg som för närvarande finns är för grova enligt många aspergares erfarenheter; det är ett av skälen till att jag önskar att några av er faktiskt skulle fördjupa er i sådana erfarenheter, till exempel via det här forumet."

Vilka är de sammanhangen och fenomenen? Vilka verktyg syftar du till? Psykologiska tester? Och är det personer med aspergers syndroms (från detta forum då ex.) erfarenheter du tycker professionella bör fördjupa sig i?

mar0der skrev:Ingen fara. Jag förstår att man kan bli engagerad känslomässigt i diskussioner som är kopplade till ens egna negativa erfarenheter. Sen håller jag helt med dig att man SKA vara kritisk i olika avseenden och inte sluka allt med hull och hår och det jag försöker göra i detta är att förmedla en förståelse och kanske ibland förklaring (iaf försök) till hur 'vården' tänker och fungerar utifrån min erfarenhet som anställd inom just denna domän (det jag menade med andra sidan )

Kan hända tycker vi rätt lika, om vi utreder det här en stund till . Jag har märkt att det ofta är så i diverse diskussioner, men att man/jag/folk kanske inte märker det eftersom olika personer vid tillfället har valt att framhäva olika delar som de tycker är viktigt just då. Kanske hade de kunnat säga precis samma sak som den andra personen, om diskussionen hade börjat från ett annat håll.

Min bana inom psykiatrin började redan på lågstadiet, och jag har blivit ständigt missförstådd, gravt feltolkad (vilket lett till mycket konstiga situationer), fått felaktiga diagnoser eller inga diagnoser alls när jag hade behövt (eftersom jag, kanske p.g.a. asperger eller min goda självanalytiska förmåga, inte uppvisar riktigt typiska symptom på t.ex. anorexi eller depression - jag skulle kunna begå självmord utan att sekunden innan kunna bli bedömd som deprimerad eller i riskzonen för självmord om inte bedömaren är öppen och duktig på avläsning av individer).

När jag skulle utredas för AS, började min öppenvårdspsykolog tjafsa emot, säga att jag var minsann normal och skulle inte utredas. Min läkare som jag fick strax efter att remissen gick iväg, brydde sig inte heller, och ville sätta igång saker som skulle varit helt tokiga om utredningen visade på AS (jag blev utredd på annat sjukhus eftersom det inte fanns utredare här, så de hade ingen kontakt med mitt öppenpsyk). Mitt förtroende för den där psykologen sjönk till ett minimun. Förutom att säga att jag var helt normal och att experten som remitterade mig skulle ha fel, så behandlade hon mig som om jag var mycket konstig och udda, ungefär som en amatör behandlar en person med AS. Så nog pratade hon mycket smörja.

Och när jag sedan har träffat ett antal hundra aspergare efter att jag fick min diagnos, så har jag hört ett ganska stort antal historier om hur folk blir underligt utredda, får felaktig diagnos (ofta någon som tillhör deras läkares specialintresse) och sedan rätt eller ytterligare en felaktig när de byter läkare, inte får utredas på ett ställe, men har så tydlig AS enligt ett annat, att det blir utredning direkt. Har även sett på nära håll hur man försökt ta bort diagnosen från en, och sätta en kass personlighetsstörningsdiagnos, för att, enligt journalen som jag läst delar ur, få personen att inte försöka manipulera sig från arbete. Detta kunde stoppas med hjälp av experter på NPF. Den som känner personen det minsta lilla, vet att den verkligen vill jobba, och har ansträngt sig mer än de flesta.

Jag tycker ofta att det folk berättar (om sina utredningar eller vårdkontakter) tyder på bristande kunskaper om NPF, och så verkar det vara med annat också. Om läkaren inte har en viss diagnos som intresse, så verkar den ha en schablonartad bild av den och vilja se stereotyper för att anse att ngn har tillståndet (gäller även inom det somatiska). Och det är då inte konstigt om väldigt intresserade amatörer kan mer. Min veterinär t.ex. säger att jag kan mer om sköldkörteln än hon, efter min förra hunds sköldkörtelproblematik. Ja, det kanske jag kunde (bitvis i så fall), men det betyder inte att jag kunde bli veterinär, eller diagnostisera alla typer av sköldkörtelproblem, även om jag kände till mycket om den typ som min hund hade och hur det yttrade sig hos henne och den typen av hund, det betydde bara att jag var väldigt insatt i en mycket liten och begränsad del. Och lite så kan jag se att vissa aspergare kan mer om asperger än de psykiatriker som inte läst extra om AS eller är specialintresserade i ämnet.

Jag kan tillägga att jag just idag har träffat två psykologer (vuxenhab) som verkar helt ok än så länge. Professionella, övertolkar inte, skyller inget på AS, tolkar inte utifrån en standardmall enligt boken o.s.v. Riktigt bra. Så jag klagar inte enbart och på allting. Tyvärr är jag överraskad över hur bra de verkar vara hittills. Jag tycker inte att man ska behöva bli överraskad över att en psykolog kan sitt jobb.

Vad är det du arbetar som inom vården?

Jag orkar egentligen inte skriva alls (eller ens "leva" om sanningen ska fram, för så jävligt mycket har min "utredning" alltså påverkat mig hittills . En utredning som också ska anses vara klar, men jag har åtminstone "fräst" ifrån såpass att ett nytt möte med herr neuropsykolog är satt om ca. en månad ... jippie ), men gör det ändå, take it or leave it!

Jag instämmer i stort sett med allt som Zombie och Bror Duktig redan skrivet här och ändå känner jag mig helt vilse i pannkakan över hur jag ska kunna bekräfta det, förmedla min version hur extremt okunnig vår "kära" psykiatri ändå är om så mångt och mycket!?

Men det är de tyvärr!!!

Jag har kämpat för egen del inom psyk. i närmare 19 år nu, och när jag nu har fått börja få ta del av min journal ser jag ju direkt att vi alltid har levt i skilda världar/talat olika språk - psykiatrin har haft sin version som jag tydligen inte fattat alls - det här gör ont ska sägas, för jag kämpar ju just efter bekräftelse/kontakt.

Denna utredning jag har gått igenom är helt absurd i sitt utförande och visst anser jag att psykologen ifråga inte har tillräckligt med kunskap (och det är faktiskt så!)och då är det klart att jag måste markera detta på något sätt.

mar0der: Visst håller jag med dig i mycket av vad du skriver, men du trampar samtidigt på den där ömma tån, för psykiatrin är faktisk allt annat än felfri, tvärtom!

Jag har nu (av en psykolog jag träffat ett kortare tid)fått satt på mig en dignos som jag alltså inte "köper" alls!

Denne utredare verkar inte alls ha satt sig in i min "värld" och att då kunna sätta en diagnos på mig som är rakt åt pipsvängnen, nej det köper jag inte!
Jag har inte personlighetsstörning av blandtyp... där schizioda drag dominerar.
Herr psykolog är ute och cyklar och därför säger jag till er alla som försöker kämpa vidare, ge inte upp, de så kallat lärde är då allt annat än lärda i de flesta fall!

Jag har säkert skrivit helt fel på många ställen här, men orkar inte kolla och vet inte ens om jag finns imorgon, så kjamiz på er!

Bali skrev:och vet inte ens om jag finns imorgon

Hallå kära Bali! Vad menar du med det?

Kjamiz på dig och jag hoppas du finns i morgon, du behövs här och säkert på flera håll! Du har saker att ge som är livsnödvändig medicin mot okänsliga människor.

Bali skrev:Jag har kämpat för egen del inom psyk. i närmare 19 år nu, och när jag nu har fått börja få ta del av min journal ser jag ju direkt att vi alltid har levt i skilda världar/talat olika språk - psykiatrin har haft sin version som jag tydligen inte fattat alls - det här gör ont ska sägas, för jag kämpar ju just efter bekräftelse/kontakt.

Jag har också läst min journal. Allt som finns ända från första besöket i lågstadiet.

Att ha läst den, har visat för mig hur oerhört feltolkad jag har blivit från början till slut. Även nu efter diagnos. Bara de som utredde mig och gav mig AS-diagnos har varit mest i närheten av hur jag verkligen fungerar, men då var ju deras uppgift att kartlägga mig och utreda mig på djupet. Och ja, en terapeut jag hade när jag hade anorexi var också bra på att läsa mig. Resten har tolkat mig efter sina schablonbilder av olika slag. Efter diagnos har det varit efter AS-mallen.

Så innan tolkade man AS-drag som symptom på olika störningar (OCD, personlighetsstörning UNS, trotsproblem o.s.v.), och efter diagnos tolkar man i stället tydliga depressionssymptom som "AS-drag". En person som borde vara rätt insatt, sade till mig att eftersom jag tittade i hennes ögon en halv sekund på 20 minuter, så hade jag ju inte det AS-draget. Smartskalle. Många som tolkar "brist på" eller "avvikande" som att det måste vara "total avsaknad av".

bror duktig skrev:--

Jag ska vara ärlig över att missnöjet som riktas mot allmänpsykiatrin (eller psykiatrin i sin helhet?) faktiskt är befogad i en del sammanhang och det är en organisation liksom alla andra som behöver utvecklas, inte minst på kompetensområdet då psykiatrin ju ska stå för evidens och specialistkompetens. Det förekommer enligt min erfarenhet mycket brister kring just neuropsykiatriska funktionshinder, framför allt autism, hos både psykiatriker och psykologer (samt annan personal inom psykiatrin) och syftet med att egentligen upprätta specialist team för np utredningar var just att man insett detta funktionshinders komplexitet och behov av specialistutbildning för att förstå. Problemet är att det IDAG fortfarande är bestämt att allmänpsykiatrin skall ha huvudansvaret för np utredningar och att 'vidarebefordra' de svårare till specialistteamen. För att detta ska fungera måste ju personal i allmänpsykiatri ha full kunskap om dessa funktionshinder och det är just här som det blir strul.

Jag jobbar själv som psykolog på ett neuropsykologiskt specialistteam och vi kan även se denna brist på vissa allmänmottagningar och handleder dessa i np frågor (och det är här vi märker bristen på kompetens hos en del). Psykiatrin har mycket att ta igen och det går långsamt för Landstinget ÄR en långsam organisation.
På de allmänpsykiatriska mottagningar vi bistår med handledning har man nu upprättat arbetsplaner för hur man ska utreda npf. Och en av anledningarna, som JAG tror, till att behandlare/utredare inte sätter sig in i dessa frågor ordentligt är att man tycker att dessa frågeställningar bör ansvaras av specialist team och inte av allmänpsykiatriska mottagningar. Så här finns massor att göra organisatoriskt.

Detta blev mest en ursäkt för att psykiatrin faktiskt har brister men mitt ursprungliga påstående om ökade krav och oförståelse från patienter i dessa frågor kvarstår. Det blir liksom en pajkastning mellan två parter som egentligen borde lyssna på varandra.

En sista sak är att dessa frågor (autism) är MYCKET svåra att faktiskt utreda. Det är så många symtom som går in i varandra och har man personlighetsproblematik och/eller andra psykiatriska åkommor så ÄR det inte ens alltid den bästa psykiatrikern/psykologen som kan hitta eller särskilja detta. Det måste man förstå!

Bali skrev: mar0der: Visst håller jag med dig i mycket av vad du skriver, men du trampar samtidigt på den där ömma tån, för psykiatrin är faktisk allt annat än felfri, tvärtom!

Jag har nu (av en psykolog jag träffat ett kortare tid)fått satt på mig en dignos som jag alltså inte "köper" alls!

Denne utredare verkar inte alls ha satt sig in i min "värld" och att då kunna sätta en diagnos på mig som är rakt åt pipsvängnen, nej det köper jag inte!
Jag har inte personlighetsstörning av blandtyp... där schizioda drag dominerar.
Herr psykolog är ute och cyklar och därför säger jag till er alla som försöker kämpa vidare, ge inte upp, de så kallat lärde är då allt annat än lärda i de flesta fall!

Jag har säkert skrivit helt fel på många ställen här, men orkar inte kolla och vet inte ens om jag finns imorgon, så kjamiz på er!

Jag vill att du ska veta att du ALDRIG kan få en diagnos emot din vilja. Sen är det just schizotyp och schizoid persdrag som 'blandas' ihop med autism men det är när man just sätter sig in i patientens värld som man kan upptäcka skillnaden. Tråkigt att höra att du inte blir hörd av din psykolog. Anledningen till att jag skrev som jag gjorde är att jag i mitt yrke stöter på väldigt många patienter som inte kan acceptera att de INTE uppfyller kriterier för as eller får till en utredning att de låter sin frustration gå ut över oss. Och då talar jag faktiskt om fall där det faktiskt INTE är en npf. Så jag säger inte att ni här skulle tillhöra den gruppen

mar0der skrev:

Wine skrev:Kan det inte också vara så att förutom att många inte bara kan känna igen sig i mycket när man läser om olika diagnoser så kanske man också faktiskt ibland kan sakna självinsikt. Har också fattat det så att för att man överhuvudtaget taget ska få t.ex. en AS diagnos så måste det innebära att man har en signifikant nedsättning av förmågan att klara av sin vardag, arbete, skola, socialt m.m.

Du har helt rätt. En del av de kognitiva bitarna som skiljer AS från andra är förmågan att 'byta perspektiv' och i detta ligger delvis förmågan att på ett 'objektivt sätt' beskriva sig själv som objekt i förhållande till andra objekt. Det är en kombination av "theory of mind/mentalisering" och "central coherense" som bidrar till detta. Om man inte känner till detta (vilket ibland en del läkare och andra yrkesprofessioner inte gör) så blir bemötandet olyckligt eftersom det då ofta uppstår missförstånd i kommunikationen.

Zombie skrev:Ursäkta, men vad är det Wine har helt rätt i? Andra meningen och den första sådär i allmänhet? Då är det självklarheter för min del. Eller att aspergare generellt har sämre självinsikt än andra, som inte står rent ut men som jag har svårt att inte pussla ihop av Wines anmärkning och ditt svar?

Har skrivit ett inlägg om det förut och jag tror att det kan vara en av orsakerna till att en del blir missnöjda då de inte får utredning eller den diagnos de har läst in sig på och anser att sina problem beror på.

Att ha dålig självinsikt är säkert inte ovanligt. SVT Vetenskapens Värld har sänt en serie om tre delar producerad av BBC, "IN I VÅRT PSYKE" om empati:

http://svt.se/2.109843/1.2307878/in_i_vart_psyke

I programmet visas bland annat att empati går att mäta i hjärnan via "scanning". Denna metod används bl.a. för att sätta diagnos på psykopater men även på andra människor. Programledaren fick skatta sin egen förmåga att känna empati för olika saker och trodde att han var mer empatisk än vad det sedan visade sig att han var. Programledaren överskattade sin empatiska förmåga och var inte så empatisk som han trodde att han var innan han utsattes för mätningarna. Han blev rekommenderad att han kanske inte skulle berätta resultatet av mätningarna för sin fru.

http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/ ... -scan.html

mar0der skrev:En sista sak är att dessa frågor (autism) är MYCKET svåra att faktiskt utreda. Det är så många symtom som går in i varandra och har man personlighetsproblematik och/eller andra psykiatriska åkommor så ÄR det inte ens alltid den bästa psykiatrikern/psykologen som kan hitta eller särskilja detta. Det måste man förstå!

Håller med. Och det är ju det som gör att det kan bli fel och att folk kanske inte kan lita på de diagnoser de får, särskilt om de känns helt fel. Särskilt svårt verkar det ju vara att utreda kvinnor. Men förhoppningsvis går det framåt.

Jag kan förstå att det är svårt, och det är ju inget som motsätter att man kan uppmuntra någon som är missnöjd att söka sig vidare för att bli säker på att en diagnos eller avsaknad en diagnos verkligen är rätt. Det är ju väldigt viktigt att man kan känna att det stämmer, när det handlar om tillstånd, sjukdomar o.s.v. som påverkar hela ens liv, och där rätt behandling är mycket viktig. Jag förstår också det svåra i att vissa sjukdomar kan göra att man saknar sjukdomsinsikt (mer eller mindre) så jag förstår att det är krångligt och svårt, för alla.

Wine skrev:

mar0der skrev:

Wine skrev:Kan det inte också vara så att förutom att många inte bara kan känna igen sig i mycket när man läser om olika diagnoser så kanske man också faktiskt ibland kan sakna självinsikt. Har också fattat det så att för att man överhuvudtaget taget ska få t.ex. en AS diagnos så måste det innebära att man har en signifikant nedsättning av förmågan att klara av sin vardag, arbete, skola, socialt m.m.

Du har helt rätt. En del av de kognitiva bitarna som skiljer AS från andra är förmågan att 'byta perspektiv' och i detta ligger delvis förmågan att på ett 'objektivt sätt' beskriva sig själv som objekt i förhållande till andra objekt. Det är en kombination av "theory of mind/mentalisering" och "central coherense" som bidrar till detta. Om man inte känner till detta (vilket ibland en del läkare och andra yrkesprofessioner inte gör) så blir bemötandet olyckligt eftersom det då ofta uppstår missförstånd i kommunikationen.

Zombie skrev:Ursäkta, men vad är det Wine har helt rätt i? Andra meningen och den första sådär i allmänhet? Då är det självklarheter för min del. Eller att aspergare generellt har sämre självinsikt än andra, som inte står rent ut men som jag har svårt att inte pussla ihop av Wines anmärkning och ditt svar?

Har skrivit ett inlägg om det förut och jag tror att det kan vara en av orsakerna till att en del blir missnöjda då de inte får utredning eller den diagnos de har läst in sig på och anser att sina problem beror på.

Att ha dålig självinsikt är säkert inte ovanligt. SVT Vetenskapens Värld har sänt en serie om tre delar producerad av BBC, "IN I VÅRT PSYKE" om empati:

http://svt.se/2.109843/1.2307878/in_i_vart_psyke

I programmet visas bland annat att empati går att mäta i hjärnan via "scanning". Denna metod används bl.a. för att sätta diagnos på psykopater men även på andra människor. Programledaren fick skatta sin egen förmåga att känna empati för olika saker och trodde att han var mer empatisk än vad det sedan visade sig att han var. Programledaren överskattade sin empatiska förmåga och var inte så empatisk som han trodde att han var innan han utsattes för mätningarna. Han blev rekommenderad att han kanske inte skulle berätta resultatet av mätningarna för sin fru.

http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/ ... -scan.html

+1% jag spammar med dig Bull eller var det Bill?

var osäker på om jag läste och förstod rätt, men...
det är väl så vi förstå dina inlägg eller inte

mar0der skrev:När jag skummar igenom dina länkar antar jag de 'två sidorna' du syftar till handlar om en för och emot debatt. Det jag menade med 'den andra sidan' är alltså helt enkelt en bild av hur man tänker från psykiatrins sida

Här är det jag som inte förstår vad du menar. Att du vill ge psykiatrins version förstår jag och tycker är oerhört värdefullt. Men debatten på forumet skulle jag inte beskriva som "för" eller "mot" något – och i så fall vad? Men, som sagt, jag orkar inte just nu riskera att den blossar upp igen genom att själv försöka beskriva den.

mar0der skrev:Vilka är de sammanhangen och fenomenen?

mar0der skrev:Vilka verktyg syftar du till? Psykologiska tester?

Först och främst samla erfarenheter och dra lärdomar av dem, från flera håll än sin egen kliniska praktik, som verkar kunna vara rätt snäv, och anpassa sina bedömningar efter dem från person till person i fråga om bemötande, behandlingsval och sådant. Sedan ser jag ju gärna att den ger avkastning i form av forskning, som kommer tillbaka till praktiken med nya tester och metoder för psykoterapeuter, sjukgymnaster med flera.

mar0der skrev:Och är det personer med aspergers syndroms (från detta forum då ex.) erfarenheter du tycker professionella bör fördjupa sig i?

Ja.

Annat som kan vara för abstrakt just nu kanske klarnar om du läser dig runt litet här (Bror Duktig och Bali alldeles nyss till exempel). Få se om jag kan återkomma också, just nu är jag för trött.

Och tack för insynen i organisationsproblem med mera! Den rätar ut en del frågetecken för mig och gör att det genast känns som om vi har mer av en gemensam plattform att tala från.

Dessa patienter som är så krävande och distanslösa till sig själva skulle jag för min del önska mig en bättre uppfattning om (frekvens, åldrar, grad av aspighetsproblem osv.), för även om jag har stött på en och annan där jag har rört mig — inklusive det här forumet — så har de inte varit många där. Jag kan bara ana att de är fler än vad jag har märkt, men det räcker inte för att kunna bedöma i vilken mån dessa kommunikations- och behandlingsproblem mellan oss och vården förvärras av den enorma personliga spännvidden mellan olika aspergare.

************************

Wine, tänk om det är så enkelt att BD, jag och andra som har yttrat sig här tidigare vet vad vi talar om? Självinsikt och allt? Hur vore det att bara prova tanken, höja blicken och se vart det kan leda?

Zombie skrev:Wine, tänk om det är så enkelt att BD, jag och andra som har yttrat sig här tidigare vet vad vi talar om? Självinsikt och allt? Hur vore det att bara prova tanken, höja blicken och se vart det kan leda?

Zombie, du verkar ta åt dig personligt av det jag skriver. Jag skrev att det KAN vara så att man saknar självinsikt och att det då kan vara ett problem vid en utredning då man kanske har läst in sig på något, en diagnos man tycker stämmer men man kanske inte har tagit i beaktande att det kan finnas andra förklaringsmodeller till de problem man upplever. Eftersom man kanske själv inte är utbildad inom medicin så kanske man då inte heller vet att det kan finnas andra alternativa förklaringar eller diagnoser.

Har själv många gånger upplevt att jag trott mig vara på ett visst sätt men att andra upplevt mig annorlunda. Är det inte rätt vanligt vid AS att man får höra av andra att det är problem med vissa beteenden som man kanske själv inte alltid har tänkt på att man hade. För mig var det inget problem eller något jag tänkte på själv att jag var tystlåten eller att jag var dålig på ögonkontakt t.ex. innan andra började kommentera det. Då först blev det ett problem.