Blå ögon är ju i alla fall inte ett livslångt handikapp. Att autism är ärftligt finns det goda belägg för, däremot inte exakta data på risken för dagnosticerade föräldrar. Jag säger inte att alla aspies komnmer få aspiga ungar, men ta en titt runt forumet. Många av de autistiska föräldrarna har autistiska barn, såpass många att det med råge överstiger den normala sannolikheten. Jag vill inte avråda någon från att skaffa barn, men med tanke på att risken är större för autistiska barn när man själv är autistisk tycker jag det är värt att fundera på om man klarar av att uppfostra ett barn som kräver extra mycket. Precis som man ska överväga detsamma om man kommer från en familj med mycket tvillingfödslar, eller en familj med ärftliga sjukdomar.

Att det är ärftligt är väl allmänt känt. Även om det inte är samma sak som att all autism har på ärftliga orsaker.

I många fall av autism finns en ärftlig faktor. Om ett barn i en familj har autism är risken för att syskon också drabbas mellan 2 och 6 %, vilket innebär att risken är minst 10 gånger ökad. Ett annat sätt att uttrycka ärftlighet vid autism är att i ungefär 97 % av familjerna har endast ett barn autism medan det i 2-3 % av familjerna finns mer än ett barn med en autismspektrumstörning.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/orsaker/prenatal_kromosomer/

Ärftligheten är kanske off topic i denna tråd. Här en tråd där ärftligheten diskuteras: arftlighetsfaktorer-t10825.html

Jag vet inte hur jag hade gjort om jag vetat att jag har autism innan jag skaffade barn. Kanske lika bra att jag inte visste. Annars hade världen kanske gått miste om två underbara ungar!

Pantley skriver bra hon . Nära föräldrarskap och AP har inspirerat mig mycket också! Och eftersom jag har ett barn som är rätt aspiegt så använder vi oss av bildscheman, tydlig struktur och förberedelser också. Jesper Juul är också en stooooor inspirationskälla!!



Och grundregeln: Gör det som funkar, inte det man "ska".

Jag har det tufft. Jag har AS, men vår son är frisk Men det blir tufft för mig då jag är ensam med sonen. Han lyssnar inte på mig, ska bara busa och inte lyda. Jag blir arg och stressad

Ja att autism är ärftligt är jag övertygad om, min äldsta dotter, 11 år, har autism och adhd, nästäldsta, 9 år har add men kommer förmodligen diagnostiseras med autism, lilleman på 3 har drag som jag håller på att kolla upp och lilltösen på 1,5 är ju för liten än så länge . Själv har jag AS, är väldigt lik min mormor som förmodligen även hon skulle fått diagnos om hon utrett sig idag (och om hon levt, framför allt). Mina släktingar är även de misstänkt autistiska i mångt och mycket, uppfinnare med glappkäft osv

Jag har tre barn. Om jag ska säga att jag är begränsad som förälder, så är det så att jag inte erbjuder dem ett socialt liv utöver mig, mer än på ett formellt sätt, dvs jag är engagerad i fotbollsträning och matcher, följer med barnen på teaterskola nu i två veckor tex. Men jag tar inte hem någon, eftersom den enda jag vill vara med bor när 40 mil bort. Mina barn ser inte mig med andra, upplever inget nätverk omkring mig. Har ingen släkt här heller. Om jag varit annorlunda, hade de haft en mer social mamma.
Det är en brist hos mig.

jjjjj skrev:Jag har tre barn. Om jag ska säga att jag är begränsad som förälder, så är det så att jag inte erbjuder dem ett socialt liv utöver mig, mer än på ett formellt sätt, dvs jag är engagerad i fotbollsträning och matcher, följer med barnen på teaterskola nu i två veckor tex. Men jag tar inte hem någon, eftersom den enda jag vill vara med bor när 40 mil bort. Mina barn ser inte mig med andra, upplever inget nätverk omkring mig. Har ingen släkt här heller. Om jag varit annorlunda, hade de haft en mer social mamma.
Det är en brist hos mig.

Å andra sidan saknar de kanske inte det där sociala nätverket? Jag känner igen mig i det du skriver och ett tag kände jag mycket av att det där sociala nätverket, träffarna med kompisar och deras barn, som så många anda mammor håller på med, inte fanns. Jag har inte heller några kompisar, bara min mamma och min syster och
hennes man. Vi har släkt på min mans sida men de bor längre bort så de träffar vi mer sällan om än regelbundet.
Jag har accepterat att jag är som jag är, diagnosen har hjälpt mig att sluta sakna något jag ändå inte kommer få.