Under min tidiga uppväxt 0-12 år så hade jag kontakt med min släkt och kusiner på släktmiddagar och julafton och andra tillställningar. När jag kom i tonåren så började jag sakta dra mig undan nästan helt. Träffar och annat kändes mer och mer obehagligt.

När jag var 18 år så hade jag dragit mig undan helt och hållet och låtsades som om jag inte hade nån släkt alls.

Nu har jag fått sjukt dåligt samvete för jag miste kontakten med mina kusiner med flit. Jag har ju varit en helt usel kusin. Jag tänkte försöka ta kontakten med dom igen, dom som det går med via Internet först. Fick tag på en tjej/kvinna idag och vi chatta lite på Facebook.
Jag känner mig som en stor skit.

Nån som känner igen sig? Är det vanligt att man om man har Asperger tappar kontakten med släkt?

Känner igen mig upp till biten att ha fått dåligt samvete

jag är i den sitsen nu att jag håller på att dra mig undan från en person i min närhet.Men det borde ha gjorts för 20 år sedan.annars har jag god kontakt med mina kusiner tex.det beror inte på mig att jag inte har kontakt med vissa delar av släkten.

Däremot finns det personer jag önskar ha tätare kontakt med.Men tyvärr så funkar inte det så.Till min sorg.Jag är kanske en ovanlig aspisperson på så sätt familjen betyder nästan allt istället.Jag vill nog benämna mig som trygghetsnarkoman.

kullan skrev:Jag är kanske en ovanlig aspisperson på så sätt familjen betyder nästan allt istället.Jag vill nog benämna mig som trygghetsnarkoman.

Nej, det är jättevanligt att familjen är ens "bas" där andra har vänner som det, för oss.

//

Ja, det är vanligt att man drar sig undan. Förr var jag mer social och så.. Men jag har fortfarande samma kontakt med släkten.